En dag till utan familjen

Tankarna snurrar runt och står still på samma gång. Jag vet inte vad som händer. Jag har fått en tid hos en som handlägger boendestöd, men jag vet inte längre vad jag ska säga. Dagen efter har jag en läkartid. Jag vet inte vad jag ska säga där heller. Någon kallelse till någon att prata med har jag inte fått än.

Idag skulle jag ha pratat med min chef. Det glömde jag bort. Jag har i alla fall lyckats jobba ganska hyfsat väl den här veckan. Onsdag och torsdag tog jag ut semester. På onsdagen var jag ute på sjön med en kompis. Det var väldigt trevligt och jag ville knappt åka hem efteråt. Jag trivs bäst ute i naturen.

Igår var det sista gången på depressionsskolan. Det var helt onödigt då det bara var en snabb genomgång av vad vi gått igenom de fyra första gångerna och sen kunde vi lämna feedback. Jag satt tyst i ett hörn och hade inte mycket att säga. Jag skulle ha lämnat in två papper till vårdsamordnaren också. Det var två skattningsformulär som jag ombetts fylla i, men jag glömde att lämna in dem.

Det här med olika diagnoser snurrar runt i min skalle. Jag vet egentligen inte vad det skulle göra för skillnad i mitt liv. Det enda jag egentligen vill ha är en familj. Och ingen diagnos i världen kommer att ge mig en familj. Mamma är dessutom krasslig och ingen vet hur länge hon kommer att hänga med. Kanske kommer det att vara för sent en dag. Som det ser ut nu så kommer vi aldrig att kunna mötas.

 

[Mabuse]

För att motsatsen är att jag är värdelös, duger inget till och borde vara död. Jag kommer aldrig att bli omtyckt för den jag är och jag kommer aldrig slippa vara ensam. Det är bara prestationer som räknas. Det är bara då jag eventuellt kan komma att få uppskattning.

Jag har svårt att komma på något. Idag när det regnar så har jag bara suttit vid datorn och inte gjort något alls. Jag åt frukost vid lunchtid. Nu väntar jag på att jag ska få gå och lägga mig igen.

Vad är det du gör när du sitter vid datorn? Finns det något där som känns intressant, som kan fånga ditt engagemang och kännas som något du vill göra?

 

[bettysmatte]

Klart det kan ge något att klappa en häst, men jag känner mig aldrig duktig när jag inte rider bra. Jag har ju aldrig dugt och vill kunna duga någon gång.

Fast du kommer aldrig att kunna rida bra. För hur bra du än blir, så är det inte bra nog i dina ögon.

Du behöver inte bli bättre. Du behöver lära dig att glädjas åt och acceptera det du är och det du kan just nu. Bara att överhuvudtaget KUNNA rida gör att du redan är "duktigare" än förmodligen 9 av 10 människor inom det området.

 

[Magiana]

Nu förstår jag ju att det kanske inte gör det mer motiverande att orka med besväret att hitta en medryttarhäst i dagsläget, men kan du inte tänka att det just nu vore bättre att vara fritidsryttare än att inte rida alls? Ändras förutsättningarna och det i längden blir otillfredsställande så kan du se dig om efter andra möjligheter, och att vara skogsmulle just nu skulle ändå ge dig timmar i sadeln och vara ett steg på vägen till den ridningen du vill åt.

Förmodligen är det vettigt, men jag vet inte om jag orkar ta tag i det. Utan utsikter att ta sig vidare så är jag inte särskilt motiverad.

Vad är det du gör när du sitter vid datorn? Finns det något där som känns intressant, som kan fånga ditt engagemang och kännas som något du vill göra?

Jag glor bara på Buke och Facebook. Att ägna en hel dag till det är rätt värdelöst.

Fast du kommer aldrig att kunna rida bra. För hur bra du än blir, så är det inte bra nog i dina ögon.

Du behöver inte bli bättre. Du behöver lära dig att glädjas åt och acceptera det du är och det du kan just nu. Bara att överhuvudtaget KUNNA rida gör att du redan är "duktigare" än förmodligen 9 av 10 människor inom det området.

Jag vill minst kunna vinna i de lägsta klasserna. Och sen vill jag klättra uppåt. Som det är nu så kan jag inte ens delta i de lägsta klasserna.

 

[Mabuse]

Förmodligen är det vettigt, men jag vet inte om jag orkar ta tag i det. Utan utsikter att ta sig vidare så är jag inte särskilt motiverad.


Jag glor bara på Buke och Facebook. Att ägna en hel dag till det är rätt värdelöst.


Jag vill minst kunna vinna i de lägsta klasserna. Och sen vill jag klättra uppåt. Som det är nu så kan jag inte ens delta i de lägsta klasserna.

Med andra ord, du hänger på sociala media. Du kan inte använda det till att få vänner och fördjupa relationerna till de vänner du har? En av de vänner jag har mest kontakt med, vi hörs dagligen, är en människa som bor i Alaska. Vi har aldrig träffats IRL, men har jättemycket utbyte av varandra och pratar om allt möjligt. Kunde en sån vänskapsrelation vara något för dig? Då behöver man ju inte stämma träff eller så, man slänger iväg ett meddelande när man har tid eller kommer att tänka på ngt, så svarar den andre när den har tid.

 

[Magiana]

Med andra ord, du hänger på sociala media. Du kan inte använda det till att få vänner och fördjupa relationerna till de vänner du har? En av de vänner jag har mest kontakt med, vi hörs dagligen, är en människa som bor i Alaska. Vi har aldrig träffats IRL, men har jättemycket utbyte av varandra och pratar om allt möjligt. Kunde en sån vänskapsrelation vara något för dig? Då behöver man ju inte stämma träff eller så, man slänger iväg ett meddelande när man har tid eller kommer att tänka på ngt, så svarar den andre när den har tid.

Det har aldrig slagit mig eftersom relationer online inte ger mig det jag önskar. Den fysiska kontakten där man man får alla tonlägen och mimik fattas stort. Jag får ingen känsla för personkemi online.

 

[Alexandra_W]

Jag har vistats i väldigt många stall genom åren och min erfarenhet är att det är extremt sällsynt. Enda undantaget var hos min förra hyresvärd. Jag red då en häst hon hade på foder och när den dog i kolik så fick jag rida hästen hon ägde.

Fuxen träffade jag genom hon som ägde Senioren.

Med tanke på att jag har haft så pass många medryttarhästar i så pass många (små) stall och det inte har hänt att jag fortsatt i samma stall mer än en gång så är det inget jag räknar med. Ska det inträffa så är det nog en förutsättning att man får in en fot i något större stall. De stall jag varit i har utan undantag varit små.


Ja, då kan jag ta lektioner.

Det är inte illa att vara fritidsryttare. Det råkar bara inte ligga i mitt intresse. Jag kan inte se ridning som endast friskvård. Det är otillfredsställande och ger mig inget i längden. Jag blir uttråkad.

Klart det kan ge något att klappa en häst, men jag känner mig aldrig duktig när jag inte rider bra. Jag har ju aldrig dugt och vill kunna duga någon gång.

Men "duga" kan ju vara att ge en häst möjlighet till uteridning, att ge en nervös häst ett lugn. Etc etc. Varför mäter du "duga" så prestationsbaserat och genom andras ögon?

Den jag ska duga och vara bra för är främst min häst. Att t ex ge henne trygghet nog att lugnt och avslappnat göra något hon tidigare fann svårt är viktigare än rida en viss rörelse osv.

Och hästeriet I helhet är en extremt liten del "perfekta träningspass" och en hel massa grundarbete av både häst och ryttare.
Med ditt synsätt skulle mitt hästeri inte gett mig ett dugg senaste 1.5 året.

Idag var jag och klappade och halvdant borstade. Och blev varm i hjärtat både av det - och av att hästen reagerade på min röst och sen ville hellre mysa än äta. (STORT I hennes värld). Hon har varit konvalescent över ett år. Lagom tills hon fick börja trava var olyckan framme och nu är jag konvalescent. Kommer kunna rida igen TIDIGAST i höst, och då är det ju bara börja om en långsam igångsättning som kommer ta minst ett halvår av skogsmullande.

Självklart skulle jag helst rida. Träna. Tävla (fast det är kört numera, för alltid). Men här och nu efter omständigheterna är att få skjuts till stallet och kunna klappa och pussa lika mycket värt som ridning, träning osv. För grundglädjen är i hästen - inte prestationen. Och finns ingen idé vara ledsen av det som är omöjligt just nu.

 

[Alexandra_W]

För att motsatsen är att jag är värdelös, duger inget till och borde vara död. Jag kommer aldrig att bli omtyckt för den jag är och jag kommer aldrig slippa vara ensam. Det är bara prestationer som räknas. Det är bara då jag eventuellt kan komma att få uppskattning.

Jag har svårt att komma på något. Idag när det regnar så har jag bara suttit vid datorn och inte gjort något alls. Jag åt frukost vid lunchtid. Nu väntar jag på att jag ska få gå och lägga mig igen.

Försök att ha samma referensram för dig som för andra, och försök att härda ut till psykologtiden.

 

[Sleepy]

@Magiana Känner du till Charles Dowding? Sök på youtube så hittar du hans trädgårdsfilmer.

 

[Magiana]

Men "duga" kan ju vara att ge en häst möjlighet till uteridning, att ge en nervös häst ett lugn. Etc etc. Varför mäter du "duga" så prestationsbaserat och genom andras ögon?

Den jag ska duga och vara bra för är främst min häst. Att t ex ge henne trygghet nog att lugnt och avslappnat göra något hon tidigare fann svårt är viktigare än rida en viss rörelse osv.

Och hästeriet I helhet är en extremt liten del "perfekta träningspass" och en hel massa grundarbete av både häst och ryttare.
Med ditt synsätt skulle mitt hästeri inte gett mig ett dugg senaste 1.5 året.

Idag var jag och klappade och halvdant borstade. Och blev varm i hjärtat både av det - och av att hästen reagerade på min röst och sen ville hellre mysa än äta. (STORT I hennes värld). Hon har varit konvalescent över ett år. Lagom tills hon fick börja trava var olyckan framme och nu är jag konvalescent. Kommer kunna rida igen TIDIGAST i höst, och då är det ju bara börja om en långsam igångsättning som kommer ta minst ett halvår av skogsmullande.

Självklart skulle jag helst rida. Träna. Tävla (fast det är kört numera, för alltid). Men här och nu efter omständigheterna är att få skjuts till stallet och kunna klappa och pussa lika mycket värt som ridning, träning osv. För grundglädjen är i hästen - inte prestationen. Och finns ingen idé vara ledsen av det som är omöjligt just nu.

Som människa har jag aldrig varit värd något. Det är bara vad jag presterar som är värt något.

När jag fick en grisrädd häst att kunna stå avslappnat bredvid grishagen så fick inte jag någon cred för det. Jag vet inte ens om hästen uppskattade det. Han blev i alla fall lugn och ställde inte längre till med en sjujäkla cirkus så fort vi skulle gå förbi grisarna. Men jag var fortfarande lika oduglig som innan.

Tidigare var det så mycket jag ville göra, men när jag blev ensam så insåg jag att inget har någon betydelse om livet ska spenderas ensam.

Mitt hästeri har egentligen aldrig gett något egentligen. Det har hela tiden handlat om att träna för att eventuellt SEN kunna tävla och vinna. Det är förvisso kul att träna men frustrerande att aldrig få resultat och åren går och går. Jag kommer aldrig ens till LC och mer än hälften av livet har redan gått. Jag så jävla frustrerad över att jag aldrig kommer att ha råd med en egen häst att träna och tävla. Det känns så otroligt orättvis. Varför fick jag det här usla livet för? Jag känner att livet rinner ifrån mig utan att det någonsin blev något med det.

 

[Magiana]

@Magiana Känner du till Charles Dowding? Sök på youtube så hittar du hans trädgårdsfilmer.

Jag har aldrig hört talas om honom.

 

[Alexandra_W]

Som människa har jag aldrig varit värd något. Det är bara vad jag presterar som är värt något.

När jag fick en grisrädd häst att kunna stå avslappnat bredvid grishagen så fick inte jag någon cred för det. Jag vet inte ens om hästen uppskattade det. Han blev i alla fall lugn och ställde inte längre till med en sjujäkla cirkus så fort vi skulle gå förbi grisarna. Men jag var fortfarande lika oduglig som innan.

Tidigare var det så mycket jag ville göra, men när jag blev ensam så insåg jag att inget har någon betydelse om livet ska spenderas ensam.

Mitt hästeri har egentligen aldrig gett något egentligen. Det har hela tiden handlat om att träna för att eventuellt SEN kunna tävla och vinna. Det är förvisso kul att träna men frustrerande att aldrig få resultat och åren går och går. Jag kommer aldrig ens till LC och mer än hälften av livet har redan gått. Jag så jävla frustrerad över att jag aldrig kommer att ha råd med en egen häst att träna och tävla. Det känns så otroligt orättvis. Varför fick jag det här usla livet för? Jag känner att livet rinner ifrån mig utan att det någonsin blev något med det.

Det du måste ha hjälp med och förhoppningsvis kommer få hjälp med är att komma bort från att du behöver bekräftelse från någon annan person. Den grisrädda hästen. Jag hade fått bekräftelse nog av hästen, av att ha lyckats. Det är inget du kan eller som kan begäras av dig nu. Men det är dit du behöver få hjälp att komma. Och man kan få hjälp att komma dit. Men det är blod, svett och tårar och läskigt. Men en enorm befrielse när man är där och värt vägen

Jag anser inte mitt liv är uselt. Tvärtom. Och jag har INTE uppnått det du tycker du måste för att livet inte ska vara uselt.

 

[Trissa]

Som människa har jag aldrig varit värd något. Det är bara vad jag presterar som är värt något.

Säger vem?

 

[MiaMia]

Som människa har jag aldrig varit värd något. Det är bara vad jag presterar som är värt något.

När jag fick en grisrädd häst att kunna stå avslappnat bredvid grishagen så fick inte jag någon cred för det. Jag vet inte ens om hästen uppskattade det. Han blev i alla fall lugn och ställde inte längre till med en sjujäkla cirkus så fort vi skulle gå förbi grisarna. Men jag var fortfarande lika oduglig som innan.

Tidigare var det så mycket jag ville göra, men när jag blev ensam så insåg jag att inget har någon betydelse om livet ska spenderas ensam.

Mitt hästeri har egentligen aldrig gett något egentligen. Det har hela tiden handlat om att träna för att eventuellt SEN kunna tävla och vinna. Det är förvisso kul att träna men frustrerande att aldrig få resultat och åren går och går. Jag kommer aldrig ens till LC och mer än hälften av livet har redan gått. Jag så jävla frustrerad över att jag aldrig kommer att ha råd med en egen häst att träna och tävla. Det känns så otroligt orättvis. Varför fick jag det här usla livet för? Jag känner att livet rinner ifrån mig utan att det någonsin blev något med det.

Men vem bestämmer det och utifrån vilka referensramar?
Varför väljer DU att det enda värde som DU ska se hos dig själv är hur du värderas av andra?

Typ halva Sveriges befolkning har inte råd med en egen häst (eller saknar möjligheter av andra skäl). Varför är det så extremt orättvist att just du inte har det?

 

[bettysmatte]

Mitt hästeri har egentligen aldrig gett något egentligen. Det har hela tiden handlat om att träna för att eventuellt SEN kunna tävla och vinna. Det är förvisso kul att träna men frustrerande att aldrig få resultat och åren går och går. Jag kommer aldrig ens till LC och mer än hälften av livet har redan gått. Jag så jävla frustrerad över att jag aldrig kommer att ha råd med en egen häst att träna och tävla. Det känns så otroligt orättvis. Varför fick jag det här usla livet för? Jag känner att livet rinner ifrån mig utan att det någonsin blev något med det.

Men att inte ha råd att ha egen häst och träna och tävla är väl inte särskilt ovanligt? Jag har fortfarande mina två hästar, men de kostar ju minimalt när de bor här hemma, bara verkas, osv. I år har höet varit DYRT, men det är väl den enda riktigt stora utgiften för dem just nu. Jag hade INTE känt att jag hade haft råd att åka runt och träna och tävla. Och verkligen inte tid heller, för den delen.

För mig är det VÄLDIGT främmande att säga att hästeriet inte "ger något" bara för att man inte kan tävla. När jag var yngre tränade jag mycket - och tyckte att det var superkul att känna känslan när hästen verkligen gick sådär riktigt bra - men tävla ville jag egentligen aldrig. Det känns verkligen konstigt för mig att man mäter häst som hobby ENBART i om man kan tävla framgångsrikt eller inte .

 

[Magiana]

Säger vem?

Facit.

Jag sitter ensam dag efter dag.

Det du måste ha hjälp med och förhoppningsvis kommer få hjälp med är att komma bort från att du behöver bekräftelse från någon annan person. Den grisrädda hästen. Jag hade fått bekräftelse nog av hästen, av att ha lyckats. Det är inget du kan eller som kan begäras av dig nu. Men det är dit du behöver få hjälp att komma. Och man kan få hjälp att komma dit. Men det är blod, svett och tårar och läskigt. Men en enorm befrielse när man är där och värt vägen

Jag anser inte mitt liv är uselt. Tvärtom. Och jag har INTE uppnått det du tycker du måste för att livet inte ska vara uselt.

Jag lyckades aldrig i ridningen med den hästen. Han fortsatte att skygga vid grishagen som låg bredvid ridbanan. Och ägaren sprang han över för att han reagerade för grisarna.

Men vem bestämmer det och utifrån vilka referens ramar?
Varför väljer DU att det enda värde som DU ska se hos dig själv är hur du värderas av andra?

Typ halva Sveriges befolkning har inte råd med en egen häst (eller saknar möjligheter av andra skäl). Varför är det så extremt orättvist att just du inte har det?

Men varför sitter jag alltid ensam då? Jag är jävligt missnöjd med mig själv när jag inte lyckats bättre än att vara ensam dag efter dag. Uppenbarligen duger jag inte för folk av någon anledning.

Andra människor har väl något som gör dem värda något. Det har inte jag.

Och idag har kvällsångesten redan gjort sig till känna. Jag sov ju alldeles för länge och har inte gjort något alls idag, så det är inte så konstigt. Jag hatar att vara ensam.

 

[vallhund]

Facit.

Jag sitter ensam dag efter dag.


Jag lyckades aldrig i ridningen med den hästen. Han fortsatte att skygga vid grishagen som låg bredvid ridbanan. Och ägaren sprang han över för att han reagerade för grisarna.


Men varför sitter jag alltid ensam då? Jag är jävligt missnöjd med mig själv när jag inte lyckats bättre än att vara ensam dag efter dag. Uppenbarligen duger jag inte för folk av någon anledning.

Andra människor har väl något som gör dem värda något. Det har inte jag.

Och idag har kvällsångesten redan gjort sig till känna. Jag sov ju alldeles för länge och har inte gjort något alls idag, så det är inte så konstigt. Jag hatar att vara ensam.

Skärp dig! Vi är många som är ensamma utan att anklaga omvärlden.

 

[Magiana]

Skärp dig! Vi är många som är ensamma utan att anklaga omvärlden.

Andra står väl ut bättre eller så sitter vi i samma båt.

 

[MiaMia]

Men varför sitter jag alltid ensam då? Jag är jävligt missnöjd med mig själv när jag inte lyckats bättre än att vara ensam dag efter dag. Uppenbarligen duger jag inte för folk av någon anledning.

Det är en milt sagt snäv analysram.
Det finns massor av andra potentiela faktorer i den ekvationen. Finns massor av människor som är ensamma, men utan att det beror på att de är värdelösa eller odugliga (jag t.ex. )

Du kan inte på alvar mena att du inte kan rida utan tävlingsambition av det skälet att ingen vill vara vän med dig om du skogsmullerider för att du är för oduglig då?
Vilket bevisas av att alla andra som skogsmullerider ses som dåliga och aldrig har några vänner, eller? Din logik är helt orimlig.

 

[Hippocampus]

Facit.

Jag sitter ensam dag efter dag.


Jag lyckades aldrig i ridningen med den hästen. Han fortsatte att skygga vid grishagen som låg bredvid ridbanan. Och ägaren sprang han över för att han reagerade för grisarna.


Men varför sitter jag alltid ensam då? Jag är jävligt missnöjd med mig själv när jag inte lyckats bättre än att vara ensam dag efter dag. Uppenbarligen duger jag inte för folk av någon anledning.

Andra människor har väl något som gör dem värda något. Det har inte jag.

Och idag har kvällsångesten redan gjort sig till känna. Jag sov ju alldeles för länge och har inte gjort något alls idag, så det är inte så konstigt. Jag hatar att vara ensam.

Men hur ska folk veta att du finns när du inte diskuterar på sociala medier, inte går ut och träffar folk, inte har arbetskamrater osv? Du vill inte ha online-kompisar.
Hur ska du komma dit till att ha vänner du känner dig trygg med när du inte exploaterar dig bland folk? Det är skitläskigt men ingen kommer och ringer på dörren. Jag har själv varit där, min framgång var som sagt att alltid utmana ångesten, rädslan och ”den sköna bubblan”.

 

[Trissa]

Men varför sitter jag alltid ensam då? Jag är jävligt missnöjd med mig själv när jag inte lyckats bättre än att vara ensam dag efter dag. Uppenbarligen duger jag inte för folk av någon anledning.

Om du inte tycker om dig själv, varför skulle andra göra det? Jag vet att det är svårt för dig just nu att se att du är värdefull, men det är den änden du behöver börja i. Att tycka om dig själv.