Dejtingtråden 33

[Ramona]

Min bästa tinderdejt var när vi åt pizza på stranden, kollade på solnedgången och hade det trevligt. Han ringde sen och tackade men att vi skulle lämna det där för att han inte var intresserad. Det är alltså den BÄSTA.

Han jag träffade nu, som jag idiotiskt nog trodde kanske hade en uns intresse av mig, hade kanske kunnat vara schysst och göra det samma istället för att spendera månader på ljug som "i think I'm falling for you" och dagliga kontaktsökanden och frågor om att ses. Det var ju bara fejk alltihopa

Ge inte upp. Det finns någon där ute för oss alla. Lovar!

Sen finns det ju alltid rum för självkritik och rannsakan. Vad är det jag utstrålar? Vad är det jag säger? Vad är det jag attraherar eller vad är det jag inte attraherar och vad ska jag göra för att attrahera det jag vill ha?

 

[Tonto]

Det kliar verkligen i fingrarna att skaffa tinder, men vet inte om det är värt det... Fyller 30 om ett par dagar och känner mig bara alldeles för gammal för att ens försöka inleda något... Har totalt misslyckats de senaste sex åren jag aktivt försökt träffa någon. Kanske är lika bra att acceptera att jag kommer vara ensam, oälskad och värdelös tills jag dör? Verkar ju inte bättre ingen vill ha en så gammal person som inte ens fått en enda person att tycka om en.

30 är ju ingen ålder, känns som om du sätter krokben för dig när du tänker och skriver så, jag är själv över 30 och hade noll problem med att få massor med matches och dejter på tinder. Så åldern är absolut inget problem.

 

[Tonto]

Min bästa tinderdejt var när vi åt pizza på stranden, kollade på solnedgången och hade det trevligt. Han ringde sen och tackade men att vi skulle lämna det där för att han inte var intresserad. Det är alltså den BÄSTA.

Han jag träffade nu, som jag idiotiskt nog trodde kanske hade en uns intresse av mig, hade kanske kunnat vara schysst och göra det samma istället för att spendera månader på ljug som "i think I'm falling for you" och dagliga kontaktsökanden och frågor om att ses. Det var ju bara fejk alltihopa

Fast bara för att det inte höll i längden behöver inte alls betyda att det var fejk. Man kan ändra sig efter ett tag, relationer och känslor kan ta slut. That’s life.

 

[Gnist]

"som inte ens fått en enda person att tycka om en." fortsätter meningen!

Rätt oväsentligt för omvärlden faktiskt för vem vet det, förutom du?

 

[Niyama]

Jag är helt säker på hans yrke så där behöver vi inte spekulera mer. Det är väldigt offentligt och han syns en del i medier.

Jag tolkade @Malibu_Stacy s inlägg som att han kanske ljugit om yrket och att han kanske har nåt annat yrke där han är borta mycket

 

[Masqueradee]

Ge inte upp. Det finns någon där ute för oss alla. Lovar!

Sen finns det ju alltid rum för självkritik och rannsakan. Vad är det jag utstrålar? Vad är det jag säger? Vad är det jag attraherar eller vad är det jag inte attraherar och vad ska jag göra för att attrahera det jag vill ha?

Vet liksom inte riktigt vad jag ska göra, tror det är fel på mig helt enkelt. Ler, skämtar, är glad, frågar vad som händer i livet, försöker komma ihåg tidigare samtalsämnen för att fråga hur det gått med det ena eller det andra, frågar om att gå på museum/fik/promenader/event whatever eller tackar ja till vad personen nu vill göra (det är ju alltid kul att prova på nya saker). Sminkar mig, sminkar mig inte.. Försöker alltid ha en positiv attityd, men är även ärlig när saker och ting är för mycket kanske på jobbet eller så.
Men som du säger så är det nog jag som är fel

30 är ju ingen ålder, känns som om du sätter krokben för dig när du tänker och skriver så, jag är själv över 30 och hade noll problem med att få massor med matches och dejter på tinder. Så åldern är absolut inget problem.

Jag har inga problem att få matchningar. Alla blir inte dejter, men vill oftast inte ses efter att knappt ha skrivit en dag, och då blir det ganska ofta sura miner. Sveper alltid nej på snubbar som har texten "vill inte ha chattkompisar" eller liknande, får panik av att behöva ses efter ett "hej, hur är läget?". Men kanske borde sluta med det.

Fast bara för att det inte höll i längden behöver inte alls betyda att det var fejk. Man kan ändra sig efter ett tag, relationer och känslor kan ta slut. That’s life.

Tror nog inte han hade några känslor, var lätt att kasta bort mig utan att röra en min. Tror det bara var för att strö salt i såren han dessutom dumpade mig mitt i natten efter en sjukt trevlig utekväll. Han brydde sig noll, och jag förtjänade det nog.

Rätt oväsentligt för omvärlden faktiskt för vem vet det, förutom du?

De senaste tre killarna jag träffat har frågat om ex på typ 2-3 dejten.

 

[Ramona]

Men som du säger så är det nog jag som är fel

Nej, jag skrev inte att det var fel på dig. Jag skrev att det alltid finns utrymme att rannsaka sig själv. Det är helt andra saker. Utveckling behöver inte komma från någonting negativt, utan det räcker med att vilja bli den bästa versionen av sig själv.

Sen vad gäller att få till dejter så sitter vi alla i samma båt. Jag har samma problem. Det är svårt att få till en dejt, de flesta som onlinedejtar är inte intresserade av att träffa någon, de är intresserade av att få bekräftelse. Men får man väl till en dejt så är det ju inte heller säkert att man känner att det klickar.

Och ja, man brukar prata ex. Vad man har för erfarenheter, vad man vill ha ut av livet och vad man lärt sig. Det är inget konstigt med det. Har du inga framstående ex så är det ju bara att säga det. Ärlighet varar längst.

 

[Gnist]

De senaste tre killarna jag träffat har frågat om ex på typ 2-3 dejten.

Är väl bara att svara att ett så tråkigt ämne som ex hoppar du.

Jag pratar inte gärna om ex och ingen har haft något problem med det.

 

[Ramona]

Är väl bara att svara att ett så tråkigt ämne som ex hoppar du.

Jag pratar inte gärna om ex och ingen har haft något problem med det.

Jag tycker att ex är viktigt. Inte personerna i sig, det spelar ju mindre roll, men liksom om man haft långa eller korta förhållanden, varför det tagit slut etc.

Det finns ofta mönster i det där och jag behöver inte gå in i samma fälla som andra kvinnor gjort utan att ha ögonen öppna.

 

[_Taggis_]

Jag tycker att ex är viktigt. Inte personerna i sig, det spelar ju mindre roll, men liksom om man haft långa eller korta förhållanden, varför det tagit slut etc.

Det finns ofta mönster i det där och jag behöver inte gå in i samma fälla som andra kvinnor gjort utan att ha ögonen öppna.

Min erfarenhet är att ämnet brukar komma upp av sig självt. Speciellt hos de där det är till deras nackdel, i mina ögon, dvs de som har behov av att svartmåla exet gör det ju i regel självmant utan mina frågor. Killar som talar illa om sina ex går fetbort för mig faktiskt. Det är viktig info jag vill ha, det säger mer om dem än om deras ex.
Jag brukar själv vara ganska privat, och jag tycker det även är att visa respekt för sina ex. Jag kan nämna omständigheter eller viktiga detaljer, tex om nån behandlat en illa som kan påverka min tillit i relationer, men jag gör det aldrig på ett nedlåtande sätt eller så att det framkommer vem det handlar om. Jag föredrar att den jag träffar har en liknande hållning.

 

[Ceta]

Det kliar verkligen i fingrarna att skaffa tinder, men vet inte om det är värt det... Fyller 30 om ett par dagar och känner mig bara alldeles för gammal för att ens försöka inleda något... Har totalt misslyckats de senaste sex åren jag aktivt försökt träffa någon. Kanske är lika bra att acceptera att jag kommer vara ensam, oälskad och värdelös tills jag dör? Verkar ju inte bättre ingen vill ha en så gammal person som inte ens fått en enda person att tycka om en.

Jag förstår verkligen din känsla, både att vilja skaffa tinder och att vilja ge upp. Jag är några år äldre än dig och har sökt aktivt 15-ish år. Hade ett kort förhållande för 10 år sedan, men inget sen dess.

Jag tänker som så att jag är på tinder när jag har lust, och när jag inte är upplagd för det så tar jag en paus. Träffar väldigt lite singelfolk i min vardag, så ser det som att jag ökar mina chanser att träffa någon. Känner mig ofta lite ensam, men är samtidigt väldigt nöjd med mitt liv som det är, så tänker inte ta ”första bästa” utan ge mig själv bästa förutsättningar att hitta en partner där det verkligen kan bli bra

Just nu har jag en paus i letandet då jag försöker skaffa barn som ensamstående, och då hade det kännas väldigt konstigt att dejta samtidigt..

 

[Lillefrun]

Det kliar verkligen i fingrarna att skaffa tinder, men vet inte om det är värt det... Fyller 30 om ett par dagar och känner mig bara alldeles för gammal för att ens försöka inleda något... Har totalt misslyckats de senaste sex åren jag aktivt försökt träffa någon. Kanske är lika bra att acceptera att jag kommer vara ensam, oälskad och värdelös tills jag dör? Verkar ju inte bättre ingen vill ha en så gammal person som inte ens fått en enda person att tycka om en.

Min bästa tinderdejt var när vi åt pizza på stranden, kollade på solnedgången och hade det trevligt. Han ringde sen och tackade men att vi skulle lämna det där för att han inte var intresserad. Det är alltså den BÄSTA.

Han jag träffade nu, som jag idiotiskt nog trodde kanske hade en uns intresse av mig, hade kanske kunnat vara schysst och göra det samma istället för att spendera månader på ljug som "i think I'm falling for you" och dagliga kontaktsökanden och frågor om att ses. Det var ju bara fejk alltihopa

För det första, du är absolut inte för gammal. Jag hittade killen nu när jag är 33. Min mormor när hon levde skaffade sig en “pojkvän” när hon var 70 år.

Och kanske behöver du inte leta aktivt? Bara vara medveten om människor i din närhet eller som du träffar av en slump eller vardag. Jag har fått killar som frågat om dejt eller som visar intresse i mataffären, grannar, hundägaren osv. Tror verkligen inte det är något fel på dig.

Känner igen mig i rädslan att vara ensam för alltid men det är bara tankar, inte verkligheten. Du kan hitta någon. Du kanske har letat på fel ställen eller haft otur.

 

[sorbifolia]

@Masqueradee jag är 41 och har fortfarande inte upplevd riktig, ömsesidig kärlek, har bara haft ett "riktigt" förhållande (som varade alldeles för länge), och undrar ibland varför det till synes ska vara så mycket svårare för mig än för de flesta andra. Men jag har långt ifrån gett upp! Så det tycker jag inte du behöver göra heller.

Kan det tänkas att du "försöker för hårdt"? Jag vet att jag gör så ibland (ofta) med de som jag verkligen gillar... medan folk jag är mera "chill" inför verkar överlag tycka om mig..

 

[Masqueradee]

Kan det tänkas att du "försöker för hårdt"? Jag vet att jag gör så ibland (ofta) med de som jag verkligen gillar... medan folk jag är mera "chill" inför verkar överlag tycka om mig..
[/QUOTE]

Skriver inte varje dag (vi skrev varje dag, men skulle säga att fyra av fem gånger var det han som började), skriver bara om jag verkligen har något att säga. Svarar när jag har tid. Frågar nästan aldrig om jag får hänga på redan planerade grejer utan inväntar eventuell inbjudan. Berättar om saker jag har planerat med ett efterföljande "du får självfallet hänga på om du vill" för att han inte ska känna att jag inte gör saker utan honom, men samtidigt är trevlig nog att säga att han gärna får följa med om han vill. Tycker bara det är bra om båda har egna grejer att pyssla med, och snubbarna är f*n gamla nog för att ta eget ansvar om de vill med eller ej.
Men var kanske för på med han jag träffade sist. Tackade ja till att hänga och en gång frågade jag om jag fick hänga på saker han skulle göra. Borde kanske inte ha tackat ja så ofta, och framförallt inte bjudit in mig själv... Sen skämtade jag med en kompis när vi alla var ute och sa "så.. vad ska vi göra för att få hänga med" när kompisen berättade om sina fantastiska nyårsplaner. Det var ju mest ett sätt att visa på hur fantastiska hans planer var, inte en faktisk fråga om att hänga på.. Men ja, det var nog alldeles för mycket..

Han jag dejtade sa, när han dumpade mig, att han inte lärt känna den "riktiga mig", men samtidigt att det gått alldeles för fort fram. Båda grejerna är ju helt klart mitt fel. Vet dock inte hur jag ska bete mig för att inte vara för mycket, inte vara fel... Anledningen till att han antagligen kände att han inte lärt känna "riktiga mig" var för att han typ andra eller tredje gången vi sågs sagt att han ville ta det lugnt, inte visste vad han ville.. Så då ville jag ju inte direkt öppna upp allt för mycket om saker inte skulle fungera, ge honom utrymme liksom, men återigen gjorde jag ju fel där också. Går bra för mig detta, haha! Vad jag än gör så gör jag/är fel :P ^^

 

[Masqueradee]

För det första, du är absolut inte för gammal. Jag hittade killen nu när jag är 33. Min mormor när hon levde skaffade sig en “pojkvän” när hon var 70 år.

Och kanske behöver du inte leta aktivt? Bara vara medveten om människor i din närhet eller som du träffar av en slump eller vardag. Jag har fått killar som frågat om dejt eller som visar intresse i mataffären, grannar, hundägaren osv. Tror verkligen inte det är något fel på dig.

Känner igen mig i rädslan att vara ensam för alltid men det är bara tankar, inte verkligheten. Du kan hitta någon. Du kanske har letat på fel ställen eller haft otur.

Jag kommer ifrån ett rikt föreningsliv, åkt på konferenser, möten både nationellt och internationellt, suttit i flertal styrelser, slutat räkna hur många mingel jag varit på, dansat med vänner på klubb eller tagit en öl på pubar. Arrangerar event och springer på event var och varannan helg när pesten inte härjar. Snackar med nya och gamla vänner, försöker med tinder... Letar inte aktivt någonstans (alltså uppenbart raggar järnet), är trevlig, social, glad och slänger gärna käft med folk med glimten i ögat. Men är inte bra nog, finns alltid bättre tjejer runtomkring mig. Får fortsätta vara relations-terapeuter till dem istället :P

 

[sorbifolia]

Men var kanske för på med han jag träffade sist. Tackade ja till att hänga och en gång frågade jag om jag fick hänga på saker han skulle göra. Borde kanske inte ha tackat ja så ofta, och framförallt inte bjudit in mig själv... Sen skämtade jag med en kompis när vi alla var ute och sa "så.. vad ska vi göra för att få hänga med" när kompisen berättade om sina fantastiska nyårsplaner. Det var ju mest ett sätt att visa på hur fantastiska hans planer var, inte en faktisk fråga om att hänga på.. Men ja, det var nog alldeles för mycket..

Han jag dejtade sa, när han dumpade mig, att han inte lärt känna den "riktiga mig", men samtidigt att det gått alldeles för fort fram. Båda grejerna är ju helt klart mitt fel. Vet dock inte hur jag ska bete mig för att inte vara för mycket, inte vara fel... Anledningen till att han antagligen kände att han inte lärt känna "riktiga mig" var för att han typ andra eller tredje gången vi sågs sagt att han ville ta det lugnt, inte visste vad han ville.. Så då ville jag ju inte direkt öppna upp allt för mycket om saker inte skulle fungera, ge honom utrymme liksom, men återigen gjorde jag ju fel där också. Går bra för mig detta, haha! Vad jag än gör så gör jag/är fel :P ^^

Näe, det var inte direkt så jag menade. Tycker inte något av detta låter "fel" överhuvudtaget... Men jag är ju ingen expert.

Dejting är svårt, helt enkelt! Och lite av ett lotteri, känns det som.

 

[Malibu_Stacy]

Skriver inte varje dag (vi skrev varje dag, men skulle säga att fyra av fem gånger var det han som började), skriver bara om jag verkligen har något att säga. Svarar när jag har tid. Frågar nästan aldrig om jag får hänga på redan planerade grejer utan inväntar eventuell inbjudan. Berättar om saker jag har planerat med ett efterföljande "du får självfallet hänga på om du vill" för att han inte ska känna att jag inte gör saker utan honom, men samtidigt är trevlig nog att säga att han gärna får följa med om han vill. Tycker bara det är bra om båda har egna grejer att pyssla med, och snubbarna är f*n gamla nog för att ta eget ansvar om de vill med eller ej.
Men var kanske för på med han jag träffade sist. Tackade ja till att hänga och en gång frågade jag om jag fick hänga på saker han skulle göra. Borde kanske inte ha tackat ja så ofta, och framförallt inte bjudit in mig själv... Sen skämtade jag med en kompis när vi alla var ute och sa "så.. vad ska vi göra för att få hänga med" när kompisen berättade om sina fantastiska nyårsplaner. Det var ju mest ett sätt att visa på hur fantastiska hans planer var, inte en faktisk fråga om att hänga på.. Men ja, det var nog alldeles för mycket..

Han jag dejtade sa, när han dumpade mig, att han inte lärt känna den "riktiga mig", men samtidigt att det gått alldeles för fort fram. Båda grejerna är ju helt klart mitt fel. Vet dock inte hur jag ska bete mig för att inte vara för mycket, inte vara fel... Anledningen till att han antagligen kände att han inte lärt känna "riktiga mig" var för att han typ andra eller tredje gången vi sågs sagt att han ville ta det lugnt, inte visste vad han ville.. Så då ville jag ju inte direkt öppna upp allt för mycket om saker inte skulle fungera, ge honom utrymme liksom, men återigen gjorde jag ju fel där också. Går bra för mig detta, haha! Vad jag än gör så gör jag/är fel :P ^^

Jag tycker att det låter som att du analyserar allt inklusive ditt egna beteende alldeles för mycket. Det känns som att varenda sak du gör har du noggrannt överlagt. Sluta med det och var bara dig själv, sluta anpassa dig efter vad du TROR att den andra tycker eller vill ha.
Om du vill skriva ofta så skriv ofta, vill du skriva sällan så skriv sällan. Tänk inte så mycket på den andra. Den ska acceptera och tycka om dig för den du är, inte för det spel du spelar eller den du tror att han vill ha.

 

[_Taggis_]

Jag kommer ifrån ett rikt föreningsliv, åkt på konferenser, möten både nationellt och internationellt, suttit i flertal styrelser, slutat räkna hur många mingel jag varit på, dansat med vänner på klubb eller tagit en öl på pubar. Arrangerar event och springer på event var och varannan helg när pesten inte härjar. Snackar med nya och gamla vänner, försöker med tinder... Letar inte aktivt någonstans (alltså uppenbart raggar järnet), är trevlig, social, glad och slänger gärna käft med folk med glimten i ögat. Men är inte bra nog, finns alltid bättre tjejer runtomkring mig. Får fortsätta vara relations-terapeuter till dem istället :P

Nu är jag långt ifrån lika social som dig och betydligt färre rimliga hanser att träffa nån. Men jag har också den där känslan att det blir aldrig min tur liksom, alla andra träffar partners och dejtar och står i, själv är jag deras terapeut. Jag har via jobb mestadels kontakt med karlar, så det borde inte vara så svårt för mig. Jag får ju bevisligen kontakt med killar, men de är ju aldrig intresserade av nåt seriöst. Jag blir den där som ger dem bekräftelse för att jag är trevlig men de slipper ge nåt tillbaka, ofta har de som sagt partners hemma. Det är riskfritt att ragga på mig.

Min analys är att jag är för svårtillgänglig, och i ärlighetens namn är jag ju det för jag är cynisk, skeptisk och alldeles för van vid att det aldrig blir nåt vettigt med nån. Tyvärr har man ju lärt sig av livet att de flesta är, kanske inte direkt oärliga, men inte heller speciellt ärliga. För mig som är lojal och överkänslig blir det för mkt helt enkelt, jag orkar inte med lika mkt kängor som andra kanske gör.

Jag letar heller inte aktivt för jag tror aldrig på att man söker när man finner.
Själv har jag haft tröst i den där boken jag länkade till tidigare i tråden. den handlar mkt om hur man medvetet eller omedveten är öppen i hjärtat så att säga. Den har gett mig insikter i varför det ibland är svårt att hitta kärleken och vad man själv kan göra åt det. Jag tänker ofta att det händer när det händer. Men ensamhetskänslan är ju lika otrevlig ändå.

 

[cirkus]

@Masqueradee jag tycker du verkar vara en så härlig tjej, världens kap. Jag hoppas verkligen att du kommer hitta någon som verkligen ser dig för den du är. Var inte så sträng mot dig själv. Eller mot den som dumpat dig och bestäm dig för hur det kändes för den - du vet inte det och ffa förminska inte dig själv. Jag tror att detaljer som att man sa fel, för för på osv inte spelar nån som helst roll egentligen. Det är helt andra parametrar (vilka det nu är) som påverkar.

Detta med relationer är svårt. Herregud så svårt. Jag är jättesplittrad eftersom jag inser att jag är på alla sidor samtidigt. Jag har min fransman som vill så mycket, han har massor av förslag och idéer som han vill göra med mig, kul saker som jag också vill göra, men jag vill ändå inte ge honom romantiska förhoppningar, jag har varit helt ärlig med vad jag vill och att jag är kär i nån annan och så kommer det fortsätta vara. Sen har jag ju kollegan - jag är ju inget kap för honom, chefens ex liksom som dessutom inte delat upp ekonomin osv, även om vi är helt klara med varandra, men det är ju ändå en jävla soppa att ge sig in i även om vi inte hade jobbat ihop, jag fattar ju det. Samtidigt vet jag att han gillar mig, vi har den där dragningskraften som drar hela tiden. In the mean time så roar jag mig på Tinder - jag räknar inte med att hitta något seriöst så det är inte i de vattnen jag trålar. Kanske lite fylla bekräftelsebehovet av att veta att jag duger.

 

[Stefffie]

Men jag har också den där känslan att det blir aldrig min tur liksom, alla andra träffar partners och dejtar och står i, själv är jag deras terapeut.

Min analys är att jag är för svårtillgänglig, och i ärlighetens namn är jag ju det för jag är cynisk, skeptisk och alldeles för van vid att det aldrig blir nåt vettigt med nån. Tyvärr har man ju lärt sig av livet att de flesta är, kanske inte direkt oärliga, men inte heller speciellt ärliga. För mig som är lojal och överkänslig blir det för mkt helt enkelt, jag orkar inte med lika mkt kängor som andra kanske gör.

Men ensamhetskänslan är ju lika otrevlig ändå.

Valdigt sympatisk skrivet, och jag har citerat ett par bitar som jag ocksa kannt igen mig mycket i, aven om en hel del av det forsvunnit de senaste aren

Tanker lite hogt om min egen "dejtingresa"
For mig sa fick jag andra pa hur jag sag pa mig sjalv - och det var mer i stilen att "De allra flesta manniskor dejtar nagon gang, och manga ar i relationer. Sa jakla speciell ar jag inte, sa varfor kan inte jag gora samma" an att forsoka hypa upp mig sjalv som nagon speciellt snygg och intressant, och sen gjora ett ganska kallt beslut om "Jag vill inte vara singel for evigt. Det enda sattet jag kommer fa en partner ar genom att dejta" och ge tid till dejtingappar

Nar det kommer till dejtingappar ar min princip (jag bor i storstad med stort utbud dock) att inte salla for hart pa appen - jag har kommit fram till att jag ar valdigt dalig pa att klura ut om jag kommer vara en bra match med nagon via en app - nagon som jag bara varit lite halvljummen for har varit kanon nar vi val traffats, och nagon annnan som jag haft hoga forhoppningar pa har varit pannkaka i verklighten osv.
Sa, jag anvander appen mest till att salla bort de med uppenbara varningsflaggor, och tar hellre volym i mitt dejtande - visst att jag har gatt pa en del kassa dejter, men so what.
Min andra princip ar att inte ta dejtingappar och forsta dejter personligt - det finns en miljon anledningar till att folk kanske slutar svara, och de allra flesta har ingenting med den andra personen att gora. Det ar forst nar man kanner nagon som dens intresse i digsjalv kan sagas vara personligt