Alltså lite kul ändå att du skriver detta och jag kunde skrivit typ exakt motsatsen. Var är alla kvinnor (och män) som är självständiga och inte behöver någon som ska vara konstant närvarande och lösa alla deras små problem i livet? Så, vi är fler som drar till oss helt fel typ
Känner mig så främmande inför fenomenet att dejta snubbar som skulle känna sig små i sin manlighet baserat på sånt alls? Eller nu är jag väl ganska oduglig själv, men jag känner inte ens speciellt många som verkat eftersträva den biten i relationer? Snarare tvärt om?
Men gud, vad händer? Mår du bra?
Nä, man tror ju inte att det är någonting att eftersträva, men tyvärr har jag och flera av mina vänner, samma upplevelse. Det var faktiskt en terapeut som frågade om jag trodde att ett av mina ex kände sig liten med mig. Jag sa att jag inte trodde det, men kände mig ändå tvungen att fråga honom för jag ville få klarhet i vad jag utstrålar och vad jag sprider för energier omkring mig. Exet erkände att han kände sig liten med mig eftersom jag inte behövde honom till någonting. Att jag ville ha honom hade inte räckt för hans känsla som man.
Hur är det @pepp ?
Som själv förälder är jag säker på att den tystnaden inte är nåt du behöver oroa dig för. Det är positivt att han vill vara närvarande för sina barn när han har dem, och det kan vara svårt att skifta fokus. Jag blir likadan. Jag och Z hörs knappt nåt om dagarna under min barnvecka, men vi pratar telefon en stund efter nattning varje dag. Kanske är det en rutin som skulle kunna funka för er också för känslan att hålla relationen mer "igång" även under dessa perioder.Ang radiotystnad så blir de extremt tyst från min karl när han har barnen, vilket gör att jag nojjar att han ångrat sig osv.
Men måste försöka våga prata med honom om det ifall vi ses på söndagför jag är istället relativt bra på och höra av mig.
Hur är det med dig?
Men usch så fruktansvärt, men han hade skadade dig väl inte? Bra att du tog dig ur det och hade kompisen i telefon. Stor kram
Nu är nästa träff inplanerad till imorgon, Super Nintendo och kaffe och prat. Kanske en promenad.
Jag har aldrig dejtat (säger man dejta när man bara pratat med varandra i 1,5 vecka innan man träffas och sen bara träffats 2, snart 3 gånger? Och vet inte hur man gör.
Jag har alltid lärt känna killen innan man började umgås innan så här och känner mig lite vilsen nu, hur vet man vad man känner och hur länge ska man träffas innan det räknas som ett förhållande? Och hur gör man med det här med sex? En av anledningarna till att jag är så rädd är att ett ex var så fruktansvärt hårdhänt och skadade mig rätt rejält många gånger så jag är livrädd. Kan bara tänka på sår och blod i flera dagar eller mer och väldig smärta och utan kontroll över läget. Men jag vet ju att andra tycker det är viktigt. Men jag vill inte.
Och hur tusan ska jag smyga in allt vad att umgås med mig innebär? Jag har fått förklara min högfungerande autism för att den redan märks och det har han accepterat. Men allt det andra som definitivt kommer märkas med tiden eller rätt så snart för jag kämpar för att dölja det men som är svårt. Kom in på ett samtalsämne och råkade nämna en tjej jag bodde med och fick lite panik och sa att vi hade bott i kollektiv fast det egentligen var ett behandlingshem
JJag har samma uppfattning som @Ramona. I mitt fall gillar mannen först att jag har mer ”manliga” intressen, haft ”manliga” arbetsplatser tidigare och sådär. De tror typ att jag låtsas gilla bilar och hockey för att imponera på dem. När det sen visar sig att jag är sån på riktigt och det inte alls berodde på dem, så blir de sura. Och vill istället att jag ska framhäva mer ”kvinnliga” (i deras ögon) egenskaper, annars ”drar jag till mig andra killar”. Orkar inte med såna män.
Jo jag vill, men inte direkt. Vill få lite extra tid mot hur många verkar göra. Vill att jag ska känna hur han är först, om det finns minsta risk att han skadar mig eller inte lyssnar på ett nej.Man vet om det är ett förhållande när man pratar om det och bestämmer det. Det är inget som det "automatiskt" övergår till efter en viss tid.
Angående sexet, om du inte någonsin vill ha sex så är det nog något som är bra att ta upp för att det är viktigt för många med ett fungerande sexliv.
Jo jag vill, men inte direkt. Vill få lite extra tid mot hur många verkar göra. Vill att jag ska känna hur han är först, om det finns minsta risk att han skadar mig eller inte lyssnar på ett nej. Vet att det är viktigt och därför jag verkligen vill försöka men jag är så rädd.Man vet om det är ett förhållande när man pratar om det och bestämmer det. Det är inget som det "automatiskt" övergår till efter en viss tid.
Angående sexet, om du inte någonsin vill ha sex så är det nog något som är bra att ta upp för att det är viktigt för många med ett fungerande sexliv.
