En dag till utan familjen

Tankarna snurrar runt och står still på samma gång. Jag vet inte vad som händer. Jag har fått en tid hos en som handlägger boendestöd, men jag vet inte längre vad jag ska säga. Dagen efter har jag en läkartid. Jag vet inte vad jag ska säga där heller. Någon kallelse till någon att prata med har jag inte fått än.

Idag skulle jag ha pratat med min chef. Det glömde jag bort. Jag har i alla fall lyckats jobba ganska hyfsat väl den här veckan. Onsdag och torsdag tog jag ut semester. På onsdagen var jag ute på sjön med en kompis. Det var väldigt trevligt och jag ville knappt åka hem efteråt. Jag trivs bäst ute i naturen.

Igår var det sista gången på depressionsskolan. Det var helt onödigt då det bara var en snabb genomgång av vad vi gått igenom de fyra första gångerna och sen kunde vi lämna feedback. Jag satt tyst i ett hörn och hade inte mycket att säga. Jag skulle ha lämnat in två papper till vårdsamordnaren också. Det var två skattningsformulär som jag ombetts fylla i, men jag glömde att lämna in dem.

Det här med olika diagnoser snurrar runt i min skalle. Jag vet egentligen inte vad det skulle göra för skillnad i mitt liv. Det enda jag egentligen vill ha är en familj. Och ingen diagnos i världen kommer att ge mig en familj. Mamma är dessutom krasslig och ingen vet hur länge hon kommer att hänga med. Kanske kommer det att vara för sent en dag. Som det ser ut nu så kommer vi aldrig att kunna mötas.

 

[Magiana]

Men det är väl ingen som pratar om misshandel och barn nu, eller är du på riktigt rädd för att människor ska misshandla dig i dagsläget om du säger/gör fel?

Ingen gör rätt hela tiden, alla gör misstag och dumheter lite nu och då utan att världen går under och det är där jag menar att du måste öppna upp inför dig själv och inte vara så extremt rigid i din tro (för en tro är det, inte en sanning) att andra människor ska balla ur totalt om du råkar göra ett misstag eller säga något helt galet.

Nej, men det är den grund jag står på. Jag har inte fått någon behandling för att agera annorlunda. Det sitter i ryggmärgen.

Sånt kallas för trauma.

Ok nu talar jag för mig själv, men jag har verkligen inte och skulle inte ha några problem med att ha riktigt nära vänner som "gör fel", vad som nu innefattas i ett så vagt begrepp. (Jag förutsätter att "göra fel" inte innefattar någon form av grövre brott eller uppenbart medveten, större elakhet/sadism.)

Jag skulle verkligen inte rygga för en vänskap för att den andre har det jobbigt eller mår dåligt. Och jag känner inte många som skulle det.

Vad jag däremot skulle rygga - rejält - för, är en "vänskap" där den andre har noll förståelse/förmåga eller ännu värre noll vilja till att försöka att se någonting ur mitt eller andras perspektiv. Är det något som skulle kännas kvävande och begränsande i ett umgänge, så är det en sådan känsla.

Förståelsen måste gå två vägar, inte bara en. Även om också förståelsen kan misslyckas någon gång ibland, så behöver åtminstone jag känna att det finns en sådan ambition från båda håll för att investera känslomässigt. För mig så är det något nödvändigt för att det ska bli en nära och stabil vänskap, att den andre är intresserad av försöka förstå och vilja sätta sig in i också hur jag resonerar. Och därför kunna acceptera och hantera det på ett schysst sätt. På samma sätt som jag förväntas göra på andra hållet.

Först då kan det bli en sådan vänskap som finns kvar, alldeles oavsett om den andre misslyckas på något sätt eller "gör fel".

Att den andre skulle bli kränkt och förbannad om jag inte hade möjlighet att ställa upp när den andre behövde det, oavsett mina skäl för det. Att den andre skulle tycka jag var helt dum i huvudet om jag råkat ge bort något som hen inte ville ha. Att den andre skulle döma ut mig för att jag någon gång föreslog "fel" saker för att lösa ett problem. Allt det är saker som i alla fall inte visar någon ambition att vilja försöka se saker från fler sidor än sin egen orubbliga fixpunkt. Det är mer "bend the knee" än en ömsesidig vänskap för mig. Och det är svårt att bygga något stabilt på en sådan grund.

Det som har varit i ditt liv har varit, och hur hemskt det än var så kommer ingenting av det att ändras om det så sätts på pränt tusen gånger till.

Men är du orolig för hur dina sociala kontakter framåt i tiden ska kunna utvecklas till något hållbart? Är du rädd att framöver förlora människor som du vill vara nära och känna dig trygg med? Då måste jag hålla med alla som redan sagt att det skulle behövas ett större fokus på att försöka ta in och hantera andra personers perspektiv på saker, mer och oftare än vad som framgår i dessa trådar. Och att det skulle lägga en stabilare grund på många plan.

Det är sin sak att inte kunna det, och det är helt okej att försöka och misslyckas. Där kan säkert terapi ge värdefulla eller nödvändiga nycklar och verktyg.

Men det allra första steget måste ju vara att VILJA. Att se förändringar hos sig själv som något att sträva efter, och en målbild hur man skulle vilja fungera i stället för hur det är nu. Har du en sådan vilja, och är du beredd att försöka ändra på någonting hos dig själv, när det gäller att ta in andra människors perspektiv på saker och händelser? Eller ser du själv den biten som ett icke-problem?

Jag accepterar det mesta så länge jag inte blir illa behandlad.

https://www.oru.se/institutioner/ju.../amnenenheter/psykologi/psykologmottagningen/

Kan detta vara något för dig?

Möjligt. Jag har dock fått en samtalskontakt nu som jag ska träffa nästa fredag. Det är samma person jag träffade i februari. Hon är ok och klampar inte på som en elefant i ett glashus så jag får närma mig det som är otäckt på mina villkor i stället för att jag skräms bort.

@Magiana Tre saker att säga om din barndom:

Jag önskar att inget barn behövde uppleva något liknande.
Det var inte ditt fel.
Det är över nu.

Tre historier om individer (fyrbeningar) jag haft hos mig som visar att tragiska erfarenheter med påföljande strykräddhet går att ta sig förbi:

Katten. Attackerade i förebyggande syfte när en kom nära. Allmänt ilsk och osäker.
Hunden. Rymde till grannen om en gick över gården med en hammare i handen. Gick och gömde sig vid åsynen av flugsmäcken. Otrygg, vilsen.
Hästen. Livrädd för män. Kastade sig undan om en kom för snabbt emot honom. Högg i förebyggande syfte vid borstning och verkning. Mycket bakrädd.

Alla bemöttes med kärlek, trygghet, närhet, tålamod, förståelse och överseende med tidigare inlärda reaktioner. Katten blev fullständigt trygg och en underbar, kelig kisse. Hunden blev glad, trygg och tillgiven och en fantastisk familjemedlem. Hästen blev lycklig, tillitsfull, lugn och älskade att dra sin vagn.

Det kommer att bli bra.

Jag önskar bara att jag hade fått behandling långt tidigare. Det som syntes utåt var min ångest och den behandlades som en isolerad företeelse. Mitt övriga dåliga mående uppmärksammades aldrig, inte ens när jag specifikt sökte för det. Då satte de en slasktrattsdiagnos på mig bakom min rygg och någon behandling fick jag inte. Så allt från förr ligger kvar. Jag lever efter de mönster jag har lärt mig.

Ångesten lärde jag mig att hantera när livet fungerade och under några år så var jag frisk. Men nu när livet åter inte fungerar så har ångesten återkommit. Jag känner av det titt och tätt, senast igår kväll. Så man behöver ju se till helheten, inte bara enstaka delar i det dåliga måendet.

Så egentligen kan man säga att du är rädd av gammal vana utan att ens veta vad du är rädd för. Vilket inte är konstigt. Men att ta till sig det och just se att jag är rädd men det finns inget att vara rädd för egentligen, är första steget att kunna gå vidare.

Alla hamnar lätt i invanda mönster. Det är mänskligt. Men när man låter ett mönster styra när faran är borta så låter man samtidigt det som hände och sen som behandlade en illa att fortsätta ha kontroll. Dvs en nu oviktig person styr ditt liv. Det är det jag tjatat om du måste börja frigöra dig från.

Dina föräldrar gjorde fel. Barnet hade anledning vara rädd. Men vill du verkligen föräldrarna ska fortsätta styra dig som vuxen bara för att du tillåter det? Och svara inte att du inte kan göra något åt det, för frågan är steget innan. VILL du att dina barndomsupplevelser faktiskt slutar styra ditt liv?

Det är ju därför jag behöver terapi, men det har varit så otroligt svårt att få det. Nu ska jag träffa en psykolog på fredag nästa vecka. Det har varit en lång kamp för att komma dit.

 

[Sleepy]

Jag önskar bara att jag hade fått behandling långt tidigare. Det som syntes utåt var min ångest och den behandlades som en isolerad företeelse. Mitt övriga dåliga mående uppmärksammades aldrig, inte ens när jag specifikt sökte för det. Då satte de en slasktrattsdiagnos på mig bakom min rygg och någon behandling fick jag inte. Så allt från förr ligger kvar. Jag lever efter de mönster jag har lärt mig.

Ångesten lärde jag mig att hantera när livet fungerade och under några år så var jag frisk. Men nu när livet åter inte fungerar så har ångesten återkommit. Jag känner av det titt och tätt, senast igår kväll. Så man behöver ju se till helheten, inte bara enstaka delar i det dåliga måendet.

Ja, det är helheten och orsaken till reaktionerna som måste ses. Bättre sent än aldrig; nu ska du få hjälp och det kommer att ta tid att lära om, men det är på inget sätt omöjligt. Tålamod och små steg framåt (och ett och annat steg bakåt ibland). Limma på lager på lager med nya positiva erfarenheter så blir det starkt. Det kommer att bli bra.

 

[Fruentimber]

Jag accepterar det mesta så länge jag inte blir illa behandlad.

Dina inlägg om hur förväntad vänskap bör se ut tyder inte riktigt på det. Du har en väldigt snäv ram om hur umgänge ska/får gå till. Det kan förstås hjälpas genom terapi, men då måste man ju vara villig att ändra det också. Dvs acceptera att den bild man har av hur umgänge bör se ut, inte nödvändigtvis stämmer eller är den lämpligaste. Hoppas att du får den hjälp du behöver!

 

[vallhund]

Undrar vad du har för bild av andras uppväxt o ursprungsfamiljer? Vi har alla slungats runt i livets betongblandare, de flesta av oss har överlevt, en del har gått under. Jag tror att ingen utav oss har haft ett perfekt liv med perfekta föräldrar.
Många av oss har turen att leva i länder där det finns psykoterapeuter som kan hjälpa oss att komma vidare, trots barlasten.

Jag har som tur är (för mig) två äldre bröder som fick utstå min mors värsta sidor.

En gång när jag var 10 år stod jag på mig och sa emot min mor, hon gick o tog på sig sin baddräkt o badmössa o deklarerade att hon skulle simma utanför revet o simma tills hon inte orkade mera (utanför revet fanns det hajar. Cypern)

Jag har turen att numera leva i Sverige, jag gick i terapi som ung vuxen o ett decennium senare i psykoanalys i flera år, jag är nog så hel som jag kan bli.

Jag finns på bild på ett bokomslag när jag var fyra år, i knät på en grekisk/ortodosk nunna. Det finns fler bilder på mig som jag upplever väldigt kränkande.

 

[Magiana]

Dina inlägg om hur förväntad vänskap bör se ut tyder inte riktigt på det. Du har en väldigt snäv ram om hur umgänge ska/får gå till. Det kan förstås hjälpas genom terapi, men då måste man ju vara villig att ändra det också. Dvs acceptera att den bild man har av hur umgänge bör se ut, inte nödvändigtvis stämmer eller är den lämpligaste. Hoppas att du får den hjälp du behöver!

Ändå kommer jag överens med de allra flesta. Men de allra flesta stannar också på en ytlig nivå av bekantskap. Att umgås nära med någon jag inte klickar med känns inte så intressant för mig. Det måste dessutom gå åt båda hållen om umgänge ska ske, d.v.s. det måste finnas personkemi som stämmer.

Så jag fattar faktiskt inte alls vad du menar. Menar du att man har en snäv ram om man inte vill umgås med alla som man vet förnamnet på?

 

[Fruentimber]

Ändå kommer jag överens med de allra flesta. Men de allra flesta stannar också på en ytlig nivå av bekantskap. Att umgås nära med någon jag inte klickar med känns inte så intressant för mig. Det måste dessutom gå åt båda hållen om umgänge ska ske, d.v.s. det måste finnas personkemi som stämmer.

Så jag fattar faktiskt inte alls vad du menar. Menar du att man har en snäv ram om man inte vill umgås med alla som man vet förnamnet på?

Nej, det är förstås inte alls vad jag menar. Men flera i tråden har ju påpekat att du verkar ha en väldigt fast bild om hur umgänge ska gå till? Det är ju just den där ytliga nivån som det kanske stannar vid om man inte vidgar sina vyer och perspektiv något.

 

[Lillgrådis]

Jag accepterar det mesta så länge jag inte blir illa behandlad.

Definitionen av "att bli illa behandlad" kan många gånger också skilja sig åt, beroende på vems perspektiv man har.

Men om du upplever och tolkar en situation som att du blir illa behandlad, jag menar nu inte fysiskt misshandlad. Och den andre personen egentligen bara menar väl men misslyckas, är stressad eller på dåligt humör, inte tänker på samma sätt som du eller på något sätt "gör fel" (för att använda dina egna ord om detta som du själv anser är dåligt att andra inte tillåter dig).

Är du då själv beredd att försöka hantera att någon annan person "gjort fel" och ta in att den personen MENADE inte att behandla dig illa, även om dina känslor och ditt perspektiv tolkade situationen som att du blev illa behandlad? Eller jobba med sätt att försöka ta in den andres perspektiv, för att kunna hantera och på sikt acceptera det?

 

[Mabuse]

Ändå kommer jag överens med de allra flesta. Men de allra flesta stannar också på en ytlig nivå av bekantskap. Att umgås nära med någon jag inte klickar med känns inte så intressant för mig. Det måste dessutom gå åt båda hållen om umgänge ska ske, d.v.s. det måste finnas personkemi som stämmer.

Så jag fattar faktiskt inte alls vad du menar. Menar du att man har en snäv ram om man inte vill umgås med alla som man vet förnamnet på?

Den snäva ramen handlar kanske mer om att man ska fokusera på dina behov, exempelvis förstå när man är gäst hos dig så ska man låta dig vara ifred, laga maten själv och bara störa dig för att fråga om du vill äta maten man lagat. Man ska betala för sig om man ber om hjälp, och förstå själv hur mycket och vilken betalning som är lämplig. Man ska vara intressant för dig, så att du känner att umgänget ger dig något hela tiden. Man ska inte tränga sig på, men ändå finnas närvarande i din vardag såpass mycket att du inte behöver stämma träff, utan umgänget blir av utan att du behöver planera det. Osv.

Folk är såklart olika, men jag vet med mig själv att jag nog inte skulle kvala till dina krav. Ingen av mina vänner eller i min familj heller.

Det kanske inte alls är så det är, jag beskriver den bild man kan få om man inte har träffat dig utan bara läser vad du skriver här.

 

[mackan]

@Magiana vad skönt att du fått tid nu för psykologhjälp Ta väl vara på det nu och var öppen för att ja- det kan /lär bli jobbigt osv !

 

[Inte_Ung]

Så jag fattar faktiskt inte alls vad du menar. Menar du att man har en snäv ram om man inte vill umgås med alla som man vet förnamnet på?

Den snäva ramen handlar om hur många egenskaper som du förväntar dig hos någon som skall vara din vän. Med dina önskemål så faller nog de flesta bort. Jag skulle aldrig klara av att motsvara den beskrivning av din lämpliga vän som du presenterar i den här tråden.
Så jag faller bort.
Helt krasst så skulle jag aldrig duga i dina ögon.
Risken är att du sorterar så hårt att ingen blir kvar.

 

[Magiana]

Definitionen av "att bli illa behandlad" kan många gånger också skilja sig åt, beroende på vems perspektiv man har.

Men om du upplever och tolkar en situation som att du blir illa behandlad, jag menar nu inte fysiskt misshandlad. Och den andre personen egentligen bara menar väl men misslyckas, är stressad eller på dåligt humör, inte tänker på samma sätt som du eller på något sätt "gör fel" (för att använda dina egna ord om detta som du själv anser är dåligt att andra inte tillåter dig).

Är du då själv beredd att försöka hantera att någon annan person "gjort fel" och ta in att den personen MENADE inte att behandla dig illa, även om dina känslor och ditt perspektiv tolkade situationen som att du blev illa behandlad? Eller jobba med sätt att försöka ta in den andres perspektiv, för att kunna hantera och på sikt acceptera det?

Jag vet att skit händer. Sånt är livet liksom. Jag klandrar ingen för att denne är trött, inte på humör, stressad över jobbet, är orolig över sjukt djur eller vad tusan som helst.

Men att inte be om ursäkt när man märker att jag blivit ledsen av något denne gjort, är liksom inte schysst. När familjen försvann, utan att en kommunicera till mig att de skulle åka och utan att säga hejdå, så försvann en del av mitt liv. De tryckte på min allra ömmaste punkt. Min mamma och mina syskon har alltid kunnat hålla ihop. Jag har alltid varit utanför (p.g.a. att det jävla svinet till farsa hade vårdnaden om mig och han antingen slogs eller var frånvarande). Och nu blev jag utanför igen, bara för att jag var utmattad och sjuk.

Den snäva ramen handlar kanske mer om att man ska fokusera på dina behov, exempelvis förstå när man är gäst hos dig så ska man låta dig vara ifred, laga maten själv och bara störa dig för att fråga om du vill äta maten man lagat. Man ska betala för sig om man ber om hjälp, och förstå själv hur mycket och vilken betalning som är lämplig. Man ska vara intressant för dig, så att du känner att umgänget ger dig något hela tiden. Man ska inte tränga sig på, men ändå finnas närvarande i din vardag såpass mycket att du inte behöver stämma träff, utan umgänget blir av utan att du behöver planera det. Osv.

Folk är såklart olika, men jag vet med mig själv att jag nog inte skulle kvala till dina krav. Ingen av mina vänner eller i min familj heller.

Det kanske inte alls är så det är, jag beskriver den bild man kan få om man inte har träffat dig utan bara läser vad du skriver här.

Du har tolkat snävt.

Det är jävligt svårt att göra sig förstådd i text då folk lätt både övertolkar och feltolkar. Nyanserna försvinner. Kanske borde jag sätta detaljerade "disclaimers" i varje inlägg? Dessvärre orkar jag inte det.

@Magiana vad skönt att du fått tid nu för psykologhjälp Ta väl vara på det nu och var öppen för att ja- det kan /lär bli jobbigt osv !

Hoppas att det hjälper. Jag gick en promenad idag under kvällen och undrade om det egentligen är för sent. Kanske går det inte längre. Jag vet inte längre vad jag kämpar för då jag inte vill ha det liv jag lever. Det är som om en stor bit av mig är borta och jag är bara ett skal kvar. Tomrummet i mig förblir nog tomt.

 

[Kilauea]

Hoppas att det hjälper. Jag gick en promenad idag under kvällen och undrade om det egentligen är för sent. Kanske går det inte längre. Jag vet inte längre vad jag kämpar för då jag inte vill ha det liv jag lever. Det är som om en stor bit av mig är borta och jag är bara ett skal kvar. Tomrummet i mig förblir nog tomt.

Jag hoppas innerligt du har fel och kan få tillbaka ork och glädje i livet .

 

[escodobe]

Jag vet att skit händer. Sånt är livet liksom. Jag klandrar ingen för att denne är trött, inte på humör, stressad över jobbet, är orolig över sjukt djur eller vad tusan som helst.

Men att inte be om ursäkt när man märker att jag blivit ledsen av något denne gjort, är liksom inte schysst. När familjen försvann, utan att en kommunicera till mig att de skulle åka och utan att säga hejdå, så försvann en del av mitt liv. De tryckte på min allra ömmaste punkt. Min mamma och mina syskon har alltid kunnat hålla ihop. Jag har alltid varit utanför (p.g.a. att det jävla svinet till farsa hade vårdnaden om mig och han antingen slogs eller var frånvarande). Och nu blev jag utanför igen, bara för att jag var utmattad och sjuk.


Du har tolkat snävt.

Det är jävligt svårt att göra sig förstådd i text då folk lätt både övertolkar och feltolkar. Nyanserna försvinner. Kanske borde jag sätta detaljerade "disclaimers" i varje inlägg? Dessvärre orkar jag inte det.


Hoppas att det hjälper. Jag gick en promenad idag under kvällen och undrade om det egentligen är för sent. Kanske går det inte längre. Jag vet inte längre vad jag kämpar för då jag inte vill ha det liv jag lever. Det är som om en stor bit av mig är borta och jag är bara ett skal kvar. Tomrummet i mig förblir nog tomt.

Så bra att du kom ut på en promenad!
När jag mådde som sämst hade jag svårt att orka läsa, och med tanke på att jag normalt kan läsa ett par böcker om dagen så...

Jag började läsa om några ungdomsfavoriter för att få igång läsvanan igen.

Jag tror verkligen att du skulle behöva fylla på ditt skal med lite givande input i lagom dos.
Till exempel galen i humlor, någon växtbok eller Lena Furbergs serieböcker.
Vad som helst som bryter din vardag nu nät du mest verkar vönta på att dagen ska gå.
I början får man kanske tvinga sig att läsa och man orkar inte så länge. Men man kan träna upp det igen, jag lovar!

 

[Magiana]

Så bra att du kom ut på en promenad!
När jag mådde som sämst hade jag svårt att orka läsa, och med tanke på att jag normalt kan läsa ett par böcker om dagen så...

Jag började läsa om några ungdomsfavoriter för att få igång läsvanan igen.

Jag tror verkligen att du skulle behöva fylla på ditt skal med lite givande input i lagom dos.
Till exempel galen i humlor, någon växtbok eller Lena Furbergs serieböcker.
Vad som helst som bryter din vardag nu nät du mest verkar vönta på att dagen ska gå.
I början får man kanske tvinga sig att läsa och man orkar inte så länge. Men man kan träna upp det igen, jag lovar!

Med tanke på hur dåligt jag mådde på promenaden så tror jag nog att jag bör låta bli framöver. Tankarna fick fritt spelrum och de var inte positiva alls. Det är nog bättre jag håller på med trädgården. Jag håller på en stund, tar en paus, gör lite till, tar en ny paus o.s.v. Det går inte särskilt fort men något blir ju gjort i alla fall.

Jag har en bok om permakultur som jag köpte förra året. Den har jag läst delvis, men sen har den blivit liggande. Så där är det jämt. Jag börjar läsa, men avslutar aldrig. Jag har inte tagit mig igenom en enda bok på säkert 10 år. Även om boken är intressant så fastnar jag ändå.

 

[EmmaBovary]

Med tanke på hur dåligt jag mådde på promenaden så tror jag nog att jag bör låta bli framöver. Tankarna fick fritt spelrum och de var inte positiva alls. Det är nog bättre jag håller på med trädgården. Jag håller på en stund, tar en paus, gör lite till, tar en ny paus o.s.v. Det går inte särskilt fort men något blir ju gjort i alla fall.

Jag har en bok om permakultur som jag köpte förra året. Den har jag läst delvis, men sen har den blivit liggande. Så där är det jämt. Jag börjar läsa, men avslutar aldrig. Jag har inte tagit mig igenom en enda bok på säkert 10 år. Även om boken är intressant så fastnar jag ändå.

Jag kan relatera, även om det oftast rensar tankarna och hjälper till när man kommer i rörelse så slår det helt fel ibland och det nattsvarta blir ännu mer märkbart. För egen del så lyssnar jag nästan alltid på musik när jag går eller springer, är det ett alternativ för dig? En ljudbok i öronen är nog guld också, även om jag själv sällan lyssnar på det.

 

[Lillgrådis]

Jag lyssnade på ett intressant föredrag med Anders Hansen (överläkare i psykiatri) för en tid sedan. Han har skrivit boken Hjärnstark som ju blivit lite av en bestseller.

Även om det är allmänt känt att det är nyttigt att röra på sig, så var det fascinerande hur många punkter han pekade på när det gäller forskningsbekräftade samband mellan motion och hjärnans funktioner inklusive koncentrationsförmåga, minne och mående. Så av de skälen är det ju synd om andra saker gör att du inte vill fortsätta med promenaderna.

Ett av hans föredrag i ämnet finns på Youtube ("Hjärnstark i Helsingborg", ca 45 minuter allt som allt). Med tidsindelade avsnitt i början ifall man bara vill lyssna på avsnittet om koncentration eller kreativitet eller intelligens, och motionens betydelse där.

(Ska tilläggas att han berättar på ett väldigt lättbegripligt och engagerande sätt och inte sådär knastertorrt som man kanske befarar från en överläkare i psykiatri)

 

[escodobe]

Med tanke på hur dåligt jag mådde på promenaden så tror jag nog att jag bör låta bli framöver. Tankarna fick fritt spelrum och de var inte positiva alls. Det är nog bättre jag håller på med trädgården. Jag håller på en stund, tar en paus, gör lite till, tar en ny paus o.s.v. Det går inte särskilt fort men något blir ju gjort i alla fall.

Jag har en bok om permakultur som jag köpte förra året. Den har jag läst delvis, men sen har den blivit liggande. Så där är det jämt. Jag börjar läsa, men avslutar aldrig. Jag har inte tagit mig igenom en enda bok på säkert 10 år. Även om boken är intressant så fastnar jag ändå.

Du behöver inte ta sig igenom boken. Det räcker att du läser 15 minuter om dagen.
Oavsett hur långt du kommer.

 

[TeamLundVer]

Det handlar inte om att förstå hur andra tänker utan att lära om det jag lärt mig. Jag var tvungen att klara mig själv som barn och det lever kvar. Det enda jag fick av mina föräldrar var mat för dagen, kläder på kroppen och tak över huvudet. Inget annat. Jag var inte garanterad trygghet på något sätt och att göra fel innebar att jag blev slagen. Det var upp till mig att förstå vad som var fel (vilket jag aldrig begrep, varken före eller efter).


Det handlar ju till stor del om att skydda mig själv. Att göra fel är förenat med risk.

Jag trodde tidigare att jag kunde göra allt, bara jag kämpade tillräckligt mycket. Men det verkar ju som om jag är totalt misslyckad trots allt. Jag klarar ju inte ens av att hålla det städat hemma.

❤
Du är inte ensam om att ha blivit misshandlad som barn, tyvärr.

Jag vet hur det är att tassa på tå, att ha ångest över vilket humör hen ska vara på redan när man är på väg hem från skolan.

Jag vet hur det påverkar en som vuxen. Hur man tolkar alla kommentarer negativt och liksom går i försvarsställning, just för att man har ett inlärt flykt/ försvarsbeteende.

Det går aldrig bort, det sitter alldeles för mycket i ryggmärgen. Däremot kan man jobba på att andas lite efter första känslan, låta hjärnan processa istället för att gå på instinkt och därmed komma fram till att ens egen tolkning troligtvis inte vara samma som avsändarens.

Jag säger inte att det är lätt, men det går.

Kram

 

[TeamLundVer]

Med tanke på hur dåligt jag mådde på promenaden så tror jag nog att jag bör låta bli framöver. Tankarna fick fritt spelrum och de var inte positiva alls. Det är nog bättre jag håller på med trädgården. Jag håller på en stund, tar en paus, gör lite till, tar en ny paus o.s.v. Det går inte särskilt fort men något blir ju gjort i alla fall.

Jag har en bok om permakultur som jag köpte förra året. Den har jag läst delvis, men sen har den blivit liggande. Så där är det jämt. Jag börjar läsa, men avslutar aldrig. Jag har inte tagit mig igenom en enda bok på säkert 10 år. Även om boken är intressant så fastnar jag ändå.

Lyssnar du på poddar?
Finns flera trevliga om just trädgård tex

 

[Trissa]

Jag har en bok om permakultur som jag köpte förra året. Den har jag läst delvis, men sen har den blivit liggande. Så där är det jämt. Jag börjar läsa, men avslutar aldrig. Jag har inte tagit mig igenom en enda bok på säkert 10 år. Även om boken är intressant så fastnar jag ändå.

Sådär är det för mig med, åtminstone med faktaböcker. Jag läser bitvis, det som är intressant för mig just då, sedan kan den bli liggande. Ibland återkommer jag, ibland inte. Man behöver inte läsa färdigt.