Dödshjälp?

[TinyWiny]

Först det första, din historia är hemsk - men samtidigt inspirerande. Och jag är glad över att det vände för dig trots alla odds

Men gällande det du skriver om att du är rädd för att du inte fått den undermåliga hjälpen som du fått, ens, om alternativet dödshjälp hade funnits här. Det hoppas jag verkligen, att det inte ses som ett alternativ till vård och gör att patienter som inte är intresserade av dödshjälp (som jag ändå tror och hoppas kommer vara en majoritet!) inte får vad de behöver vårdmässigt.

Tack Det är verkligen fantastiskt! Jag är långtifrån frisk men nu har jag ett liv

Med tanke på hur jag blev bemött av de som visste så jo, jag är rädd för det. När man inte kan "slösa" en extra droppåse utan det får räcka med en trots total uttorkning så är det så jag tolkar det. Smärtlindring tror jag inte tas bort även om det också kan vara väldigt svårt att få tillräckligt av men när det anses okej att människor (nu pratar jag inte bara om mig själv) är fånge i sitt hem, inte får tillräckligt med hjälpmedel och inte heller får tillräcklig mänsklig hjälp i dagsläget så är jag rädd för att risken finns att det ställs mot varandra. Vi ser ju bara hur mycket personligassistans som dras in. Var ska det sluta om alternativet dödshjälp finns? Då kan man inte ens använda argumentet att man inte klarar sig utan längre.

 

[Ray]

Aj vad det träffade mig rakt i hjärtat. Jag var som sagt där men ingen vet vad som händer i framtiden. Jag är tacksam varje dag för att jag inte avslutade, att dödshjälp inte finns för de som var i min situation för hade det funnits hade jag tagit emot den hjälpen. Då hade det varit legitimt att avsluta.
Det många inte vet och inte förstår är att när du är i den situationen så finns det inte så särskilt mycket hjälp mer än smärtlindring att få redan i dagsläget. Du är inte intressant som patient, det finns ingen chans att du ska kunna komma tillbaka och då läggs inga resurser på dig och du får kämpa dig blå för att överhuvudtaget få de hjälpmedel du måste ha. Det tog ett år ifrån att behovet var konstant tills jag fick en egen rullstol! Ett helt år! Samtalsstöd finns inte när det handlar om fysiska sjukdomar, vare sig för den som drabbas eller dess familj och sjukhusvistelserna innebär enbart akuthjälp, sedan skickas du hem oavsett. Även om du som jag spytt konstant i flera år och inte kan behålla något. Du vätskas upp, kalium fylls på och sedan skickas du hem. Det skulle aldrig ske med någon som i övrigt är frisk men alternativet att stanna tills du kan behålla något finns inte. Det skulle innebära att du får ligga där tills du dör. Redan idag är alltså vården, hjälpmedels och den mänskliga hjälpen man behöver ha under all kritik när man är svårt sjuk. Redan idag känner eller kände iallafall jag mig, som en belastning, något krångligt och jobbigt och skulle dödshjälp för de som är i den situation jag var finnas så skulle många inklusive jag själv känna pressen att låta övriga slippa den belastning jag innebar. Jag hade som sagt enormt höga doser morfin. Jag var helt neddrogad och ändå tog det bara topparna. Resten fick jag hantera så gott jag kunde. Jag hade inget liv. Jag försökte bara överleva. Minut för minut. Jag hade ingen framtid enligt proffsen men jag ville. Åh vad jag ville ha en framtid och ett liv även om jag bara önskade att det som var då skulle ta slut och enda sättet någon visste var att avsluta det hela för gott. Jag kunde inte tänka ett år framåt, inte ens en vecka. Tanken på att leva med den enorma smärtan, sömnlösheten och allt annat elände lika lång tid som jag hade levat då gjorde att jag föll ner i ett bottenlöst hål. Så jag lät bli. Jag levde minut för minut och försökte bara överleva.
Inte ens när det vände fick jag hjälp. Ingen sjukgymnastik, ingen hjälp med att lära mig gå och använda och bygga upp min kropp rätt. Ingen samtalskontakt då heller för att kunna ventilera den enorma skräcken för att detta bara var tillfälligt och att kroppen skulle fallera igen och för att ventilera alla krav omgivningen direkt la på mig. Ingenting. Med dödshjälp, tja, frågan är om jag ens hade fått den lilla hjälpen jag fick.

Vilken fantastisk styrka och livshistoria!

 

[Sonic76]

Jag är för.
Ska förklara mina skäl sen,men jag anser att man ska som människa kunna välja att slippa lida.
När det gäller sjukdomar där bara döden väntar

 

[EmmaBovary]

Tack Det är verkligen fantastiskt! Jag är långtifrån frisk men nu har jag ett liv

Med tanke på hur jag blev bemött av de som visste så jo, jag är rädd för det. När man inte kan "slösa" en extra droppåse utan det får räcka med en trots total uttorkning så är det så jag tolkar det. Smärtlindring tror jag inte tas bort även om det också kan vara väldigt svårt att få tillräckligt av men när det anses okej att människor (nu pratar jag inte bara om mig själv) är fånge i sitt hem, inte får tillräckligt med hjälpmedel och inte heller får tillräcklig mänsklig hjälp i dagsläget så är jag rädd för att risken finns att det ställs mot varandra. Vi ser ju bara hur mycket personligassistans som dras in. Var ska det sluta om alternativet dödshjälp finns? Då kan man inte ens använda argumentet att man inte klarar sig utan längre.

Vad jag förstår, så visar undersökningar att länder som tillåter dödshjälp faktiskt inte har sämre palliativ vård. Men det är ju ett vanligt argument och rädsla, som är befogad och som måste bemötas.

 

[fio]

@Lager så lättvindigt anser inte jag att det ska vara att få lov att dö. Tror de flesta läkare förstår skillnaden på en nyss genom olycka handikappad som vill dö och senare i livet när de fått igång sin rehab.

Den person som faktiskt beviljades dödshjälp fick väl en dödlig dos utskriven av läkare som denne sedan tog själv eller med hjälp av anhörig. Minns inte riktigt men något sådant...

 

[Unafraid]

Aj vad det träffade mig rakt i hjärtat. Jag var som sagt där men ingen vet vad som händer i framtiden. Jag är tacksam varje dag för att jag inte avslutade, att dödshjälp inte finns för de som var i min situation för hade det funnits hade jag tagit emot den hjälpen. Då hade det varit legitimt att avsluta.
Det många inte vet och inte förstår är att när du är i den situationen så finns det inte så särskilt mycket hjälp mer än smärtlindring att få redan i dagsläget. Du är inte intressant som patient, det finns ingen chans att du ska kunna komma tillbaka och då läggs inga resurser på dig och du får kämpa dig blå för att överhuvudtaget få de hjälpmedel du måste ha. Det tog ett år ifrån att behovet var konstant tills jag fick en egen rullstol! Ett helt år! Samtalsstöd finns inte när det handlar om fysiska sjukdomar, vare sig för den som drabbas eller dess familj och sjukhusvistelserna innebär enbart akuthjälp, sedan skickas du hem oavsett. Även om du som jag spytt konstant i flera år och inte kan behålla något. Du vätskas upp, kalium fylls på och sedan skickas du hem. Det skulle aldrig ske med någon som i övrigt är frisk men alternativet att stanna tills du kan behålla något finns inte. Det skulle innebära att du får ligga där tills du dör. Redan idag är alltså vården, hjälpmedels och den mänskliga hjälpen man behöver ha under all kritik när man är svårt sjuk. Redan idag känner eller kände iallafall jag mig, som en belastning, något krångligt och jobbigt och skulle dödshjälp för de som är i den situation jag var finnas så skulle många inklusive jag själv känna pressen att låta övriga slippa den belastning jag innebar. Jag hade som sagt enormt höga doser morfin. Jag var helt neddrogad och ändå tog det bara topparna. Resten fick jag hantera så gott jag kunde. Jag hade inget liv. Jag försökte bara överleva. Minut för minut. Jag hade ingen framtid enligt proffsen men jag ville. Åh vad jag ville ha en framtid och ett liv även om jag bara önskade att det som var då skulle ta slut och enda sättet någon visste var att avsluta det hela för gott. Jag kunde inte tänka ett år framåt, inte ens en vecka. Tanken på att leva med den enorma smärtan, sömnlösheten och allt annat elände lika lång tid som jag hade levat då gjorde att jag föll ner i ett bottenlöst hål. Så jag lät bli. Jag levde minut för minut och försökte bara överleva.
Inte ens när det vände fick jag hjälp. Ingen sjukgymnastik, ingen hjälp med att lära mig gå och använda och bygga upp min kropp rätt. Ingen samtalskontakt då heller för att kunna ventilera den enorma skräcken för att detta bara var tillfälligt och att kroppen skulle fallera igen och för att ventilera alla krav omgivningen direkt la på mig. Ingenting. Med dödshjälp, tja, frågan är om jag ens hade fått den lilla hjälpen jag fick.

Bedrövligt hur vården behandlat dig så underbart att du mår bättre!

 

[TinyWiny]

Vilken fantastisk styrka och livshistoria!

Tack

 

[TinyWiny]

Vad jag förstår, så visar undersökningar att länder som tillåter dödshjälp faktiskt inte har sämre palliativ vård. Men det är ju ett vanligt argument och rädsla, som är befogad och som måste bemötas.

Det är ju bra isåfall. Nu tänker inte jag enbart på ren palliativ vård utan allt som kommer innan. Jag är helt för att varje människa ska få välja hur hen vill eller inte vill leva sitt liv men jag tycker också att innan man beslutar att det är okej med dödshjälp så måste man förstå vilket påhäng och börda många känner sig som i en sådan situation. Det är ju inte bara sämre vård som riskeras utan att om man vet att den vägen finns så kan tankarna börja vandra åt att man kanske borde välja den vägen för omgivningens skull. Som det är nu är det ändå liksom inte helt okej att avsluta.

 

[TinyWiny]

Bedrövligt hur vården behandlat dig så underbart att du mår bättre!

Tack

 

[nullo-modo]

Passiv dödshjälp är som sagt redan godkänt i Sverige. En person med (exempelvis) långt gången cancer kan vägra behandling och enbart få smärtlindring.

Men jag tänker också (om vi pratar om människor som inte ligger på dödsbädden) att diagnoser är en bedömning - vilket det medicinetiska rådet också lyfter i sin rapport om du läser den. Vad händer om det tas beslut om aktiv dödshjälp där diagnosen är felaktig?

Smärtlindring hjälper inte alltid, min mamma spydde flera gånger dygn av smärta sista året trots höga doser smärtstillande.

Cancern växte ut från ryggmärgen.

 

[Lenis]

Tror det beror på boende/kommun. Hade din far bott på boendet där jag jobbar hade vi inte skickat in honom så länge det finns antecknat hos sjuksköterskorna att anhöriga eller han själv ej vill att han ska lämna boendet vid sjukdom utöver benbrott. De har även möjlighet att välja bort HLR.

Det skiljer sig verkligen. Och beror ibland på mod/erfarenhet hos den som är i tjänst för tillfället. Många gånger får jag in döende patienter nattetid som bara vill dö men där den på boendet fått ångest och skickat in, ambulansen har satt dropp, cirkusen igång för 45e gången istället för att gamlingen ska få somna i sin egen säng. Det är inte värdigt. Jag har även stått i diskussioner med vissa där gamla patienter är så trötta på livet att de börjar matvägra, och då har diskussionen om att sätta in en kanal via magen (enklaste beskrivningen..) för att kunna "tvångsmata" dykt upp. Vissa vill alltid att man gör allt även om patienten inte är med på tåget.

Kan vara. Du kan som sagt få smärtlindringen, men vägra behandlingen.

Jag tänker inte sitta och skriva att jag vet precis hur det är att vara en döende människa i smärtor. Däremot tycker jag att det öppnar en mycket obehaglig dörr i samhället, en dörr som vi sett förut, om vi ska börja med assisterat självmord.

1. Din tro på effekten av smärtlindring är en aning naiv om än förståelig. Vi kan tyvärr inte smärtlindra allt (och jag vet det tyvärr även som patient då jag fick hysteriska mängder morfin efter ett misslyckat ingrepp där jag fick galopperandes nervsmärta efter som inget bet på.. en hemsk tid och den var ändå kort..). Klåda är en annan sak som vi inte kommer åt. Jag vet fall där svårt sjuka fått sövas för att des lidit så svårt av klåda som inget går att göra åt.
Självklart kan man vägra behandling. Men det är inte det vi diskuterar. Att självdö kan ta lång tid.

2. När har vi sett den dörren i Sverige?

Menar du att vi pratat om folk som INTE vill dö? Hur kom de in i diskussionen?

En ständig undran i den här typen av diskussion..

 

[Grazing]

men varför ska de behöva dra ut på det i flera månader när de verkligen inte vill leva? Det är bara en lång pina för alla inblandade.

Min far skulle aldrig kunna tänka tanken att hoppa framför ett tåg (förutom det faktum att han var så dålig att han inte kunde ta sig utanför sitt rum på äldreboendet). Men varför ska han behöva åka in och ut på sjukhus i flera månader innan han äntligen somnar in?

Det är så livet är, livet består av olika faser. Min gamla farmor kunde inget annat än att ligga i sängen i princip i slutet, matlust borta och drack nästan ingenting men inte ville hon avsluta livet för det även ifall hon inte hade något emot det då ju faktiskt kroppen lägger av tillslut.

Det är långt ifrån en självklarhet att bara för att man är gammal inte vill leva eller kan uppleva bra dagar. Visst, nu hade inte min farmor askul varje dag men hon hade kul när folk kom på besök även om hon snabbt glömde bort det ibland. Det var ingen pina för alla inblandade. Då är det ju en pina för alla som har med människor att göra som inte mår bra eller vill leva, ska alla dom då få hjälp att ta livet av sig för dom andra inte ska pinas? Det är den sista anledningen till dödshjälp. Vet man med sig att man inte vill bli gammal och dålig, ta livet av dig innan du kommer till den punkten då. Det kommer inte som en överraskning oftast.

Alla har väl dagar och tillfällen då livet inte är hur kul som helst och döden kanske inte verkar som en så dum idé. Men dagarna kommer då det är kul och man känner glädje igen, även om man är gammal.

 

[Dressyrtjejen_97]

Angående inställningen att vården skulle försämras och man skulle forska mindre på t.ex. svåra sjukdomar och smärtlindring om aktiv dödshjälp fanns; Har det hänt i Holland? Har Holland fått sämre sjukvård för svårt sjuka i.o.m att de har aktiv dödshjälp? Skulle inte tro det va.

Sen vidhåller jag vid det jag skrev i mitt tidigare inlägg, att aktiv dödshjälp ska ske under mycket (juridiskt) strikta ramar, det får absolut inte ske lättvindigt på något sätt, det måste omgärdas av rigorös dokumentation och vattentäta lagar. Därtill ska det främst vända sig till de där exakt allt är uttömt sedan tidigare, man har testat allt och lite till under period utan tillfredsställande resultat, där patienten har en önskan om att inte leva längre, och där denne förmodligen ändå skulle dö inom en överskådlig framtid. I andra hand bör det finnas som en möjlighet för de som kanske förvisso inte är på väg in i/är i livets slutskede, men ändå har en mycket svår kronisk sjukdom där ingen behandling/bromsmedicin/whatever fungerar tillfredsställande och patienten rent av lider. Men i detta fall bör det omgärdas av ännu ytterligare hårdare dokumentation och prövningar.
Jag ser det, som sagt, framförallt som någonting som ska kunna erbjudas till dödssjuka där alla möjligheter redan är uttömda och testade under förhållandevis längre perioder, och där denne antingen är, eller är på väg in i livets slutskede och har en uttrycklig önskan om att få dö.
Under ovanstående förutsättningar ser jag inga som helsta moraliska betänkligheter med det, och ser absolut inte hur det skulle kunna försämra forskningen om t.ex. svåra sjukdomar.

 

[Lenis]

Vet man med sig att man inte vill bli gammal och dålig, ta livet av dig innan du kommer till den punkten då. Det kommer inte som en överraskning oftast.
.

Men herregud vilken oskön inställning. För det första gäller detta inte främst gamla, det gäller terminalt sjuka oavsett ålder. De som reser till klinikerna idag är överlag inte 90+.
Du tycker att människor som lider borde sett till att ha fixat saken innan, mao de får skylla sig själva? Hoppet är det sista som överger en. Så länge man hoppas måste man få hoppas, man ska inte behöva ta livet av sig "innan man kommer till den punkten". Det är en av anledningarna till att jag är för. Man ska inte behöva tänka att än kan jag gå o hoppa framför tåget, då gäller det att passa på.. för sen när jag ligger i svåra smärtor fjättrad i min säng och inte står ut längre och vården inte kan göra mer, då är det för sent, jag borde fixat det innan.

 

[Grazing]

Men herregud vilken oskön inställning. För det första gäller detta inte främst gamla, det gäller terminalt sjuka oavsett ålder. De som reser till klinikerna idag är överlag inte 90+.
Du tycker att människor som lider borde sett till att ha fixat saken innan, mao de får skylla sig själva? Hoppet är det sista som överger en. Så länge man hoppas måste man få hoppas, man ska inte behöva ta livet av sig "innan man kommer till den punkten". Det är en av anledningarna till att jag är för. Man ska inte behöva tänka att än kan jag gå o hoppa framför tåget, då gäller det att passa på.. för sen när jag ligger i svåra smärtor fjättrad i min säng och inte står ut längre och vården inte kan göra mer, då är det för sent, jag borde fixat det innan.

Säger bara krasst som det är. Alla sjuka vill inte dö konstant, hur avgör man vad som är tillfällig dödslängtan och permanent dödslängtan? Bara för att man är dålig betyder inte det per automatik att man vill dö. När man ligger och redan är dement så är det ändå försent att fatta något beslut, eller menar du att andra ska besluta åt dessa människor?

Livet är sällan konstant, det är bättre dagar och det är sämre dagar. Tar man livet av sig så kommer man heller aldrig mera få uppleva glädje heller, det är också att ta i beaktande. Dör gör vi alla oavsett hur vi än vänder och vrider på det, livet är inte så långt oavsett. Och som sagt, är man så dundersäker på hur man inte vill ha det som äldre, då får man göra något åt det innan helt enkelt. Och sålänge hoppet finns kvar, då tror jag det är få som väljer att ta sitt liv och hoppet är ju ofta det sista som lämnar än sägs det ju och hoppet finns förmodligen sålänge man är klar i huvet.

 

[Lenis]

Säger bara krasst som det är. Alla sjuka vill inte dö konstant, hur avgör man vad som är tillfällig dödslängtan och permanent dödslängtan? Bara för att man är dålig betyder inte det per automatik att man vill dö. När man ligger och redan är dement så är det ändå försent att fatta något beslut, eller menar du att andra ska besluta åt dessa människor?

Livet är sällan konstant, det är bättre dagar och det är sämre dagar.

Du tror att dessa beslut tas över en natt eller? Självklart är livet upp och ner. Men..
Du har uppenbarligen aldrig träffat en svårt lidande sjuk patient. Det är få som kan bli aktuella för assisterat självmord/aktiv dödshjälp, men de jag tänker på har inte bra dagar längre. Det är inte någon med en bump in the road där knäna gör lite ondare pga artros eller lite depp pga att man blivit dumpad som är uppe för debatt.

 

[Grazing]

Du tror att dessa beslut tas över en natt eller? Självklart är livet upp och ner. Men..
Du har uppenbarligen aldrig träffat en svårt lidande sjuk patient. Det är få som kan bli aktuella för assisterat självmord/aktiv dödshjälp, men de jag tänker på har inte bra dagar längre. Det är inte någon med en bump in the road där knäna gör lite ondare pga artros eller lite depp pga att man blivit dumpad som är uppe för debatt.

Vem avgör vad som är bra eller inte? Vem avgör att det aldrig någonsin kommer komma en bra dag igen? Om någon är såpass dålig att den aldrig kan uppleva glädje igen så undrar jag ju isåfall om dom är i rätt psykiska tillstånd att fatta ett sådant svårt beslut.

 

[Modest]

Jag har som sagt arbetat med handikappfrågor i många år, och är givetvis påverkad av att ha träffat en sån enormt mängd människor med olika funktionsnedsättningar. Det som majoriteten säger (som inte fötts med sin nedsättning utan fått den genom skada/trauma) är att de i början av sin rehabilitering ville dö. Mitt liv är borta. Mitt liv är värdelöst. Jag kommer aldrig att kunna X mer.

Sedan kommer assistansen igång. Rehabiliteringen. De träffar människor i liknande situation. Får prata. Inser att världen finns kvar. Då förändras också synen på kroppen, på möjligheterna. Det börjar handla om att få en fungerande assistans. En fungerande smärtlindring. Att våga ta plats (igen) i samhället.

Människor är inte statiska. Den stora fråga då blir - Vilken hjälp behöver jag för att leva aktivt? Samhällets jobb är att erbjuda den hjälpen. Det är där grundfrågan är då, inte att avsluta livet.

Jag har fått för mig att det är rätt stor skillnad på att ha varit med om ett livsförändrande trauma vs att ha en svår, kronisk sjukdom som ständigt försämras. I det sistnämnda fallet finns ju inga chanser till rehabilitering, bara en säker väg mot döden.

 

[EmmaBovary]

Vem avgör vad som är bra eller inte? Vem avgör att det aldrig någonsin kommer komma en bra dag igen? Om någon är såpass dålig att den aldrig kan uppleva glädje igen så undrar jag ju isåfall om dom är i rätt psykiska tillstånd att fatta ett sådant svårt beslut.

Det handlar väl snarare om fall där den potentiella bra dagen, inte väger upp för lidandet före och efter den. Och det vore önskvärt att berörda patient får fatta beslutet själv, och att någon form av nämnd godkänner det.

 

[Raderad medlem 6459]

@Lenis Jag är emot dödshjälp men tycker att ditt resonemang är väldigt intressant och empatiskt.

Jag avstår från att diskutera den här frågan men ville bara flika in det .