Hur tänker du kring att viruset inte är lika farligt som man först trodde? Att säga att viruset inte är så faligt som vi trodde, bidrar till det tidigare narrativet att en antingen får en liten förkylning eller på sin höjd influensaliknande besvär i upp till 2 veckor, eller dör (och att det ändå bara är folk ur riskgrupper som dör). I mina ögon får vi allt mer evidens för att det långvarigt påverar betydligt fler än de som vårdats på IVA på allvarliga sätt med skador på lungor, hjärta och hjärna, samt stora besvär med regleringen av det autonoma nervsystemet (puls, blodtryck, andningsstyrning, matsmältning, sömn, hormonreglering). Vi har en växande grupp långtidssjuka där mycket kunskap saknas kring orsak och behandling av både allvarliga och komplexa symptom. Det påverkar tiotusentals människor bara i Sverige, och därför påverkar det också samhällsekonomin. Det är fler parametrar än antal insjuknade och döda som avgör hur stor påverkan ett virus kan ha på individen och samhället.
Nuvarande kunskapsläge för denna del av de sjuka, som siffror visar är 10-20 procent av insjuknade, är katastrofalt. Det finns kunskap från närliggande fält (andra postvirala besvär), men som inte tillämpas så vitt jag vet. Jag kan citera min läkare från idag, när jag frågade hur jag ska hantera vissa av de långvariga besvären: "ja, det där vet vi ju faktiskt inte alls hur vi ska hantera i nuläget. Du kan prova välgrundade råd du hittar". Här finns definitivt inte tillräcklig kunskap än om hur det ska skötas. Min läkare bad mig i princip att googla.
Du pratar om 10-20 % av dem som vårdats på sjukhus, och i synnerhet IVA. Inte om alla dem som haft en Covid-19 infektion. De allra flesta har knappt märkt av infektionen.
Och det är naturligt att ha det jobbigt efter en svår infektion.
Har du någon som helst aning om hur vanligt det är (i %) med restsymtom/skador för dem som vårdats på sjukhus/IVA för t.ex. säsongsinfluensa?
För lunginflammation, för smittsam hjärhinneinflammation, efter säsongsinfluensa? För Borrelia? För TBE? Efter i stort sett vilken svår infektion som helst?
De har alltid funnits där, de som får långvariga symtom, kanske livslånga, och som har en svår rehabilitering framför sig, men de har bara fått hjälp och stöd ibland, eftersom det inte funnits någon fungerande rehabiliteringskedja.
Och vården är mycket okunnig om hur dessa efterproblem ska hanteras alls, även för "gamla välkända sjukdomar".
De, som fått problem efter den svåra infektionen, har bara varit "några stycken i taget", så intresset för att bygga upp rehabilitering har varit minst sagt litet.
Jag har själv haft TBE, en virusinfektion som ger långvariga eller kvarstående besvär för 30-40 procent av drabbade vuxna. Det är en av de infektionssjukdomar som har högst andel med restsymtom när infektionen gått över. Men 30% av ca 300 personer per år, är ju bara 90 personer, dessutom utspridda över hela Sverige, så dessa märks ju inte.
Var och en har fått leta högt och lågt för att få hjälp och stöd.
Jag hade dessutom en riktigt svår säsongsinfluensa, när jag var i 20-års åldern, och spelade ishockey på absolut elitnivå. Det tog mig närmare ett halvt år, innan jag ens kunde börja träna ordentligt, och ett år innan jag "var tillbaka".
De första tre månaderna, orkade jag knappt med ett lugnt vardagsliv.
Det är jättebra att det skapas rehabilitering för dem som haft svårare Covid-19, men fenomenet är inte nytt, och jag hoppas verkligen att den rehabilitering som byggs upp, ska finnas kvar som en naturlig del av vården, och kunna komma alla som haft svåra infektioner till del.