Dagens barnfilmer

[stjarnhimmel]

Jag har två gånger den senaste tiden varit på bio tillsammans med min systerson som är nio. Och har efter dessa två besök börjat fundera en hel del om hur dagens barnfilmer är. De filmer vi såg var Lilo och Stitch och Minecraft. Båda är från sju år men barntillåten i vuxens sällskap.

Lilo och Stitch handlar om att Stitch är en utomjording som hamnar hos en liten tjej som heter Lilo och som bor på Hawaii. Lilo bor tillsammans med sin syster eftersom deras föräldrar har dött. Under filmen kommer socialen hem till dem flera gånger då de inte anser att det fungerar bra och det beslutas att Lilo inte ska få bo kvar hos sin syster utan flytta till ett fosterhem. ( detta ändras dock i sista stund) Systern blir av med jobbet bla för att Lilo och Stitch ställer till oreda på hennes jobb. Lilo har inga vänner och blir retad av de andra barnen i området. Hon säger flera gånger att ingen gillar mig för jag är dum och liknande. Stitch är också vid ett tillfälle på väg att drunkna. Han dras upp på land och under ett par minuter andas han inte och Lilo gråter och säger att han inte ska lämna henne.

Minecraft tycker jag kändes som den påminde lite om Sagan om Ringen då det fanns en ond drottning ( där jag kom att tänka på Saruman) Här reagerade jag mer på att det var så högt ljud och kändes mörkt medan i Stitch-filmen reagerade jag mer på ämnena.

Barnfilmer har väl alltid tagit upp tuffa ämnen. Jag minns från min barndom att min syrra blev jätteledsen när vi såg Den fula ankungen och grannarnas barn tyckte Emil var jättejobbig då det blev läskigt när Emils pappa var arg.

Men jag kände ändå att det var så många tunga ämnen i Stitch-filmen. Eller är barnfilmer så nu för tiden? Att ett barn har förlorat föräldrar, ska placeras i fosterhem, inte har några vänner, och sen att Stitchfiguren nästan dör tänkte jag var lite väl mkt för våra barn. Eller är det inte någon stor grej för barnen att se sånt? Sen förstår jag ju att det tyvärr finns några som också är med om dessa saker i verkligheten.

Samtidigt så spelar ju många unga idag och då hör jag ju hur systersonen säger att ”haha.. jag dödade gubben” när han slåss mot dem. Så då kanske Minecraft inte känns så jobbigt att se. Men i Lilo och Stitch är det ju riktiga människor förutom Stitch som är animerad.

 

[Wingates]

Jag har två gånger den senaste tiden varit på bio tillsammans med min systerson som är nio. Och har efter dessa två besök börjat fundera en hel del om hur dagens barnfilmer är. De filmer vi såg var Lilo och Stitch och Minecraft. Båda är från sju år men barntillåten i vuxens sällskap.

Lilo och Stitch handlar om att Stitch är en utomjording som hamnar hos en liten tjej som heter Lilo och som bor på Hawaii. Lilo bor tillsammans med sin syster eftersom deras föräldrar har dött. Under filmen kommer socialen hem till dem flera gånger då de inte anser att det fungerar bra och det beslutas att Lilo inte ska få bo kvar hos sin syster utan flytta till ett fosterhem. ( detta ändras dock i sista stund) Systern blir av med jobbet bla för att Lilo och Stitch ställer till oreda på hennes jobb. Lilo har inga vänner och blir retad av de andra barnen i området. Hon säger flera gånger att ingen gillar mig för jag är dum och liknande. Stitch är också vid ett tillfälle på väg att drunkna. Han dras upp på land och under ett par minuter andas han inte och Lilo gråter och säger att han inte ska lämna henne.

Minecraft tycker jag kändes som den påminde lite om Sagan om Ringen då det fanns en ond drottning ( där jag kom att tänka på Saruman) Här reagerade jag mer på att det var så högt ljud och kändes mörkt medan i Stitch-filmen reagerade jag mer på ämnena.

Barnfilmer har väl alltid tagit upp tuffa ämnen. Jag minns från min barndom att min syrra blev jätteledsen när vi såg Den fula ankungen och grannarnas barn tyckte Emil var jättejobbig då det blev läskigt när Emils pappa var arg.

Men jag kände ändå att det var så många tunga ämnen i Stitch-filmen. Eller är barnfilmer så nu för tiden? Att ett barn har förlorat föräldrar, ska placeras i fosterhem, inte har några vänner, och sen att Stitchfiguren nästan dör tänkte jag var lite väl mkt för våra barn. Eller är det sånt som barnen klarar?

Samtidigt så spelar ju många unga idag och då hör jag ju hur systersonen säger att ”haha.. jag dödade gubben” när han slåss mot dem. Så då kanske Minecraft inte känns så jobbigt att se. Men i Lilo och Stitch är det ju riktiga människor förutom Stitch som är animerad.

Alltså, Lilo and Stitch är en liveaction av originalet som kom 2002, storyn är inte särskilt ny?
Den är ju inte heller mörkare än andra barnfilmer man växte upp med? Både Bambi, Lejonkungen, landet för länge sedan och den oändliga historien är ju mörka?
Eller för den delen de vilda djurens flykt som gick på tv när man var liten

Det är inte bara så att du själv glömt bort vad du växt upp med?

 

[sthu]

Lilo & Stitch kom väl som tecknat i början på 2000-talet om jag inte minns fel?

Har inte sett någon av filmerna du nämner, men generellt hanterar väl barnfilmer svåra ämnen emellanåt.
Lejonkungen, där pappan dör.
Big Hero 6, där brodern dör.

Vet inte riktigt vart jag vill komma. Det är inget nytt fenomen direkt bara.

 

[stjarnhimmel]

Alltså, Lilo and Stitch är en liveaction av originalet som kom 2002, storyn är inte särskilt ny?
Den är ju inte heller mörkare än andra barnfilmer man växte upp med? Både Bambi, Lejonkungen, landet för länge sedan och den oändliga historien är ju mörka?
Eller för den delen de vilda djurens flykt som gick på tv när man var liten

Det är inte bara så att du själv glömt bort vad du växt upp med?

haha... ja visst glömmer man nog en del..
Men jag antog nog att filmerna var snällare idag. Jag trodde inte att filmerna skulle vara likadana som när jag var liten på 70-talet. När jag pratar med föräldrar idag så tycker jag många är så försiktiga med vad barnen ska se och vad man ska skydda barnen mot. Så jag trodde nog att filmerna var annorlunda idag mot när jag var ung.

 

[bettysmatte]

Jag har två gånger den senaste tiden varit på bio tillsammans med min systerson som är nio. Och har efter dessa två besök börjat fundera en hel del om hur dagens barnfilmer är. De filmer vi såg var Lilo och Stitch och Minecraft. Båda är från sju år men barntillåten i vuxens sällskap.

Lilo och Stitch handlar om att Stitch är en utomjording som hamnar hos en liten tjej som heter Lilo och som bor på Hawaii. Lilo bor tillsammans med sin syster eftersom deras föräldrar har dött. Under filmen kommer socialen hem till dem flera gånger då de inte anser att det fungerar bra och det beslutas att Lilo inte ska få bo kvar hos sin syster utan flytta till ett fosterhem. ( detta ändras dock i sista stund) Systern blir av med jobbet bla för att Lilo och Stitch ställer till oreda på hennes jobb. Lilo har inga vänner och blir retad av de andra barnen i området. Hon säger flera gånger att ingen gillar mig för jag är dum och liknande. Stitch är också vid ett tillfälle på väg att drunkna. Han dras upp på land och under ett par minuter andas han inte och Lilo gråter och säger att han inte ska lämna henne.

Minecraft tycker jag kändes som den påminde lite om Sagan om Ringen då det fanns en ond drottning ( där jag kom att tänka på Saruman) Här reagerade jag mer på att det var så högt ljud och kändes mörkt medan i Stitch-filmen reagerade jag mer på ämnena.

Barnfilmer har väl alltid tagit upp tuffa ämnen. Jag minns från min barndom att min syrra blev jätteledsen när vi såg Den fula ankungen och grannarnas barn tyckte Emil var jättejobbig då det blev läskigt när Emils pappa var arg.

Men jag kände ändå att det var så många tunga ämnen i Stitch-filmen. Eller är barnfilmer så nu för tiden? Att ett barn har förlorat föräldrar, ska placeras i fosterhem, inte har några vänner, och sen att Stitchfiguren nästan dör tänkte jag var lite väl mkt för våra barn. Eller är det inte någon stor grej för barnen att se sånt? Sen förstår jag ju att det tyvärr finns några som också är med om dessa saker i verkligheten.

Samtidigt så spelar ju många unga idag och då hör jag ju hur systersonen säger att ”haha.. jag dödade gubben” när han slåss mot dem. Så då kanske Minecraft inte känns så jobbigt att se. Men i Lilo och Stitch är det ju riktiga människor förutom Stitch som är animerad.

Vad tyckte systersonen? Personligen tycker jag inte att det låter alltför hemskt.

 

[stjarnhimmel]

Vad tyckte systersonen? Personligen tycker jag inte att det låter alltför hemskt.

Han vände sig bort och ville inte se när Stitch nästan dog.
En familj gick under minecraft då deras barn tyckte det var för läskigt. Men å andra sidan vet jag ju att min familj gick från bion när vi var små eftersom min syster storgrät under Den fula ankungen.

 

[Wingates]

haha... ja visst glömmer man nog en del..
Men jag antog nog att filmerna var snällare idag. Jag trodde inte att filmerna skulle vara likadana som när jag var liten på 70-talet. När jag pratar med föräldrar idag så tycker jag många är så försiktiga med vad barnen ska se och vad man ska skydda barnen mot. Så jag trodde nog att filmerna var annorlunda idag mot när jag var ung.

De är ju snällare skulle jag säga.
Tror inte ungarna idag har samma trauma som vi hade när Lillefots mamma dör eller när Atrax drunkar för att han ger upp tex

Sen vet jag inte om jag ser det som odelat positivt, jag tror det är nyttigt med det där trots att det ärrar en lite.

 

[Lightzone]

Åh, De Vilda Djurens Flykt

 

[Wingates]

Åh, De Vilda Djurens Flykt

Sjunger fortfarande på outrolåten vid jämna mellanrum

 

[athena_arabians]

Jag säger bara "Bröderna Lejonhjärta"... den är rätt brutal men jag hade inga problem med att se den när jag var liten.

 

[clusia]

Min dotter är 8år och jag tycker barnfilmerna är mycket snällare idag. Däremot tycker jag de går mycket snabbare och mer effekter.

Lilo och Stitch är ju en äldre story men den tycker jag är snäll? Älskar den.

Själv har man ju trauma från Landet för längesedan och Lejonkungen. För något år sedan kollade jag på Den otroliga vandringen med dottern och jag grinade som en dåre men hon fatta inte vad som var så hemskt.

 

[Midsommarblomster]

Sjunger fortfarande på outrolåten vid jämna mellanrum

Tack. Började tro att jag blivit galen som minns detta men ingen annan jag frågat

 

[Midsommarblomster]

Jag tänker att det var rätt brutalt förr. Som många nämnt Bambi, Lejonkungen, Landet för länge sedan och Bröderna Lejonhjärta. Men även Tarzan och Snövit. Många av dessa historier handlar om föräldrars död, eller syskon. Jag har snarare tänkt att nyare är lite snällare, som typ Frost, Vaiana och Encanto.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker själv, men överlag tror jag att vi vuxna tar hårdare på döden i film än barn. Någonstans tycker jag att barn i mångt och mycket utforskar ytterligheterna av känslor även när de leker. Det är längst ut på kanten åt alla håll. Kanske för att de håller på att lära sig vad känslor är och var de kommer ifrån. Att drivas iväg av sin avundsjuke styvmord som vill att jägaren kommer tillbaks med hjärtat i en ask är ju så befängt brutalt att vi vuxna knappt kan tänka tanken. Men för barn är det nog alldeles för diffust att greppa och därför lättare att konsumera. ”Elak häxa”, typ.

 

[Otherside]

När jag var liten (tidigt 60-tal...) läste min mamma eller pappa boken om Babar för mig. Babar den lille elefanten. Jag vägrade läsa den igen, då jag blev så otroligt illa berörd av att Babars mamma dog. Hon sköts ihjäl av en tjuvjägare som ville åt hennes betar. (Sköts inte pappan också??) Jag tycker fortfarande inte om Babar, jag blev nog traumatiserad.....

 

[Rosett]

Jag har två gånger den senaste tiden varit på bio tillsammans med min systerson som är nio. Och har efter dessa två besök börjat fundera en hel del om hur dagens barnfilmer är. De filmer vi såg var Lilo och Stitch och Minecraft. Båda är från sju år men barntillåten i vuxens sällskap.

Lilo och Stitch handlar om att Stitch är en utomjording som hamnar hos en liten tjej som heter Lilo och som bor på Hawaii. Lilo bor tillsammans med sin syster eftersom deras föräldrar har dött. Under filmen kommer socialen hem till dem flera gånger då de inte anser att det fungerar bra och det beslutas att Lilo inte ska få bo kvar hos sin syster utan flytta till ett fosterhem. ( detta ändras dock i sista stund) Systern blir av med jobbet bla för att Lilo och Stitch ställer till oreda på hennes jobb. Lilo har inga vänner och blir retad av de andra barnen i området. Hon säger flera gånger att ingen gillar mig för jag är dum och liknande. Stitch är också vid ett tillfälle på väg att drunkna. Han dras upp på land och under ett par minuter andas han inte och Lilo gråter och säger att han inte ska lämna henne.

Minecraft tycker jag kändes som den påminde lite om Sagan om Ringen då det fanns en ond drottning ( där jag kom att tänka på Saruman) Här reagerade jag mer på att det var så högt ljud och kändes mörkt medan i Stitch-filmen reagerade jag mer på ämnena.

Barnfilmer har väl alltid tagit upp tuffa ämnen. Jag minns från min barndom att min syrra blev jätteledsen när vi såg Den fula ankungen och grannarnas barn tyckte Emil var jättejobbig då det blev läskigt när Emils pappa var arg.

Men jag kände ändå att det var så många tunga ämnen i Stitch-filmen. Eller är barnfilmer så nu för tiden? Att ett barn har förlorat föräldrar, ska placeras i fosterhem, inte har några vänner, och sen att Stitchfiguren nästan dör tänkte jag var lite väl mkt för våra barn. Eller är det inte någon stor grej för barnen att se sånt? Sen förstår jag ju att det tyvärr finns några som också är med om dessa saker i verkligheten.

Samtidigt så spelar ju många unga idag och då hör jag ju hur systersonen säger att ”haha.. jag dödade gubben” när han slåss mot dem. Så då kanske Minecraft inte känns så jobbigt att se. Men i Lilo och Stitch är det ju riktiga människor förutom Stitch som är animerad.

Om de är fr 7 år är det inte riktiga barnfilmer.

 

[Marita73]

Jag vägrade redan som liten att se alla filmer med djur och klarar fortfarande inte av det. En gång såg jag dock lejonkungen med en treåring, jag grät så jag höll på att gå sönder och hon skrattade åt mig.

 

[Sel]

Jag tycker också att Disneyfilmerna nuförtiden är jättesnälla, detsamma med andra produktioner. Jag minns liksom andra Landet för Längesedan, Bambi, Micke och Molle, Nihms hemlighet... till och med Lilla Sjöljungfrun är ju läskigare än till exempel Lilo och Stitch och definitivt värre än Frozen och Tangled och Moana och liknande.

 

[escodobe]

Jag har två gånger den senaste tiden varit på bio tillsammans med min systerson som är nio. Och har efter dessa två besök börjat fundera en hel del om hur dagens barnfilmer är. De filmer vi såg var Lilo och Stitch och Minecraft. Båda är från sju år men barntillåten i vuxens sällskap.

Lilo och Stitch handlar om att Stitch är en utomjording som hamnar hos en liten tjej som heter Lilo och som bor på Hawaii. Lilo bor tillsammans med sin syster eftersom deras föräldrar har dött. Under filmen kommer socialen hem till dem flera gånger då de inte anser att det fungerar bra och det beslutas att Lilo inte ska få bo kvar hos sin syster utan flytta till ett fosterhem. ( detta ändras dock i sista stund) Systern blir av med jobbet bla för att Lilo och Stitch ställer till oreda på hennes jobb. Lilo har inga vänner och blir retad av de andra barnen i området. Hon säger flera gånger att ingen gillar mig för jag är dum och liknande. Stitch är också vid ett tillfälle på väg att drunkna. Han dras upp på land och under ett par minuter andas han inte och Lilo gråter och säger att han inte ska lämna henne.

Minecraft tycker jag kändes som den påminde lite om Sagan om Ringen då det fanns en ond drottning ( där jag kom att tänka på Saruman) Här reagerade jag mer på att det var så högt ljud och kändes mörkt medan i Stitch-filmen reagerade jag mer på ämnena.

Barnfilmer har väl alltid tagit upp tuffa ämnen. Jag minns från min barndom att min syrra blev jätteledsen när vi såg Den fula ankungen och grannarnas barn tyckte Emil var jättejobbig då det blev läskigt när Emils pappa var arg.

Men jag kände ändå att det var så många tunga ämnen i Stitch-filmen. Eller är barnfilmer så nu för tiden? Att ett barn har förlorat föräldrar, ska placeras i fosterhem, inte har några vänner, och sen att Stitchfiguren nästan dör tänkte jag var lite väl mkt för våra barn. Eller är det inte någon stor grej för barnen att se sånt? Sen förstår jag ju att det tyvärr finns några som också är med om dessa saker i verkligheten.

Samtidigt så spelar ju många unga idag och då hör jag ju hur systersonen säger att ”haha.. jag dödade gubben” när han slåss mot dem. Så då kanske Minecraft inte känns så jobbigt att se. Men i Lilo och Stitch är det ju riktiga människor förutom Stitch som är animerad.

Jag tänker snarare att det blivit mycket snällare än de ganska brutala filmer som var på 80talet. Vi fick bland annat se Watership down - där kan vi snacka tung film...

 

[Lillefrun]

Sjunger fortfarande på outrolåten vid jämna mellanrum

Älskade den

 

[Sel]

Jag tänker snarare att det blivit mycket snällare än de ganska brutala filmer som var på 80talet. Vi fick bland annat se Watership down - där kan vi snacka tung film...

Generellt antog man länge att så länge det var tecknat var det riktat mot barn oavsett ålder typ. Jag minns de tidigaste animeserierna vi la händerna på på åttiotalet också. Silver Fang och Starzingers, samt animeversionen av Skriet från Vildmarken - de var nog för äldre barn och vuxna egentligen, men filmerna fanns på ju barn/tecknat så givetvis såg vi dem!
Jag har Silver Fang att tacka för att jag har min shiba idag.