Sedan yogaretreatet för ett par veckor sen så har jag för det mesta haft en jätteskön känsla i kroppen av kärlek, harmoni och livsglädje. Ett slags generöst grundläge av positivitet och tillit. Oj vad jag hoppas på att jag kan få vara kvar i det läget!!
Jag har alltid fått höra av nära och kära att man inte kan gå omkring och vara lycklig jämt, att det är fysiskt omöjligt, att lycka är något som möjligtvis kan glimma till nån gång ibland, och att vardagen för det mesta består av ett jämntjockt läge av jämmer, missnöje och smålidande. Men jag vill inte köpa det! Visst fattar jag väl att det svänger och att det känns piss vissa dagar. Och det är egentligen inte lycka/eufori jag pratar om heller. Men skulle det verkligen vara omöjligt att ha ett harmoniskt, kärleksfullt och positivt grundläge?...
Mitt arbete med personlig utveckling kommer sig ju av att jag varit i ett läge jag inte vill vara i, att jag ville förändra min situation till något bättre. Att jag vill kunna lära mig hur jag ska hantera mina tankar och känslor för att maximera mina möjligheter att må riktigt bra i själen, och kunna uppskatta den lilla glimt av liv jag har kvar. Mitt mål i det arbetet är kärleksfullhet. Att jag vill vara i ett sinnestillstånd där jag kan känna kärlek till mig själv, livet och mina medmänniskor. Jag vill känna tillit, inte oro. Jag vill känna att jag står vid rodret, inte att jag är ett offer.
Från det jag var 12 år gammal så var jag i ett läge som jag skulle vilja klassa som depression (jag fick ju ingen hjälp så någon diagnos ställdes aldrig), med dödslängtan, självmordsplaner (och ett avbrutet självmordsförsök), självskadebeteende, självhat, odefinierad ätstörning, nån slags ångestattacker (kunde inte andas), nånting liknande social fobi, mm, mm. Och där befann jag mig i ungefär 12 års tid. Hela min ungdom var ju bara ett enda jävla mörker. Att leva med ”fel” balans i signalsubstanserna under så lång tid, när hjärnan och systemen dessutom fortfarande utvecklas, har jag förstått kan skapa en stark benägenhet att falla tillbaks. Dvs systemen har väldigt lätt att ramla tillbaks i det tillstånd och dom spår som trampades upp under så lång tid. Jag har ärligt talat varit livrädd (hö hö) för att jag ska återfalla till det läget där döden verkar vara den enda utvägen. Och ibland har jag också ofrivilligt kastats tillbaks i det läget, mer eller mindre, under kortare eller längre tid.
Mitt mål med mitt arbete med mig själv har varit att minimera den risk jag har att återfalla. Jag vill veta vad JAG kan göra för att så långt det bara går förhindra att jag hamnar där igen. Jag vill aldrig tillbaks! Ge mig kunskap och verktyg!
Det har inte varit helt utan motstånd jag har gett mig in på det här området... Och jag kan inte påstå att det är lätt. Men den här våren känns det som om jag har tagit ett rejält kliv framåt i mitt arbete. Jag har kommit in på ett spår som känns väldigt bra, och lärt mig massor som känns vettigt om tanke- och känslohantering, och hur jag kan hjälpa till att underlätta för mig själv att må bra inombords. Jag har hittat många olika tanke- och beteendemönster hos mig själv som ligger kvar från tidigare och som förhindrar att jag tar mig vidare, och bara att jag blir medveten om dom öppnar dörrarna till möjligheten att förändra. Det känns som att jag börjar förstå. Om det är så att jag är på rätt spår så hoppas jag verkligen att det skulle kunna leda till att jag allt oftare faktiskt kan få befinna mig i mitt kärleksfulla och generösa grundläge! För det är där jag vill vara, det är där jag känner mig hemma. Och tänk om det är så att det faktiskt GÅR att förändra!...
heart
Jag har alltid fått höra av nära och kära att man inte kan gå omkring och vara lycklig jämt, att det är fysiskt omöjligt, att lycka är något som möjligtvis kan glimma till nån gång ibland, och att vardagen för det mesta består av ett jämntjockt läge av jämmer, missnöje och smålidande. Men jag vill inte köpa det! Visst fattar jag väl att det svänger och att det känns piss vissa dagar. Och det är egentligen inte lycka/eufori jag pratar om heller. Men skulle det verkligen vara omöjligt att ha ett harmoniskt, kärleksfullt och positivt grundläge?...
Mitt arbete med personlig utveckling kommer sig ju av att jag varit i ett läge jag inte vill vara i, att jag ville förändra min situation till något bättre. Att jag vill kunna lära mig hur jag ska hantera mina tankar och känslor för att maximera mina möjligheter att må riktigt bra i själen, och kunna uppskatta den lilla glimt av liv jag har kvar. Mitt mål i det arbetet är kärleksfullhet. Att jag vill vara i ett sinnestillstånd där jag kan känna kärlek till mig själv, livet och mina medmänniskor. Jag vill känna tillit, inte oro. Jag vill känna att jag står vid rodret, inte att jag är ett offer.
Från det jag var 12 år gammal så var jag i ett läge som jag skulle vilja klassa som depression (jag fick ju ingen hjälp så någon diagnos ställdes aldrig), med dödslängtan, självmordsplaner (och ett avbrutet självmordsförsök), självskadebeteende, självhat, odefinierad ätstörning, nån slags ångestattacker (kunde inte andas), nånting liknande social fobi, mm, mm. Och där befann jag mig i ungefär 12 års tid. Hela min ungdom var ju bara ett enda jävla mörker. Att leva med ”fel” balans i signalsubstanserna under så lång tid, när hjärnan och systemen dessutom fortfarande utvecklas, har jag förstått kan skapa en stark benägenhet att falla tillbaks. Dvs systemen har väldigt lätt att ramla tillbaks i det tillstånd och dom spår som trampades upp under så lång tid. Jag har ärligt talat varit livrädd (hö hö) för att jag ska återfalla till det läget där döden verkar vara den enda utvägen. Och ibland har jag också ofrivilligt kastats tillbaks i det läget, mer eller mindre, under kortare eller längre tid.
Mitt mål med mitt arbete med mig själv har varit att minimera den risk jag har att återfalla. Jag vill veta vad JAG kan göra för att så långt det bara går förhindra att jag hamnar där igen. Jag vill aldrig tillbaks! Ge mig kunskap och verktyg!
Det har inte varit helt utan motstånd jag har gett mig in på det här området... Och jag kan inte påstå att det är lätt. Men den här våren känns det som om jag har tagit ett rejält kliv framåt i mitt arbete. Jag har kommit in på ett spår som känns väldigt bra, och lärt mig massor som känns vettigt om tanke- och känslohantering, och hur jag kan hjälpa till att underlätta för mig själv att må bra inombords. Jag har hittat många olika tanke- och beteendemönster hos mig själv som ligger kvar från tidigare och som förhindrar att jag tar mig vidare, och bara att jag blir medveten om dom öppnar dörrarna till möjligheten att förändra. Det känns som att jag börjar förstå. Om det är så att jag är på rätt spår så hoppas jag verkligen att det skulle kunna leda till att jag allt oftare faktiskt kan få befinna mig i mitt kärleksfulla och generösa grundläge! För det är där jag vill vara, det är där jag känner mig hemma. Och tänk om det är så att det faktiskt GÅR att förändra!...
heart
