Det bidde ingenting...

[Dorinda]

Hoppar in igen i tråden. Det jag undrar över är hur folk orkar gå på dejter? Jag har nätdejtat i tre perioder och kanske varit på tio dejter. Inget har blivit nåt seriöst då personerna tyckte jag var trevlig och verkade vara en bra tjej men de kände inte att det fanns attraktion eller "det där." Så hur har man då energi för fler dejter?

Jag har varit på fler än tio nätdejter. Tror jag avskrivit fler än som avskrivit mig.....
Det är iaf så pass trevligt att jag anser det är värt att gå på några till.
Så energi krävande är det inte. Sedan jag laddade ner tinder har jag spenderat ca 4h på chatten och 5h på dejter. Men det återstår ju att se om det leder till något långvarigt.

 

[cili]

Hoppar in igen i tråden. Det jag undrar över är hur folk orkar gå på dejter? Jag har nätdejtat i tre perioder och kanske varit på tio dejter. Inget har blivit nåt seriöst då personerna tyckte jag var trevlig och verkade vara en bra tjej men de kände inte att det fanns attraktion eller "det där." Så hur har man då energi för fler dejter?

Det är ju ett kalasbra sätt att träna sig själv i att dejta. Prata med en okänd människa, hålla igång en diskussion, se om det kan matcha.
Man blir ju dessutom bättre på att se vad man är ute efter, och kan använda det ute i vanliga livet för att kanske hitta någon där.
Däremot ska man ju inte bygga upp massa förväntningar och planer för ett helt liv med människan som man inte träffar, då är det klart att det blir jobbigt att göra det gång på gång.

 

[stjarnhimmel]

Ja när jag gick på dejter försökte jag ta det lättsamt och se det som ett roligt sätt att träffa folk och inte ha för högs förväntningar

 

[Inte_Ung]

"Visst, du är nu nummer 19 i kön. Jag kontaktar dig efter de övriga nästa gång somjag blir singel. Men det kan nog ta ett tag för mina förhållanden brukar vara över 10 år långa."

Jag skall nog ta och byta ut det till "Tyvärr så är jag redan upptagen, men här så har du telefonnumret till en av mina vänner".
Det är oftast jättetrevliga människor som stöter på mig.
Riktiga pärlor.

 

[Inte_Ung]

Men är de männen lättare att få? Jag tycker inte det är lättare att få ngn som inte bröstar sig utan är diskret.

Nej det är de inte alls.
Men de är lättare att ha att göra med.
Och lätta att få kontakt med om man tar kontakt.
De ser viktiga saker i stället för titts an' ass.
Om man letar efter någon som ser ens inre så är det där man skall söka.

 

[Dorinda]

Det är ju ett kalasbra sätt att träna sig själv i att dejta. Prata med en okänd människa, hålla igång en diskussion, se om det kan matcha.
Man blir ju dessutom bättre på att se vad man är ute efter, och kan använda det ute i vanliga livet för att kanske hitta någon .

Klokt!
Sist jag blev kär var det i någon jag ALDRIG skulle raggat på. 11cm kortare än mig, 11år äldre, halvtråkiga interessen, alltså inte min typ alls!
Men likväl blev jag kär. Tyvärr blev det inget av andra anledningar.
Men tror det gav mig en annan syn nu när jag letar pojkvän.....

 

[Modest]

Jag skall nog ta och byta ut det till "Tyvärr så är jag redan upptagen, men här så har du telefonnumret till en av mina vänner".
Det är oftast jättetrevliga människor som stöter på mig.
Riktiga pärlor.

Jag skulle bli så himla stött om någon jag raggade på sade så till mig. Bara för att hen är intresserad av dig betyder ju inte det att detsamma gäller för dina vänner, oavsett om båda är jättetrevliga? Tycker att det är ganska nonchalant svarat faktiskt.

 

[nagelbitarn]

Klokt!
Sist jag blev kär var det i någon jag ALDRIG skulle raggat på. 11cm kortare än mig, 11år äldre, halvtråkiga interessen, alltså inte min typ alls!
Men likväl blev jag kär. Tyvärr blev det inget av andra anledningar.
Men tror det gav mig en annan syn nu när jag letar pojkvän.....

Hear hear!
Snubblade över mitt livs kärlek på en jobbfest, dagen innan jag skulle flytta från orten och dagen efter han flyttat därifrån. Nästan 15cm kortare, tystlåten,modeklädd kille.Liknade ingen jag attraherats av förut. Jag ville inte träffa någon och hade aldrig kunnat ana att vi skulle kunna bli vänner ens.

Men det var som att träffas av blixten, har aldrig upplevt sådan förälskelse eller kärlek som vi har!

 

[Inte_Ung]

Jag skulle bli så himla stött om någon jag raggade på sade så till mig. Bara för att hen är intresserad av dig betyder ju inte det att detsamma gäller för dina vänner, oavsett om båda är jättetrevliga? Tycker att det är ganska nonchalant svarat faktiskt.

Jag har gjort det en gång med två vänner.
De är mycket lyckligt gifta nu.

Du förstår att jag är en så pass galen upplevelse att de som stöter på mig inte har så många spärrar och hakar kvar.
De är förberedda på att vad som helst kan hända - hela tiden.

 

[Houdinie]

Du förstår att jag är en så pass galen upplevelse att de som stöter på mig inte har så många spärrar och hakar kvar.
De är förberedda på att vad som helst kan hända - hela tiden.

Hänvisa dem inte till mig bara... fatta vilket antiklimax.

 

[Inte_Ung]

Hänvisa dem inte till mig bara... fatta vilket antiklimax.

Eller lättnad.
Jag må vara underhållande i 10 minuter till 1 vecka men i längden så blir galenskapen nog ganska så påfrestande.

 

[Lilla_Gubben]

Jaha, så har mitt fyrtionde levnadsår inletts och hittills kan jag sammanfatta mitt liv med att "det bidde ingenting".

Känner igen mig alltför väl i ditt inlägg, har visserligen en gång i tiden haft ett förhållande, men det är typ 18 år sedan och sedan dess har det inte hänt mycket på den fronten... sitter ensam i min bostadsrätt, med fantastiska syskonbarn, en häst (som är för bra för mig, som jag måste få lite resultat på så att han blir säljbar, han är helt fantastisk, men alldeles för mycket nerv för mig).

Försökte mig i höstas på att studera och har nu insett att jag slösat 6mån av CSN, då den här utbildningen var alldeles för svår för mig, jag var tydligen inte så smart som jag trodde... och då jag verkligen inte vill tillbaka till mitt ordinarie jobb, så vet jag inte vad jag ska göra , kan ju inte hoppa på någon ny utbildning förrän till hösten, och då måste det verkligen bli rätt, är för gammal för att vela, men hur vet man det...
Självförtroendet är fullkomligt i botten både socialt, ridmässigt och studiemässigt, känner mig som ett fullkomligt misslyckande och ingen i min omgivning förstår att jag verkligen är allvarlig över att jag inte förstår det jag läser och vill hoppa av, de bara säger att det kommer att gå bra...

Nåväl, ska väl återgå till mitt tentapluggande, har tenta imorgon, på saker jag inte förstår...

 

[TheRedLightning]

Jaha, så har mitt fyrtionde levnadsår inletts och hittills kan jag sammanfatta mitt liv med att "det bidde ingenting".

Det blev aldrig några barn eller någon man, jag blev aldrig det jag utbildade mig till och jag blev aldrig riktigt duktig på något. Jag har aldrig haft sex och har aldrig blivit kysst. Det blev aldrig en liten röd stuga med vita knutar och aldrig fick jag borra ned fingrarna i myllan och kalla den min.

Jag har mina föräldrar, min bror, mina brorsbarn, några få men goda vänner, två katter och en fantastisk häst. Det borde väl vara nog!?

Så varför sitter jag här ensam i min hyreslägenhet och gråter?

Jag tycker det är lite tidigt att säga att "det bidde ingenting". Du är bara 40 år och har säker minst lika många år kvar att leva om inte mer, hur kan du veta att vissa saker av det du önskat inte kommer bli uppfyllt under de kommande åren?
Själv är jag också inne i en ond spiral, men försöker ta mig ur den och ändra min inställning. Något kommer hända och det är bara en själv som kan ändra på det. Det gäller att våga, friskt vågat hälften vunnet.

Barn kan man adoptera om man inte kan få själv och man kan fortfarande utbilda sig även om man blivit äldre, såvitt jag vet har skolorna ingen åldersgräns.
Mitt tips är att ta en dag i taget och efterstäva sina mål, för egen del är jag en bit på vägen men har en lång jobbig väg kvar att gå innan jag når dom men jag tänker låta det ta den tid det kommer ta, varför stressa jag har hela livet framför mig och det har du också.

Önskar dig stort lycka till med dina mål och det är helt okej att gråta, ofta känns det lite bättre när man fått ur sig allt det där "onda" istället för att gå och bära på känslorna inombords.
Ta hand om dig nu, jag tror på dig.

 

[Mabuse]

Jag tycker det är lite tidigt att säga att "det bidde ingenting". Du är bara 40 år och har säker minst lika många år kvar att leva om inte mer, hur kan du veta att vissa saker av det du önskat inte kommer bli uppfyllt under de kommande åren?
Själv är jag också inne i en ond spiral, men försöker ta mig ur den och ändra min inställning. Något kommer hända och det är bara en själv som kan ändra på det. Det gäller att våga, friskt vågat hälften vunnet.

Barn kan man adoptera om man inte kan få själv och man kan fortfarande utbilda sig även om man blivit äldre, såvitt jag vet har skolorna ingen åldersgräns.
Mitt tips är att ta en dag i taget och efterstäva sina mål, för egen del är jag en bit på vägen men har en lång jobbig väg kvar att gå innan jag når dom men jag tänker låta det ta den tid det kommer ta, varför stressa jag har hela livet framför mig och det har du också.

Önskar dig stort lycka till med dina mål och det är helt okej att gråta, ofta känns det lite bättre när man fått ur sig allt det där "onda" istället för att gå och bära på känslorna inombords.
Ta hand om dig nu, jag tror på dig.

Adoptera barn som ensamstående, eller över fyrtio, är väldigt svårt. Det kräver också rätt god ekonomi - adopterar man från Kenya t ex har de som krav att man med kort varsel ska kunna åka ett halvår till Kenya, om man ska komma ifråga.

Många verkar ha en bild av att det är väl bara att adoptera - men då ska man helst vara ung och gift, och med god ekonomi. Och ha tålamod.

 

[Inte_Ung]

Adoptera barn som ensamstående, eller över fyrtio, är väldigt svårt.

Ett bättre alternativ är att ta emot fosterbarn.
De finns massor av barn som behöver en säker plats att bo på.

 

[Petruska]

Adoptera barn som ensamstående, eller över fyrtio, är väldigt svårt. Det kräver också rätt god ekonomi - adopterar man från Kenya t ex har de som krav att man med kort varsel ska kunna åka ett halvår till Kenya, om man ska komma ifråga.

Många verkar ha en bild av att det är väl bara att adoptera - men då ska man helst vara ung och gift, och med god ekonomi. Och ha tålamod.

Och inte vara för gammal då processen inleds, eftersom man vill att de adopterande föräldrarna ska vara i rimlig föräldraålder i relation till barnet.

Det är snällt att flera skriver uppmuntrande saker till TS, men man behöver ju inte skriva saker som inte riktigt funkar i praktiken. (Menar alltså inte att du gjorde det, tvärtom.)

 

[TheRedLightning]

Adoptera barn som ensamstående, eller över fyrtio, är väldigt svårt. Det kräver också rätt god ekonomi - adopterar man från Kenya t ex har de som krav att man med kort varsel ska kunna åka ett halvår till Kenya, om man ska komma ifråga.

Många verkar ha en bild av att det är väl bara att adoptera - men då ska man helst vara ung och gift, och med god ekonomi. Och ha tålamod.

Klart det har en baksida som man måste ta med i beräkningen, men det är ett alternativ om man har ekonomi och inte kan få egna barn. Inget är omöjligt om man inte själv gör det omöjligt förstås.

 

[Petruska]

man kan fortfarande utbilda sig även om man blivit äldre, såvitt jag vet har skolorna ingen åldersgräns.

CSN har åldersgräns.

 

[TheRedLightning]

CSN har åldersgräns.

Som är vadå?

 

[Mabuse]

Klart det har en baksida som man måste ta med i beräkningen, men det är ett alternativ om man har ekonomi och inte kan få egna barn. Inget är omöjligt om man inte själv gör det omöjligt förstås.

Många länder har åldergräns för adoptioner, så är man äldre så är det omöjligt. Inte för att man själv gör det omöjligt, utan för att reglerna är sådana.