En hög sopor

Det är vad jag känner mig som. Inget att ha.

En del saker hade jag säkert kunnat göra annorlunda, men inte är det mycket. Ändå känner jag mig som en komplett idiot.

Tur att Senioren skiter i det i alla fall.

 

[Magiana]

Fast alla som betytt något för dig har inte gått. Utan just de specifika individerna.

Om det normala är en låg självkänsla och negativ grundsyn tror jag att när du får hjälp med det och det blir bättre (för jodå det kan det, jag lovar!) så kommer du att uppleva en lättnad i sociala relationer och i social interaktion. Men om man inleder relationer med en, om än tyst, tanke om att man ändå inte kommer duga åt personen, person kommer gå, personen nog egentligen inte bryr sig utan bara försöker vara snäll eller liknande - då blir det lätt så. Inte för man är en hög sopor - utan för att den andra personen känner av det där och det gör lätt att personen känner sig oönskad, ifrågasatt etc. Det blir lite ett moment 22. Som går att bryta dock

Nej, de har inte gått men är av andra anledningar inte kvar i mitt liv. Ett enda undantag kan jag hitta.

Det tog 27 år för mig att bli fri från panikångest. Så jag förväntar mig inte att det blir lätt att ändra på resten heller.

 

[Alexandra_W]

Nej, de har inte gått men är av andra anledningar inte kvar i mitt liv. Ett enda undantag kan jag hitta.

Det tog 27 år för mig att bli fri från panikångest. Så jag förväntar mig inte att det blir lätt att ändra på resten heller.

Det är dock lättare höja självkänsla än bli fri från panikångest - så med tanke på att du klarat det sistnämnda kommer du garanterat klara det förstnämnda om du vill.

Men först behöver du få hjälp med depressionen och bli frisk från den - och det arbetet är ju påbörjat.

Att människor försvinner är inget onormalt. Särskilt om man av en eller annan anledning inte kan eller orkar vårda dem. Sen är det också så att det finns människor som bryt sig fast man inte tror det.

Jag ska flytta, kände att shit jag har ju ingen som kan hjälpa mig ens :/
Fem personer på mitt jobb har utan att blivit tillfrågade spontant sagt "hörde att du skulle flytta, kul! Säg till när du behöver hjälp att bära möbler"...
personer jag enbart talat med på arbetet, inte privat, och som inte hör till de jag har lite närmare kontakt med på jobbet ens. Men som tydligen tycker jag är en såpass trevlig kollega att de tycker att tillbringa en ledig helg med att bära mina möbler tre trappor upp utan hiss är självklart.

 

[Magiana]

Det är dock lättare höja självkänsla än bli fri från panikångest - så med tanke på att du klarat det sistnämnda kommer du garanterat klara det förstnämnda om du vill.

Men först behöver du få hjälp med depressionen och bli frisk från den - och det arbetet är ju påbörjat.

Att människor försvinner är inget onormalt. Särskilt om man av en eller annan anledning inte kan eller orkar vårda dem. Sen är det också så att det finns människor som bryt sig fast man inte tror det.

Jag ska flytta, kände att shit jag har ju ingen som kan hjälpa mig ens :/
Fem personer på mitt jobb har utan att blivit tillfrågade spontant sagt "hörde att du skulle flytta, kul! Säg till när du behöver hjälp att bära möbler"...
personer jag enbart talat med på arbetet, inte privat, och som inte hör till de jag har lite närmare kontakt med på jobbet ens. Men som tydligen tycker jag är en såpass trevlig kollega att de tycker att tillbringa en ledig helg med att bära mina möbler tre trappor upp utan hiss är självklart.

Att ytliga kontakter försvinner ser jag inget konstigt med. Att en hel familj försvinner på ett bräde är en tuffare puck och inget jag ser som normalt.

Jag har flyttat ganska många gånger och jag har då gjort det på egen hand. Enda undantaget var nog sist jag flyttade och jag tyckte att det var en sensation att bli erbjuden hjälp eftersom det aldrig hade hänt förr. (Men jag gissar att det fanns en baktanke med det hela faktiskt.)

 

[Alexandra_W]

Men varför hela tiden förutsätta baktanke mm? Och jag tror du lite missade min poäng? Ex handlade inte om flytt - utan om det att vi alla har personer som uppskattar och bryr sig om en utan att vi vet/märker det!

Men ska man diskutera ur ex flytt så t ex den formuleringen du gav här kan lätt tolkas av andra som dels att du tycker det är en svaghet att behöva eller vilja ha hjälp med flytt, och att du inte förväntar dig att någon ska vilja hjälpa dig och om de gör det har de säkert baktanke. Dvs OM du skulle flytta, vilja ha hjälp men uttryckte dig så kring problemet att du inte har hjälp så skulle risken vara att folk som annars gärna hjälpt till lät bli pga det.

Att din familj gjorde som de gjorde säger något om din familj. Inget om dina vänner, inget om dina framtida vänner. Inget om potentiella vänner.

 

[Magiana]

Men varför hela tiden förutsätta baktanke mm? Och jag tror du lite missade min poäng? Ex handlade inte om flytt - utan om det att vi alla har personer som uppskattar och bryr sig om en utan att vi vet/märker det!

Att din familj gjorde som de gjorde säger något om din familj. Inget om dina vänner, inget om dina framtida vänner. Inget om potentiella vänner.

Jag förutsätter inte baktankar hela tiden men där fanns det anledning att misstänka det.

Jag har gått större delen av livet och undrat vem som bryr sig om mig för det har inte märkts. Jag har fått reda ut mina problem själv. Och jag har större erfarenhet av att bli mobbad eller ensam än att få hjälp och stöd. Jag blir i det närmaste chockad om jag faktiskt får hjälp eller stöd någon gång för det är så ovanligt. Jag kan rent av brista ut i gråt vid sådana tillfällen för att jag blir rörd.

 

[Alexandra_W]

Jag förutsätter inte baktankar hela tiden men där fanns det anledning att misstänka det.

Jag har gått större delen av livet och undrat vem som bryr sig om mig för det har inte märkts. Jag har fått reda ut mina problem själv. Och jag har större erfarenhet av att bli mobbad eller ensam än att få hjälp och stöd. Jag blir i det närmaste chockad om jag faktiskt får hjälp eller stöd någon gång för det är så ovanligt. Jag kan rent av brista ut i gråt vid sådana tillfällen för att jag blir rörd.

Det är helt okej bli rörd. Det är misstro eller anta hur de kommer agera förr eller senare som ställer till problem.

Klara sig själv, massor med motgångar, mobbning osv är vi tyvärr många som genomlevt. Och det kommer alltid påverka. Men man får försöka att se varje ny person och situation som ett blankt papper. Jättesvårt men jätteviktigt - döm inte framtiden utefter förfluten tid.

 

[Magiana]

- döm inte framtiden utefter förfluten tid.

Det där är nära på omöjligt. Exempelvis har jag fortfarande blodfobi efter ett trauma. Det har inte gått över trots kbt.

Och när andra händelser inträffar som gör väldigt ont, så gör jag vad jag kan för att inte råka ut för det igen. Det har hänt att jag försökt i alla fall, men det har jag fått ångra.

 

[mandalaki]

Det har jag aldrig påstått. Det jag sa var att andra vet bättre än du hur det du skriver uppfattas av andra. Det gäller ju inte bara dig, såklart, utan alla. Och att man som sändare dessvärre inte kan bestämma vilket budskap andra ska få. Det beror inte på att andra är dumma i huvudet eller snarstuckna, utan på att mänsklig kommunikation fungerar så.

Hördu, vad sägs om att låta Magiana få ha sin dagbokstråd i fred?

Det står dig naturligtvis fritt att fortsätta tjafsa om vad jag skriver till Magiana, men av respekt för henne så kanske du kan PM-a mig dina allvetande tolkningar av vad jag skriver istället.Vore fint om det slapp belasta tråden. Jag kommer hursomhelst inte att kommentera det mer.

 

[Alexandra_W]

Det där är nära på omöjligt. Exempelvis har jag fortfarande blodfobi efter ett trauma. Det har inte gått över trots kbt.

Och när andra händelser inträffar som gör väldigt ont, så gör jag vad jag kan för att inte råka ut för det igen. Det har hänt att jag försökt i alla fall, men det har jag fått ångra.

Blodfobi är inget som påverkar dina sociala relationer.

Ta den här frågan rätt nu, jag undrar för att veta hur jag ska formulera svar. Men kände du på allvar att det var saker som blodfobi jag avsåg med mitt svar? Eller var det ett sätt att avleda från det jag egentligen adresserade men du inte ville diskutera?

 

[Magiana]

Blodfobi är inget som påverkar dina sociala relationer.

Ta den här frågan rätt nu, jag undrar för att veta hur jag ska formulera svar. Men kände du på allvar att det var saker som blodfobi jag avsåg med mitt svar? Eller var det ett sätt att avleda från det jag egentligen adresserade men du inte ville diskutera?

Det jag menar är att det jag upplevt fastnar väldigt hårt och jag blir inte av med det i första taget. Jag påverkas starkt av det jag upplevt, oavsett vad det är. Händelsen med familjen känns lika traumatisk som händelsen som orsakade blodfobin (även om det sistnämnda är ett svårare problem).

 

[tuaphua]

Det jag menar är att det jag upplevt fastnar väldigt hårt och jag blir inte av med det i första taget. Jag påverkas starkt av det jag upplevt, oavsett vad det är. Händelsen med familjen känns lika traumatisk som händelsen som orsakade blodfobin (även om det sistnämnda är ett svårare problem).

VILL du bli av med de händelserna?
För att terapi ska funka måste man ju vilja och kämpa med rätt tankar.
Vägrar man släppa de gamla tankebanorna funkar inte terapin.
Kan det vara vad som hände med blodfobin?

 

[Alexandra_W]

Det jag menar är att det jag upplevt fastnar väldigt hårt och jag blir inte av med det i första taget. Jag påverkas starkt av det jag upplevt, oavsett vad det är. Händelsen med familjen känns lika traumatisk som händelsen som orsakade blodfobin (även om det sistnämnda är ett svårare problem).

Ja. Men händelsen med din familj säger inget och har inget att göra med personen du träffar på imorgon, med en vän, med mig eller någon annan att göra. Dvs om du och jag skulle träffas och en potentiell vänskap skulle ligga för handen måste du låta bli att "ta med" dig din familj och dina upplevelser därifrån in i din och min vänskapsrelation. Likväl som du måste låta bli att ta med eller bedöma mig utefter din upplevelse med en annan vän som kanske svikit dig. Jag är för dig ett blankt blad och du ska på det börja skriva saker om mig och om din och min relation och inte om din familj.

Jämför igen med kärleksrelationer. Om exet slog mig sönder och samman. Så naturligtvis kommer det påverka i en potentiell ny kärleksrelation. Men det får INTE innebära att jag utgår från att den nya "bara spelar snäll", "snart kommer ändras han med precis som den förra" etc. Utan det får bara påverka genom att jag har högre vaksamhet mot tecken på överdriven svartsjuka, kontrollbehov etc. Inte att jag förutsätter det kommer att komma, eller övertolkar vänliga frågor såsom "Hade du kul på julbordet igår?" till att vara kontrollerande, anklagande eller något annat.
Det är däremot okej att reagera med reptilhjärnan och gömma sig i garderoben vid det första grälet när han höjde rösten och det triggade minnesbilder från förr och rädsla. Och sen när man lugnat sig kravla ut från garderoben och förklara att man överreagerade och varför.

Förstår du skillnaden? Du känns just nu som du utefter scenariot i mitt ex ovan skulle utgå från att den nya "snart" kommer sluta vara snäll/bara spelar snäll/osv. Och det skulle personen känna, och i förlängningen antagligen lämna. Risken är det skulle göras på ett fegt eller fult vis med. Vilket - felaktigt! - skulle användas för att bevisa ditt - felaktiga! - grundantagande att han bara spelade snäll. Ett moment 22. Som är fel men lätt görs till en sanning

Kanske behöver du bearbeta det som hänt och då hjälp med det. Men då måste du dels vilja och dels vara beredd att se hela bilden och inte bara din egen?

 

[Magiana]

VILL du bli av med de händelserna?
För att terapi ska funka måste man ju vilja och kämpa med rätt tankar.
Vägrar man släppa de gamla tankebanorna funkar inte terapin.
Kan det vara vad som hände med blodfobin?

Ja, det vill jag och gudarna ska veta att jag kämpade med fobin. Terapitimmen var som ett maratonlopp varje gång. Ungefär halvvägs fick jag ett bakslag (vid träning hemma) och kom inte loss därifrån.

 

[Alexandra_W]

Ja, det vill jag och gudarna ska veta att jag kämpade med fobin. Terapitimmen var som ett maratonlopp varje gång. Ungefär halvvägs fick jag ett bakslag (vid träning hemma) och kom inte loss därifrån.

Ibland kan en annan terapiform vara bättre för individen. Var det KBT du provade även för dina erfarenheter från mänskliga relationer? Då kanske det är värt att prova annan terapi. För mig hjälpte KBT nada. Jag behövde hjälp att förstå hur jag påverkats, hur det styrde mig än idag och hur det förstörde mina relationer med andra människor. DÅ, när jag såg mönster, när jag såg MIN del och att jag faktiskt genom mitt bagage och vad det gjorde agerade (utan att då se det) på ett vis som stötte bort människor så kom också insikten om att det inte var så att de var elaka eller jag inte värd eller möjlig att tycka om. Men att jag av rädsla BETEDDE mig på ett vis som var nästan omöjligt att leva med. Och när jag insåg det ville jag ju ändra på det! Men med kbt så funkade det inte för det var fokuserar på att få mig att hantera något jag ansåg låg hos andra personen. Typ skillnaden på "hantera dina känslor av att blivit sviken" (kbt) och "förstå varför du känner så, vad som leder fram till känslan och varför det blev som det blev"

Alla är individer och än har det inte uppfunnits någon terapiform som passar alla individer och alla problem. Så våga prova en annan form om det inte hjäper

 

[Magiana]

Ja. Men händelsen med din familj säger inget och har inget att göra med personen du träffar på imorgon, med en vän, med mig eller någon annan att göra. Dvs om du och jag skulle träffas och en potentiell vänskap skulle ligga för handen måste du låta bli att "ta med" dig din familj och dina upplevelser därifrån in i din och min vänskapsrelation. Likväl som du måste låta bli att ta med eller bedöma mig utefter din upplevelse med en annan vän som kanske svikit dig. Jag är för dig ett blankt blad och du ska på det börja skriva saker om mig och om din och min relation och inte om din familj.

Jämför igen med kärleksrelationer. Om exet slog mig sönder och samman. Så naturligtvis kommer det påverka i en potentiell ny kärleksrelation. Men det får INTE innebära att jag utgår från att den nya "bara spelar snäll", "snart kommer ändras han med precis som den förra" etc. Utan det får bara påverka genom att jag har högre vaksamhet mot tecken på överdriven svartsjuka, kontrollbehov etc. Inte att jag förutsätter det kommer att komma, eller övertolkar vänliga frågor såsom "Hade du kul på julbordet igår?" till att vara kontrollerande, anklagande eller något annat.
Det är däremot okej att reagera med reptilhjärnan och gömma sig i garderoben vid det första grälet när han höjde rösten och det triggade minnesbilder från förr och rädsla. Och sen när man lugnat sig kravla ut från garderoben och förklara att man överreagerade och varför.

Förstår du skillnaden? Du känns just nu som du utefter scenariot i mitt ex ovan skulle utgå från att den nya "snart" kommer sluta vara snäll/bara spelar snäll/osv. Och det skulle personen känna, och i förlängningen antagligen lämna. Risken är det skulle göras på ett fegt eller fult vis med. Vilket - felaktigt! - skulle användas för att bevisa ditt - felaktiga! - grundantagande att han bara spelade snäll. Ett moment 22. Som är fel men lätt görs till en sanning

Kanske behöver du bearbeta det som hänt och då hjälp med det. Men då måste du dels vilja och dels vara beredd att se hela bilden och inte bara din egen?

Men min reptilhjärna låter sig inte ändras på och det hjälper inte heller att jag förklarar mina reaktioner.

 

[Alexandra_W]

Men min reptilhjärna låter sig inte ändras på och det hjälper inte heller att jag förklarar mina reaktioner.

Men du behöver inte ändra reptilhjärnan. Det står i mitt inlägg med. Men det är INTE reptilhjärnan som styr dina grundantaganden i inledningen på en social relation.

Varför hoppade du över resten av mitt inlägg igen? Var det för att avleda eller för att det var lättast att bemöta en mening?

 

[Magiana]

Ibland kan en annan terapiform vara bättre för individen. Var det KBT du provade även för dina erfarenheter från mänskliga relationer? Då kanske det är värt att prova annan terapi. För mig hjälpte KBT nada. Jag behövde hjälp att förstå hur jag påverkats, hur det styrde mig än idag och hur det förstörde mina relationer med andra människor. DÅ, när jag såg mönster, när jag såg MIN del och att jag faktiskt genom mitt bagage och vad det gjorde agerade (utan att då se det) på ett vis som stötte bort människor så kom också insikten om att det inte var så att de var elaka eller jag inte värd eller möjlig att tycka om. Men att jag av rädsla BETEDDE mig på ett vis som var nästan omöjligt att leva med. Och när jag insåg det ville jag ju ändra på det! Men med kbt så funkade det inte för det var fokuserar på att få mig att hantera något jag ansåg låg hos andra personen. Typ skillnaden på "hantera dina känslor av att blivit sviken" (kbt) och "förstå varför du känner så, vad som leder fram till känslan och varför det blev som det blev"

Alla är individer och än har det inte uppfunnits någon terapiform som passar alla individer och alla problem. Så våga prova en annan form om det inte hjäper

Jag har fått kbt mot panikångesten och mot blodfobin. Inget annat. Och det har inte fungerat särskilt väl på något av problemen.

 

[Magiana]

Men du behöver inte ändra reptilhjärnan. Det står i mitt inlägg med. Men det är INTE reptilhjärnan som styr dina grundantaganden i inledningen på en social relation.

Varför hoppade du över resten av mitt inlägg igen? Var det för att avleda eller för att det var lättast att bemöta en mening?

Det var rätt mycket text så allt fastnade inte fast jag läste två gånger.

 

[Alexandra_W]

Det var rätt mycket text så allt fastnade inte fast jag läste två gånger.

Okej. Prova läs det lite senare då, efter att ha gjort något annat

 

[Magiana]

Ibland kan en annan terapiform vara bättre för individen. Var det KBT du provade även för dina erfarenheter från mänskliga relationer? Då kanske det är värt att prova annan terapi. För mig hjälpte KBT nada. Jag behövde hjälp att förstå hur jag påverkats, hur det styrde mig än idag och hur det förstörde mina relationer med andra människor. DÅ, när jag såg mönster, när jag såg MIN del och att jag faktiskt genom mitt bagage och vad det gjorde agerade (utan att då se det) på ett vis som stötte bort människor så kom också insikten om att det inte var så att de var elaka eller jag inte värd eller möjlig att tycka om. Men att jag av rädsla BETEDDE mig på ett vis som var nästan omöjligt att leva med. Och när jag insåg det ville jag ju ändra på det! Men med kbt så funkade det inte för det var fokuserar på att få mig att hantera något jag ansåg låg hos andra personen. Typ skillnaden på "hantera dina känslor av att blivit sviken" (kbt) och "förstå varför du känner så, vad som leder fram till känslan och varför det blev som det blev"

Alla är individer och än har det inte uppfunnits någon terapiform som passar alla individer och alla problem. Så våga prova en annan form om det inte hjäper

Jag har för övrigt aldrig fått terapi för att hantera mänskliga relationer.