Nu kanske jag är ute på djupt vatten, jag är inte 30 fyllda och har inte det specifika problemet som TS.
Men jag känner igen sorgen och känslan av misslyckande och hopplöshet. Att ens motgångar vänds inåt, till den grad att det inte bara är självbestraffning utan att man faktiskt ser det som sin personlighet.
Det är fel.
Först och främst så måste du tillåta dig att sörja det som varit. Gråt, förbanna, sörj förlorade chanser. Men sörj dem för vad de är: händelser som varit, som du inte kan göra något åt.
Känn utan att lägga i någon värdering/skuld.
Sedan har vi nuet.
Vi vill alltid med vilja forma om det som är och när man misslyckas så tar vi på oss en skuld. Helt i onödan.
Ts säger att hon inte är attraktiv, att hon inte "lyckats" få barn, hus etc.
Men så är det ju inte!
Det är så mycket som är slump, som blir till en vana, som blir till en verklighet. .
"Jag är den tjocka" "Jag är slampan" "jag är den ensamma"..
Jag tror det är för lätt att göra saker man gör till det man är. Helt i onödan.
Eftersom vi är på ett hästforum;
Den krångliga, oridbara och arga märren. Ordar vi henne med att låsa fast henne i inspänningstyglar, slå henne,skylla allt som går fel på henne?
Nä vi undersöker om hon har ont, vi löser upp snedheter och knutor,vi behandlar henne milt och minskar kraven till det elementära där hon får en chans att göra rätt och därmed må bra.
Vi måste göra detsamma med oss själva!
Ta det lugnt i den situation vi befinner oss i, ta oss tid och hjälp att låsa upp psykiska knutor och lära sig att må väl nu. Utan krav och straff.
Backa för att kunna gå framåt.
Lika lite som att det är min person som attraherat fel män, lika lite är det din person som inte attraherar.
Vi har bara olika låsningar- jag visade en del av mig jag egentligen inte trivdes med. Klart att jag inte gillade relationen jag fick!
Ge dig tid att se till dig, ta hand om dig på det sätt som du tar hand om de du älskar. Du skulle säkert aldrig kalla en vän misslyckad eller oattraktiv?
Jag har återkommande depressioner och älskar att skuldbelägga mig för allt allt allt. Men lite såhär hanterar jag mina motgångar numera, genom att skilja dem från min person och betrakta dem på avstånd, jobba med dem som att de gällde någon annan. Då blir jag snällare mot mig, gladare och når faktiskt det jag vill ( ibland kommer jag på att jag saknat något jag inte ens vill ha...så då är ju det problemet ur världen med
).
Och tusen kramar såklart!
