Relationer Dejtingtråden del 21

Fast det där med barn funkar åt andra hållet också. En kille som vill ha barn blir varse att andelen singeltjejer som vill och kan skaffa barn blir mindre och mindre med stigande ålder. Förstås.
Kvinnors ålder sätter ju en gräns för realistiska planer på barn, och därmed en stress för att hinna få dem medan tid är.

För mig betyder det också - helt irrationellt - att män över, säg, 55 år och uppåt, känns lite oattraktivt patetiska om de vill ha barn. Men det kvittar i praktiken, för vill de ha barn är jag för gammal. Men jag har lite issues med "gamla" män som vill ha barn. Jag vet att det är onödiga issues.
 
Du har betydligt bättre förutsättningar än om du haft barn iaf...
Jag och många andra dissar dom som redan har barn.

Om min eventuella partner inte vill ha barn skulle jag inte se det som en dealbreaker. Jag vet inte heller om jag vill ha barn. Åtminstone ser jag det inte som meningen med livet.
Det håller jag inte med om.
Har flera tjejkompisar i min ålder med barn, de har inga problem med dejtandet pga det. Många killar i vår ålder har ju själva barn.
Ser det ofta i killars profiler på Tinder, barn är inget hinder.
 
Det håller jag inte med om.
Har flera tjejkompisar i min ålder med barn, de har inga problem med dejtandet pga det. Många killar i vår ålder har ju själva barn.
Ser det ofta i killars profiler på Tinder, barn är inget hinder.
Klart dom kan få match ändå. Särskilt av andra killar med barn.
Utbudet minskar bara...
 
Klart dom kan få match ändå. Särskilt av andra killar med barn.
Utbudet minskar bara...
Och även av killar utan barn.
Män är inte heller en homogen grupp, att du vill inte ha en kvinna med barn betyder inte att inga män vill det.

Men att påstå att barn skulle göra det svårt stämmer inte. Sen har de svårt precis som de flesta av oss eftersom det är så himla mycket mer som ska klaffa.
 
Och även av killar utan barn.
Män är inte heller en homogen grupp, att du vill inte ha en kvinna med barn betyder inte att inga män vill det.

Men att påstå att barn skulle göra det svårt stämmer inte. Sen har de svårt precis som de flesta av oss eftersom det är så himla mycket mer som ska klaffa.
Det är väl som det är i allmänhet.
Att vissa har lättare än andra helt enkelt :). Oavsett barn eller inte.
 
Spännande, hoppas det blir trevligt :).
Bara nyfiken, skriv hur det gick sen 😊
Tack, egentligen gillar jag inte alls "fika dejter".
Situationen gör mig nervös. Men man ska ju utmana sig själv och lite nyfiken är man ju :).
Det är som alltid mkt roligare, talande och mer spännade att prata med en person live än messande fram å tillbaka på Tinder.
 
Senast ändrad:
Så, igår kväll hade jag och F vårt snack på telefon. Det blev ett bra samtal, vi känner på samma sätt, att vi har gett det en bra chans nu, men att det är något som inte riktigt räcker till. Sen om det beror på ogynnsamma förutsättningar (barnscheman och psykiskt mående) eller om det hade skitit sig ändå går ju inte att veta, men vi är överens om att det känns rätt att bryta nu, även om det är lite känslosamt. Mycket har ju varit bra, och det blir tomt. Vi sa att vi hörs framöver, och kanske kan ses med barnen igen nån gång när det gått ett tag och känns "ofarligt".
Jag kände mig så patetisk när jag med samma finger som jag tryckt av samtalet direkt loggade in på tinder. Men tappade snabbt sugen. Avslutet var nog lite mer kännbart än jag trodde ändå, känns smådeppigt även om jag också är lättad.

Sen är jag väl lite besviken också över att det där med att få låtsas vara lite familj försvann, eller snarare de små drömmarna om att det kanske skulle kunna bli så för oss i framtiden. Igår när jag julpysslade med mitt barn kändes det så jäkla trist att inte ha en "flock". Många ensamstående med barn känner sig mest ensamma när de inte har barnen har jag förstått, men jag känner tvärtom. Det är så mycket bara vi två. Tror att speciellt så här i juletider vaknar en känsla att jag inte kan ge mitt barn det jag själv hade som barn. Jag hade syskon, mina föräldrar umgicks med ett gäng andra familjer med barn i samma ålder, jag hade många kusiner som vi alltid firade jul med. Själv har jag (trots att jag är närmare 40) bara en nära vän som har barn, och hon bor på andra sidan landet... Inte så att vi är helt själva, sonen har en bästis vars familj vi hänger med ibland. Det finns ju massor av möjligheter via dagis, facebookgrupper osv att fixa playdates och jag gör mina försök så långt jag orkar, men får inte riktigt till det. Har försökt bjuda in både vänner och potentiella vänner till en liten barnvänlig julfest, men knappt någon kan komma, alla är så upptagna. Blir dock farligt att tänka att "träffa någon annan som har barn" skulle lösa detta tomrum jag känner. Helst hade jag nog velat bo i ett kollektiv med andra barnfamiljer, men flytt är inget alternativ just nu heller.
Nä, får bita ihop och kämpa på.

Skriver i alla fall med en härligt nördig flersam kille som bor långt bort, men vi har visst vägarna förbi varandras städer så kan nog bli en dejt framåt jul i alla fall. Känns inte jätteseriöst men nog precis lagom just nu. En sån där konversation som direkt flyter på och drar iväg åt alla möjliga roliga håll från start.
Skönt att det ändå löste sig rätt så bra med L. Men jag förstår att det känns ensligt! Var bor du? Hur gammalt är barnet? Finns det kanske någon gemenskap i förskola/skola? Tänker lite playdate med några vänner och föräldrar?
 
Kvinnors ålder sätter ju en gräns för realistiska planer på barn, och därmed en stress för att hinna få dem medan tid är.

För mig betyder det också - helt irrationellt - att män över, säg, 55 år och uppåt, känns lite oattraktivt patetiska om de vill ha barn. Men det kvittar i praktiken, för vill de ha barn är jag för gammal. Men jag har lite issues med "gamla" män som vill ha barn. Jag vet att det är onödiga issues.
Inte helt onödiga issues. Det är inte riskfritt att ha en gammal pappa. Det ökar risken för att barnet kommer ha autism, och det ökar också risken för att (om det är en pojke) barnbarnen drabbas. Förutom hela den biten att pappan riskerar att dö när barnet är förhållandevis ungt.
 
Jag som va så jäkla trött på dejting har nu tre dejter på g :D. Den mest intressanta är spanjor! Så nice att ha nån att snacka spanska med. Och vi klickar så bra i text. Funderar på att bara ha honom som kompis istället för att dejta (ifall vi klickar irl dvs). För dejter kommer och går, kompisar är lättare att ha kvar och jag vill så gärna ha en kompis i min stad jag kan prata spanska med så den inte försämras.

De andra två är jag inte lika intresserad av. De är lite tråkigare att skriva med. Ena funderar jag på att avboka. Får se hur jag gör. Förhoppningsvis hinner det rinna ut i sanden.
 

Hästar nu

  • Inridning
  • Varför har Isabell Werth...
  • Foderboost

Övrigt nu

  • I väntan på Regeringen
  • Kattbilder #4
  • Kattsnack #5

Dagbok

Radannonser

  • Springpony sælges

Hästnyheter

Bukefalos

  • Syns inte
Rekommenderas av Google:
Upp