Borde jag flytta?

Jag hamnar ofta i dilemmat att det är långt att åka för att uträtta ärenden. Idag misslyckades jag med att byta däck på bilen och närmaste drop-in som jag känner till och som har öppet även röda dagar och helger, ligger i Örebro.

Och tomten är stor och kräver sin insats. Jag har rabatter att rensa och en massa gräsmatta att klippa. Förvisso kan ju det vara trevligt men när jag alltid upplever att jag inte hinner med fast jag vill, så känns det inte kul. Jag drömde liksom om ett paradis med olika växter som harmonierade med varandra och att skapandet av detta skulle ge utlopp för min kreativitet. Men livet känns så fullt av måsten att kreativiteten inte får plats. Sen drömde jag om att leva närmare jorden, att odla min egen mat, i stället för att vara tvungen att åka till Ica och köpa något som någon anonym har odlat och som sedan transporterats till butiken. Det finns ingen skön känsla alls i att åka till Ica och handla mat.

Jag hatar att behöva prioritera. Under vintern har en plåt lossnat från en av vindskivorna. Alla vindskivor behöver bytas för de är ruttna. En knutbräda är också rutten och behöver bytas. Jag mår illa över mina igenväxta rabatter vid entrén. Jag mår illa över ogräsen i rabatterna. Jag hatar att kantskära och vill ha ordentliga rabattkanter så att jag slipper ägna onödig tid till sånt. Jag behöver köpa en garderob. Jag behöver tvätta en matta. Jag behöver förlänga räckvidden på mitt wi-fi.

Jag försöker ta saker och ting pö om pö. Men om jag måste åka till Örebro för att få något uträttat så är orken slut sen. Det finns inte utrymme för något annat den dagen. Att åka till Örebro för att byta däck kostar för mycket av min tid och min ork.

Men var skulle jag i så fall bo? På något tråkigt ställe där alla drömmar dör? Jag skulle inte ens orka rodda med allt som en flytt innebär. Att bo på ett ställe där det inte finns något att göra, skulle tråka ut mig på nolltid. Det är en anledning till att jag inte kan bo i lägenhet. Jag har ingen aning om hur man fördriver tiden i en sådan och skulle nog klättra på väggarna.

Innan jag flyttade hit så drömde jag om att bo i ett litet hus på hjul. Det föll på att jag absolut inte kunde tänka mig kompromissa med att ha indraget vatten och avlopp. Hur man skulle lösa det på ett bra sätt i ett hus på hjul, kunde jag inte komma på. Det måste ju funka på vintern också och då måste det vara nergrävt. Och så behövde jag fiber i huset. Så det blev inget med det. Jag köpte ett riktigt hus i stället.

Men hur f-n hittar man den där nivån "lagom", som jag faktiskt orkar med, som är tillräckligt stimulerande men som inte kör slut på min energi? Just idag har jag ju kört slut på energin när jag inte lyckades byta däck. Det där ligger och stör eftersom jag inte kan lösa problemet snabbt och enkelt, så jag kommer mig inte för att göra något annat ö.h.t. Om jag hade bott nära Örebro hade jag bara åkt och bytt däck, men det är liksom en timme att köra dit, så nu sitter jag fast.

Mvh/ rastlös, irriterad och trött

 

[Magiana]

Jag uppfattade dig som öppen, lättpratad, välformulerad och underhållande.
Det är väl ett ganska så bra första intryck, eller hur?

Det var ju lite otippat. Det är inte den synen jag har på mig själv i gruppsammanhang.

I möten med 1-2 personer är det lättare. Numera är det sällan jag har den tunghäfta jag hade som barn. Men trots det så har jag ändå haft svårt att utveckla varaktiga relationer. Kanske blir det en självuppfyllande grej att jag inte tror mig vara värd något och så tar inte folk kontakt för att jag kanske upplevs som avståndstagande. Eller så är jag jobbigt klängig? Det gör jag allt jag kan för att inte vara. Jag hade en sådan "kompis" och det var skitjobbigt. Där var det jag som drog mig undan för hon tog så enormt mycket energi från mig. Jag var helt matt efter en timme med henne.

 

[Korven]

Tänk dig att någon tar dig med på promenad genom en Handelsträdgård i maj. Nya växter, rea på lökar, köp 3 för två, en jättespännande palm att ha utomhus, fantastiska blad på en planta... du vill stanna och nosa överallt. Din promenadvän, som har noll trädgårdsintresse, stannar gärna och låter dig nosa för att denne vet hur intressant det är för dig och blir glad över att göra dig glad.

Så var det när jag gick med en kompis på Botaniska trädgården här i Uppsala . Hon var överentusiastisk och jag gick med och nickade.

 

[karamelldrottningen]

Det tar två minuter. Det är typ ingenting. Och man måste inte borsta tänderna. Men då får man ju ta konsekvenserna av det.


Jag började inte skriva för att få svar. Om jag skriver för att få svar så använder jag forumdelen. Sen kan jag inte låta bli att svara när folk skriver.


Jag har inte haft vänner efter att jag blev 15. I årtionden försökte jag få vänner men hur lätt är det när man sitter isolerad hemma? De kontakter jag skapade rann alltid ut i sanden. Ingen var intresserad av att hålla kontakten med mig och när jag blev den enda som försökte ha en relation så släppte jag det. Det är ingen mening att försöka utveckla vänskap med folk som inte vill.

Så begrepp som "vänskapskrets" och "ge och ta" är rätt okända för mig.

Jag har med andra ord alltid upplevt mig själv som besvärlig och tärande. Jag har inte haft något att ge andra. Det har inte funnits personer i mitt liv som jag helt naturligt kunnat be om hjälp. Jag har känt att om jag frågar andra om hjälp så måste jag betala tillbaka direkt för att inte vara en besvärlig och tärande människa. Jag vill inte utnyttja människor och jag vill inte sitta i tacksamhetsskuld och aldrig kunna ge något tillbaka.

Jag kan väl säga att jag blev väldigt förvånad när jag slutade rida på Senioren och ägaren fortfarande ville ha kontakt med mig. Det har aldrig hänt förut. Men å andra sidan, jag är nog en ganska praktisk vän för henne eftersom jag passar hennes hund ibland när hennes mamma inte kan. Så hon är den enda person jag skulle våga fråga om saker som inte är livsnödvändiga (t.ex. lån av hästtransport).

Min poäng var att man väljer att göra tråkiga saker för att resultatet är något man vill åt.
Precis som att jag skulle kunna åka på en båtmässa med rätt person fast jag inte är intresserad av båtar öht men jag är intresserad av att vara med personen.

 

[Inte_Ung]

Kanske blir det en självuppfyllande grej att jag inte tror mig vara värd något och så tar inte folk kontakt för att jag kanske upplevs som avståndstagande. Eller

Hon med senoirhästen ville nog umgås tror jag.
Det kan ju vara ett problem om du inte förstår det.

 

[Magiana]

Min poäng var att man väljer att göra tråkiga saker för att resultatet är något man vill åt.
Precis som att jag skulle kunna åka på en båtmässa med rätt person fast jag inte är intresserad av båtar öht men jag är intresserad av att vara med personen.

Jag skulle inte klara av att ägna timmar dagligen åt något jag inte är intresserad av. Som engångshändelse kan det passera, men inte rutinmässigt. Så intresserad är jag inte av att umgås med någon att jag offrar så mycket av mitt eget liv. Inte ens för en hund. Det kräver för mycket av mig.

Hon med senoirhästen ville nog umgås tror jag.
Det kan ju vara ett problem om du inte förstår det.

Kanske, men jag är extremt ovan vid situationen eftersom jag aldrig råkat ut för den.

 

[Mabuse]

Delvis. Om jag är tvungen att göra något jag inte tycker om att göra så känns det värdelöst för mig. Att vara en god samarit och samtidigt avsky det är inte min grej.

Samtidigt är det inte kul för mig heller om t.ex. en häst inte har arbetsglädje med mig. Har den arbetsglädje så blir det roligt även för mig.

Jag tänker att man kan fokusera på annat än sig själv. Jag kan t ex ha glädje i att se hästar leka i en hage, för att de har roligt. Det är roligt för mig att se deras glädje. Eller glädjen i när man har kvällsfodrat och hela stallet tuggar nöjt på sitt hö. Hela nöjet i att fodra är ju att hästarna blir nöjda och mår bra av det. Det ger något att se nöjda hästar. På samma sätt som det ger något att se en nöjd hund som nosar efter saker.

 

[Magiana]

Jag tänker att man kan fokusera på annat än sig själv. Jag kan t ex ha glädje i att se hästar leka i en hage, för att de har roligt. Det är roligt för mig att se deras glädje. Eller glädjen i när man har kvällsfodrat och hela stallet tuggar nöjt på sitt hö. Hela nöjet i att fodra är ju att hästarna blir nöjda och mår bra av det. Det ger något att se nöjda hästar. På samma sätt som det ger något att se en nöjd hund som nosar efter saker.

Skillnaden mellan hund och häst är ju enorm. Hunden kräver min medverkan. Det gör inte den ätande hästen. Det är kravlöst. Jag kan välja att stanna eller gå. Och jag tror ingen tittar på en ätande häst i den omfattningen som man måste titta på en nosande hund på promenader.

 

[Hippocampus]

Det tar två minuter. Det är typ ingenting. Och man måste inte borsta tänderna. Men då får man ju ta konsekvenserna av det.

Exakt, som man måste med allt. Väljer man att äta mikromat varje dag får man ta konsekvenserna av det vilket antagligen blir att man blir ännu mer trött. Väljer man att inte gå ut en runda i skogen finns där också konsekvenser osv.

Jag tror fortfarande du måste bli kompis med dig själv. det var det enda sättet för mig och en förutsättning för mig att bli frisk, fast jag haft en crappy barndom, få vänner, ofta ensam och haft en tomhet inom mig.
Som du vet betalade jag ur egen ficka, 8000 kr och blev frisk på 6 månader. Jag hade då varit depressiv, ångestfylld osv i större delen av mitt liv.
Fast jag skrev fel, jag blev inte frisk, jag gjorde mig frisk med hjälp av en annan person. En förutsättning för att påbörja den vägen var att jag gick in med 100% öppenhet och ärlighet oavsett hur det kändes efteråt och hur jag mådde efter sessionen. Jag var tvungen och fick lita på att detta skulle leda mig fram till den friska personen. Och med frisk innebär det inte att jag aldrig ha mörka tankar, det har alla människor, men jag benar ut de och låter de inte ta över.

 

[Unafraid]

Allmän reflektion: nästan 800 kommentarer i en dagbokstråd. Det är enormt många som bryr sig och vill hjälpa till. Du har många onlinevänner som vill dig väl! @Magiana

 

[Magiana]

Allmän reflektion: nästan 800 kommentarer i en dagbokstråd. Det är enormt många som bryr sig och vill hjälpa till. Du har många onlinevänner som vill dig väl! @Magiana

Men de flesta har inte träffat mig och ingen känner mig.

Det är alltid de människor som kommer nära, som går ifrån mig.

 

[Magiana]

Exakt, som man måste med allt. Väljer man att äta mikromat varje dag får man ta konsekvenserna av det vilket antagligen blir att man blir ännu mer trött. Väljer man att inte gå ut en runda i skogen finns där också konsekvenser osv.

Jag tror fortfarande du måste bli kompis med dig själv. det var det enda sättet för mig och en förutsättning för mig att bli frisk, fast jag haft en crappy barndom, få vänner, ofta ensam och haft en tomhet inom mig.
Som du vet betalade jag ur egen ficka, 8000 kr och blev frisk på 6 månader. Jag hade då varit depressiv, ångestfylld osv i större delen av mitt liv.
Fast jag skrev fel, jag blev inte frisk, jag gjorde mig frisk med hjälp av en annan person. En förutsättning för att påbörja den vägen var att jag gick in med 100% öppenhet och ärlighet oavsett hur det kändes efteråt och hur jag mådde efter sessionen. Jag var tvungen och fick lita på att detta skulle leda mig fram till den friska personen. Och med frisk innebär det inte att jag aldrig ha mörka tankar, det har alla människor, men jag benar ut de och låter de inte ta över.

Jag har försökt lyfta mig själv hela livet. Jag lyckades bli frisk från panikångest, helt själv. Men det finns inte mycket ork kvar att orka själv längre. Bördan är för tung.

 

[Hippocampus]

Jag har försökt lyfta mig själv hela livet. Jag lyckades bli frisk från panikångest, helt själv. Men det finns inte mycket ork kvar att orka själv längre. Bördan är för tung.

Du läser det fel. Jag säger inte att du ska göra allt själv men du måste vilja och våga förändras, annars kommer det vara såhär hela tiden. Se oss, din läkare, terapeut, depressionsskola-eleverna som verktyg för att du ska få kraft och mod. Se oss som en resurs.

 

[Magiana]

Du läser det fel. Jag säger inte att du ska göra allt själv men du måste vilja och våga förändras, annars kommer det vara såhär hela tiden. Se oss, din läkare, terapeut, depressionsskola-eleverna som verktyg för att du ska få kraft och mod. Se oss som en resurs.

Jag vet inte hur man gör.

Någon läkare, terapeut eller annan vårdpersonal har jag inte. De andra på depressionsskolan har väl inte så mycket att komma med. En blir skitlycklig av att komma dit, en säger nästan ingenting och den tredje är en viktigpetter. Två andra har bara varit där en gång.

Jag vet inte vad mer jag ska försöka. Jag har försökt peppa mig själv, jag har gjort saker, jag har vilat, jag har försökt ha ett normalt liv trots depressionen. Men jag sitter lika fast som förut. Jag har inte ens tillräcklig ork och koncentrationsförmåga för att läsa/lyssna mig till ny kunskap. Det är många år sedan jag orkade läsa en bok.

 

[Saeta]

Jag har inte haft vänner efter att jag blev 15. I årtionden försökte jag få vänner men hur lätt är det när man sitter isolerad hemma? De kontakter jag skapade rann alltid ut i sanden. Ingen var intresserad av att hålla kontakten med mig och när jag blev den enda som försökte ha en relation så släppte jag det. Det är ingen mening att försöka utveckla vänskap med folk som inte vill.

Så begrepp som "vänskapskrets" och "ge och ta" är rätt okända för mig.

Jag har med andra ord alltid upplevt mig själv som besvärlig och tärande. Jag har inte haft något att ge andra. Det har inte funnits personer i mitt liv som jag helt naturligt kunnat be om hjälp. Jag har känt att om jag frågar andra om hjälp så måste jag betala tillbaka direkt för att inte vara en besvärlig och tärande människa. Jag vill inte utnyttja människor och jag vill inte sitta i tacksamhetsskuld och aldrig kunna ge något tillbaka.

Jag kan väl säga att jag blev väldigt förvånad när jag slutade rida på Senioren och ägaren fortfarande ville ha kontakt med mig. Det har aldrig hänt förut. Men å andra sidan, jag är nog en ganska praktisk vän för henne eftersom jag passar hennes hund ibland när hennes mamma inte kan. Så hon är den enda person jag skulle våga fråga om saker som inte är livsnödvändiga (t.ex. lån av hästtransport).

Nej alltså jag tog mig själv som exempel när jag berättade. Jag vet att det är jättesvårt att skaffa vänner. Enormt svårt. Och mår en dåligt så känns det omöjligt. Jag har känt exakt precis likadant som du, att folk inte vill umgås med mig. Att alla bara struntar i mig eller ledsnar osv. Nu var det säkert så i vissa fall, men jag tror att det är lätt att se alla relationer på det sättet när en mår dåligt.

Nu när jag mår bättre (är inte frisk än och vet inte ens om jag kommer bli det) så kan jag se saker ur fler perspektiv. Idag kan jag sätta mig in i andras situation bättre. Jag kan förstå att folk inte har ork att umgås/hålla kontakten med någon som aldrig har ork att ses, som alltid mår dåligt på något sätt, som tar mer energi än ger. Jag fattar det. Med det sagt så betyder inte det att dessa personer tar avstånd för att vara elaka. De kanske gör det för att de dels inte vet hur de ska hantera relationen, eller för att de helt enkelt inte har ork själva att umgås med folk som är deprimerade. Folk är olika och jag försöker tro att det är sjukdomen dom tar avstånd ifrån när dom "lämnar mig".

Att hjälpa folk och att få hjälp tillbaka handlar inte om att utnyttja eller bli utnyttjad. Visst, det händer och det är såklart tråkigt. Men det är så livet är.

Jag hade en person som jag brukade hjälpa i stallet för en massa år sen. Vi hade ingen relation utöver när vi umgicks med hästarna. Men jag hjälpte henne med mockning och vissa fodringar då jag vet att hon tyckte det var skönt med avlastningen. Det var inget jag behövde göra om jag inte ville. Och hon hade inte heller ekonomi (eller ork att hjälpa mig tillbaka) för att ge mig "betalt" som tack för hjälpen (inte för att jag någonsin krävde det!). Däremot hade vi jättetrevliga fikastunder tillsammans och det gav mig något. Hon var bra på att bolla mina virriga tankar samtidigt som det var mysigt att bara sitta och snacka häst.
Mockning är inte alltid det roligaste (även om jag finner det rätt rogivande), och fodringar kan vara slitsamt. Men om jag har energi och ork till att göra så att någon annan mår bra, då gör jag gärna det. För den glädjen ger mig energi.

Ägaren till Senioren, passar du hennes hund för att du vill?

 

[Magiana]

Nej alltså jag tog mig själv som exempel när jag berättade. Jag vet att det är jättesvårt att skaffa vänner. Enormt svårt. Och mår en dåligt så känns det omöjligt. Jag har känt exakt precis likadant som du, att folk inte vill umgås med mig. Att alla bara struntar i mig eller ledsnar osv. Nu var det säkert så i vissa fall, men jag tror att det är lätt att se alla relationer på det sättet när en mår dåligt.

Nu när jag mår bättre (är inte frisk än och vet inte ens om jag kommer bli det) så kan jag se saker ur fler perspektiv. Idag kan jag sätta mig in i andras situation bättre. Jag kan förstå att folk inte har ork att umgås/hålla kontakten med någon som aldrig har ork att ses, som alltid mår dåligt på något sätt, som tar mer energi än ger. Jag fattar det. Med det sagt så betyder inte det att dessa personer tar avstånd för att vara elaka. De kanske gör det för att de dels inte vet hur de ska hantera relationen, eller för att de helt enkelt inte har ork själva att umgås med folk som är deprimerade. Folk är olika och jag försöker tro att det är sjukdomen dom tar avstånd ifrån när dom "lämnar mig".

Att hjälpa folk och att få hjälp tillbaka handlar inte om att utnyttja eller bli utnyttjad. Visst, det händer och det är såklart tråkigt. Men det är så livet är.

Jag hade en person som jag brukade hjälpa i stallet för en massa år sen. Vi hade ingen relation utöver när vi umgicks med hästarna. Men jag hjälpte henne med mockning och vissa fodringar då jag vet att hon tyckte det var skönt med avlastningen. Det var inget jag behövde göra om jag inte ville. Och hon hade inte heller ekonomi (eller ork att hjälpa mig tillbaka) för att ge mig "betalt" som tack för hjälpen (inte för att jag någonsin krävde det!). Däremot hade vi jättetrevliga fikastunder tillsammans och det gav mig något. Hon var bra på att bolla mina virriga tankar samtidigt som det var mysigt att bara sitta och snacka häst.
Mockning är inte alltid det roligaste (även om jag finner det rätt rogivande), och fodringar kan vara slitsamt. Men om jag har energi och ork till att göra så att någon annan mår bra, då gör jag gärna det. För den glädjen ger mig energi.

Ägaren till Senioren, passar du hennes hund för att du vill?

Jag har verkligen inte varit deprimerad hela livet så som jag är nu. Däremot hade jag panikångest. Det var inget som gick ut över andra. Jag kan faktiskt inte komma på varför folk inte ville hålla kontakten.

Jag är nog rätt likgiltig för den där hunden, men den får vara här för den är snäll och väluppfostrad. Men när den kommer hit så måste jag gå upp 6.30 vilket är svintidigt för mig. Jag hade hellre fortsatt sova.

Jag har sällan ork eller tid över för att hjälpa andra. Mitt eget liv är så krävande att det inte finns något över. Om någon frågar mig om hjälp kan jag ställa upp om jag kan frigöra utrymme för det så det inte går ut över annat. Det är en balansgång. Men i första hand så måste jag orka med mitt eget liv.

 

[Luff]

Det är i alla fall det enda jag har.

Depression kan framkallas av massor med brister. D-vitamin osv. Och är man trött av en brist så blir ju en depression ännu värre. Du kan ju ha både depression OCH en brist som orsakar denna "förlamning".

Sköldkörtelproblem vara bara ett exempel som kan göra någon deprimerad.
Nu vet jag inte riktigt hur gammal du är men klimakteriet kan också ställa till det.

 

[Magiana]

Depression kan framkallas av massor med brister. D-vitamin osv. Och är man trött av en brist så blir ju en depression ännu värre. Du kan ju ha både depression OCH en brist som orsakar denna "förlamning".

Sköldkörtelproblem vara bara ett exempel som kan göra någon deprimerad.
Nu vet jag inte riktigt hur gammal du är men klimakteriet kan också ställa till det.

Ja, men det lär ju aldrig kollas. Jag orkar ju inte ligga på själv om det. Vården kollar inte sånt automatiskt. I så fall borde det ha skett för länge sen.

 

[em-pirre]

Depression kan framkallas av massor med brister. D-vitamin osv. Och är man trött av en brist så blir ju en depression ännu värre. Du kan ju ha både depression OCH en brist som orsakar denna "förlamning".

Sköldkörtelproblem vara bara ett exempel som kan göra någon deprimerad.
Nu vet jag inte riktigt hur gammal du är men klimakteriet kan också ställa till det.

Eller så är hon helt enkelt "bara" deprimerad ändå.

 

[Luff]

Eller så är hon helt enkelt "bara" deprimerad ändå.

Inte så bara.

 

[Sonic76]

Jag önskar jag hade mått bättre själv
Men jag orkar inte riktigt med att ha relationer och kompisar just nu.
Jag håller inte ens näsan över vattnet.
Annars hade jag gärna umgåtts mer med dig @Magiana
Jag tycker du är en väldigt trevlig person