Behovet/Viljan av att kontrollera sin partner och att sluta

[TinyWiny]

@Inte_Ung det där är verkligen inte sunt och inte schysst att kräva av andra att de ska anpassa sig heller. Det går att komma ur sådant beteende men det kräver arbete. För mig var mental träning det som hjälpte. Trots alla svek jag har utsatts för genom hela livet har jag aldrig funderat på att kräva anpassning från andra. Sveken har gjort att jag inte ansåg mig ha värde nog men i det här fallet var det bra. Inte sveken såklart men att jag inte krävde anpassning. Det är att skapa medberoende och det är inte sunt för någon. Allra minst för den som har problem med katastroftänk.

 

[Palermo]

Jag har aldrig haft problem med tillit till någon partner.
Och då så är jag en människa som misstänker alla för allt och egentligen saknar tillit till andra.

Gemensamt för mina relationer har varit total öppenhet om allt. Och ett flitigt rapporterande om var vi är och vad vi gör.
Min exman och min nuvarande sambo reser mycket i arbetet och de har varit noga med rapporter under färd.
Allt för att hålla nere min ångestnivå.

För mig så hade det inte fungerat med att försöka ignorera mitt kontrollbehov utan vi har i stället valt att bejaka det.
Jag får all information som jag behöver för att kontrollen inte skall hoppa igång.
Nu så är jag mest orolig för olyckor och katastrofer men mekanismerna är samma.

Jag kollar att dörren är låst flera gånger också och stänger av spisen flera gånger.
Spisen löser vi numera med att vi tar ur propparna när vi åker iväg en längre stund.
Och så har vi skaffat larm som fungerar på brand och överfall förutom inbrott.

När jag känner mig trygg så blir jag lugn och behöver inte kontrollera en massa.

Jag skulle bli VANSINNIG om en partner fick för sig att propparna ska skruvas ur av säkerhetsskäl! Vansinnig. Det är ju helt orimligt.

Det bör vara man själv som tar hand om sin ångest, inte andra som ska formas av den.

Jag skulle föreslå samma sak för både dig och ts: avstå från de där beteendena och känn på och hantera känslorna som det ger upphov till.

 

[anonymys22]

Vid stora svek är det vanligt att tilliten försvinner. Vet iom att jag har varit med om det själv. Jag tror inte att den kommer att komma tillbaks utan total öppenhet från din partner. Jag kan inte se problemet med att din partner i alla fall under en period informerar dig om var och när personen är på en viss plats. Detta rekommenderar i alla fall en del psykologer på den amerikanska sidan. Frågan är om din kropp informerar dig om att någonting skumt pågår och du inte vill lyssna på den eller om du inbillar dig. Om du tror att du inbillar dig skulle jag kolla på information om ängslig anknytning, det finns mycket information om det på youtube och nätet.

 

[Midsommarblomster]

Jag har ju levt tillsammans med en person med OCD och rådet från hans psykiatrier till oss anhöriga var att inte hjälpa honom att kontrollera. Jag själv kunde absolut hamna i en loop av medberoende och bekräfta att dörren var låst och spisen avstängd, det lindrar ju ångesten i stunden men stjälper på lång sikt. Sen så klart att jag fick vara medmänsklig och inte utmana honom för mycket i mycket påfrestande stunder. Men utveckling, och läkande, skaver. Man måste tvingas möta sina demoner för att överkomma dem.

Så mitt råd till TS är att han kan hjälpa dig under en övergångsfas, men på lång sikt är det du som måste få bukt på kontrollbehovet. Terapi är nog vägen att gå. Lycka till!

 

[Inte_Ung]

Jag skulle bli VANSINNIG om en partner fick för sig att propparna ska skruvas ur av säkerhetsskäl! Vansinnig. Det är ju helt orimligt.

Vi är nog egentligen ganska så överens om just propparna till spisen.
Djur innomhus kan ställa till med allt möjligt.

Det viktiga är att man är överens i förhållandet.
Vi har kommit fram till att vi båda hellre vill att jag ägnar mig åt andra saker än att lägga energi på att hantera en ångest som går att lösa med helt mekaniskt/praktiska åtgärder.

Att du skulle bli vansinnig är inte ett problem för oss.
Man kan också vända på det.
Att du skulle se till att hantera din ilska så du inte led av den lilla detaljen.

 

[Tantan]

Vi är nog egentligen ganska så överens om just propparna till spisen.
Djur innomhus kan ställa till med allt möjligt.

Det viktiga är att man är överens i förhållandet.
Vi har kommit fram till att vi båda hellre vill att jag ägnar mig åt andra saker än att lägga energi på att hantera en ångest som går att lösa med helt mekaniskt/praktiska åtgärder.

Att du skulle bli vansinnig är inte ett problem för oss.
Man kan också vända på det.
Att du skulle se till att hantera din ilska så du inte led av den lilla detaljen.

För mig hade det inte funkat. Jag har levt med en kontrollerande (av andra skäl än du) partner och får panik om min sambo vill ha koll på mig. Normalt ”jag åker nu/nu är jag framme” om jag kört 6 h är ok men inte mer än så.

 

[Inte_Ung]

Jag har också det mest privata inne i mitt eget huvud, men har också till exempel skrivit dagbok i perioder och då har det där privata "kommit ut".

Jag har inget sådant alls.
Det finns inget privat att hitta ens om man letar aldrig så mycket.
Vilket också är en skillnad mellan olika människor.

Jag har inget egentligt behov av någon sambo i mitt liv, så vill man leva med mig så får man ta mig med alla de märkliga ovanor som följer med.
Jag är som kompensation oerhört tolerant vad gäller konstiga saker som andra har för sig.

 

[Tantan]

Jag lever i en relation sedan 8 år, gift sedan 5 år.

Jag har varit otroligt trygg i relationen. Litat till 100 % på min partner, aldrig haft anledning att vara orolig.

Tills förra sommaren. Då uppdagades ett enormt svek från min partner. Ingenting tidigare i livet hade förberett mig på en sådan chock. Allt rämnade - jag hamnade på psyket 3 dygn med akut krisreaktion där jag tog mig igenom de värsta dagarna i mitt liv. Försökte greppa livet som skild, kontaktade mäklare osv.

Efter den första initiala chocken bestämde vi att vår relation trots allt är värd att kämpa för och vi började i terapi, individuellt och i par. För att det överhuvudtaget skulle vara aktuellt att försöka var det nödvändigt för mig att vi kom fram till vissa överenskommelser och begränsningar för min partner. Vi var överens om detta och min partner visade förståelse för mina behov.

Mellan juli och december hade jag dock en stark känsla av att min partner inte berättade allt för mig. I min stress och i mina försök att överleva en omöjlig situation blev jag fixerad vid att få veta hela sanningen och började kontrollera min partner. Jag började ställa frågor om vart han var och vad han gjorde, blev misstänksam mot allt som avvek från rutinerna, började kontrollera hans webbhistorik. Det skulle visa sig att han konsekvent bröt mot det vi kommit överens om, vilket skapade mycket drama hemma. I december hände en situation som gjorde att jag inte orkade längre. De sista resterna av tillit försvann. Ny kontakt med mäklare, sökte massor med lägenheter, checkade ut från relationen.

Då, när jag var en spillra av mig själv, var det som att min partner vaknade upp ur sin dvala och insåg hur mycket han skadade mig. Vi har fortsatt med terapin, min partner har visat djup ånger och stor förståelse för mitt perspektiv. Från att ha stått på avgrundens brant har vi under det här året jobbat massor med oss själva och vår relation. Även om jag fortfarande inte är säker på att vi kommer kunna leva tillsammans så känns det mer och mer hoppfullt. Vi har nu en till största delen fungerande vardag, även om vi fortfarande sliter mycket med det som hänt.

Min tillit är dock inte tillbaka. Jag tror inte att jag någonsin mer kommer kunna ha så stor tillit till någon som jag hade till min man innan det här hände - den förmågan är nog skadad för gott. Men min bristande tillit tar sig fortfarande uttryck i kontroll. Jag vill veta vart min partner är, vilka han umgås med, när han kommer hem. Jag blir ängslig så snart något frångår det normala. Jag har pga det som hänt stort behov av att veta vad min partner spenderar pengar på så vi går igenom alla utgifter löpande. Jag kontrollerar fortfarande min partners webbhistorik ibland.

Behovet av kontroll har minskat i takt med att förtroendet för mig partner har ökat under året, men jag kommer inte helt ur den där känslan av ängslighet och behovet av att veta vad som händer; rädslan för att det är något som min partner undanhåller mig. Min partner verkar inte lida av detta - han är väldigt tacksam över att jag inte har lämnat honom pga detta och svarar tålmodigt på alla mina frågor, är transparent och gör, så vitt jag vet, inget för att dölja något för mig nu. Han jobbar hårt för vår relation och för att jag ska känna mig trygg.

Finns det någon här som har varit i liknande situation som kan komma med input till mig? Hur man slutar kontrollera och hanterar behovet av att kontrollera på ett sunt sätt? Jag vill inte ha det såhär. Jag vill inte vara en person som kontrollerar min partner. Jag förstår ju att det inte är sunt, varken för mig själv eller min partner. Finns det något man kan göra som hjälper?

Väldigt långt inlägg - sorry, Tack till dig som orkat läsa. Kommentera helst vänligt, jag mår redan jättedåligt över detta...

För mig hade det berott väldigt mycket på vad som hänt. Jag kan antagligen lättare förlåta en otrohet än att man spelat bort sparpengarna på nätcasino. Men jag tänker att du måste släppa kontrollerandet, för DIN skull. Sen kanske du ändå inte litar på personen, men det är för mig olika saker.

 

[Inte_Ung]

@Inte_Ung det där är verkligen inte sunt och inte schysst att kräva av andra att de ska anpassa sig heller.

Jag kräver ingenting.
Men om man vill leva med mig så är det sådana saker som man får ta med på köpet.
Annars så lever jag egentligen helst ensam.

Jag tvingar ingen till att bo med mig och är både ärlig och tydlig med hur jag fungerar.
Det kostar för mycket energi som jag hellre vill använda till annat om jag skulle gå emot mitt kontrollbehov.
Dessutom så har det räddat oss från massor av olika katastrofer.
Så det finns en uppsida med det även för omgivningen.

Jag brukar säga att tur också är en egenskap.
Kanske är den ett resultat av att vara noggrann?

 

[Inte_Ung]

För mig hade det inte funkat. Jag har levt med en kontrollerande (av andra skäl än du) partner och får panik om min sambo vill ha koll på mig. Normalt ”jag åker nu/nu är jag framme” om jag kört 6 h är ok men inte mer än så.

Ja och det är ju då på ett annat sätt.

Det viktiga i sammanhanget är att man är bekväm med hur den man lever tillsammans med vill ha det.
Vi kör på med "minsta möjliga skav" och det fungerar bra för oss.
Det är dessutom olika vad minsta möjliga skav är.
Jag klarar av ett betydligt större kaos och oreda än vad de flesta överlever.
Så vi har alla våra olika behov.
Jag kan fösa undan den senaste uppfinningen på köksbordet och äta bredvid lödkolven och elektroniken.
Vilket är något som på riktigt är viktigt för min sambo.

 

[Angel]

Jag skulle blivit fullkomligt skogstokig på någon som hade haft ett behov av att veta var jag var hela tiden eller hade OCD-aktiga kontrollbeteenden relaterat till gemensamma aktiviteter. Jag är inte en person som går att kontrollera och har heller inga förväntningar på att andra ska acceptera liknande dumheter från mig.
Sen planerar jag förstås gemensamma aktiviteter eller fördelningar av uppgifer med min partner och kan då behöva detaljer för planering och uppskattar ett "säg till när du har kommit hem ordentligt" om jag kör hem sent och han är borta någonstans. Skulle i teorin inte ha något problem med tex delade konton på sociala medier och liknande heller men jag är rätt noga med en del grejer och skulle inte gilla om någon "stökade ner" i bland mina digitala saker.

Men människor sviker folk hela tiden utan att de för den skull är onda på något sätt och vill min partner göra saker som han vet om att jag verkligen inte skulle gilla så får jag åtminstone hoppas på att han är så smidig med det att jag inte kommer på det

 

[Inte_Ung]

Så olika vi människor kan vara.
Och i det så gäller det ju att vara kompatibel med den man lever tillsammans med.

Jag skulle t.ex. aldrig klara av att min sambo gjorde något som jag inte är bekväm med.
Så han låter helt enkelt bli.
Och jag gör samma sak för honom.

Det handlar också om proportioner på saker och ting.
Skruva ur propparna - en liten sak.
Försnilla alla besparingar - en stor sak.

Ni har nog alla något som ni har behov av att er partner tar hänsyn till.
Toalocket, kissa i duschen, kläder på i sängen o.s.v.

 

[Libbsticka]

Och ja, jag går själv i terapi. Terapin har varit så inriktad på kris- och traumabearbetning så vi har inte börjat tagit hand om den här aspekten än. Det är relativt nyligen som jag har insett att jag ens har det här beteendet.

Jag skulle vilja påstå att du går igenom en typisk krisreaktion. Till viss del måste du ju acceptera sorgens gång och att läkningsprocessen måste få ta sin tid. Men OM det är så att du själv känner att det inte är ett led i din läkning längre utan att du verkligen KAN lita på din partner. Det finns ju en risk att din partner är en narcissist och är inne i nån sort lovebombing fas nu när hen märkte att du höll på att lämna på riktigt. Om det är så kan ju ditt kontrollbehov vara en hälsosam reaktion på en ohälsosam situation. Men är din partners förändring genuin kan ditt beteende vara ett säkerhetsbeteende, och då är det som andra skriver viktigt att inte agera på det utan våga stå ut i ångesten. Då kommer ångest och beteende att släckas ut med tiden

 

[Angel]

Så olika vi människor kan vara.
Och i det så gäller det ju att vara kompatibel med den man lever tillsammans med.

Jag skulle t.ex. aldrig klara av att min sambo gjorde något som jag inte är bekväm med.
Så han låter helt enkelt bli.
Och jag gör samma sak för honom.

Det handlar också om proportioner på saker och ting.
Skruva ur propparna - en liten sak.
Försnilla alla besparingar - en stor sak.

Ni har nog alla något som ni har behov av att er partner tar hänsyn till.
Toalocket, kissa i duschen, kläder på i sängen o.s.v.

Skulle ändå säga att skruva ur proppar, stänga av vatten in i huset när man åker till jobbet över dagen, ständigt uppdatera sin partner om var man är någonstans osv är på en liten annan nivå att tycka att det är lite småäckligt att ha en partner som kissar på ställen inomhus som inte är en toalett. Jag vill inte skrubba min partners kiss men det är mest för att han inte är fyra år gammal och jag inte är hans mamma. Så någon som förväntade sig att jag skulle göra sådant skulle bli diskvalificerad från en relation baserat på att jag vill ha en man som klarar av grundläggande vuxet inomhusbeteende. Sen finns det många varianter han kan få göra det på. Att städa efter sig själv är en sån sak. Vet ärligt inte hur jag skulle märka att han kissade i duschen då om han inte var dum nog att berätta det för mig.

 

[Tantan]

Så olika vi människor kan vara.
Och i det så gäller det ju att vara kompatibel med den man lever tillsammans med.

Jag skulle t.ex. aldrig klara av att min sambo gjorde något som jag inte är bekväm med.
Så han låter helt enkelt bli.
Och jag gör samma sak för honom.

Det handlar också om proportioner på saker och ting.
Skruva ur propparna - en liten sak.
Försnilla alla besparingar - en stor sak.

Ni har nog alla något som ni har behov av att er partner tar hänsyn till.
Toalocket, kissa i duschen, kläder på i sängen o.s.v.

Men ibland kan det leda till att man gör våld på sig själv eller andra. Det är ett vanskligt synsätt.
Min partner kanske blir obekväm av att jag vill ha stringbikini på stranden? Att jag skrattar svinhögt? Ska hans vilja råda eller min rätt att bestämma? Man kan ju vilja olika saker, vems nej väger tyngst? Är det minsta lilla maktobalans kan det bli väldigt osunt fort.

 

[Inte_Ung]

Men ibland kan det leda till att man gör våld på sig själv eller andra. Det är ett vanskligt synsätt.
Min partner kanske blir obekväm av att jag vill ha stringbikini på stranden? Att jag skrattar svinhögt? Ska hans vilja råda eller min rätt att bestämma? Man kan ju vilja olika saker, vems nej väger tyngst? Är det minsta lilla maktobalans kan det bli väldigt osunt fort.

Men du blir ju då obekväm av att partnern inte låter dig göra saker som du trivs med.

Ingen skall göra våld på sig eftersom att det är obekvämt.

Och om man inte trivs med det hela tillsammans så är det faktiskt ingen idé att leva ihop.
Då är det bäst att gå isär.

 

[TinyWiny]

Jag kräver ingenting.
Men om man vill leva med mig så är det sådana saker som man får ta med på köpet.
Annars så lever jag egentligen helst ensam.

Jag tvingar ingen till att bo med mig och är både ärlig och tydlig med hur jag fungerar.
Det kostar för mycket energi som jag hellre vill använda till annat om jag skulle gå emot mitt kontrollbehov.
Dessutom så har det räddat oss från massor av olika katastrofer.
Så det finns en uppsida med det även för omgivningen.

Jag brukar säga att tur också är en egenskap.
Kanske är den ett resultat av att vara noggrann?

Indirekta krav är också krav. Du har ju också fört det vidare till din dotter. Det om något borde vara motivation nog att ta tag i det.

Du skulle må så mycket bättre själv om du gjorde jobbet. Istället för att hantera ångesten på diverse vis hade du kunnat slippa den. Men visst det kräver jobb.

 

[Inte_Ung]

Indirekta krav är också krav. Du har ju också fört det vidare till din dotter. Det om något borde vara motivation nog att ta tag i det.

Du skulle må så mycket bättre själv om du gjorde jobbet. Istället för att hantera ångesten på diverse vis hade du kunnat slippa den. Men visst det kräver jobb.

Men saken är att jag mår alldeles utmärkt.
Och att ingen i min omgivning lider utav det heller.
Så jag har faktiskt ingen anledning att göra den ansträngningen.
Den är fullständigt onödig.

Vi skruvar ur propparna och har ett hemlarm och jag slipper fixeringen.
Vi slipper dessutom eldsvåda och förhoppningsvis inbrott.
Och så kom det med ett överfallslarm på köpet.

Bara för att du tycker att det är ett problem så betyder det inte att det är ett problem för mig eller andra.
Vi har inga problem med det hela.
Det var däremot ett problem när jag försökte att låta bli.
Dels så missade vi faktiskt saker och dels så kunde jag inte tänka på något annat.
Jag är lyckligare så här och det är min sambo också.

 

[Inte_Ung]

Men är din partners förändring genuin kan ditt beteende vara ett säkerhetsbeteende, och då är det som andra skriver viktigt att inte agera på det utan våga stå ut i ångesten. Då kommer ångest och beteende att släckas ut med tiden

Men om det aldrig gör det då?
Då blir det ju bara för evigt plågsamt.

Jag gav upp efter ungefär 10 år.

 

[TinyWiny]

Men saken är att jag mår alldeles utmärkt.
Och att ingen i min omgivning lider utav det heller.
Så jag har faktiskt ingen anledning att göra den ansträngningen.
Den är fullständigt onödig.

Vi skruvar ur propparna och har ett hemlarm och jag slipper fixeringen.
Vi slipper dessutom eldsvåda och förhoppningsvis inbrott.
Och så kom det med ett överfallslarm på köpet.

Bara för att du tycker att det är ett problem så betyder det inte att det är ett problem för mig eller andra.
Vi har inga problem med det hela.
Det var däremot ett problem när jag försökte att låta bli.
Dels så missade vi faktiskt saker och dels så kunde jag inte tänka på något annat.
Jag är lyckligare så här och det är min sambo också.

Ja vill du fortsätta leva med ditt katastroftänk så gör det men du lurar dig själv när du tror att det inte är ett problem.

Att man slutar ha ett katastroftänk innebär inte att man slutar förebygga olyckor och inbrott. Att det var så för dig är märkligt.