Dagens dilemma i Dagens Nyheter

[Wingates]

Jag säger inte att det är fel eller något, men spontant skulle jag aldrig betala för någon annans barn. Vår lösning är att vi är särbo varannan vecka och sambo varannan. Det kostar mig absolut mer pengar men jag är mer bekväm att spendera mer pengar för mig själv än för någon annans barn, så det känns som ett klokt val i mitt liv.

Jag tänker att det viktiga är att alla funderar på vad dom vill spendera sina pengar på, oavsett inkomst. Hade jag tjänat 20k eller 200k hade jag ändå inte velat spendera pengarna på någon annans barn helt enkelt. Jag är dock frivillig barnfri och det är nog en del i det hela.

Jag är med frivilligt barnfri och skulle aldrig dejta en man med barn MEN gör man det och lever tillsammans så tycker jag man får ta hand om dem med.
Det blir ju otroligt märkligt annars imo.

 

[Inte_Ung]

För lite så blir det ju, ska jag vara med och betala den nya kickbiken och mobilen så kanske jag också har åsikter om hur de hanteras då blir det ju en fostringsfråga och plötsligt är vi då 3 föräldrar inne och bökar i barnetsliv.

Ja precis så blir det.
Mina äldre barn har 3 föräldrar.
Och det är ju jättebra, föräldrar kan man inte få för många av.

När man lever tillsammans med barn så måste man ju få påverka uppfostran.
Det är ett gemensamt hem där man har rätt att bestämma hur familjen skall ha det och hur vi alla skall förhålla oss mot varandra.

 

[Unafraid]

Jag är med frivilligt barnfri och skulle aldrig dejta en man med barn MEN gör man det och lever tillsammans så tycker jag man får ta hand om dem med.
Det blir ju otroligt märkligt annars imo.

Fast "ta hand om" och "betala för" är inte samma sak.

 

[Zinfernia]

Jag säger inte att det är fel eller något, men spontant skulle jag aldrig betala för någon annans barn. Vår lösning är att vi är särbo varannan vecka och sambo varannan. Det kostar mig absolut mer pengar men jag är mer bekväm att spendera mer pengar för mig själv än för någon annans barn, så det känns som ett klokt val i mitt liv.

Jag tänker att det viktiga är att alla funderar på vad dom vill spendera sina pengar på, oavsett inkomst. Hade jag tjänat 20k eller 200k hade jag ändå inte velat spendera pengarna på någon annans barn helt enkelt. Jag är dock frivillig barnfri och det är nog en del i det hela.

Jag känner samma. Jag har alldeles för mycket kontrollbehov för att kunna ha delad ekonomi med någon, oavsett om vi hade haft barn ihop eller ej, och skulle således inte se hushållets sammanlagda löner som en och samma pott.

Vad gäller resor så kan jag tänka mig att stå för enstaka men definitivt inte årligen om familjen nu ska åka iväg en eller flera gånger. Min ekonomi får liksom inte vara förutsättningen för att vi överhuvudtaget ska kunna åka på semester utan då hade jag hellre rest mer sällan och låtit pappan spara ihop till sin del mellan gångerna. Jag ser inte regelbundna resor som någon sorts rättighet, särskilt inte när det bara är ena partnern som måste stå för hela eller större delen av kostnaden.

Jag hade inte heller sparat åt någon annans barn vilket jag absolut hade gjort om jag hade haft ett eget. Jag hade nog startat ett separat sparande för barnet där jag hade gjort egna insättningar samt ett gemensamt med pappan där vi sätter in lika mycket.

 

[Malibu_Stacy]

Min sambo ser alla barn i familjen som sina barn.
Även om de 2 äldsta har en annan pappa.
Barnen har nu som vuxna bra förhållanden med både sin pappa och min sambo.
Min sambo och barnens pappa har också ett bra förhållande, de är goda vänner.
Båda är så extremt trevliga och genuint goda människor att det är oundvikligt.

Jag förstår verkligen inte det där med att inte ta hand om alla i familjen efter bästa förmåga.

Hade det inte fungerat på det sättet så hade vi aldrig varit sambos eller skaffat barn ihop.

Jag har också så himla svårt för det här med att dela upp barnen som biologiska barn och bonusbarn. I en familj är vi alla lika oavsett biologisk härkomst, och alla ska få samma förutsättningar och behandling.
Personligen hade jag haft extremt svårt att inte behandla bonusbarnen som mina egna barn.

 

[monster1]

Jag har också så himla svårt för det här med att dela upp barnen som biologiska barn och bonusbarn. I en familj är vi alla lika oavsett biologisk härkomst, och alla ska få samma förutsättningar och behandling.
Personligen hade jag haft extremt svårt att inte behandla bonusbarnen som mina egna barn.

Beror inte det på hur gamla barnen är när ni flyttar ihop och hur relationen mellan er sedan blir? Jag tycker att det handlar om respekt för barnen också att inte bara komma in som vuxen och röra om i relationerna. Ett barn som är tolv år är ju på väg in i sin egen frigörelse från föräldrarna och du kommer inte ha samma relation med det barnet som du hade haft om ni träffats under småbarnsåren. Jag tycker nog att för barnen att få en extra förälder i 12 års ålder som kommer in med nya regler och nya värderingar, det måste bli jättejobbigt. Som bonusvuxen är man ju lite av en gök i boet och bör kanske bete sig därefter.

 

[monster1]

Ja precis så blir det.
Mina äldre barn har 3 föräldrar.
Och det är ju jättebra, föräldrar kan man inte få för många av.

När man lever tillsammans med barn så måste man ju få påverka uppfostran.
Det är ett gemensamt hem där man har rätt att bestämma hur familjen skall ha det och hur vi alla skall förhålla oss mot varandra.

Eller så är man bara en extra vuxen som kan ge råd och stöd men inte pekar med hela handen som föräldern har möjlighet att göra. Man får ju inse att en bonusvuxen också faktiskt kan försvinna ur barnets liv utifrån att det inte är en vårdnadshavare och relationen kan ta slut.

 

[Inte_Ung]

Jag tycker nog att för barnen att få en extra förälder i 12 års ålder som kommer in med nya regler och nya värderingar, det måste bli jättejobbigt.

Det fungerar fint med litet fingertoppskänsla.

Min äldsta var 9 år.
Det handlar om att bygga en egen relation som en fristående vuxen i barnets liv.

 

[Lingon]

Beror inte det på hur gamla barnen är när ni flyttar ihop och hur relationen mellan er sedan blir? Jag tycker att det handlar om respekt för barnen också att inte bara komma in som vuxen och röra om i relationerna. Ett barn som är tolv år är ju på väg in i sin egen frigörelse från föräldrarna och du kommer inte ha samma relation med det barnet som du hade haft om ni träffats under småbarnsåren. Jag tycker nog att för barnen att få en extra förälder i 12 års ålder som kommer in med nya regler och nya värderingar, det måste bli jättejobbigt. Som bonusvuxen är man ju lite av en gök i boet och bör kanske bete sig därefter.

Precis så. Jag fick två bonusföräldrar när jag var 13 år efter att mina föräldrar skilt sig. Hade någon av dem försökt gå in i en föräldraroll hade jag sparkat extremt mycket bakut och vi hade förmodligen inte kunnat ha en relation efter det.

Nu försökte ingen av dem gör det. De var ytterligare en vuxen i hemmet men det var fortfarande mina föräldrar som satte reglerna och uppfostrade.

 

[Inte_Ung]

Eller så är man bara en extra vuxen som kan ge råd och stöd men inte pekar med hela handen som föräldern har möjlighet att göra. Man får ju inse att en bonusvuxen också faktiskt kan försvinna ur barnets liv utifrån att det inte är en vårdnadshavare och relationen kan ta slut.

Ja och nej.

Förälder det blir man för att man förtjänar det.
Och alla vuxna kan peka med hela handen när barn behöver det.
Typ lärare och andra som på olika sätt har ansvaret för barnet.

I ett gemensamt hem så måste alla trivas.
Och det är de vuxnas ansvar att se till att alla uppför sig så att de andra trivs.

Vi gjorde dessutom en överenskommelse om att min sambo inte skulle försvinna ur barnens liv oavsett vad som skulle hända.
Han lovade barnen det.
Därför att deras relation skulle vara deras egna.
Och det var tryggt från båda håll.
Min sambo kunde då fästa sig vid barnen utan att riskera att tappa kontakten senare.
Barnens pappa var också införstådd och höll med.

Om jag hade råkat ut för något så hade de tagit hand om alla tre barnen tillsammans.
Det var deras egen överenskommelse.

 

[Malibu_Stacy]

Beror inte det på hur gamla barnen är när ni flyttar ihop och hur relationen mellan er sedan blir? Jag tycker att det handlar om respekt för barnen också att inte bara komma in som vuxen och röra om i relationerna. Ett barn som är tolv år är ju på väg in i sin egen frigörelse från föräldrarna och du kommer inte ha samma relation med det barnet som du hade haft om ni träffats under småbarnsåren. Jag tycker nog att för barnen att få en extra förälder i 12 års ålder som kommer in med nya regler och nya värderingar, det måste bli jättejobbigt. Som bonusvuxen är man ju lite av en gök i boet och bör kanske bete sig därefter.

Regler? Varför skulle jag komma in och börja styra upp?
Nej det handlar enbart om att alla i en familj behandlas lika oavsett bonusbarn eller eget barn. Vi är en familj och då står jag självklart för en del av kostanden precis som min partner står för den andra delen. Det skulle kännas helt fel att liksom ha så betalar du för dina barn plus halva kostanden för vårt gemensamma så betalar jag bara halva kostanden för det gemensamma och struntar i bonusbarnen.

 

[Lingon]

Regler? Varför skulle jag komma in och börja styra upp?
Nej det handlar enbart om att alla i en familj behandlas lika oavsett bonusbarn eller eget barn. Vi är en familj och då står jag självklart för en del av kostanden precis som min partner står för den andra delen. Det skulle kännas helt fel att liksom ha så betalar du för dina barn plus halva kostanden för vårt gemensamma så betalar jag bara halva kostanden för det gemensamma och struntar i bonusbarnen.

Nu har jag inga halvsyskon men hade under en period plastsyskon (som det kallades då). Jag tyckte inte alls att det var konstigt att deras mamma betalade för dem och min pappa betalade för mig. När vi åkte på semestrar är jag övertygad om att de vuxna betalade för sig och sina egna barn. Nu hade de lika många barn var och inga gemensamma så mycket mindre rörigt.

 

[Rumpnissen]

Jag tänker att det kan vara väldigt olika i olika familjer.

För mig, personligen, så kan jag inte tänka mig något annat scenario än att är vi en gemensam familj och bor tillsammans så är alla ungar allas ungar och alla pengar är allas pengar.

Men jag förstår också att det kan finnas fall där ovanstående är helt otänkbart av olika skäl. I det fallet hade jag inte slagit ihop familjerna och skaffat ett gemensamt barn. Känns märkligt att skaffa barn ihop med någon som man inte vill dela den löpande ekonomin med, inklusive resor.

 

[monster1]

Regler? Varför skulle jag komma in och börja styra upp?
Nej det handlar enbart om att alla i en familj behandlas lika oavsett bonusbarn eller eget barn. Vi är en familj och då står jag självklart för en del av kostanden precis som min partner står för den andra delen. Det skulle kännas helt fel att liksom ha så betalar du för dina barn plus halva kostanden för vårt gemensamma så betalar jag bara halva kostanden för det gemensamma och struntar i bonusbarnen.

Menar du att du och dina ex och nya partners alltid är ense när det gäller barnens fostran och ekonomi? Min uppfattning är att det är ganska ovanligt min uppfattning är att det är rätt ovanligt att alla vuxna i en familj tycker exakt samma hela tiden?

Personligen så var jag tex aldrig inbjuden till föräldramöten, vårdbesök, kvartsamtal etc vilket gör det svårt att vara 100 förälder. Man har helt enkelt inte lika mycket veto i barnets liv som de biologiska föräldrarna. Många gånger upplevde jag det dessutom som svårt nog för de biologiska föräldrarna att komma överens om barnets bästa samt vem som skulle betala för vad osv.

Plötsligt ska man vara tre eller då tom fyra som ska komma överens om huruvida det är rimligt att en tonåring ska åka med vänner på en resa/koncert på annan ort osv.

 

[TinyWiny]

Ja precis så blir det.
Mina äldre barn har 3 föräldrar.
Och det är ju jättebra, föräldrar kan man inte få för många av.

När man lever tillsammans med barn så måste man ju få påverka uppfostran.
Det är ett gemensamt hem där man har rätt att bestämma hur familjen skall ha det och hur vi alla skall förhålla oss mot varandra.

Nej och man kan framförallt inte få för många som älskar en! Jag pratade med ett ledset barn om det för vad som känns som en evighet sedan som blev mobbat för att hens föräldrar inte lever ihop och hen började räkna hur många fler vuxna hen hade för att föräldrarna och även deras föräldrar inte levde ihop. Hen räknade inte med föräldrarnas respektives föräldrar men ändå blev det väldigt väldigt många fler än ett barn med sammanboende föräldrar och mor och farföräldrar har. Så många att den lilla sjuåringen tappade räkningen.
Det är svintufft när föräldrar går isär många gånger men har man turen att ha få ha rätt människor i sitt liv och ser vinsten i form av fler människors omtanke och kärlek behöver det inte vara så dåligt ändå.
Alla och idag förhoppningsvis färre än för några decennier sedan strandar inte med en ensamstående utarbetad mamma utan kan tvärtom få in många fler fantastiska människor i sitt liv med allt vad det innebär. Kriser kan utvecklas till att bli mycket fint

 

[gulan]

Min sambo skulle utan vidare göra det för sina bonusbarn.
Han funderade på att köpa en lägenhet åt en av dem.
De står varandra nära.

Deras relation är deras egen och bygger inte så mycket på mig längre.

Jag förmodar att din sambo i händelse av ett köp av en lägenhet till ett av barnen, skapar rättvisa och ger ev. likvärdiga saker /pengar till de andra barnen?
Förövrigt en intressant tråd med utgångspunkt i ekonomi. Samma syn på pengar, ekonomi och samma grundsyn för vad som är viktiga inköp ger ett riktigt starkt fundament för en gemensam framtid. Om min partner tycker att äga travhäst och spel på dessa är viktiga saker att spendera pengar på, och jag hellre tycker att vårt gemensamma boende med renoveringar och fint hemma med kvalitetsmöbler är viktiga saker att spendera pengar på så tänker jag att fundamentet för gemensam framtid är väldigt bräckligt.

 

[TinyWiny]

Eller så är man bara en extra vuxen som kan ge råd och stöd men inte pekar med hela handen som föräldern har möjlighet att göra. Man får ju inse att en bonusvuxen också faktiskt kan försvinna ur barnets liv utifrån att det inte är en vårdnadshavare och relationen kan ta slut.

Exakt. Jag tycker inte alls som @Inte_Ung att man blir förälder om man förtjänar det. Det handlar om ödmjukhet och respekt gentemot barnet och de biologiska föräldrarna. Som förälders partner får du inte följa med på utvecklingssamtal och liknande och du får ingen laglig insyn eller bestämmanderätt i några frågor som rör vård eller skola. Där går sekretessen in.

Att vara en extra vuxen kan man däremot förtjäna att bli och det ser jag som bland det finaste som finns. Man försöker inte låtsas vara något man inte är utan är den man är. Regler och ramar sätter man runt sig själv och man petimetrar inte och särbehandlar inte. Man kan absolut guida men de regler som gällde tidigare kan inte förälderns nya partner komma in och ändra på till det sämre.

 

[TinyWiny]

Jag tvivlar på att lyx som märkeskläder och semesterresor ingår i det underhåll emot bonusförälder är skyldig att stå för.

Alla i familjen ska ha samma ekonomiska standard. Inget annat.

 

[clusia]

Utifrån trådstarten så tycker jag att alla barn i en familj ska ha samma ekonomiska standard. Men efter ha läst resterande inlägg om dilemmat känns det ju mer som att han är en slösa än markant sämre ekonomiskt ställt. Det är typ det mest oattraktiva jag vet så allt blir ju helt plötsligt väldigt hypotetiskt. Men i ett sådant läge hade jag inte betalat resor för allihopa utan då får han inse att han behöver dra sitt strå till stacken med om det ska bli något.

 

[Rumpnissen]

Utifrån trådstarten så tycker jag att alla barn i en familj ska ha samma ekonomiska standard. Men efter ha läst resterande inlägg om dilemmat känns det ju mer som att han är en slösa än markant sämre ekonomiskt ställt. Det är typ det mest oattraktiva jag vet så allt blir ju helt plötsligt väldigt hypotetiskt. Men i ett sådant läge hade jag inte betalat resor för allihopa utan då får han inse att han behöver dra sitt strå till stacken med om det ska bli något.

Jag har läst orginaltexten på dn igen.
Men jag förstår inte vad det är som gör att man tolkar det som att han är slösaktig med pengar? Det faktum att hon "sparar och sparar" och han inte "direkt har några sparade pengar"?