Döden

[Görel]

Jag har tänkt mycket på döden på sistone då en i bekantskapskretsen gick bort i cancer för två månader sedan. Vi var inte nära vänner men pratade med varandra i 40 år.

Eftersom jag inte är det minsta troende tänker jag mer pragmatiskt att allt har en början och ett slut. Jag tänker mig döden som att någon trycker på avstängningsknappen. Tror inte på flera liv eller något sådant. Jag tänker att vi lever vidare i hjärtat hos de som minns oss. Efter att min pappa gick bort för fem år sedan drömmer jag om honom, för samtal med honom och kommer ihåg allt han gav men jag tror inte att han finns kvar i någon annan form.

Ett ex gick bort i cancer för tio år sen och hans sjukdom fick mig att stanna upp och tänka över vad jag vill i livet, vad som är viktigt och vad jag skulle vilja göra. Istället för rädsla för döden försöker jag fokusera på livsglädje.

 

[Habina]

Jag var nära att dö för knappt tio år sen. Då fick jag panik först, det var så mycket jag inte hunnit med. Sen kom jag till en acceptans att jaha, det blev inte mer än såhär, det får väl vara okej.

Men jag överlevde och sen dess är jag inte rädd för att dö. Men däremot att lida eller bli gammal och inte få hjälp, det skrämmer mig. Finns ingen som skulle märka om tex hemtjänsten behandlade mig fel, ingen att berätta för. Följer jag min släkt så kommer jag bli gammal, men dement efter 80-90 år. Det är inget liv jag vill ha.

Att det finns något efter detta har jag fått många bevis på genom åren. Jag är troende men inte någon specifik inriktning. Om jag förstått tecknen rätt så kan det skilja sig väldigt mycket mellan olika själar. Vissa tex är nöjda och återvänder inte till livet igen, andra har saker kvar att göra.

Det enda jag lämnar efter mig när jag dör är mitt livsverk, men jag vet inte vem som skulle uppskatta det.

 

[Brie]

Jag är agnostiker. Har ingen särskild tro, men att allt bara skulle vara en slump känns inte heller rimligt. Det är för meningslöst.

Jag är nog inte rädd för att dö, en hyfsat allvarlig ridolycka för 20 år sedan fick mig att inse det. Jag föll av efter ett hinder och förlorade medvetandet, fick såklart återberättat allt som hände runt omkring efteråt. Hur allt blev stilla, någon började skrika och gråta, att instruktören rusade fram till mig. Men jag var ju borta. Hade det varit slut där — ja, då var ju jag tagen ur ekvationen liksom.

Men jag är inte redo att dö. Jag har tusen saker på gång, jag vill följa mitt underbara barn genom hans liv, kanske så småningom bli farmor. Jag kommer bli en FANTASTISK farmor. Och så kan ju inte min hund vara utan mig Så oavsett vad som händer så får döden lov att vänta.

 

[Tantan]

Är en katastroftänkare av rang och uppdaterar vita arkivet ofta. Är inte rädd för döden men vill inte dö med små barn hemma. Jag säkrar upp allt jag kan för att lösa allt innan jag för.

 

[strawberrysylt]

Jag säger som flera andra som jobbar inom vården. Jag hoppas bara att jag inte blir liggande länge nånstans.
Får planera för olaglig dödshjälp isf känns det som.

Bra tråd f ö, även om man inte vill tänka på det kan det ju vara bra att planera, främst för att det ska bli mindre klydd för dem som blir kvar.

Efter döden hoppas jag att man träffar varann igen i himlen. Vet inte om jag egentligen tror det, men tanken ger mig tröst.

 

[athena_arabians]

Jag är inte rädd för att dö och det har varit lite för nära några gånger.

Min mamma hade Alzheimers och jag kommer inte att sluta som henne. Får jag Alzheimers avslutar jag mitt liv medans jag kan (det är mina nära och kära medvetna om).

Jag är inte intresserad av att få många år, jag vill att de år jag får är bra. Jag har väntat på en ev cancerdiagnos flera gånger och beslutade mig för länge sedan att jag kommer att slåss om det finns en chans men när det inte gör det så släpper jag taget.

Skillnaden för mig är att när jag var yngre rusade jag mot döden, jag hade inte så stort intresse för att leva. När det visade sig att det kanske inte fanns så mycket tid kvar (dvs jag väntade på den första ev cancerdiagnosen) upptäckte jag, till min förvåning, att jag faktiskt ville leva ett tag till. Det fick mig också att bestämma mig för att fan vad roligt jag ska ha de år jag får, dvs säg hellre ja till saker än nej. Det har gjort att jag varit med om så många spännande saker och det är ju inte slut ännu.

"Mors ianua vitae"

 

[Marita73]

Mamma dog av cancer i januari och det var fruktansvärt att mista henne. Samtidigt känner jag en enorm lättnad över att hon slapp lida mer.

Vad gäller mig själv ser jag döden som en befrielse. Jag har ett helt okej liv men för varje ny diagnos och smärta ger jag upp lite grann.

Släkten dör ut med mig och syster samt vår kusin på pappas sida. Vi har alla valt barnfria liv. Med all skit som kommit efter 40 är jag glad att jag inte för det vidare.