Det värsta som hänt er

Sv: Det värsta som hänt er

ush gumman :( jag vet ju hur länge du har kämpat för att få en diagnos. Men det är ju skönt att ni faktiskt kommit fram till något nu. Så det kan ordnas upp och ni kan gå vidare! Jag och Gizmo håller alla tummar och tassar för er :banana: :love:

Du vet ju vilka hemskheter vi har gått igenom, så det behöver jag inte dra upp här. Jag hoppas bara att Narmoparmo mår bättre snart så vi kan ut och vandra och åka yngve :bump:
 
Sv: Det värsta som hänt er

Maken skulle åka iväg med honom men det var en 1/2 innan kliniken öppnade. Hunden var inte hjälpt av att vi lät bli att äta frukost och dessutom var det ett sätt att försöka avdramatisera det hela inför barnen. Hade kliniken varit öppen hade maken givetvis åkt direkt. Man behöver inte vara så snar att döma.:mad:
 
Senast ändrad av en moderator:
Sv: Det värsta som hänt er

Mitt livs värsta hund-händelse, ja nästan värsta händelse över huvud taget, var när jag för 3,5 år sedan miste min cockertik.

På söndagen var vi på viltspårkurs. Allt gick bra till min glädje, för jag hade bokat anlagsprov på onsdagen.

På måndagen var Phaedra väldigt trött. Vi hade ju hållit igång mycket dagen före, men på kvällen anade jag ändå oråd och tog tempen. Då visade det sig att hon hade feber och jag åkte till Ultuna, för jag var orolig för att det kunde vara livmoderinflammation. Men det var mycket värre. Hon hade autoimmun anemi, vilket är en livshotande sjukdom. Jag hade förlorat min förra cocker i en annan autoimmun sjukdom bara 2,5 år tidigare, så när jag fick veta vad det var blev jag alldeles kall. Lämnade henne där och åkte hem och grät.

Sedan följde ett par dagar av ren ORO. Hon svarade inte på behandlingen. Vid lunchtid på onsdagen ringde telefonen - ett Ultunanummer - och då insåg jag att det inte var positivt. Jag åkte direkt till Ultuna och pratade med veterinären. Jag hade på förhand bestämt mig att jag denna gång INTE skulle falla för något sweet talk om att "testa" olika saker. Jag hade fortfarande dåligt samvete för att jag låtit dem behandla min förra hund för länge, men nu var det en annan veterinär och hon var mer på min linje. Så när jag väl kom dit och fick veta att Phaedra dels inte svarade öht, dels inte mådde bra så beslöt jag mig för att det var dags att avbryta och avliva henne. Jag orkade dock inte vara med själv. För jag bara grät så jag trodde att min närvaro inte skulle gjort det hela bättre för henne. Veterinären sa att det hon skulle göra var att spruta direkt i droppet så det skulle inte bli dramatiskt alls.

Såhär mer än tre år senare har jag ännu inte kommit över förlusten. Jag har lärt mig leva med den dock. Det låter väldigt fånigt, men denna hund var så speciell för mig. Jag har aldrig haft ett sådant nära förhållande till något djur. Och hon var inte ens tre år gammal.

När den första cockern jag hade dog i en autoimmun sjukdom var det mer "normal" sorg. Jag har kommit över det. Själva förloppet var dock lika smärtsamt. Det är fruktansvärt att varenda dag vänta på en viss tid då man får ringa Ultuna och höra hur hunden mår...

Vi hade också en borzoitik som en dag, knappt tre år gammal, föll död ner vid en promenad. Detta var dock mer min dåvarande sambos hund så han var den som sörjde henne mest. Men naturligtvis var det en fruktansvärd upplevelse det med.
 
Sv: Det värsta som hänt er

det framgick inte í första inlägget att det var stängt, så vad skulle jag tro?
 
Sv: Det värsta som hänt er

När jag var mindre hade vi en cocker spaniel valp som blev påkörd endast 4 månader gammal. minns det som igår :'(

Annars var det lite otäckt då mina svärföräldrars hund hoppade ut på taket.
De hade ett ganska lågt fönster på övervåningen med ett tak under och där stod hunden helt plötsligt och såg ut att ta sats att hoppa ned :S
Dock så hann någon springa in i huset och locka in hunden igen ;)

Brorsans hund låg på deras balkong ( ca 4-5 m från marken )
På ett ställe hade en liten bit av räcket gått sönder ( med en springa på kanske en halvmeter ) Hunden var stor !
En hund som brorsans hund verkligen ogillade gick förbi och vips så hoppade hunden ner och gick till anfall mot den andra hunden. det slutade med att den andra fick fara till veterinären med bitskador , brorsans hund for även till veterinären och helt omöjligt så var han oskadd :)
Röntgade, inget fel.
Dock var de tvungna att ta bort honom för ca 2 år sedan då han blev agressiv mot deras son :/
 
Sv: Det värsta som hänt er

Det värsta som har hänt min hund (jag var inte själv med) var när en mamma med 2 barn cyklade på trottoaren. En annan hundägare sa till dem att de inte skulle cykla där utan på gatan. De fortsätter ändå på trottoaren. En bit ifrån gick min mamma (92 år) på väg hemåt på trottoaren med ryggen åt cyklisterna intet ont anande. Rätt som det är cyklar en av dem mitt emellan min mamma och hunden. En av cyklarna hakar upp sig i hundens halsband så han åker med en bit. Hunden skriker, min mamma skriker och ingen stannar. Man bara fortsätter som om ingenting hänt. Så brister en av ringarna i halsbandet så hunden kommer lös och sätter skrikande av i sporrsträck i motsatta riktningen ner mot centrum och alla gator. 2 bilister som såg det hela stannade. En av dem plockade upp min mamma och lyckades få tag på hunden innan det hände mer. Den andra stoppade cyklisterna och pratade med dem. Allt enligt den andre hundägaren, eftersom min mamma p g a väldigt dåligt minne inte mindes någonting när jag kom hem. Jag märkte att hunden haltade lite och undrade varför, jag hittade hans adressplatta på trottoaren och undrade hur den hade hamnat där. Det värsta av alltihop var att när vi gått halva kvällsrundan så la han sig ner och bara skrek. Jag fick fara iväg till vet akut, han hade halsdiskbråck och fick inte röra sig på några veckor. 5-minuters rundor var det enda. Jag vet varken vilka bilisterna eller cyklisterna är/var. Ingen har gett sig till känna. Hade inte ringen i halsbandet brustit hade han förmodligen blivit strypt. Jag fick inte veta vad som hade hänt förrän efter några dagar, så det var en gåta varför han helt plötsligt fick halsdiskbråck.

Samma hund på Brukshundklubben och då var jag med. Vi tränade apportering. Rätt som det är kommer det en tollare bakifrån och kastar sig över min hund. Hans matte hade stått och drömt trots att hon visste att han är hanhundsilsken. Båda hade koppel på och snodde runt mina ben. Min hund som väger cirka 6,5-7 kg var full med skråmor och dagen efter var hela han alldeles svullen. Hans kropp var ungefär dubbelt så tjock som den skulle vara, fullt med utgjutningar. Han kunde varken sitta eller ligga, så ont hade han överallt. Som tur var behövde han inte sys. Sen dess tåler han inte varken tollarhannar eller goldenhannar. Och apporterar gör han definitivt inte. Tävla lydnad och bruks kan vi alltså glömma.
 
Sv: Det värsta som hänt er

Det värsta som har hänt mig var när min gamla hund blev påkörd av en lastbil framför mina ögon.
Han jagade en hare över en väg klockan tre på natten på en väg som inte jättemycket trafikerad. Jag slängde mig på marken och skrek, och hoppades att han skulle komma bakom lastbilen sen, men han kom aldrig :(

Idag har jag en ny hund men jag har aldrig honom lös förutom på inhängnat område.
 
Sv: Det värsta som hänt er

usch! inte kul.:cry:
det värsta som hänt våra hundar är:
1. den 11 år gamla leonberger hannen blir diagnoserad cancer i munnen.
han levde ca 1/2 år efter diagnos. gick på ständig cortison å bitvis antibiotika. var förvånansvärt pigg, men kissade inne nästan varje dag, pga vi inte hann ut med honom jämt. gick ibland direkt från vatten skålen till mattan å kissade.:cry: en gång lossnade en del av tandköttet( som "multnat" upp) å det blödde så vi fick stoppa detr med en kökshandduk. hunden blev skitsur, för han kunde inte fatta varför det blev sån ståhej...
till slut tog jag det beslutet att nu var det dax, å det var ett av det värsta som hänt.(19 april-07).

(året före i juli fick jag ta bort ponnyn pga trasiga ben å dec sammma år den andra hästen pga sjukdom)

2. vår cane corso hane kunde inte kissa i somras (juli -08). efter 2 veckors krångel, varav 5 dagars veterinärfärd 8 mil enkel två ggr/dag å vi till slut trodde att NU funkade det, så blev det stopp igen.:cry:
då var han full i div muskelavslappnande för att urinröret skulle slappna av, så
det skule gå å kissa. inget vidare hundliv att leva med påse på magen tyckte vi, så det blev mmin mans tunga beslut. men till himlen kom han.
tur i oturen hade vi 3 veckor tidigare skaffat valp, så tikenvart ju inte ensam.

3. augusti-08. vår 9,5 år gamla rottweiler/pittbull tik får knölar på tuttarna.
blir kontroll, röntgen å operation, som resulterar i att 4 spenar togs bort ,, men det var inte cancer iallafall.:)

så på två år har vi fått ta bort två hundar å två hästar.
nu hoppas vi att det får räcka.:bow::bow:
 
Sv: Det värsta som hänt er

Jag hade en hund som var bc/kelpie och under hela hennes liv så hade hon ängla vakt.

Hon har blivit attackerad av hundar,bockar,kor :crazy: och på körd av 2 bilar och på cyklad. Men hon blev aldrig skadad haltade aldrig eller nåt sånt.
Men sen en dag sommaren 07 så märkte jag att hon inte riktigt ville springa eller röra på sig så mycket och då var hon bara 9 år. Jag blev väldigt orolig då hon älskade att springa och sen efter det så sjönk allt :cry:
helt plötsligt så kunde hon inte röra sig utan bara la ner och pep. fyyyy f*n det var den värsta helgen i mitt liv ... vi kunde inte åka in till helsingborg då vi inte har en bil och ingen ville låna oss en :mad: tidigt tidigt på måndag morgonen somnade cassie in och det vissade sig att hon hade en långt gången cancer i lymftkörtlarna i hela ryggen :(

hon vissade aldrig nån smärta förrän hon var tvungen att ge upp..
Det värsta var att vi inte kunde hjälpa henne p.g.a att det va helg

saknar henna jätte mycket :love:
 
Sv: Det värsta som hänt er

ush gumman :( jag vet ju hur länge du har kämpat för att få en diagnos. Men det är ju skönt att ni faktiskt kommit fram till något nu. Så det kan ordnas upp och ni kan gå vidare! Jag och Gizmo håller alla tummar och tassar för er :banana: :love:

Du vet ju vilka hemskheter vi har gått igenom, så det behöver jag inte dra upp här. Jag hoppas bara att Narmoparmo mår bättre snart så vi kan ut och vandra och åka yngve :bump:

Allt känns bara så jobbigt. Men jag hoppas att veterinären hittar något idag! (ska uppdatera längre ner)

Tack gumman :):love:
 
Sv: Det värsta som hänt er

Mitt livs värsta hund-händelse, ja nästan värsta händelse över huvud taget, var när jag för 3,5 år sedan miste min cockertik.

På söndagen var vi på viltspårkurs. Allt gick bra till min glädje, för jag hade bokat anlagsprov på onsdagen.

På måndagen var Phaedra väldigt trött. Vi hade ju hållit igång mycket dagen före, men på kvällen anade jag ändå oråd och tog tempen. Då visade det sig att hon hade feber och jag åkte till Ultuna, för jag var orolig för att det kunde vara livmoderinflammation. Men det var mycket värre. Hon hade autoimmun anemi, vilket är en livshotande sjukdom. Jag hade förlorat min förra cocker i en annan autoimmun sjukdom bara 2,5 år tidigare, så när jag fick veta vad det var blev jag alldeles kall. Lämnade henne där och åkte hem och grät.

Sedan följde ett par dagar av ren ORO. Hon svarade inte på behandlingen. Vid lunchtid på onsdagen ringde telefonen - ett Ultunanummer - och då insåg jag att det inte var positivt. Jag åkte direkt till Ultuna och pratade med veterinären. Jag hade på förhand bestämt mig att jag denna gång INTE skulle falla för något sweet talk om att "testa" olika saker. Jag hade fortfarande dåligt samvete för att jag låtit dem behandla min förra hund för länge, men nu var det en annan veterinär och hon var mer på min linje. Så när jag väl kom dit och fick veta att Phaedra dels inte svarade öht, dels inte mådde bra så beslöt jag mig för att det var dags att avbryta och avliva henne. Jag orkade dock inte vara med själv. För jag bara grät så jag trodde att min närvaro inte skulle gjort det hela bättre för henne. Veterinären sa att det hon skulle göra var att spruta direkt i droppet så det skulle inte bli dramatiskt alls.

Såhär mer än tre år senare har jag ännu inte kommit över förlusten. Jag har lärt mig leva med den dock. Det låter väldigt fånigt, men denna hund var så speciell för mig. Jag har aldrig haft ett sådant nära förhållande till något djur. Och hon var inte ens tre år gammal.

När den första cockern jag hade dog i en autoimmun sjukdom var det mer "normal" sorg. Jag har kommit över det. Själva förloppet var dock lika smärtsamt. Det är fruktansvärt att varenda dag vänta på en viss tid då man får ringa Ultuna och höra hur hunden mår...

Vi hade också en borzoitik som en dag, knappt tre år gammal, föll död ner vid en promenad. Detta var dock mer min dåvarande sambos hund så han var den som sörjde henne mest. Men naturligtvis var det en fruktansvärd upplevelse det med.

Åh herre min skapare! :eek: Fy vilka hemskheter :cry:
Jag känner likadant men min nuvarande Lapske, det kommer aldrig kunna komma en annan hund (eller något övrigt djur för den delen) som kommer kunna ta hans plats. Hur ska man någonsin kunna njuta av det underbara livet en hund ger efter hans bortgång?

I förra sommaren blev han dålig, mycket mycket dålig. Han hade feber, var slö och det såg ut som om han hade väldiga problem med att andas. På morgonen hade vi sprungit ett par kilometer på träningsspåret och han verkade lite slöare än vanligt, men det var inte tillräckligt för att jag skulle reagera på det förrens efteråt. Han låg några timmar senare på trappan utan att ens lyfta huvudet när jag gick förbi. Hans penis var mycket svullen. Ibland blir den det när han har tvättat sig. Jag tog med honom ner i trädgården för att kissa och han orkade knapt gå tillbaka in igen, då blev det att i panik ringa efter veterinär! Jag ringde flera stationer för att få en akuttid!

Jag fick tag i Hässleholms djursjukhus och körde in honom på en gång. När jag såg på honom fick jag ont i hela mig, det kändes som en infektion och jag berättade detta för veterinären. Hon konstaterade att han andades med viss svårighet och var mycket slö. Han blev kvar där och jag fick ringa varje dag i en veckas tid för att höra hur det var med honom och dag 1 efter avlämningen fick jag veta att han hade en infektion i skapet som hade spridit sig ut i kroppen. Så jag var inte på helt fel spår från början.

När jag efter att ha lämnat honom satte mig i bilen så grät jag hela vägen hem... jag trodde inte att jag skulle få tillbaka honom :(. Tack och lov fick veterinären ordning på infektionen.

Jag beklagar verkligen att det inte gick lika väl för er hund... :(:(:(
 
Sv: Det värsta som hänt er

Det värsta som har hänt min hund (jag var inte själv med) var när en mamma med 2 barn cyklade på trottoaren. En annan hundägare sa till dem att de inte skulle cykla där utan på gatan. De fortsätter ändå på trottoaren. En bit ifrån gick min mamma (92 år) på väg hemåt på trottoaren med ryggen åt cyklisterna intet ont anande. Rätt som det är cyklar en av dem mitt emellan min mamma och hunden. En av cyklarna hakar upp sig i hundens halsband så han åker med en bit. Hunden skriker, min mamma skriker och ingen stannar. Man bara fortsätter som om ingenting hänt. Så brister en av ringarna i halsbandet så hunden kommer lös och sätter skrikande av i sporrsträck i motsatta riktningen ner mot centrum och alla gator. 2 bilister som såg det hela stannade. En av dem plockade upp min mamma och lyckades få tag på hunden innan det hände mer. Den andra stoppade cyklisterna och pratade med dem. Allt enligt den andre hundägaren, eftersom min mamma p g a väldigt dåligt minne inte mindes någonting när jag kom hem. Jag märkte att hunden haltade lite och undrade varför, jag hittade hans adressplatta på trottoaren och undrade hur den hade hamnat där. Det värsta av alltihop var att när vi gått halva kvällsrundan så la han sig ner och bara skrek. Jag fick fara iväg till vet akut, han hade halsdiskbråck och fick inte röra sig på några veckor. 5-minuters rundor var det enda. Jag vet varken vilka bilisterna eller cyklisterna är/var. Ingen har gett sig till känna. Hade inte ringen i halsbandet brustit hade han förmodligen blivit strypt. Jag fick inte veta vad som hade hänt förrän efter några dagar, så det var en gåta varför han helt plötsligt fick halsdiskbråck.

Samma hund på Brukshundklubben och då var jag med. Vi tränade apportering. Rätt som det är kommer det en tollare bakifrån och kastar sig över min hund. Hans matte hade stått och drömt trots att hon visste att han är hanhundsilsken. Båda hade koppel på och snodde runt mina ben. Min hund som väger cirka 6,5-7 kg var full med skråmor och dagen efter var hela han alldeles svullen. Hans kropp var ungefär dubbelt så tjock som den skulle vara, fullt med utgjutningar. Han kunde varken sitta eller ligga, så ont hade han överallt. Som tur var behövde han inte sys. Sen dess tåler han inte varken tollarhannar eller goldenhannar. Och apporterar gör han definitivt inte. Tävla lydnad och bruks kan vi alltså glömma.

Ja, det där med cyklister och skenande hundar som korsar vägar har jag också varit med om :crazy::crazy:. Fruktansvärt att folk inte kan se sig för eller iaf göra något ljud ifrån sig om dom ska förbi. Då flyttar man ju lugnt på sig. Vad som är ännu mer klandervärt är att inga ursäkter gavs eller att de hörde av sig. Inte så lätt alla ggr det vet jag också... Men det hör till vanligheterna idag (enligt mina erfarenheter) att folk inte bryr sig något nämnvärt, vilket är synd för hundägare ska ju ta så mycket ansvar hela tiden.

Jättetrist att apporteringen blev helt förstörd och att han utvecklat ett sådant hat mot ljusa retrievers :(.
 
Sv: Det värsta som hänt er

Hemskt när man inte har bil. Vi har ingen nu och tack och lov så har inget panik allvarligt hänt!

Jag känner lite likadant nu (som men lymfkörtelcansern på din hund) att min hund kan ha gått med sin missbildning och sina klämda nerver (nu kanske det inte är det) i så mycket som 4 år och haft ont utan att jag eller någon annan har märkt något! :eek:

Tjejen jag delade rum med på gymnasiet blev helt paff när hon ringe igår och jag berättade om hans situation. Han har aldrig varit socia av sig, han vill inte att andra än dom som känner honom ska röra honom etc, han har under i stort sett hela sitt liv f o m han var 1,5 - 2 visat aggressivitet mot andra hundar och han har blivit undersökt x antal ggr så att jag ska kunna utesluta smärta, men ingen har hittat någonting. Så vi undrar nu om det kan vara problemet med ryggen som gjort honom så o-fysisk i sina sociala beteenden med andra människor och hundar. Hans syskon är väldigt sociala mot både människor och andra djur...
 
Sv: Det värsta som hänt er

KL

Uppdatering

Jag var för en liten stund sedan inne på djursjukhuset och lämnade av Narmo för en MR (Magnetröntgen) och väntar nu otåligt och nervöst på svaret.

Tack och lov tog försäkringsbolaget kostnaden! Det såg från början mörkt ut :(. Jag hoppas verkligen att de hittar något som kan åtgärdas, om inte, vad gör vi då? Det är ju uppenbarligen så att han har problem med ryggen och jag vill hitta en lösning. Men man får ju inte alltid som man vill :crazy:
 
Sv: Det värsta som hänt er

Vad skönt att du fått veta hur det ligger till. Och underbart att du själv tog tag i ärendet och fick det vidarefört. En mycket god hundägare som vill sin hunds bästa! Tänk på det - du har gjort det du kan och ska- nu kommer gå framåt när ni lokaliserat skadan och nu kan arbeta utifrån det.

Lycka till!
 
Sv: Det värsta som hänt er

Jag finner inte ens ord för den känsla som måste infinna sig när man är med om en hund som försvinner för gott. Det närmaste jag har kommit detta, var när min JRT försvann och vi återfann henne efter en dags sökande. Jag var uppriven, men sedan när vi fann henne, världens lyckligaste. Du måste ha gått igenom alla stadier av de värsta känslor man kan tänka sig.

Det här är möjligtvis en personlig fråga. Du behöver givetvis inte svara.

Fick du möjligheten att prata med någon medial person. Kan tänka mig nämligen att du försökte allt och undrade främst vad de kom fram till ...

Ber om ursäkt om jag ristar upp sår. Blev bara så sorgsen och intresserad när jag läste din händelse. Detta kan ju drabba oss alla.
 
Sv: Det värsta som hänt er

Ju mer jag läser, desto mer inser jag att jag varit skonad. Vill bara tillägga att jag fick mig en tankeställare när du berättade vad som hänt dig. Jag har flera hundar och vi är givetivs ute alla tillsammans i mellan åt, en liten känslig Pomeranien som ofta hamnar i mellan. Det du skrev fick mig faktiskt att vakna till. Det har inte funnits i min tankevärd att detta faktiskt kan hända med ett resultat som detta.
 
Sv: Det värsta som hänt er

Herregud vad hemska saker som har hänt med era hundar :crazy:
Det enda jag har varit med om är att min ena hund blev påhoppad av en Pitbull/Amstraff, men som tur var så var det inte min hund som blev mest skadad. ;)
 
Sv: Det värsta som hänt er

KL

Det värsta som hänt, hände faktiskt förra veckan. Då blev 7-månaders vovven sparkad i huvudet av häst. Han flög i diket med ett tjut och blev liggande, trodde han dog på fläcken. Min fina lilla hund som knappt ens hade börjat livet! Efter vad som kändes som en evighet började det rycka lite i tassarna på honom, och efter ett tag så satte han sig upp. Helt groggy och blod som rann ur näsan. Stallkompisen hade under tiden varit och hämtat bilen så det bar direkt av till djursjukhuset. Väl där var han så pass pigg att han iaf skällde på veterinären...Han fick ligga på deras intensivvårdsavdelning några dagar tills han var så stabil att de kunde röntga honom. Röntgen visade fraktur i skallbenet vid bihålan och den var så pass bra att han fick åka hem. :bow:
Nu är han hemma och ska vila upp sig. Eller det är tanken iaf. Hur gör man med en 7 månaders hund som klättrar på väggarna av uttråkning?! :confused: Han vill ju springa runt och banka in huvudet i saker och förstår inte alls varför inte det är ok..... :o :devil:
 
Sv: Det värsta som hänt er

*kl*
Så, nu har jag läst tråden sedan den startades och först nu tar jag mig ork att skriva om mitt värsta.
Mycket har jag varit med om, både lyckliga och olycklia slut.
Men det här är det som för mig känns värst.

Frilla, min bc valp hoppade ut ur bilen och sprang över vägen. Just då kommer en bil i hög fart. Frilla fick jag plocka upp i två delar i sopsäck:cry:
Detta var på mors dag för ett par år sedan.
 

Liknande trådar

Hundhälsa Idag fick min stövarhane på 6 år åka in akut till veterinären, med vad jag trodde var kraftig buksmärta (sa innan jag åkte till min man...
Svar
12
· Visningar
2 283
Hästmänniskan Jag har haft min häst i många år och utbildat den själv med hjälp av tränare. Älskar hästen över allt annat och har ridit den tusentals...
Svar
17
· Visningar
2 851
Senast: Solstig
·
Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
18 077
Senast: Whoever
·
Hundhälsa Hej, jag känner mig väldigt handfallen inför situationen jag är i, behöver alla tips, råd och synpunkter som finns. Jag känner att jag...
Svar
7
· Visningar
4 431
Senast: s957
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Akvarietråden IV
  • Valp 2023 -den andra
  • Hundrädda

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp