Håller med om detta. Det var en kollega på ett tidigare jobb som fick känslor för mig och det var inte ömsesidigt. Även om vi sa (jag också) att vi skulle fortsätta vara vänner och inte låta hans kärleksförklaring stå i vägen för den bra relation vi hade innan så blev det ändå lite förstört. Jag gick runt och tänkte på att han förmodligen fortfarande var kär i mig och han visste ju då att jag inte kände samma sak tillbaka. Det blev aldrig så enkelt och oproblematiskt som det varit innan och jag drog mig nog tyvärr lite undan och undvek honom efter det.
Ska tillägga att det så klart säkert var jobbigt för honom redan innan han berättade, men då levde jag i alla fall i lycklig ovisshet. Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro att han kände så.
Nej, din syster är sjuk - eller har åtminstone en helt skjuvad uppfattning om vad som är okej att spy upp synpunkter på.
. Har dock noll möjlighet att träffas de kommande 2 veckorna så håller lite på det.
förlåt, det låter helt sinnes. Måste ni ha kontakt?
) så jag tror att de båda två varit så vana vid att lite tassa på tå och inte reta sitt syskon i onödan att de alltid sagt till oss andra tre "bry er inte om henne, hon är sån", särskilt eftersom hon är minstingen. Det är lite som att hälla vatten på en gås, hon rättfärdigar sitt beteende med att "alla andra är idioter" vad man än säger till henne. Det smidigaste är egentligen att hålla låg profil och inte ha så mycket kontakt med henne tills den värsta hysterin avtagit. I vanliga fall när jag inte tar det riktigt lika hårt som jag gjorde just nu brukar jag bara kunna fräsa av henne och så har vi inte kontakt på ett par månader, det var mycket värre när vi bodde hemma båda två.
