Duvan
Trådstartare
Vid 6 års ålder drabbades en av mina hundar av DCM, dilaterad kardiomyopati. Hon svarade hyggligt på medicineringen, Vetmedin och Furix. Hon blev dock inte riktigt så bra som jag önskade då hon fortfarande hade lite vätska kvar i lungorna. Det visade sig i vardagslivet genom att hon inte ville ligga längre stunder på mjukt underlag. Hon hade dessutom vissa problem med att äta, då hjärtat var kraftigt förstorat och tryckte på åtminstone luftstrupen.
Genom att jag hade turen att ha en engagerad veterinär fick hon fram ett alternativ till att avliva min älskade hund. Det finns något som heter Taurinum som har getts med viss framgång till hundar med DCM. Det finns inga kliniska studier som bevisar nyttan, men på min hund har det haft effekt.
En vecka efter inledd behandling med de gängse medicinerna var hon som sagt klart bättre, men hade fortfarande kvar en del vätska i lungorna som påverkade. Då hon är en hund som har två passioner i livet, vara med människor (så nära som möjligt) och mat, är hon en hund som kan leva ett gott liv även med ett hjärta som inte riktigt hänger med. Jag kan dock inte acceptera att det påverkar andningen. Dosen av Furix ökades till max, men läget var oförändrat efter en vecka.
Då gav veterinären mig ett sista halmstrå - Taurinum. Det är inte lätt att få tag på. Som jag förstår det görs kapslarna enkom på beställning. Det tog därför nästan en vecka att få fram medicinen, och under tiden försämrades hennes tillstånd. Hennes andningsfrekvens låg rund 45 andetag i minuten, jämfört med de 30 som hon legat på när behandlingen var som effektivast.
Medicinen sattes in och gav synlig effekt efter ca. en vecka. Nu har det gått drygt 2 mån efter det akuta tillståndet, och jag har varit på återbesök med röntgen. Lungorna är helt fria från vätska, och hjärtat har krympt en aning. Det är naturligtvis fortfarande stort, och kommer så att förbli, men det trycker inte längre på luftstrupen och jobbar i en normal takt. Hon äter idag sin mat med samma glädje som innan hon blev sjuk. Hon kan ligga i soffan och mysa hur länge som helst, och hon njuter av alla aktiviteter i samma utsträckning som tidigare. Kort sagt har hon ett bra liv igen.
Det blir en rätt dyr behandling, men för just den här hunden är det värt det. Inte för att jag älskar henne mer än de övriga, utan för att hon lever ett fullgott liv utan att jobba hårt. Behandling hade inte varit ett alternativ för någon av mina andra hundar eftersom deras passioner i livet också innefattar JOBB.
En liten solskenshistoria i Juletid
Genom att jag hade turen att ha en engagerad veterinär fick hon fram ett alternativ till att avliva min älskade hund. Det finns något som heter Taurinum som har getts med viss framgång till hundar med DCM. Det finns inga kliniska studier som bevisar nyttan, men på min hund har det haft effekt.
En vecka efter inledd behandling med de gängse medicinerna var hon som sagt klart bättre, men hade fortfarande kvar en del vätska i lungorna som påverkade. Då hon är en hund som har två passioner i livet, vara med människor (så nära som möjligt) och mat, är hon en hund som kan leva ett gott liv även med ett hjärta som inte riktigt hänger med. Jag kan dock inte acceptera att det påverkar andningen. Dosen av Furix ökades till max, men läget var oförändrat efter en vecka.
Då gav veterinären mig ett sista halmstrå - Taurinum. Det är inte lätt att få tag på. Som jag förstår det görs kapslarna enkom på beställning. Det tog därför nästan en vecka att få fram medicinen, och under tiden försämrades hennes tillstånd. Hennes andningsfrekvens låg rund 45 andetag i minuten, jämfört med de 30 som hon legat på när behandlingen var som effektivast.
Medicinen sattes in och gav synlig effekt efter ca. en vecka. Nu har det gått drygt 2 mån efter det akuta tillståndet, och jag har varit på återbesök med röntgen. Lungorna är helt fria från vätska, och hjärtat har krympt en aning. Det är naturligtvis fortfarande stort, och kommer så att förbli, men det trycker inte längre på luftstrupen och jobbar i en normal takt. Hon äter idag sin mat med samma glädje som innan hon blev sjuk. Hon kan ligga i soffan och mysa hur länge som helst, och hon njuter av alla aktiviteter i samma utsträckning som tidigare. Kort sagt har hon ett bra liv igen.
Det blir en rätt dyr behandling, men för just den här hunden är det värt det. Inte för att jag älskar henne mer än de övriga, utan för att hon lever ett fullgott liv utan att jobba hårt. Behandling hade inte varit ett alternativ för någon av mina andra hundar eftersom deras passioner i livet också innefattar JOBB.
En liten solskenshistoria i Juletid
