Det handlar lite om chefens engagemang ckså. Mina bästa chefer har varit tillgängliga och inte tagit illa upp om jag ursäktat att jag stör, om det behövts ett angeläget samtal.
Jag tycker som du, att det handlar om att ge och ta, och det är sällan ett problem om man visar respekt och tar ansvar för sitt arbete.
Fö har jag åkt på resa en gång (till Finland), för jag fick inte tag på chefen på kvällen innan (!) - så jag uteblev från jobbet dagen därpå.
Jag var jättenervös och tänkte att "nu ger han mig nog sparken, men hoppas det räknas att jag alltid ställer upp".
Chefen tyckte mitt beslut var "klokt" och han hade "gjort samma sak själv". Så det var inga problem, men så var det där med ansvarstagandet. Jag visste att det nog inte skulle vålla problem. Hade det inte enligt min mening fungerat, så hade jag aldrig kommit på idén att åka.
Det är väl det som är poängen, att man ser verksamhetens behov.
Personer som hotar med att sluta i syfte att få igenom krav, hamnar för mig precis där de vill. På väg ut. Har hänt 2 gånger i mitt arbetsliv och vederbörande har också slutat inom ett år efter hotet. Har man kommit till den gräns att man hotar med att sluta, har lojaliteten skadats så mycket att uppförsbacken är onödigt stor. Bättre att satsa ansträngning på andra eller ny medarbetare med rätt inställning.
Observera att det är en helt annan sak att diskutera villkor och jämföra med övrig arbetsmarknad, och framställa krav på förändringar. De samtalen tar jag mer än gärna.
Undrar hur en arbetstagare i Sverige skulle ta motsvarande hot från mig. Gör du inte exakt som jag säger så får du sparken. Otänkbart.