Det bidde ingenting...

[Minett]

Det här du skrev berörde mig. Vill börja med att säga att du har rätt till din saknad och att livet inte blev så som du en gång kanske drömde eller hoppades. Det är inte känslor du behöver få ordning på eller stänga av eller stuva undan. Det är inget fel med att ha en klar bild av det man önskar, tvärtom är det ofta förutsättningen för att det ska inträffa. Att sörja det som inte blev behöver inte alls betyda att man är bitter.

Men det är klart, att leva med en saknad är också jobbigt och ibland får man konstatera att nej, det där hände inte för mig, och så lägga undan det och gå vidare. Rikta sig mot framtiden och tänka, vilka andra saker kan då hända för mig, som jag vill ha?

I ditt orginalinlägg skriver du ett antal saker som du hade velat/hoppats skulle ha hänt vid 40, och för mig känns de inte omöjligt svåra att få till stånd. Jag har då åtminstone tre bekanta som har fått sitt första barn efter 40 och då är den saken kanske ändå det svåraste av det du skrev. Eftersom det inte bara berör dig.

Så en fråga till dig är, vill du förändring? Att man saknar och sörjer är inte samma sak som att man vill förändring. Förändring är jobbigt och har konsekvenser och det är inget fel att lägga drömmar på hyllan heller, det har många gjort före dig.

Och vad, i så fall, är det viktiga att förändra? Vad skulle vara det du först ville ändra på? Att bli kysst? Att ha haft sex? Att ha en relation? Att bli med barn? Att realisera husdrömmen?

Var finns det som allra mest är DU? Hur kan du komma närmare att det som allra mest är DU ska komma till uttryck mer och mer i ditt liv?

Var ligger din glädje idag? När är du allra mest dig själv?

Oj, oj, oj så BRA skrivet!!! Och samma sak med ditt nästa inlägg! (Kände att det inte räckte med att bara "gilla"!) Till TS vill jag säga att jag verkligen hoppas att du hittar din väg ut ur den situation som nu känns så hopplös för dig. Och jag tror att du får VÄLDIGT bra "ändar att börja nysta i" genom att läsa och verkligen fundera kring det Lejonelle skriver!!!

 

[tara]

Det beror på var man bor. Jag bor på landsbygden i Stockholms län. Det är svindyrt här. Man får knappt något alls för under en miljon, knappt ens om man kan slanta upp 1,5 miljon.

Jo fast då kan man köpa en liten röd sommarstuga där det är billigt och ta med sig hästen på sommarens semester.

 

[Hyacinth]

Om du ska börja med en av sakerna, vad ska du börja med? Vad av det du saknar vill du verkligen ha? Eller är det saker du känner att du borde vilja ha?

 

[ekra]

Jag tror också att det är viktigt att sörja för att kunna gå vidare, och gå till botten med vad man egentligen sörjer, och varför saker är som de är.

Jag sköt undan min sorg i många år och fick en känslomässig krasch ifjol med depression och mycket tårar. Jag grät över att jag aldrig haft en besvarad ungdomskärlek, aldrig haft en sambo, inte har några barn, varit singel större delen av mitt liv, missat "chanser" med killar som varit intresserade, men som jag inte vågat ta på allvar genom åren. År jag "förlorat" genom att bo på landet och jobba med hästar istället för att vara social (fast det var egentligen generellt en bra tid i livet) Det var väldigt mörkt ett tag, orkade knappt le på jobbet, kunde börja gråta när jag körde bil, sittandes i bilen utanför stallet, när jag packade hö osv. Men det var så väldigt mycket som jag liksom inte haft tid att tänka på, och plötsligt fanns tiden!

Jag insåg ett par väldigt viktiga saker, men det tog en bra stund att gå till botten med det.
@Houdinie kanske känner du inte alls igen dig, men dessa var mina största issues, och det har VERKLIGEN hjälpt mig att jag grät och ältade mig fram till detta, för nu kan jag gå vidare och bearbeta orsakerna.

- Jag hade utvecklat någonsorts rädsla för relationer
- Jag tänkte att jag inte var flickvänsmaterial och inte attraktiv
- Hade väldigt låg självkänsla
- Kände att "det är ingen idé att försöka, jag blir ändå ratad"

Rädslan ligger i grunden i att jag varit rädd för att bli berörd av män jag inte känner så väl, för beröring leder på sikt till sex och sex leder ibland till situationer där jag inte har kontroll över läget och blir rädd. (På grund av tidigare erfarenheter) Nu förstår jag varför jag reagerat reflexmässigt som jag gjort och blivit stel och dragit mig undan. Tidigare har jag liksom bara känt mig odefinierbart nervös och inte kopplat varför jag är så spänd. Nu när jag vet om det kan jag faktiskt tala om det för folk och förklara att jag behöver känna mig väldigt trygg innan jag går till sängs med någon.

När jag hållit mig undan "raggningssvängen" i ett par år pg av hästjobb och annat hyggligt isolerat liv hade jag i princip slutat flirta med folk, och blev sällan flirtad med eftersom jag antagligen framstod som helt ointresserad/ neutral. Då var jag rätt nöjd med att vara själv. Men så småningom gick det över till att jag uppfattade det som att jag var oattraktiv och VÅGADE inte flirta eftersom det nog skulle bli pinsamt eftersom jag var en så tråkig och oattraktiv typ.

Självkänslan var i botten.

Mina problem var faktiskt någonting som gick att göra någonting åt. Nu när jag är medveten om dem så kan jag hantera det och göra någonting åt det. Det är enormt mycket bättre än känslan av att inte duga och alltid bli ratad. Det är ok att sörja sådant som inte blev och sådant som hänt tidigare i livet, det finns ingen mening att fastna i det som har varit, man kan inte påverka det, men man kan välja hur det skall få påverka resten av ens liv.

 

[lil-sis]

Fast röda små stugor brukar inte vara så dyra på landsbygden. Hyresrätter är dyrare fast ska man bo året runt i en röd liten stuga får man engagera SIg i uppvärmningen.
En sak i taget. Ett häst. Två stuga

Man behöver åka en bit från där TS bor för att små röda stugor ska bli billiga och då äts billigheten upp av pendlingskostnaderna.

Men omöjligt att få till är det ju säkert inte.

 

[Lovisaleonora]

Använder man det lilla torpet som sommarbostad kanske pendlingsavståndet inte är det stora problemet? Att åka ut över semester och långhelger kan göra mycket för själen, även om jag kan hålla med om att det troligen blir tungt att dra det ekonomiska själv.

Det går ju givetvis att dela sommarstuga med andra, kanske hyra ut under vissa perioder?

Allt går att lösa, det är en fråga om prioriteringar i många fall. Alla vill kanske inte hyra ut sitt boende, alla kanske inte tycker det är värt att leva snålt för att få sin dröm uppfylld. Vad vill jag helst? Ha drömjobbet och flytta, eller stanna kvar på det inte fullt så drömlika jobbet? Vågar jag bryta upp allt och satsa på kärleken - tänk om det tar slut? Vill jag verkligen vara så bunden som jag blir av en hund, även om jag alltid velat ha en hund? Är det värt att leva fattigt för att ha häst?

Det är många som tar ställning till mycket, varje dag. Och många av oss är så lyckligt lottade att det bara är en prioriteringsfråga.

 

[tanten]

Man behöver åka en bit från där TS bor för att små röda stugor ska bli billiga och då äts billigheten upp av pendlingskostnaderna.

Men omöjligt att få till är det ju säkert inte.

Fast där TS bor går utmärkta kommunikationer åt flera håll. Tåg t.ex. Det går att flytta sig några mil och få billigt (sommar-)boende och kunna ta sig till stan på under timmen. Dock beroende på var i stan hon jobbar. Långt från stationen blir krångligare.

 

[Inte_Ung]

Man behöver åka en bit från där TS bor för att små röda stugor ska bli billiga och då äts billigheten upp av pendlingskostnaderna.

Men både arbetsresor och räntor är avdragsgilla.
Så om TS kan hitta något bra nära hästen så blir privata hästresor omvandlade till avdragsgilla arbetsresor.
Och det är ju inte så tokigt.

 

[Ninnurur]

Men både arbetsresor och räntor är avdragsgilla.
Så om TS kan hitta något bra nära hästen så blir privata hästresor omvandlade till avdragsgilla arbetsresor.
Och det är ju inte så tokigt.

Min syster bor ute nära där TS häst bor och de hus som säljs där är antingen nybyggen eller små ruckel som är billigare att slå ner än att renovera upp. Det finns dessutom i princip noll kollektivtrafik utan man måste ta sig in till samhället eller utåt gamla E4, några km åt varje håll. Så tanken är god men genomförandet är nog väldigt svårt!

 

[Inte_Ung]

Min syster bor ute nära där TS häst bor

Men hästen kanske inte måste bo precis där?

 

[Inte_Ung]

Jag kom på en sak till.

Det finns dessutom i princip noll kollektivtrafik utan man måste ta sig in till samhället eller utåt gamla E4, några km åt varje håll.

Det är inte längre dit än därifrån.

 

[Philosophia]

Men hästen kanske inte måste bo precis där?

Eller så låter man hästen flytta med: http://www.blocket.se/uppsala/Tjej_med_hast_sokes_som_hyresgast_57919238.htm?ca=11&w=110

 

[Kattennizze]

Klart det har en baksida som man måste ta med i beräkningen, men det är ett alternativ om man har ekonomi och inte kan få egna barn. Inget är omöjligt om man inte själv gör det omöjligt förstås.

Att adoptera som ensamstående när man är 40 är i princip helt omöjligt skulle jag säga. Att adoptera generellt är mycket dyrt och svårt, och hela tiden minskar tillgången på barn som adopteras internationellt, de flesta adopterad inom länderna själva.

 

[Ninnurur]

Men hästen kanske inte måste bo precis där?

Eller så låter man hästen flytta med: http://www.blocket.se/uppsala/Tjej_med_hast_sokes_som_hyresgast_57919238.htm?ca=11&w=110

Jag förstår till 110% om TS inte vill byta stall då detta är ett av de bäst fungerande stallen i området. Det har ridhus dit tränare i flera discipliner kommer regelbundet och området är fullt av bra ridvägar!

 

[prallan]

Jag förstår till 110% om TS inte vill byta stall då detta är ett av de bäst fungerande stallen i området. Det har ridhus dit tränare i flera discipliner kommer regelbundet och området är fullt av bra ridvägar!

Det handlar fortfarande om prioriteringar

Söka lösningar, inte bara se hinder

 

[Inte_Ung]

Jag förstår till 110% om TS inte vill byta stall då detta är ett av de bäst fungerande stallen i området. Det har ridhus dit tränare i flera discipliner kommer regelbundet och området är fullt av bra ridvägar!

Men då så är man ju tillbaka till det där med prioriteringar.
Vad är viktigast?
Just det stallet eller en liten röd stuga?

Vi måste alla prioritera i livet.
Jag med.

 

[Elwan]

Jag känner igen mig så väl i vad TS skriver. För egen del vet jag vad "bara" inställning kan åstadkomma. Jag mådde inte bra på mitt dåvarande jobb, sa upp mig och började som djursskötare. Lämnade fast anställning och högre lön mot ett vik med halverad lön och helgjobb. Efter ettr dde jag bättre rent jobbmässigt med kände att jag inte riktigt hamnat där jag önskat i livet;
En skabbig saab 9000, fristadsjacka, livet med 2 katter, låg lön med oregelbundna tider och en häst på 20+.
Jag tog tag i mig själv och började med att köpa en ny, yngre häst. (Prioritering..!) Sökte ett mer kvalificerat jobb och fick det. Köpte ny bil eftersom löneökningen gjorde det möjligt. På 4 månader så vände det.

..däremot har jag inte lyckats göra samma vändning i mitt eviga singelliv. Jobbarpå det...

 

[TheRedLightning]

Att adoptera som ensamstående när man är 40 är i princip helt omöjligt skulle jag säga. Att adoptera generellt är mycket dyrt och svårt, och hela tiden minskar tillgången på barn som adopteras internationellt, de flesta adopterad inom länderna själva.

Det var någon som nämnde fosterbarn, så enbart adoption är inte enda vägen att gå, som sagt inget är omöjligt om man är villig att hitta andra vägar att nå målet.

 

[Gammeln]

Vad häftigt! Väldigt intressant sak att ta upp när man träffar nya människor. Jag hade blivit väldigt nyfiken och kanske velat följa med på en flygtur om det gick att genomföra.

Det är inte så intressant för en kille om en tjej har flygcert för det brukar inte impa. Då känner sig killen underlägsen och flyr. Däremot så blir det bättre om killen har flygcert då brukar det oftast impa på tjejen. Sen får jämställdnissorna säga vad dom vill men så ser verkligheten ut och då pratar jag inte om några enstaka undantag som naturligtvis finns

 

[Mabuse]

Det var någon som nämnde fosterbarn, så enbart adoption är inte enda vägen att gå, som sagt inget är omöjligt om man är villig att hitta andra vägar att nå målet.

Ensamstående utan föräldraerfarenhet är ju kanske inte heller de som man helst brukar vilja se som fosterhem. Och har man drömt om en egen familj med egna barn, så är det ju inte alls sagt att fosterhem åt ungdomar med problem är nåt som ens liknar samma sak.

Det är ganska mycket som faktiskt är omöjligt, att låtsas att allt går bara man vill är att lura sig själv. En del saker är inte möjliga eller lagliga att göra, hur gärna man än vill. Det finns ju ett talesätt "det finns saker du kan inverka på, där ska du göra ditt bästa. Och så finns det saker du inte kan inverka på, de ska du låta vara. Klokheten ligger i att kunna skilja det ena från det andra." Att tro att precis allt är möjligt, är också ett sätt att stänga sig blodig mot fakta och omständigheter. Bättre att lägga krutet där det kan göra skillnad.

Om målet är egna biologiska barn, och att ha partner och egen fanilj, så är det ju inte sagt att man alls når det genom att t ex bli fosterförälder för en ensamkommande afghansk pojke i femtonårsåldern. Det kan säkert också bli bra, men det är något helt annat.