En hög sopor

Status
Stängd för vidare inlägg.
Det är vad jag känner mig som. Inget att ha.

En del saker hade jag säkert kunnat göra annorlunda, men inte är det mycket. Ändå känner jag mig som en komplett idiot.

Tur att Senioren skiter i det i alla fall.

jagochmondrix.jpg
 

Det är så synd att du inte kan få någon form av trepartssamtal med din familj. Jag ska ha sådana med min chef, vi ska träffas hos en terapeut som ska försöka hjälpa oss reda ut vår kommunikation. Jag (är skiträdd för det men) inbillar mig att det kommer att gå till ungefär som en situation på företagshälsovården igår. Vi var där på rehabmöte (pga min sjukdom) och chefen och jag körde fast. Då erbjöd läkaren en annan tolkning av vad chefen just sagt, än den som jag gjorde - och trycket lättade faktiskt lite för mig.

På samma sätt tror jag att en utomstående skulle kunna hjälpa er med alternativa tolkningar av vad som hände i julas. Det ser ut som att du är väldigt låst vid din tolkning - familjen bara drog när du mådde dåligt. Medan t ex din mammas bild kanske är något i stil med "eftersom Magiana mådde så dåligt var hon så taggig att det blev ohållbart". Och din syster skulle kanske säga "men jag skickade ju ett sms när vi åkte. Och det verkade bäst att Magiana fick vara ifred".

Nu vet jag förstås inte om det som hände då var en upprepning av tidigare liknande händelser mellan er. Då sitter det antagligen hårdare. Och det verkar som att du har väldigt tidiga upplevelser av att bli övergiven, då sitter det ännu hårdare.

Men eftersom ni knappast lär satsa på familjeterapi så tror jag att terapi för dig skulle kunna hjälpa dig att lösa din sida av den där knuten. Kanske till och med så bra att du vågar närma dig din familj igen.
 
Jag har fått kbt mot panikångesten och mot blodfobin. Inget annat. Och det har inte fungerat särskilt väl på något av problemen.

Har du fått någon terapi kring det som hände kring din familj och dina känslor kring sociala relationer i stort? Om inte så har du funderat på det? Och då inte kbt utan mer samtalsterapi eller liknande.
För mig gjorde det ENORM skillnad. Men det krävdes ganska många år innan jag var beredd att ta emot terapi för det. Det var nog nästan tio år efter en psykolog vänligt sagt att "du har problem med närhet och relationer, vi borde prata om det" och jag avfärdat honom med att jag hade inga problem med närhet och relationer men med idioter som sårade mig. Det var en klok man psykologen, som svarade att "du har närmast närhetsfobi men vi pratar om det när du vill, säg till bara".
Vi pratade aldrig om det. Vi löste alla andra problem (depression, anorexia, uttalat självskadebeteende). Sen slutade jag i terapi och mådde bra. "Råkade" tyvärr "alltid" ha "oturen" att välja idioter i relationer. Eller så "tröttnade jag oförklarligt" på de där snälla killarna. Och spelade ingen roll vad jag gjorde, det blev samma ändå. Story of my life och varför kunde inte jag lyckas nät alla andra lyckades. Vad fan tom rena bitchar hade pojkvänner/sambos?

Tiotalet år senare hade jag tröttnat tillräckligt för att vara beredd att öppet ta emot hjälp, oavsett vad den bestod i. Det gav all skillnad i världen.
 
Och det verkar som att du har väldigt tidiga upplevelser av att bli övergiven, då sitter det ännu hårdare.
Ja gud ja. Upprepade gånger. Jag kunde inte lita på att mina föräldrar skulle finnas till för mig. Första separationen var dock p.g.a. sjukdom där jag nästan dog och jag har inget minne av det då jag var nyfödd, men sånt sätter sig antagligen också fast man inte minns själva händelsen. Övriga 4 händelser har inträffat mellan 1 och ett halvt år upp till 13 års ålder.
 
Har du fått någon terapi kring det som hände kring din familj och dina känslor kring sociala relationer i stort? Om inte så har du funderat på det? Och då inte kbt utan mer samtalsterapi eller liknande.
För mig gjorde det ENORM skillnad. Men det krävdes ganska många år innan jag var beredd att ta emot terapi för det. Det var nog nästan tio år efter en psykolog vänligt sagt att "du har problem med närhet och relationer, vi borde prata om det" och jag avfärdat honom med att jag hade inga problem med närhet och relationer men med idioter som sårade mig. Det var en klok man psykologen, som svarade att "du har närmast närhetsfobi men vi pratar om det när du vill, säg till bara".
Vi pratade aldrig om det. Vi löste alla andra problem (depression, anorexia, uttalat självskadebeteende). Sen slutade jag i terapi och mådde bra. "Råkade" tyvärr "alltid" ha "oturen" att välja idioter i relationer. Eller så "tröttnade jag oförklarligt" på de där snälla killarna. Och spelade ingen roll vad jag gjorde, det blev samma ändå. Story of my life och varför kunde inte jag lyckas nät alla andra lyckades. Vad fan tom rena bitchar hade pojkvänner/sambos?

Tiotalet år senare hade jag tröttnat tillräckligt för att vara beredd att öppet ta emot hjälp, oavsett vad den bestod i. Det gav all skillnad i världen.
Nej, jag har inte fått någon terapi alls. Jag har inte sökt för det heller för det är ju ingen sjukdom. En gång gjorde jag ett halvhjärtat försök bara av anledningen att jag mådde dåligt. Det resulterade i slasktrattsdiagnos, kränkning och ingen hjälp.
 
Nej, jag har inte fått någon terapi alls. Jag har inte sökt för det heller för det är ju ingen sjukdom. En gång gjorde jag ett halvhjärtat försök bara av anledningen att jag mådde dåligt. Det resulterade i slasktrattsdiagnos, kränkning och ingen hjälp.

Man behöver inte vara sjuk för att gå i terapi. Det räcker med att man har någonting man vill ha hjälp med.

Man behöver inte ha eller få någon diagnos för det heller.
 
Ja gud ja. Upprepade gånger. Jag kunde inte lita på att mina föräldrar skulle finnas till för mig. Första separationen var dock p.g.a. sjukdom där jag nästan dog och jag har inget minne av det då jag var nyfödd, men sånt sätter sig antagligen också fast man inte minns själva händelsen. Övriga 4 händelser har inträffat mellan 1 och ett halvt år upp till 13 års ålder.
Så många gånger och så tidigt. :( Jag undrar om inte det kan ligga bakom att övergivenhetskänslor drabbar dig så hårt nu i vuxenlivet. Inte bara när det gäller familjen utan även i andra relationer. Du har flera gånger uttryckt varianter på att du är så hopplös socialt att folk lämnar dig. Tro fasen att du tar på dig igelkottsattityden när du har blivit lämnad på traumatiska sätt flera gånger i barndomen!

Men det GÅR att bearbeta sånt. Precis som @Alexandra_W så tänker jag att kbt kanske inte är förstahandsvalet för det, utan långsiktigare psykodynamisk terapi. Hoppas du kan få tillgång till det.
 
Man behöver inte vara sjuk för att gå i terapi. Det räcker med att man har någonting man vill ha hjälp med.

Man behöver inte ha eller få någon diagnos för det heller.
Jag har hela tiden tänkt att eftersom det inte är en sjukdom som hindrat arbete så kan man inte gå till den vanliga vården utan då får man betala själv. Jag har aldrig haft pengar utom möjligen senaste åren men har lite ekonomisk oro över vissa saker så jag har prioriterat det.

Så många gånger och så tidigt. :( Jag undrar om inte det kan ligga bakom att övergivenhetskänslor drabbar dig så hårt nu i vuxenlivet. Inte bara när det gäller familjen utan även i andra relationer. Du har flera gånger uttryckt varianter på att du är så hopplös socialt att folk lämnar dig. Tro fasen att du tar på dig igelkottsattityden när du har blivit lämnad på traumatiska sätt flera gånger i barndomen!

Men det GÅR att bearbeta sånt. Precis som @Alexandra_W så tänker jag att kbt kanske inte är förstahandsvalet för det, utan långsiktigare psykodynamisk terapi. Hoppas du kan få tillgång till det.
Klart det påverkar. Jag tror att allt det där har kommit ikapp mig nu och nu har det blivit ett problem.
 
Jag har hela tiden tänkt att eftersom det inte är en sjukdom som hindrat arbete så kan man inte gå till den vanliga vården utan då får man betala själv. Jag har aldrig haft pengar utom möjligen senaste åren men har lite ekonomisk oro över vissa saker så jag har prioriterat det.


Klart det påverkar. Jag tror att allt det där har kommit ikapp mig nu och nu har det blivit ett problem.

Det räcket att du så att säga upplever att du har tidigare obearbetade upplevelser som påverkar dig negativt idag och som du behöver hjälp med att bearbeta.

Men du kommer väl få samtalskontakt nu iom depressionen? Då kan - och bör - du ta upp det här med!
 
Klart det påverkar. Jag tror att allt det där har kommit ikapp mig nu och nu har det blivit ett problem.

Exakt. Du är väl runt 40? Jag tycker jag ser många som börjar i terapi runt de åren. Det man lyckas springa ifrån dittills i livet kommer ikapp en i ungefär den åldern.
 
Det räcket att du så att säga upplever att du har tidigare obearbetade upplevelser som påverkar dig negativt idag och som du behöver hjälp med att bearbeta.

Men du kommer väl få samtalskontakt nu iom depressionen? Då kan - och bör - du ta upp det här med!
Jag utreds just nu av psykologen på VC. Jag minns inte allt jag berättade vid första mötet, men nämnde väl en del.
Exakt. Du är väl runt 40? Jag tycker jag ser många som börjar i terapi runt de åren. Det man lyckas springa ifrån dittills i livet kommer ikapp en i ungefär den åldern.
Jag är 44 och har hittills i livet varit upptagen med att bli frisk från panikångest, skaffa jobb och skaffa hus.
 
Så många gånger och så tidigt. :( Jag undrar om inte det kan ligga bakom att övergivenhetskänslor drabbar dig så hårt nu i vuxenlivet. Inte bara när det gäller familjen utan även i andra relationer. Du har flera gånger uttryckt varianter på att du är så hopplös socialt att folk lämnar dig. Tro fasen att du tar på dig igelkottsattityden när du har blivit lämnad på traumatiska sätt flera gånger i barndomen!

Men det GÅR att bearbeta sånt. Precis som @Alexandra_W så tänker jag att kbt kanske inte är förstahandsvalet för det, utan långsiktigare psykodynamisk terapi. Hoppas du kan få tillgång till det.
Jag tror precis som @mandalaki att KBT inte är särskilt effektivt för dina problem och att någon form av psykodynamisk terapi skulle hjälpa bättre.
Nu berättar jag om mina erfarenheter, jag har gått i en terapi som heter MBT- mentaliseringsbaserad terapi.
Det går ungefär ut på att du ska öka din förståelse för dig själv och andra och öva upp din empati, både för sig själv och andra. Du kan googla på det om du vill veta mer ingående.

Det var blandad gruppterapi och individuell terapi, tre gånger i veckan. Ganska intensivt med andra ord. Precis som @vallhund säger så är det ingen terapi man får utan det är något man går i.
I allra högsta grad. Det var av och till skitjobbigt och jag ifrågasatte ofta hur det skulle kunna hjälpa mig. Jag tyckte dom andra i gruppen mestadels var dumma i huvudet och att ingen förstod mig osv. :o
Min samtalsterapeut som jag hade enskilda samtal med ifrågasatte jag också en del.:o
Men, det hjälpte. Idag, två år senare märker jag tydligt att jag har mer och mer nytta av terapin.
Både privat och i jobbet. Privatlivet är oerhört mycket bättre och på jobbet, ja med risk för att låta skrytig så har jag blivit väldigt mycket bättre på mitt jobb.

För det första tror jag det är viktigt att bli av med depressionen. För mig var det alldeles för tufft att gå i gruppen egentligen, eftersom jag fortfarande var ganska kraftigt deprimerad.
Det påverkar förmågan till mentalisering negativt.
Jag blev ickedeprimerad kanske ett år efter terapins slut. Inte förrän dess kunde jag tillgodogöra mig den fullt ut.
För din del så ser jag inte hur du skulle kunna ens börja gå framåt utan att du behandlar depressionen först. Med medicin eller ect...... men jag vet att du inte vill det och det tycker jag är väldigt synd. :(
 
Jag tror precis som @mandalaki att KBT inte är särskilt effektivt för dina problem och att någon form av psykodynamisk terapi skulle hjälpa bättre.
Nu berättar jag om mina erfarenheter, jag har gått i en terapi som heter MBT- mentaliseringsbaserad terapi.
Det går ungefär ut på att du ska öka din förståelse för dig själv och andra och öva upp din empati, både för sig själv och andra. Du kan googla på det om du vill veta mer ingående.

Det var blandad gruppterapi och individuell terapi, tre gånger i veckan. Ganska intensivt med andra ord. Precis som @vallhund säger så är det ingen terapi man får utan det är något man går i.
I allra högsta grad. Det var av och till skitjobbigt och jag ifrågasatte ofta hur det skulle kunna hjälpa mig. Jag tyckte dom andra i gruppen mestadels var dumma i huvudet och att ingen förstod mig osv. :o
Min samtalsterapeut som jag hade enskilda samtal med ifrågasatte jag också en del.:o
Men, det hjälpte. Idag, två år senare märker jag tydligt att jag har mer och mer nytta av terapin.
Både privat och i jobbet. Privatlivet är oerhört mycket bättre och på jobbet, ja med risk för att låta skrytig så har jag blivit väldigt mycket bättre på mitt jobb.

För det första tror jag det är viktigt att bli av med depressionen. För mig var det alldeles för tufft att gå i gruppen egentligen, eftersom jag fortfarande var ganska kraftigt deprimerad.
Det påverkar förmågan till mentalisering negativt.
Jag blev ickedeprimerad kanske ett år efter terapins slut. Inte förrän dess kunde jag tillgodogöra mig den fullt ut.
För din del så ser jag inte hur du skulle kunna ens börja gå framåt utan att du behandlar depressionen först. Med medicin eller ect...... men jag vet att du inte vill det och det tycker jag är väldigt synd. :(
Jag vet inte vad ect är.

Medicin började jag med för 2 dagar sedan.
 
Jag vet inte vad ect är.

Medicin började jag med för 2 dagar sedan.
Ect är elchockbehandling fast det tycker jag nog var ett drastiskt förslag.

Bra att du prövar medicinen! Nu vet jag inte vilken medicin det är, men åtminstone med SSRI blir man ofta sämre i början. Men det går över. För mig tog det två veckor innan det vände. Bli alltså inte rädd om du dippar ännu lite mer.
 
Ect är elchockbehandling fast det tycker jag nog var ett drastiskt förslag.

Bra att du prövar medicinen! Nu vet jag inte vilken medicin det är, men åtminstone med SSRI blir man ofta sämre i början. Men det går över. För mig tog det två veckor innan det vände. Bli alltså inte rädd om du dippar ännu lite mer.
Jo, jag vet att man kan bli sämre men än så länge har jag inte märkt något. Medicinen är en ny sort, omöjlig att komma ihåg namnet på och med väldigt få biverkningar.
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

  • Artikel
Dagbok Idag har jag ägnat dagen åt att stå och sälja honung och kransar på en julmarknad. Fick sålt en del. Och nu känner jag mig dränerad...
Svar
19
· Visningar
1 393
L
  • Låst
  • Artikel
Dagbok Jag har ju anmält en sak som har hänt. Och då säger flera att det är bra och rätt och alltmöjligt. Men det KÄNNS verkligen inte så...
2 3
Svar
44
· Visningar
3 446
Senast: LiviaFilippa
·
L
  • Artikel
Dagbok Nu är det påsk igen och det är den värsta hög tiden förmig. Så justnu på minner väldigt mycket om väldigt jobbiga saker. Men det är ändå...
2
Svar
32
· Visningar
1 545
Senast: Flixon
·
  • Artikel
Dagbok Det ligger snö utanför. Allt jag tänkt göra ute har fått skjutas på tills det blir bättre väder. Det enda jag kan komma på att göra ute...
6 7 8
Svar
142
· Visningar
8 322
Senast: ameo
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Inredningstråden, del 2
  • Att bjuda någon?
  • Vad gör vi? Del CXCV

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Burkfisk
Tillbaka
Upp