Bukefalos 25 år!

Bli frisk från depression

Farmaceuter ser till största delen (till synes) tämligen friska människor som kommer och hämtar sina mediciner. Då är det lätt att fastna i riskerna med läkemedel.

Läkare ser ofta väldigt sjuka patienter, kanske tom dödssjuka där medicinen är det som räddar livet på dem. Då är det lättare att våga ta risken för biverkningar, när man vet vilken nytta det kan göra.

Så jag lovar att både farmeaceuter och läkare är medvetna om hur mediciner fungerar, men de får genom sitt arbete olika perspektiv på risk/nytta ekvationen.

Mvh
Teilani, Apotekare och Läkare
 
@Wille Jag förstår din rädsla och att den är verklig för dig, men om du inte vågar prova en annan medicin så ger du ju den inte heller möjligheten att fungera. Kanske är det just den medicinen som skulle funka allra bäst på dig? Det kan du ju aldrig veta om du inte provar. Med tankesättet du använder kring mediciner nu så skulle du aldrig våga testa en ny tvål eller hudkräm (de kan ge allvarliga allergiska reaktioner i värsta fall), köra bil (man kan krocka) eller ta en vanlig värktablett (de har hemska biverkningar). Alla dessa saker skulle potentiellt göra att du kan behöva akutvård. Drar man det riktigt långt skulle du ju till sist inte ens kunna gå ut, för man kan ramla och bryta ben osv. Jag säger inte detta för att vara elak utan bara för att försöka hjälpa dig att se saken på ett annat sätt. Vissa risker måste man våga ta för att kunna leva, helt enkelt.
 

Wille

Trådstartare
Rysk roulette innebär 33,3% risk för död.
Mindre vanliga biverkningar innebär en risk på 1 på 1000 eller 1 på 10 000 för, i nästan 100% av fallen, icke-dödliga biverkningar.

Ser du någon skillnad? Vill inte märka ord egentligen men detta med "rysk roulette" har du skrivit många gånger. Modern läkemedelsbehandling är INTE rysk roulette.

Vad är det för vård du inte vill vara med om vid denna särskilda biverkan?
Jag vill inte ta risken att behöva genomgå blodprov eller bli stucken på annat sätt. Klarar liksom inte ens av att ta bedövning hos tandläkaren längre.
 
Jag vill inte ta risken att behöva genomgå blodprov eller bli stucken på annat sätt. Klarar liksom inte ens av att ta bedövning hos tandläkaren längre.
Man kan faktiskt tala om det för läkaren, att man inte vill bli stucken. Jag har gjort det vid tillfällen. Sedan är ju risken att man blir så sjuk att man måste uppsöka akut läkarvård för att man tagit rekommenderad dos medicin väldigt, väldigt liten. Det som oftast händer OM man upplever en biverkning man inte står ut med är att man hör av sig till in läkare och får förändrad dos eller ett annat läkemedel.
 

Wille

Trådstartare
Man kan faktiskt tala om det för läkaren, att man inte vill bli stucken. Jag har gjort det vid tillfällen. Sedan är ju risken att man blir så sjuk att man måste uppsöka akut läkarvård för att man tagit rekommenderad dos medicin väldigt, väldigt liten. Det som oftast händer OM man upplever en biverkning man inte står ut med är att man hör av sig till in läkare och får förändrad dos eller ett annat läkemedel.
Jag utgår från att jag inte kan välja om skit händer.
 
@Wille har du provat att prata med läkaren och göra upp en plan för hur ni ska göra om du skulle få en biverkning som innebär att du egentligen skulle behöva bli stucken? Kanske går det att lösa på något sätt, tex att söva dig med narkosmedel i gasform? Om läkaren tycker att medicinen skulle vara bra för dig så går hen säkert med på att diskutera lösningar.
 
Tror inte att man behöver vara så borta när man är i situationen att man saknar valmöjlighet.
Det beror väl på vad man menar med valmöjlighet egentligen. Jag ville bara påminna om att man på intet sätt blir livegen eller tvingad att gå med på någonting man inte vill bara för att man någon gång måste uppsöka vården. Jag ska inte gå in på några detaljer eftersom jag vet att du tycker att det är obehagligt att läsa, men jag har skrivit en del i bland annat covid-tråden om mina problem och jag har aldrig känt mig överkörd de gånger jag behövt hjälp. :)
 
Jag tror det med hjälp från vården, samtal och eventuell medicinering men även fysisk aktivitet.
Då måste man gå igenom de svåra, svett, opepp, en viss smärta men det är bevisat att de hjälper måendet. Promenader, cykla, rida t.ex
 

Wille

Trådstartare
@Wille har du provat att prata med läkaren och göra upp en plan för hur ni ska göra om du skulle få en biverkning som innebär att du egentligen skulle behöva bli stucken? Kanske går det att lösa på något sätt, tex att söva dig med narkosmedel i gasform? Om läkaren tycker att medicinen skulle vara bra för dig så går hen säkert med på att diskutera lösningar.
Det är plågsamt att vakna upp från narkos p.g.a. det man har i handen när man vaknar. Orkar inte prata mer om det. Mår dåligt av bara tanken och har paniken nära inpå.
Jag tror det med hjälp från vården, samtal och eventuell medicinering men även fysisk aktivitet.
Då måste man gå igenom de svåra, svett, opepp, en viss smärta men det är bevisat att de hjälper måendet. Promenader, cykla, rida t.ex
Jag har ju provat allt det där. Utom att cykla. Jag tar medicin. Jag går i terapi. Jag har promenerat. Jag har ridit. Jag har yogat. Jag har mediterat. Men resultaten har uteblivit.

Ridningen fick mig att leva för en stund. Den timmen jag satt på hästryggen mådde jag bra. Men jag blev tvungen att sluta rida. Det enda som gav mig glädje, togs ifrån mig av diverse omständigheter. Känns så bittert.

Vad tänker du själv att du skulle vilja ha för hjälp för att bli bättre?
Har du några tankar eller idéer på vad du tänker att läkaren och psykologen skulle kunna hjälpa dig med, om allt var möjligt?
Vet inte eftersom jag tycker att jag provat allt. Eller ja, jag har inte provat alla typer av terapi. Så jag startade den här tråden för att kolla om jag missat något.
 
Det är plågsamt att vakna upp från narkos p.g.a. det man har i handen när man vaknar. Orkar inte prata mer om det. Mår dåligt av bara tanken och har paniken nära inpå.
Synd. Är övertygad om att läkaren hade kunnat hjälpa dig. Jag vet att det är ett symtom på din sjukdom att bara se problem i allt, men om du fortsätter så kommer du ju inte heller att få en förändring. Men strunt samma, det vet jag att massor av andra har skrivit till dig innan. Det är synd att du inte ens vill försöka tycker jag, det är ju du själv som blir lidande tyvärr :)
 
Det är plågsamt att vakna upp från narkos p.g.a. det man har i handen när man vaknar. Orkar inte prata mer om det. Mår dåligt av bara tanken och har paniken nära inpå.

Jag har ju provat allt det där. Utom att cykla. Jag tar medicin. Jag går i terapi. Jag har promenerat. Jag har ridit. Jag har yogat. Jag har mediterat. Men resultaten har uteblivit.

Ridningen fick mig att leva för en stund. Den timmen jag satt på hästryggen mådde jag bra. Men jag blev tvungen att sluta rida. Det enda som gav mig glädje, togs ifrån mig av diverse omständigheter. Känns så bittert.


Vet inte eftersom jag tycker att jag provat allt. Eller ja, jag har inte provat alla typer av terapi. Så jag startade den här tråden för att kolla om jag missat något.
Du kanske är en kanditat för ketamin-terapi, det utförs i Sverige av vården. Inte i stor utsträckning, men det finns.

Psykadelika kan hjälpa genom att man "kalibrerar om" det inre landskapet. Tänk dig som att man tar en sladdhärva bakom tvn, drar ut kontakterna, lägger ut sladdarna var för sig.

Sen kan man börja koppla in dom bättre igen.

Men experimentera inte själv med det är du snäll.

(Ja, det finns gott om forskning på det här, såpass att till och med "moral-Sverige-knark-är-bajs" börjat nosa på det.)

https://www.sbu.se/sv/pressmeddelan.../ketamin--ett-alternativ-vid-svar-depression/

"Den forskning som SBU har granskat visar att injektionsbehandling med ketamin i låg dos kan ge en snabb antidepressiv effekt hos patienter med medelsvår till svår depression. Förbättringar kan även ses hos patienter som inte svarar på läkemedelsbehandling eller på elektrokonvulsiv behandling, ECT."
 
Senast ändrad:

Wille

Trådstartare
Du kanske är en kanditat för ketamin-terapi, det utförs i Sverige av vården. Inte i stor utsträckning, men det finns.

Psykadelika kan hjälpa genom att man "kalibrerar om" det inre landskapet. Tänk dig som att man tar en sladdhärva bakom tvn, drar ut kontakterna, lägger ut sladdarna var för sig.

Sen kan man börja koppla in dom bättre igen.

Men experimentera inte själv med det är du snäll.

(Ja, det finns gott om forskning på det här, såpass att till och med "moral-Sverige-knark-är-bajs" börjat nosa på det.)
Aldrig hört talas om det. Men verkar läskigt.

Jag skulle aldrig i livet börja experimentera med det själv.
 
Ja, någonstans måste man liksom ”bli klar” med sin psykiska ryggsäck. Att stoppa huvudet i sanden och inte ta tag i saker är inte bra. Men någonstans måste man bli klar med bearbetandet för att kunna gå vidare. Annars dras man ner av den där tyngden hela tiden och kommer liksom inte bli fri, ha energi och må bra.

Även jag har vänner som haft fruktansvärda uppväxter med horribla trauman som absolut sörjt, varit arga etc. Men som insett att de måste acceptera och släppa saker för att kunna bli fria och lyckliga. Oftast med tufft jobb ihop med psykolog för att klara det.
Detta är jätteviktigt. För min del var det A och O. För min del var uppväxten piss, den enda i familjen som jag hade ok kontakt med sa upp bekantskapen och ja...lång historia och ryggsäcken blev oerhört tung. Det fanns "inget jag var bra på", blyg, mobbad, knappt vänner, dålig ekonomi osv.
Ryggsäcken blev tyngre och tyngre. När jag sedan föll ännu längre ner i mörkret så var det då jag sa till mig själv att det fanns två vägar... Jag valde. Varför just det valet vet jag inte men någon ljusglimt inom mig fanns troligtvis.

När jag kom till hypnosterapeuten så pratade vi verkligen om det. Att bli klar. Sätta punkt. Hur viktigt det är. En sak jag genast visste då var att jag skulle göra en polisanmälan mot en i min familj. Jag gjorde det, det var ett brott men det fanns ju inga bevis mer än ett vittne och så jag. Men det var inte viktigt egentligen utan att jag sade till mig själv "när denna anmälan är gjord, då är jag klar med detta". Det betyder inte att det inte hänt, att det inte var fel, inte brottsligt osv men JAG behövde sätta en punkt, för MIN skull.

Jag tror hypnosen fungerade bra för mig för det fick mig att släppa kontrollen även om det var skitjobbigt. Jag blev fysiskt sjuk av det. I början ökade även ångesten och depressionen. Ska man må bättre måste man VÅGA SLÄPPA KONTROLLEN OCH FÖRÄNDRA. Min terapeut styrde mig igenom massor av händelser i mitt liv, känslor osv. Det var mycket hemläxor. Men det var värt det även om jag under processen ville hoppa av...för det var jobbigt.
Det är jobbigt att förändra. Otroligt jobbigt. Men också fantastiskt.
 

Wille

Trådstartare
Det känns lite jobbigt att läsa att vetenskapen ännu inte riktigt vet hur depression fungerar och hur man botar det.
 

Liknande trådar

Kropp&Själ Jag har efter att jag börjat jobba igen efter depression, starka mediciner och ECT insett att mitt minne har blivit betydligt sämre...
Svar
19
· Visningar
543
Relationer Jag skulle behöva lite hjälp att se på saker.. Bor i dagsläget tillsammans med min man och vårt barn på en liten hästgård. Det är ett...
7 8 9
Svar
176
· Visningar
13 602
Kropp&Själ Jag har mitt drömboende sedan flera år tillbaka. Trädgården är stor och har ett bra läge. Det var vad jag ville ha och jag har numera...
37 38 39
Svar
760
· Visningar
39 158
Kropp&Själ Läste här om folk som mått dåligt av minipiller. Det är helt nytt för mig, men har satt sig. Mina depressioner började förvisso innan...
2
Svar
31
· Visningar
1 429

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

  • Bästa hästjobbet!

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Vad gör vi? Del CXLIII
  • Covid-19 del 11
  • Favoritstilar och motsatsen!

Hund, Katt, Andra Djur

  • Hur frusna är era hundar?
  • Malle eller Holländare?

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Vackra vinterord
Upp