Jag har samma erfarenhet. Eftersom det var sånt himla tryck på att man måste ha en kille (och det till och med var föräldrar till mina kompisar som antydde att det var något fel på mig för att jag inte hade det!) när jag var tonåring/ung vuxen så kände jag också panik och att vem som helst var bättre än ingen.Jag mår ibland väldigt dåligt ensam, men har ändå landat i att jag mår bättre själv än med ”vem som helst”.
Jag avslutade med exet när jag tillslut insåg hur dumt det var. Jag hade lixom fastnat i något sorts tänk att ”det är såhär det kommer vara nu, det är bara att acceptera”.
Men så var det ju inte!
Jag valde nog exet lite för att jag inte trodde jag skulle hitta någon annan och var lite kär i kärleken? Vi var ändå tillsammans i 7 år ungefär, fick ett barn ihop men det var aldrig egentligen bra. Inte jättedåligt, men inte bra heller.
Efteråt har jag verkligen lärt mig vad kärlek är. Hur det känns när någon verkligen tycker om en och bryr sig på riktigt. Och hur det känns att verkligen vara upp över öronen förälskad!
Även om jag fortfarande är ensam är det fint. Jag vet vad jag är värd.
Jag lyssnar inte heller alltid på mig själv (eller andra) men @Trasmatta, försök att ta in vad de skriver ovan för det är viktiga saker!
Sen träffade jag ”rätt” kille och förstod hur det ska kännas när det är på riktigt. Av anledningar som egentligen inte hade med varken honom eller mig som personer att göra utan mer omständigheter som i alla fall då inte gick att lösa, så kunde det inte bli vi. Men jag kommer aldrig nöja mig med något som känns mindre än det igen. Då är jag hellre själv.