Det här med att vara gravid....

[giovanna]

Innan jag fick barn tänkte jag precis som du att det vore så himla mycket bättre att vara pappa. Eller lesbisk . Tänk så skönt att få barnet liksom serverat!
Men efter att ha varit gravid och fått en son så tycker jag faktiskt att jag inte skulle vilja byta bort det.
Jag är nu gravid för andra gången och även om det stundtals suger (i mitt fall mest mentalt) att vara gravid så är det något speciellt som jag inte skulle vilja missa. Det är ändå en relativt kort tid i livet det gäller.

Med det sagt så kan jag ändå känna att det är jävligt orättvist att min man "kommer undan så lätt".

Svamligt inlägg, tror inte att du blev så mycket klokare

 

[Lazy Lady]

Jag väntar vårt första barn nu och jag känner igen mej precis i dina tankar. Efter att ha varit totalt kass i kroppen pga ryggskada och annat så har jag lyckats träna upp en väldigt bra fysik de senaste 2åren, stark och sund i kroppen och kondis nog att springa en halvmara utan bekymmer.

Jag va LIVRÄDD för hur det skulle gå att vara gravid.. Tänk om man brakar ihop fullständigt
Men nu i v18 mår jag toppen om man bortser ifrån att jag har spytt fram till v17 (dock inte varje dag men ändå varannan/var 3:e)

Jag började på gymmet igen förra veckan å jösses vad det va skönt!!! Visst har jag tappat en hel del och gått upp ca 6kg men va fan.
Jag har inte ont någonstans överhuvudtaget!!
Jag har kunnat promenera mellan 5k-1mil om dagen hela tiden så jag tror nog inte det ska vara några bekymmer att komma igång med löpningen igen. Jag fick dock sluta med det tidigt eftersom jag mått så förbannat illa.

Nu myser jag över min bula och längtar nåt vansinnigt efter att den lille skrutten (vad det nu är för sort) ska komma ut
Förhoppningsvis slipper jag allt vad foglossningar heter och kan komma igång snabbt efteråt. vill ju köpa den där supersnabba löparvagnen

Vad jag vill ha sagt med min roman.. Ja, man vet inte hur kroppen/knoppen mår under tiden, det kan ingen förutse! dom flesta bekymren man får under tiden är övergående.

 

[Raderad medlem 19815]

Hej alla kompetenta och aktiva bukemammor.

Jag har ett litet bryderi som jag gärna skulle vilja ha er input kring. Jag och min sambo kommer antagligen börja klura lite på det här med barn nästa år. Eller ja, försöka bli gravida helt enkelt. Problemet med det här är väl just att man säger "VI vill bli gravida" när det i praktiken är JAG som måste upplåta min kropp till barnalstrande i minst nio månader, förmodligen mer. Jag kan inte släppa att jag är rätt bitter över detta faktum. Om vi säger så här: det blir inga barn gjorda förrän tidigast efter augusti, för då ska vi båda springa ett fjällmaraton.... Han kommer kunna träna och röra sig obehindrat under en eventuell graviditet, medan jag kanske kommer vara ett kolli. Jag ser liksom inget positivt med att behöva förstöra (som jag ser det...) min kropp för att bära fram en unge, däremot vill jag ju bli förälder. Att bli pappa hade varit helt perfekt, faktiskt!

Samtidigt känner jag inte att jag skulle vilja t.ex. adoptera i första hand, utan jag föreställer mig ändå att det är något speciellt med en individ som är 50 % mig och 50 % honom. Jag hade velat vara man helt enkelt!

Är det någon som känner igen mina tankar och som har varit gravid? Hur hanterade ni det? Och hur snabbt återhämtade sig era kroppar? Jag vet ju att det finns många mammor som t.ex. elitidrottar men jag är ändå rädd för att inte kunna använda min kropp som jag är van vid. Var det väldigt jobbigt för er psykiskt eller landade ni i situationen när kroppen förändrades?

Först vill jag säga att jag inte alls kände som du, men med det sagt.

Jag har inga vetenskapliga belägg för det här men jag tror att om man är hyfsat vältränad och aktiv och inte överviktig så har man goda förutsättningar att kunna hålla igång även under graviditeten. Det är ytterstå få som blir kollin under hela graviditeten.

Jag har fött två barn och hade inga särskilda krämpor under graviditeten förutom att jag var väldigt trött på slutet. Jag tränade väl inte aktivt förutom simning men var ute och hajkade rätt hårt med hunden i skogen över stock och sten under båda graviditeterna och det funkade bra förutom att jag som sagt var trött på slutet och det kändes lite tungt och otympligt (jag gick inte upp så mycket i vikt under någon av graviditeterna och är normalviktig åt det smala hållet).

Vården sa hela tiden till mig att det gick bra att träna så länge det kändes bra. Graviditet är ju ingen sjukdom.

Efter graviditeten ska man tänka på att en barnmorska ska kolla bäckenbottenmusklerna innan man kan börja ge sig ut och springa några längre sträckor, det kanske tar några månader. Personligen var jag snabbt tillbaka i form. Det behöver absolut inte vara så att man förstör sin kropp. I normalfallet återhämtar man sig rätt snabbt.

 

[Tassetass]

Jag har inga vetenskapliga belägg för det här men jag tror att om man är hyfsat vältränad och aktiv och inte överviktig så har man goda förutsättningar att kunna hålla igång även under graviditeten. Det är ytterstå få som blir kollin under hela graviditeten.

Jag tror du har rätt i det där. Man får den graviditet man får, men om man ger kroppen optimala förutsättningar så kommer det bli så bra som det kan bli. Jag var rätt vältränad innan jag blev gravid, inte minst hade jag väldigt god kondition. Nu blev det ändå som det blev för mig, men jag skulle tro att om jag blivit gravid för sex år sedan, då jag vägde över 100 kg och kunde inte jogga över ett övergångsställe utan att dö flåsdöden, då hade jag nog blivit ett kolli.

 

[hvala]

Jag hade en lätt graviditet och tränade genom hela perioden. Inte som jag tränade när jag var o-gravid förstås (då körde jag hårt), men jag höll igång. Jag körde sista passet styrketräning i v. 40+0, dvs en dag efter beräknad födsel och en vecka innan bebisen kom. Sen tog det tid för mig att komma igång efteråt men det berodde snarare på förlossningen än själva graviditeten. Jag var på gymmet igen 5 veckor efter förlossningen men började springa först 7 månader efteråt, pga att min bäckenbotten behövde tid att repa sig och fogarna tog tid på sig att hårdna. Min syster (elitmotionär) sprang fram till v. 30 och kunde återuppta löpningen redan 6 veckor efter förlossningen.

Jag kände mig lite fast och instängd i min kropp under graviditeten, trots okomplicerad graviditet, men det hade inte att göra med träningen utan mer förändringen i kroppsform, att jag inte kunde äta och dricka vad jag ville och framför allt - att jag var så trött. På sätt och vis kan jag ändå sakna den tiden nu för då var jag iaf fri att göra saker när jag ville. Nu ska allt pusslas med så att det passar ettåringen. Inget är omöjligt nu heller men det har helt klart blivit mer komplicerat att få till bra träning. Där är det viktigt att båda föräldrarna hjälps åt att ge varandra tid för träning och att den föräldern som jobbar förstår att det är den som "äger" fritiden och att varje timme hen lägger på aktiviteter utanför hemmet innebär en timme mindre fritid för den hemmavarande föräldern.

 

[Imogen]

Innan jag fick barn tänkte jag precis som du att det vore så himla mycket bättre att vara pappa. Eller lesbisk . Tänk så skönt att få barnet liksom serverat!
Men efter att ha varit gravid och fått en son så tycker jag faktiskt att jag inte skulle vilja byta bort det.
Jag är nu gravid för andra gången och även om det stundtals suger (i mitt fall mest mentalt) att vara gravid så är det något speciellt som jag inte skulle vilja missa. Det är ändå en relativt kort tid i livet det gäller.

Med det sagt så kan jag ändå känna att det är jävligt orättvist att min man "kommer undan så lätt".

Svamligt inlägg, tror inte att du blev så mycket klokare

Det där håller jag absolut med om. Jag är inte heller säker på att jag skulle ha velat byta plats med min man under förlossningen av andra skäl.

Förlossningen gjorde såklart jätteont. Men jag tror helt ärligt att jag hellre tar den smärtan än sitta bredvid och se sin partner ha så ont och knappt kunna göra något. I en värld där man hade kunnat välja vem som ska vara gravid hade jag valt det vid ett ev nästa barn också.

Min man tyckte förlossningen var väldigt jobbig pga det jag beskriver ovan. Att han var så hjälplös till min situation. Jag var dessutom en sån som helt gick in i mig själv under värkarna och inte alls ville ha massage eller varma handdukar eller sådant som partners kan hjälpa till med. Och jag tror att det är väldigt viktigt att prata om sånt också både innan och efter förlossningen. Utan att det alls behöver vara en fråga om "vad som är värst". Jag tror också att samma resonemang går att applicera på hela graviditeten, även om själva förlossningen blir en mer extrem situation.

 

[nagelbitarn]

Jag var inte direkt rædd infør graviditeten, men jag førvæntade mig att jag inte skulle gilla det. Jag har aldrig planerat eller direkt drømt om att bli gravid och skaffa barn.

Jag var lætt illamående de førsta 3 månaderna och sedan fick jag foglossning och sjukskrevs i 5e månaden. Avskydde att vara orørlig! Jag kunde knappt sitta nær det var som verst.

Men jag ælskade, och jag øverdriver inte, ælskade att ligga och kænna fosterrørelserna. Till och med nær det blev jobbigt med hårda sparkar och buffar på blåsan.
Och kænslan nær jag fødde fram mitt barn (sista krystningen alltså, resten av førlossningen var bara førjævlig) var nog den mest euforiska och underbara kænsla jag någonsin upplevt.

Jag tycker det var en fair-trade; ont, massiv viktuppgång (jag gick upp ca 30 kg, varav 25 var borta en månad efter førlossningen), trøtthet och illamående, mot att faktiskt får kænna mitt blivande barn væxa och dessutom få føda ett eget barn. Jag tycker att den biologiska anknytningen man kan få till sitt ofødda barn ær grym, det går alla pappor miste om!
Jag hade dessutom førværkar i en månad och ineffektiva værkar i 5 dygn...krysværkar i några timmar och tja, min førlossning var tuff. Men pappan får ju finna sig i en totalt maktløs roll, att passivt vænta, stødja och kanske oroa sig.
Det ær inte alltid verst att vara patient, det ær nog inte enkelt att vara blivande pappa under en komplicerad graviditet/førlossning heller.

Nu 9 månader senare bær jag væl en 4-5kg extra fett, har kommit tillbaka i alla gamla klæder (køpte dock nya jeans i strl 29tum ist før 28..maghuden ær ju så sladdrig) och fått taxøron till tuttar. Kænner mig varken fulare eller snyggare faktiskt.

Summa summarum, min graviditet var inte lætt men jag gillade den ændå och jag kan absolut tænka mig att gøra det igen.

 

[tolksele]

Jag känner samma sak som ts.

 

[Gnist]

Ja alltså att vara gravid är inte en sjukdom och man blir inte ett totalhandikappat kolli direkt, så det går alldeles utmärkt att fortsätta träna om än kanske inte lika tungt/hårt/länge allt eftersom graviditeten fortskrider.

 

[em-pirre]

Ja alltså att vara gravid är inte en sjukdom och man blir inte ett totalhandikappat kolli direkt, så det går alldeles utmärkt att fortsätta träna om än kanske inte lika tungt/hårt/länge allt eftersom graviditeten fortskrider.

För vissa. Inte för alla.

 

[Bexzor]

Ja alltså att vara gravid är inte en sjukdom och man blir inte ett totalhandikappat kolli direkt, så det går alldeles utmärkt att fortsätta träna om än kanske inte lika tungt/hårt/länge allt eftersom graviditeten fortskrider.

Jo, om man kräks dygnet runt första tiden och sen har ett latent illamående i kombination med foglossning . Minsta ansträngning tex dammsuga, gå till brevlådan, duscha etc ger kraftigt illamående som ibland leder till kräkning samt smärta från foglossning. Ändå äter jag medicin för både illamåendet och foglossningen.

Innan graviditeten 2013 var jag aktiv och hyfsad vältränad men den konditionen försvann fort, och hann precis byggas upp till nu i somras när jag gick in i ännu en graviditet.

 

[lil-sis]

Ja alltså att vara gravid är inte en sjukdom och man blir inte ett totalhandikappat kolli direkt, så det går alldeles utmärkt att fortsätta träna om än kanske inte lika tungt/hårt/länge allt eftersom graviditeten fortskrider.

Åh så härligt insiktsfullt att alla graviditeter är likadana...

 

[lil-sis]

Först vill jag säga att jag inte alls kände som du, men med det sagt.

Jag har inga vetenskapliga belägg för det här men jag tror att om man är hyfsat vältränad och aktiv och inte överviktig så har man goda förutsättningar att kunna hålla igång även under graviditeten. Det är ytterstå få som blir kollin under hela graviditeten.

Jag har fött två barn och hade inga särskilda krämpor under graviditeten förutom att jag var väldigt trött på slutet. Jag tränade väl inte aktivt förutom simning men var ute och hajkade rätt hårt med hunden i skogen över stock och sten under båda graviditeterna och det funkade bra förutom att jag som sagt var trött på slutet och det kändes lite tungt och otympligt (jag gick inte upp så mycket i vikt under någon av graviditeterna och är normalviktig åt det smala hållet).

Vården sa hela tiden till mig att det gick bra att träna så länge det kändes bra. Graviditet är ju ingen sjukdom.

Efter graviditeten ska man tänka på att en barnmorska ska kolla bäckenbottenmusklerna innan man kan börja ge sig ut och springa några längre sträckor, det kanske tar några månader. Personligen var jag snabbt tillbaka i form. Det behöver absolut inte vara så att man förstör sin kropp. I normalfallet återhämtar man sig rätt snabbt.

Min morsa var fet under båda sina graviditeter och mådde jättebra.

Moster var vältränad och smal och mådde skit.

Det är svårt att veta från gång till gång. Och naturligtvis är vältränad bättre än fet, oavsett hur man mår.

 

[Snowwhite]

Ja alltså att vara gravid är inte en sjukdom och man blir inte ett totalhandikappat kolli direkt, så det går alldeles utmärkt att fortsätta träna om än kanske inte lika tungt/hårt/länge allt eftersom graviditeten fortskrider.

Nej att var gravid är ingen sjukdom.
Däremot kan man bli sjuk av att var gravid.

 

[Raderad medlem 19815]

Min morsa var fet under båda sina graviditeter och mådde jättebra.

Moster var vältränad och smal och mådde skit.

Det är svårt att veta från gång till gång. Och naturligtvis är vältränad bättre än fet, oavsett hur man mår.

Ja visst kan det vara så.

 

[Mauen]

Förstår precis tankarna! Jag är en aktiv människa som har tusen järn i elden och älskar att röra på mig. Jobbade heltid, hade fyra hästar och eget företag på sidan när jag blev gravid. Med tvillingar.
Jag mådde oförskämt bra! Tömkörde hästar, promenerade och simmade. Jobbade heltid och skötte mitt lilla företag. Fram till v 28, då det tog tvärstopp. Risk att de kom för tidigt, upptäcktes vid en rutinkontroll. Inlagd på sjukhus, sängläge i 6(!!!) veckor. Jag mådde skit!!! Det var fruktansvärt. Vet inte riktigt om någon förstod hur det tog på mig. De flesta tyckte att "tänk på dina barn, du vill väl det bästa för dem?!" Min kropp var plötsligt en behållare som jag inte fick bestämma själv över. När jag blev utsläppt orkade jag ingenting efter att ha legat still så länge. Var hemma i 2 v innan barnen föddes.Barnen föddes v 36+0. Och sen mådde jag bra igen. Kroppen var min egen. Kommer aldrig bli gravid igen.

 

[stjarnhimmel]

Hej alla kompetenta och aktiva bukemammor.

Jag har ett litet bryderi som jag gärna skulle vilja ha er input kring. Jag och min sambo kommer antagligen börja klura lite på det här med barn nästa år. Eller ja, försöka bli gravida helt enkelt. Problemet med det här är väl just att man säger "VI vill bli gravida" när det i praktiken är JAG som måste upplåta min kropp till barnalstrande i minst nio månader, förmodligen mer. Jag kan inte släppa att jag är rätt bitter över detta faktum. Om vi säger så här: det blir inga barn gjorda förrän tidigast efter augusti, för då ska vi båda springa ett fjällmaraton.... Han kommer kunna träna och röra sig obehindrat under en eventuell graviditet, medan jag kanske kommer vara ett kolli. Jag ser liksom inget positivt med att behöva förstöra (som jag ser det...) min kropp för att bära fram en unge, däremot vill jag ju bli förälder. Att bli pappa hade varit helt perfekt, faktiskt!

Samtidigt känner jag inte att jag skulle vilja t.ex. adoptera i första hand, utan jag föreställer mig ändå att det är något speciellt med en individ som är 50 % mig och 50 % honom. Jag hade velat vara man helt enkelt!

Är det någon som känner igen mina tankar och som har varit gravid? Hur hanterade ni det? Och hur snabbt återhämtade sig era kroppar? Jag vet ju att det finns många mammor som t.ex. elitidrottar men jag är ändå rädd för att inte kunna använda min kropp som jag är van vid. Var det väldigt jobbigt för er psykiskt eller landade ni i situationen när kroppen förändrades?

Jag förstår dig precis.
Jag har varit VÄLDIGT negativ till att få barn utifrån vad jag sett från människor omkring mig.
Jag har sett hur ojämställt många levde omkring mig och att mammorna inte verkade vara lyckliga.

Antingen gav mammorna upp alla sina
intressen och var bittra för det. Eller så skulle de fortsätta med allt de gjorde innan plus ta hand om barn vilket resulterade i att de gick in i väggen.

Det är först nu, när det snart är försent för mig som jag skulle kunna tänka mig att skaffa barn. Nu har jag sett folk som lever annorlunda.

Sen tycker jag det är bra att titta på ridsporten som exempel. Där finns ju en hel del kvinnor som har barn som tävlar på högre nivåer.

Sen är det ju orättvist mellan man/kvinna och det kommer man ju aldrig ifrån. Men där tänker jag nog numera att livet är orättvist. Sen måste man ju få tillåta sig att ändå vissa stunder tycka det är surt.

 

[Flixon]

Jag födde barn för 4 veckor sen, jag tycker det är jätteskönt att inte vara gravid längre! Jag hade stora problem med foglossning, i princip all rörelse utom cykling gjorde ont. Dessutom kom den tidigt, redan i vecka 22-24 ungefär. Det var förstås en gradvis försämring, jag blev ju inte sängliggande från en dag till en annan men det gick ändå rätt så fort.
Det som hjälpte mig genom det var att jag visste att det snart skulle ta slut. Det är bara en begränsad tid, och då kan jag ta (nästan) vad som helst. Ärligt talat tror jag maken mådde sämre än jag av att jag hade så ont, för min del var det nog värre att känna mig omyndigförklarad ifråga om mat osv. Sen kände jag mig inte särskilt tung förrän precis i slutet, det hjälpte nog också rent mentalt.

Nu, såhär 4 veckor efter FL, känner jag mig rätt så återställd rent fysiskt, eller som att jag är på en helt okej "basnivå". Jag har inte ont någonstans (men bör ta det lite lugnt eftersom jag hade så pass stora problem med foglossningen), jag känner mig pigg och lätt i kroppen och kan börja vara aktiv igen.

Men till en eventuell nästa gång vore det rätt skönt att vara pappa

 

[Korven]

Svenskar överlag är inte särskilt generösa med platser. Minns att jag stod på tunnelbanan en gång och krampaktigt höll i en sån stång och det gick ryckigt framåt. Alla rörelser var lika med smärta. Kompletterar pensionärerna med invandrare. Längs blå linjen, där jag bodde innan, blev jag ofta erbjuden plats. Sen var der ett tillfälle när en kille i kanske 25-30årsåldern så ifrån till alla som sagt på rumpan att här är minsann en höggravid kvinna som behöver platsen bättre än dem först då reste sig någon.

Till mig sa en att det var självförvållat så jag kunde gott stå. Ett manligt svin i 50års åldern. Sen reste sig en äldre tant men jag sa att jag står bra.

 

[Amha]

Till mig sa en att det var självförvållat så jag kunde gott stå. Ett manligt svin i 50års åldern. Sen reste sig en äldre tant men jag sa att jag står bra.

Vilket as