Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

[Petruska]

Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Det räcker mer än väl hur mycket jag ser mina arbetskamrater.

Fast jag tänker inte så mycket på det där med att ses på fritiden - som du är inne på blir det ju ändå en hel del extratid förutom strikt arbetstid. Även om man uteslutande ses på jobbet, kan man ju ha väldigt olika sorts relation. Det där med "arbetskamrater, punkt" blir för mig som att jag som person är väldigt, väldigt olika i min "yrkesroll" jämfört med övrig tid, och så är det faktiskt inte riktigt, inte med de dagliga arbetskamraterna. Jag vill vara mer personlig än så med människor jag har omkring mig så många timmar per dygn. Jag vill inte bara se dem som något slags delar av arbetsplatsen, utan som personer.

När man hanterar jobbärenden, är man naturligtvis mer formell i umgängestonen.

 

[tanten]

Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

knapplånar...

Jag har grunnat en del. Funderar på hur det skulle vara TS var min arbetskamrat och berättade för mig.

Det jag kommit fram till är att jag nog sannolikt inte vill veta. För mig räcker det att få förklaringen att arbetsförmågan är nedsatt i perioder och så är det bra med det.

Kanske pga av egna erfarenheter skulle jag nog tycka att informationen om VAD det är för sjukdom skulle vara för mycket information liksom. Jag känner inget behov av att veta.

En arbetskamrat berättade härom veckan att hon har en historia med anorexi. Det hade jag kunnat lista ut men jag kände när hon sa det att jag inte hade behövt veta. Nu retar jag mig ännu mer på hennes halva knäckebrödsskivor, hennes fjärdedels äpplen och små matportioner.

Jag behövde inte veta.

 

[Mixoman]

Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Så den som har problem med sina höfter ska inte berätta för dig för då retar du dig extra mycket på att den haltar.

Det är väl just det där som är kruxet, människor som låter sina egna värderingar och tankar ta över känslomässigt och sen agerar de utifrån det.

 

[tanten]

Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Så den som har problem med sina höfter ska inte berätta för dig för då retar du dig extra mycket på att den haltar.

Det är väl just det där som är kruxet, människor som låter sina egna värderingar och tankar ta över känslomässigt och sen agerar de utifrån det.

Det där var väl en elak tolkning?

Men i sak, ja.
Alla tar emot information olika. TS berättar en sak o men arbetskamraterna tar in det i sin verklighet med sina associationer, värderingar och känslor.

Som Riksidrottsförbundets ordförande Karin Mattson sa en gång
Det som är självklart är klart bara för en själv.

 

[Dentaku]

Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

En arbetskamrat berättade härom veckan att hon har en historia med anorexi. Det hade jag kunnat lista ut men jag kände när hon sa det att jag inte hade behövt veta. Nu retar jag mig ännu mer på hennes halva knäckebrödsskivor, hennes fjärdedels äpplen och små matportioner.

Fast i just det där fallet skulle jag tycka att det var lite jobbigt oavsett om jag visste eller inte.

För mig skulle det vara lätt att reta mig på en kollega som hade "dåliga dagar" lite då och då och lämnade över massa extra arbete åt mig - men helt ok om jag visste att personen hade någon form av sjukdom och ändå gjorde sitt bästa.

 

[No1]

Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Jag skulle gärna ha lite råd. Det är svårt för mig att veta vad som är rimligt att berätta och inte, eller om jag ens ska berätta. Jag berättar inte för någon om min sjukdom nuförtiden.

När det gäller problematik som på ett eller annat sätt märks/utmärker individen i gruppen så rekommenderar jag alltid att man går ut med information.
Information underlättar, förebygger och väcker förståelse.

 

[Mixoman]

Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Det där var väl en elak tolkning?

Men i sak, ja.
Alla tar emot information olika. TS berättar en sak o men arbetskamraterna tar in det i sin verklighet med sina associationer, värderingar och känslor.

Som Riksidrottsförbundets ordförande Karin Mattson sa en gång
Det som är självklart är klart bara för en själv.

Elakt är det om du tolkar det så med dina värderingar, tankar och associationer. Du låter dig själv uppröras av att någon äter halva knäckebröd, det bådar förstås inte gott för TS att det finns människor som låter sig engageras i så små saker, men ändå kan det finnas en poäng i att berätta, även om det inte är nödvändigt på något vis. Det får såklart TS avgöra själv.

 

[tara]

Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Nej, för det är väl mer än en tråd här på Buke som berättar om kollegor som inte överhuvudtaget hör av sig vid sjukdom eller uppsägning. Alltså bör man inte belasta sina kollegor med alltför mycket privat oavsett hur kollegorna belastar dig med sina privata angelägenheter. Låt dem skvallra...

 

[tara]

Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Elakt är det om du tolkar det så med dina värderingar, tankar och associationer. Du låter dig själv uppröras av att någon äter halva knäckebröd, det bådar förstås inte gott för TS att det finns människor som låter sig engageras i så små saker, men ändå kan det finnas en poäng i att berätta, även om det inte är nödvändigt på något vis. Det får såklart TS avgöra själv.

Men riktigt så sa tanten väl inte.... Så upplever inte jag det. Som person har man ett antal problem i livet. Anorexi och ätstörningar är jättesvåra sjukdomar ....

 

[Mixoman]

Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Men riktigt så sa tanten väl inte.... Så upplever inte jag det. Som person har man ett antal problem i livet. Anorexi och ätstörningar är jättesvåra sjukdomar ....

Riktigt exakt så här skrev tanten "Nu retar jag mig ännu mer på hennes halva knäckebrödsskivor, hennes fjärdedels äpplen och små matportioner. "

Ja, det är svåra diagnoser.

 

[athena_arabians]

Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Jag är ledsen men det där var något av det mest fruktansvärda jag hört. Jag är anorektiker, RELATIVT öppen med att jag har problem med mat. Det är naturligtvis din rätt att reagera som du gör men i mina ögon är det extremt empatilöst. Har du någon aning om hur lång vägen är till att man faktiskt erkänner för sig själv att man är anorektiker? Jag höll bokstavligen på att dö innan jag insåg det, endast tack vare en pojkvän som insåg hur illa det var överlevde jag. För hennes skull hoppas jag innerligt att hon inte känner av din irritation, det är det sista hon behöver.

Till TS: jag skulle kanske inte vara helt öppen med exakt vad som är mitt problem, pga det stigma som fortfarande finns gällande den typen av problem. Fast som tidigare framfördes, att säga något i stil med att du blivit diagnostiserad med en kronisk sjukdom och därför blir sjukskriven ibland kanske räcker.

 

[tanten]

Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Jag är ledsen men det där var något av det mest fruktansvärda jag hört. Jag är anorektiker, RELATIVT öppen med att jag har problem med mat. Det är naturligtvis din rätt att reagera som du gör men i mina ögon är det extremt empatilöst. Har du någon aning om hur lång vägen är till att man faktiskt erkänner för sig själv att man är anorektiker? Jag höll bokstavligen på att dö innan jag insåg det, endast tack vare en pojkvän som insåg hur illa det var överlevde jag. För hennes skull hoppas jag innerligt att hon inte känner av din irritation, det är det sista hon behöver.

.

Alltså - det var väl lite obetänksamt exempel. Mer som en skildring av att saker kan landa olika hos olika medmänniskor.

Min arbetskamrat är över 60 och anorexin är väl för 30 år sedan tror jag. Hon är frisk men koketterar emellanåt med sina små portioner och jag känner mig påhoppad...

En aktiv anorektiker skulle jag definitivt inte irritera mig på. Det finns sådana i min omgivning också.

 

[athena_arabians]

Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Alltså - det var väl lite obetänksamt exempel. Mer som en skildring av att saker kan landa olika hos olika medmänniskor.

Min arbetskamrat är över 60 och anorexin är väl för 30 år sedan tror jag. Hon är frisk men koketterar emellanåt med sina små portioner och jag känner mig påhoppad...

En aktiv anorektiker skulle jag definitivt inte irritera mig på. Det finns sådana i min omgivning också.

Då kan jag förstå varför du reagerade som du gjorde. Fast det är en livslång sjukdom och tyvärr kan den triggas när man minst väntar det, även om man tycker man haft en bra balans. Jag har varit "frisk" i flera år men nu rasat igen pga mediciner.

 

[tara]

Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Man behöver inte läsa det som totalt empatilöst... Nu läste jag tantens förklaring... gonatt..

Jag är jätteledsen för alla som är sjuka... Bulimi och Anoprexi är jättesvårt..

Jag måste gå och lägga mig... Natti

 

[escodobe]

Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Fast i just det där fallet skulle jag tycka att det var lite jobbigt oavsett om jag visste eller inte.

För mig skulle det vara lätt att reta mig på en kollega som hade "dåliga dagar" lite då och då och lämnade över massa extra arbete åt mig - men helt ok om jag visste att personen hade någon form av sjukdom och ändå gjorde sitt bästa.

Vår arbetsgrupp höll på att stupa under hösten när i princip hälften av gruppen var borta sitta delar av tiden...( Jag borde själv ha varit sjukskriven pga fysiska orsaker men jobbade istället mer än 100%) då kändes det som att orsaken till frånvaron inte var så viktig som att veta att det finns en backup och någon slags plan för hur arbetet ska skötas under tiden och tas igen senare.

 

[mino]

Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Så den som har problem med sina höfter ska inte berätta för dig för då retar du dig extra mycket på att den haltar.

Ett sådant konkret sjukdomstillstånd borde inte vara oklart för omgivningen. I TS fall håller jag med om andemeningen i Tantens inlägg, risken är att omgivningen börjar förhålla sig till TS på ett visst sätt och leta efter tecken på att hon är manisk eller deprimerad på ett sätt som inte alls är nödvändigt. Eller börjar utesluta henne i viss mån för att inte riskera att utlösa något.

Till TS:
Det jag funderar på är hur det har funkat hittills, vad din chef säger till kollegorna när du plötsligt är borta i fyra veckor. Något sägs väl antar jag? Och har ingen ställt några frågor när du kommit tillbaka? Det känns som om det är rimligt att någon förklaring förmodligen redan florerar på jobbet. Kanske ska du höra med chefen vad hen har sagt till övriga?

 

[TinyWiny]

Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Jag tycker inte att du ska berätta. Jag tror inte att du eller någon annan har något att vinna på det och då blir det lite meningslöst att de ska veta så mycket om dig. Det blir en snedbelastning på något sätt där de vet en massa om dig medans du inte vet lika mycket om dem. Jag tror tyvärr inte att du får den reaktionen du vill ha, dvs att de ska ha förståelse för att du är sjukskriven ibland.

Tyvärr är det fortfarande så att det ses ned på människor med psykiska handikapp. Jag såg det senast för någon vecka sedan där en person ramlade ihop på sitt arbete med smärtor i bröstet och ena armen och efter att ha uppsökt sjukhus och fått en mycket grundlig undersökning fick hen veta att det finns inget kroppsligt fel så menar hen ändå att det gör det. Dum som jag var frågade jag lite försiktigt om det inte kunde vara ångest eftersom det var så tydligt för mig att det var det som var problemet och då blev personen riktigt arg och fräste -"det är inget fel på mitt psyke. Det är bara kroppen som är slut". Personen är i tjugoårsåldern och har flera i sin närmaste familj med psykiatriska diagnoser men är ändå så fruktansvärt avogt inställd till att ta emot hjälp och att ta mediciner som kan hjälpa.

Det går tyvärr inte att säga att man har en diagnos och förvänta sig att folk inte ska ändra sitt sätt att se på en. Det gör folk ändå oavsett om det är en fysisk eller psykisk diagnos. Jag vet ju bara hur människor har reagerat när jag har sagt vad jag har för diagnoser och då är det ändå synligt att det är något fel på mig då jag sitter i rullstol utanför hemmet. Folk ifrågasätter, de googlar, de är nyfikna och ska veta. Vissa av missriktad välvilja, vissa av ren elakhet och andra börjar tycka synd om en. De ifrågasätter medicinering om och om igen och de ifrågasätter om det verkligen kan vara si eller så. Att förklara vad man har för diagnos för att få förståelse utan allt det andra är svårt.

Jag har valt att inte berätta om mina diagnoser om inte någon uttryckligen frågar. Då kan jag berätta men oftast så säger jag bara att jag har nervsmärtor i hela kroppen också får det räcka med det. Även om jag förklarar och förklarar så förstår ändå inte folk varför jag inte kan göra det eller detta. De förstår t.ex inte att det ens är möjligt att inte sova en hel natt på 12 ,5 år utan att bli galen. De förstår inte att man kan ha så ont att man måste ta morfin och en hel radda andra mediciner flera gånger om dagen för att ens kunna hålla näsan ovanför vattenytan. För dem är det så omöjligt och så abstrakt men ändå har de ingen förståelse för tröttheten som är min ständiga följeslagare. Inte ens sjukvårdspersonal förstår det för de kan omöjligt tänka sig in i hur det skulle vara.
Endel säger, -"ja jag blir ju ett vrak om inte jag får mina åtta timmar/natt." Hm jo, det blir jag med men jag har ju inget val precis. Eller som min ene bror sa, -"jag skulle aldrig kunna vara så sjuk för jag vill ju kunna göra en massa saker och så." Precis som om inte jag vill det också?
Man kan ju undra om vissa människor tror att man får frågan om man vill bli sjuk innan man blir det. Som om man fick ett val.
Folk har så dålig inlevelseförmåga och det man hoppas kan gå in gör inte det mer än hos ett fåtal. Jag tycker att det räcker gott med att din chef vet. Är det någon kollega som du känner verkligen behöver veta så berätta bara för just den kollegan och håll tummarna för att informationen faller i god jord.

 

[Texaz]

Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Det är uppenbart att vi alla tänker mer eller mindre olika, och hanterar saker olika.....

För min del kändes det BRA att berätta, just då och just där, därför gjorde jag det!
När jag ser tillbaka så var det väldigt öppet klimat, och då de flesta var 45 år och uppåt, så kom en del sjukdomar oundvikligen på besök.... Det var ingen som "smög" med sina eventuella åkommor, även om man inte direkt basunerade ut dem.
Bara för att jag har en psykisk, kronisk sjukdom så anser inte JAG att jag ska behöva negligera det, bara för att någon annan kanske inte kan hantera det.
Är synd att det fortfarande är så, jag vill skapa insikt om att det är vanligt, och jag tror att jag bidragit lite till det i alla fall.
Fler som frågade lite efter att de fått veta, sen har det varit bra med det!

Nu har ju jag ansetts vara en glad och positiv person på jobbet, och tänker att det då kanske kan avdramatiseras lite med psykiska "åkommor".....

Säger inte att ALLA ska berätta, men ibland önskar jag att fler gjorde det, för att omvärlden ska se att det faktiskt är vanligare än vad man tror och att det ärt till synes helt normala människor runt oss som faktiskt har en osynlig sjukdom....

Självklart ska man inte berätta OM det känns obekvämt, men för mig var det enbart positivt!

 

[Raja]

Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Avstickare angående anorexi. Anorexia blir man aldrig riktigt frisk från. Ja, jag vet att jag sticker ut hakan och kanske får på fan men jag + flera andra som har sjukdomen sedan 30-35 år vittnar om detta. Det kan går upp och ner. Jag anser att anorexi är ett kontrollbehov. När livet blir mycket är det lätt att ta till matkontroll som ett sätt att hantera situationen. Andra tar till droger, andra änden av matmissbruk d v s äter för mycket o s v. Nu vet jag inte så mycket om bipolaritet och om man kan jämföra med anorexi, men det är inte det som är poängen utan att ha förståeles för människors olika problematik och hur de hanterar vardagen.

Därav kan din arbetskamrat i vågor börja med sina små äpplebitar och annat konstigt kring maten. Så i stället för att irritera dig kanske du ska fråga hur det är? Om du nu är intresserad av att lyssna d v s, annars är det nog bäst att bara låta det vara. Risken är också stor att personen svara att allt är bra, för har man koll på sina små "äpplebitar" upplever man också som att allt är bra. Krånglig? Ja, människor är krångliga

 

[Raja]

Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Vad bra att fler talar om att det är en livslång sjukdom. Man måste lära sig förstå och hantera den. Precis som panikångest, den finns där alltid redo att slå klorna i en!