Blackout

Jag skäms. Jag har glömt något som absolut inte får glömmas.

I onsdags lånade jag släpvagnen igen, så som jag gjort så många gånger förr. Den skulle lämnas tillbaka torsdag morgon. På torsdag kväll, när jag gick ut, så såg jag att min bil var parkerad där den inte brukar stå. Det var där jag hade parkerat den med släpvagnen dagen innan. Men jag kunde inte minnas att jag lämnat tillbaka släpvagnen. Släpvagnen var dock borta.

Det var som jag misstänkte. Jag hade glömt bort att lämna tillbaka släpvagnen och han som skulle ha den efter mig hade varit upprörd och sedan hade han varit här och hämtat den. Jag hade inte märkt något och inte ens kommit på det under hela dagen att släpvagnen skulle ha lämnats tillbaka på morgonen. När jag ringde och bad om ursäkt för det inträffade kände jag mig så otroligt misstänkliggjord, opålitlig och rätt och slätt som en dålig människa. Jag som alltid varit mån om att göra rätt kände mig som en skurk.

Jag skäms. Hur kunde jag glömma?

Har jag för mycket i skallen nu igen? Jag börjar misstänka det.

Jag tapetserade ju om i köket i somras och sen skulle jag måla alla dörrfoder och socklar. Efter en himla massa om och men köpte jag en linoljefärg. Sedan noterade jag att listerna var mer skadade än jag trott och bestämde mig för att köpa nya. Det var också ett projekt då bygghandeln lurade mig att köpa fel produkt för behandlingen av kvistarna på fodren. Sen har jag börjat göra tavelramar till mina broderier. Och på något sätt hoppas jag kunna gjuta lite plattor så jag kan börja lägga sådana utanför ena dörren i alla fall, men jag har fortfarande inte fått tag i en gjutform. Sen skulle jag vilja få mina lönnar beskurna då det ser förjävliga ut, vilket jag påbörjat men det är ett jäkla slit så jag har inte kommit så långt. Och mitt i alltihop har jag hittat möbler som jag köpt. Det var dessa jag körde i onsdags. Sen så har jag försökt organisera och möblera mitt hem. Och mitt i alltihop har jag försökt acceptera mitt kaos men det har jag nog ändå inte gjort för jag skäms trots allt när jag släpper in folk här och hela mitt hem är ett projekt med kaos överallt. (Jag tröstar mig lite med att jag i alla fall hade nydammsuget golv i kök och vardagsrum, med nytvättad duk på köksbordet och en skål med äpplen mitt på och inget mer.)

Har jag rört ihop det igen? Slutar hjärnan att funka för att jag gör saker? Eller varför kan inte hjärnan tjänstgöra som den ska? Jag kan liksom inte lita på min skalle längre.

 

[tuaphua]

Jag vet ju det, men det är svårt att få terapi. Jag fick ju inte gå kvar på allmänpsyk då jag ville byta psykolog och jag vet inte vilka andra alternativ jag har.

Det här känns omöjligt att göra själv.

Förstår att det känns tufft! Men jag tror du iaf kan hjälpa dig själv lite mer på egen hand än du gör.
Och så hoppas jag innerligt att du ska få en bra psykologkontakt!

 

[Grazing]

Egentligen borde min familj betala min terapi så jag kan gå privat. Farsan borde ta minst 60% av kostnaden.

Men det är ju bara önsketänkande.

Fast det där är lite offertänk, ingen psykolog i världen kan ändra någonting hos dig om du inte gör ett aktivt val hur svårt det än är att släppa saker och ting och gå vidare.

Ingen annan än du har ansvar för ditt mående eller liv eller hur du hanterar saker, folk kan bete sig hur som helst mot en men i slutändan så hänger allting på hur man själv faktiskt väljer hur man ska hantera det. För vilka problem man än har, vilka diagnoser man än har så är det någonstans ett val man gör att antingen kämpa emot dom automatiska reaktionerna och impulserna man har eller ge efter för dom och låta dom styra ens liv och skylla på omvärlden att det är den som är hemsk. Och nej, det är inte lätt, det kan kännas omöjligt och hopplöst men ingen annan än en själv kan förändra ens tänk.

Det är att ha en väldig övertro på terapin att tro att den ska göra underverk utan att man själv faktiskt måste göra ett aktivt val och släppa saker och ting och gå vidare i livet. När man har gjort det valet, då tror jag att terapi kan fungera till en viss gräns, vissa måste tyvärr alltid jobba för att tänka "rätt" och påminna sig hela tiden om när man snurrar iväg i negativa tankar men det är så det är, livet är inte rättvist. Vissa har det lättare än andra men man mår mycket bättre om man kan acceptera att det är så livet är, man får göra det bästa ut av sin egen situation och kanske acceptera att man aldrig kan få det lika lätt som andra verkar ha det.

 

[mandalaki]

Jag har försökt snacka med dem men de kommer bara med en massa förklaringar som ska rättfärdiga dem. Mig skiter de i. Mina syskon har inte ens försökt kontakta mig en enda gång sedan de drog.

Ok, allt är deras fel igen då. Men min poäng var mer att det inte är nån idé att du försöker reda ut nåt med dem innan du har rett ut dig själv. Med psykolog.

 

[Hyacinth]

Om jag själv skulle ha haft vagnen och jag inte fick en ursäkt, då hade jag nog surat väldigt länge och aldrig lånat ut något mer till den personen.

Men åk över med en blomma eller lite grönsaker och ett smajl. Klart!

 

[ainasoja]

Du kan inte lasta din familj för allt. Du är dig själv närmast och du måste sluta älta den där julen, du kommer aldrig ur ditt ekorrhjul annars

 

[bettysmatte]

Jag tror att det är en vuxen-insikt att förstå att alla människor inte passar ihop. Alla släktingar kommer inte överens med varandra, och alla par håller inte ihop för evigt. Så är det bara, och det utan att det är fel på någon av parterna. Att gå runt och leta fel - antingen på sig själv eller på den andre - är ett fruktansvärt slöseri med energi och tid.

 

[MiaMia]

Jag har försökt snacka med dem men de kommer bara med en massa förklaringar som ska rättfärdiga dem. Mig skiter de i.

Eller så försöker de bara berätta vad det var som skedde ur deras perspektiv och varför?

För mig verkar det utifrån vad du skrivit om ursäkter att du förväntar dig att de ska krypa på knäna och ta på sig någon sorts skuld. Och att den ursäkten som serveras ska bli någon sorts nyckel som läker dina känslor kring det inträffade.
Tror det är en orealistisk fantasi som lyfter ansvaret för dina egna reaktioner till någon utanför dig. (eller möjligen dålig insikt i andra människors fungerande) Oavsett samma effekt: De dömer dig som ovärdig och utstött och därför får du leva som det. Om inte "någon" omprövar och ger dig tillbaka inträdesbiljetten.

Frågan är om det viktiga är hur de agerar eller hur du hanterar det?
Och vilka ramar som du lever ditt liv inom, och vem som skapar dem?

 

[TinyWiny]

@Magiana har du provat mental träning någon gång? Inte bara läst själv utan gått kurser? Jag tror att det hade kunnat vara till stor hjälp för dig. Att få hjälp med att ändra ditt tankemönster hade kunnat hjälpa dig på flera, om inte alla, områden i livet.

Ibland får man inga avslut som känns bra. Ibland får man inga förklaringar som känns rimliga och ibland får man inga förklaringar alls. Ibland får man kastat i ansiktet att det inte alls var så som det var och det ljugs och förnekas. Att då kunna välja att släppa det som hände trots att det som hände gör ont och gå vidare är en stor befrielse. Att helt enkelt välja att inte lägga mer energi på eländet och att inte dra slutsatsen att det är fel på en själv eller andra för att det blev så utan bara konstatera att det är så det är. Det kan vara sorgligt, hemskt eller bara dumt men det är så det är.

Att ständigt dra samma slutsatser och fortsätta springa i samma hjulspår kan aldrig leda till förändring och förändringen måste börja hos dig. Inte för att du har gjort något fel eller på något sätt är fel utan för att den enda du kan förändra är dig själv. Du kan förändras. Du kan sluta tänka i negativa banor. Du kan välja att sluta döma dig själv och andra så hårt. Sålänge du dömer dig själv och andra så hårt så kommer du ingen vart. Vi är människor med fel och brister allihop, ingen är perfekt, alla gör fel ibland, glömmer, missar eller är otydliga så missförstånd uppstår. Att då döma pga en handling som blev fel är inte rättvist. Varken mot dig eller mot någon annan. Fundera på om det här dömandet har gett dig något gott i livet eller om det är dags att bara släppa det nu.

Jag menar inte alls att man ska förlåta allt och krypa för andra utan att ge alla, inklusive dig själv, en ärlig chans. Försnillar någon den chansen, sviker, beter sig illa om och om igen så har man all rätt i världen att inte umgås mer för då blir relationen destruktiv men att genast pga mindre misstag döma rakt av blir som att avrätta någon för att de har snattat en kola. Visst har de gjort fel men står domen i proportion till det som hände?

Kanske kan en del av lösningen vara att du skriver brev till de du tycker har gjort orätt mot dig. Vräka ur dig allt, precis allt och lämna det där. Du varken bör eller ska skicka det till vederbörande för det lär inte komma något gott ut av det utan det är för din skull, för att du ska få ur dig och kunna lämna det där.

Jag skulle även vilja tipsa dig om boken sorgbearbetning. Finns att köpa på sorg.se. Jag tror att om du verkligen följer instruktionerna där i så kan du släppa enormt mycket sedan.

 

[Magiana]

Bara ett kort svar eftersom jag inte orkar med det här längre.

Att bara stryka ett streck över det som hänt är för mig samma sak som att man ger dem tillåtelse att göra samma sak igen, vilket de kommer att göra. Och så kommer jag må dåligt igen. Och kanske bli sjukskriven igen. Och förlora mer pengar. Nära relationer kostar för mycket, känslomässigt och ekonomiskt.

 

[Unafraid]

Bara ett kort svar eftersom jag inte orkar med det här längre.

Att bara stryka ett streck över det som hänt är för mig samma sak som att man ger dem tillåtelse att göra samma sak igen, vilket de kommer att göra. Och så kommer jag må dåligt igen. Och kanske bli sjukskriven igen. Och förlora mer pengar. Nära relationer kostar för mycket, känslomässigt och ekonomiskt.

Så det är värt det att hålla dig isolerad resten av livet? Trots att det känns som det inte finns någon mening med livet då?

VÅGA prova släppa folk nära dig. Träna på att klara av att göra fel.

Låna släpen i veckan om det finns möjlighet. Oavsett om du behöver den eller inte. Och ta med dig en påse bullar så kommer du vara veckans populäraste person!

Sprid den stämning du vill känna! Vill du sprida glädje eller bitterhet/besviken?

 

[Magiana]

Så det är värt det att hålla dig isolerad resten av livet? Trots att det känns som det inte finns någon mening med livet då?

VÅGA prova släppa folk nära dig. Träna på att klara av att göra fel.

Låna släpen i veckan om det finns möjlighet. Oavsett om du behöver den eller inte. Och ta med dig en påse bullar så kommer du vara veckans populäraste person!

Sprid den stämning du vill känna! Vill du sprida glädje eller bitterhet/besviken?

Ja, för alternativet är värre.

Just nu har jag f.ö. precis gått upp i heltid på jobbet och jag har ändå inget liv utanför jobbet. Precis allt står still och jag lagar inte ens mat.

 

[Fruentimber]

Ja, för alternativet är värre.

Just nu har jag f.ö. precis gått upp i heltid på jobbet och jag har ändå inget liv utanför jobbet. Precis allt står still och jag lagar inte ens mat.

Vad är det för liv utanför jobbet du tänker att du vill ha?

 

[Unafraid]

Ja, för alternativet är värre.

Just nu har jag f.ö. precis gått upp i heltid på jobbet och jag har ändå inget liv utanför jobbet. Precis allt står still och jag lagar inte ens mat.

Är det så du vill att livet ska vara? I så fall så är det ditt beslut. Jag tror du kan ha det bättre och mycket handlar om din inställning/vilja. Och ja, jag vet att du inte är frisk just nu. Men du kan ändå ge dig fan på att ändra mycket!

 

[Alexandra_W]

Bara ett kort svar eftersom jag inte orkar med det här längre.

Att bara stryka ett streck över det som hänt är för mig samma sak som att man ger dem tillåtelse att göra samma sak igen, vilket de kommer att göra. Och så kommer jag må dåligt igen. Och kanske bli sjukskriven igen. Och förlora mer pengar. Nära relationer kostar för mycket, känslomässigt och ekonomiskt.

Att stryka ett streck över det är för mig att säga att ”jag tänker inte låta er påverka mitt mående mer för det är det och ni inte värda”. Att sen se till det inte händer igen kan man göra själv

Det är okej inte vilja ha nära relationer. Men det är bra om det just känns okej för en själv! Jag gjorde det valet ang kärleksrelationer* Jag är lite för känslig för uppbrott och kände genuint att jag hellre avstod. Jag trivdes bra själv osv. Dvs det var ett val för att skydda mig och för att jag genuint kände det var bättre själv. Jag mådde bra och var nöjd med mig och mitt liv själv.

Det känns inte som du gjort ett sånt val. Utan mer någon sorts straffa andra genom att straffa dig själv och sen inte kunna förlika sig med valet utan hoppas de ska se det och ”fixa det”. Och så blir du ännu mer besviken och mår ännu sämre när det inte sker. Lite som om jag hade tyckt att den sista som lämnade och blev droppen skulle ta ansvar för mitt val och sen komma krypandes med ursäkter och ”herregud så ska du inte behöva ha det, jag ber om ursäkt, det var inte ditt fel osv osv”

*det där valet höll ganska många år men sen mötte jag någon som fick mig att göra ett nytt val och välja annorlunda.

 

[Magiana]

Vad är det för liv utanför jobbet du tänker att du vill ha?

Göra något med hus, trädgård, hantverk, andra intressen.

Nu gör jag ingenting. Det är meningslöst.

 

[Fruentimber]

Göra något med hus, trädgård, hantverk, andra intressen.

Nu gör jag ingenting. Det är meningslöst.

Vadå "ingenting"? Du lånade väl släpet av en anledning? Hela ditt första inlägg handlar ju om saker du gjort/saker du gör med ditt hus. Då gör du väl något?

 

[Magiana]

Vadå "ingenting"? Du lånade väl släpet av en anledning? Hela ditt första inlägg handlar ju om saker du gjort/saker du gör med ditt hus. Då gör du väl något?

Det var förra veckan. Då jobbade jag inte heltid. Det har jag bara gjort sedan i måndags.

 

[Fruentimber]

Det var förra veckan. Då jobbade jag inte heltid. Det har jag bara gjort sedan i måndags.

Så du har jobbat heltid i tre dagar och tycker att allt är meningslöst för att du inte gör någonting?
Du tycker inte att du är lite väl drastisk i dina tankegångar?

Jag har inte heller gjort något sen i måndags. Borde ha pluggat men det blev helt enkelt inte så. Livet blev inte meningslöst för det.

 

[bettysmatte]

Ett färskt exempel ur verkligheten, som är lite likt det tråden faktiskt handlade om från början.

En kollega kom till mig igår och bad mig göra något jag ansåg orimligt. Hon blev rätt sur på mig för att jag vägrade, och jag överreagerade i mitt bemötande gentemot henne.

Men - förmodligen - har vi båda funderat och förlåtit varandra, för idag är hon extra trevlig mot mig. Och jag lika trevlig mot henne. Om vi båda hade varit långsinta, eller om vi båda envist hade tyckt att den andra hade fel och borde be om ursäkt, så kunde detta ha blivit jättejobbigt för oss båda.

Ibland får man bara vara lite förlåtande utan att göra så stor affär av saker och ting. Det har förhoppningsvis släpvagnsuthyraren gjort också.

 

[bettysmatte]

Så du har jobbat heltid i tre dagar och tycker att allt är meningslöst för att du inte gör någonting?
Du tycker inte att du är lite väl drastisk i dina tankegångar?

Jag har inte heller gjort något sen i måndags. Borde ha pluggat men det blev helt enkelt inte så. Livet blev inte meningslöst för det.

Jag har inte gjort så himla mycket heller denna veckan. Det orkar man ju inte efter att ha varit hemifrån 6:30-16:00. Men inte är livet meningslöst!! Jag har släktforskat lite (från soffan ), bakat en äppelpaj, gosat med hund, katt och hästar. Verkligen inte meningslöst!