Ett nytt liv har startat

Status
Stängd för vidare inlägg.
“Känner du ingen i den här staden?”, frågade mina kollegor undrande när jag för ca 2 veckor sedan precis hade börjat på mitt nya jobb i en för mig helt ny stad. Nej, det gjorde jag ju inte. De verkade nog ändå tycka att det var lite konstigt - eller så la jag själv in den värderingen i det hela. För det är kanske inte det vanligaste att en medelålders gift kvinna med hus och jobb utanför Stockholm helt plötsligt söker jobb i en helt annan - för henne okänd - stad där hon inte känner en kotte, och lämnar både man, hund och hus och hyr in sig i en stuga mitt i ingenstans på landet…. Då kanske man undrar varför. För en sån åtgärd borde det väl ligga något ganska stort bakom?

Men jag har inte kunnat ge någon riktigt bra förklaring. Jag har sagt att jag var trött på Stockholmsområdet - vilket är sant! - och att jag ville jobba på en högskola igen, och därför kollade runt i olika städer. Men låter det som skäl nog?

Jag är själv lite förvånad över hur det blev. “Vad var det egentligen som hände?...”
Och det var väl egentligen en hel radda av orsaker som ledde hit. Mitt favoritjobb lades ner på grund av slut på finansiering, och jag blev överflyttad till en verksamhet där det inte fanns nån användning för mig alls, så jag gick omkring på ett jobb där jag var helt jävla överflödig om dagarna - med full lön. Det kanske skulle tilltala någon, men jag är inte lagd åt det hållet utan krisade lite i värdelöshetskänslor och insåg ganska snart att jag måste bort bort bort. Så jag sökte lite både det ena och det andra och hamnade på ett ställe som var helt skruvat - en helt galen parallellvärld utan dess like. Återigen krisade jag ihop över att jag kände mig så fruktansvärt fel person på fel plats och vantrivdes enormt.

Nånstans där började jag inse att det var av största vikt att jag hamnade “rätt” nästa gång jag bytte jobb, och trots att jag panikartat gärna ville bort från Kafka AB så snabbt som möjligt för att jag verkligen mådde helt uruselt där, så tillät jag mig att vara ytterst selektiv med vad jag sökte. Jag funderade igenom vad jag verkligen ville jobba med och i vilken miljö. Jag visualiserade för mig själv hur jag ville att det skulle vara, och struntade i att söka jobb där jag hade de minsta tveksamheter över att de skulle matcha mina trivselkrav. Men då blev det inte särskilt många jobb kvar att söka.

Samtidigt hade jag under de senaste ÅREN vantrivts i mitt 17-åriga förhållande. Försökt gå till parterapi, vara särbo på prov, jobbat med mig själv och min inställning och på alla möjliga och omöjliga sätt försökt vrida och vända på situationen för att försöka hitta en lösning. Lagom till mitt favoritjobb skulle läggas ner var jag egentligen klar att lämna förhållandet, men jag orkade inte det där och då. Det tog för mycket på krafterna med allt jobbstök. Det blev dock svårare och svårare att stå ut och må bra, och jag vantrivdes bara allt mer och mer. Tillslut kände jag mig tvungen att tala om att jag ville separera. Bara det att min man inte ville höra på det örat. Och jag hade för lite energi över för att slåss för min sak i den frågan. Jag bestämde mig för att fokusera på att lösa min jobbsituation först.

Men bara för att man rent logiskt bestämmer sig för en sak så betyder ju inte det att känslorna tar paus för det. Det är ju inte direkt så att de sätter sig tillrätta, lutar sig tillbaks och säger “jamen då så - då vilar vi ett tag tills allt det praktiska löst sig, så återkommer vi senare”.... Det blev bara allt svårare för mig att stå ut hemma, och jag mådde bara allt sämre och blev allt mer desperat. Nånstans där dök tanken på att utvidga mitt jobbsökande till andra städer upp. Det var kanske ett drastiskt drag, men jag var alldeles för emotionellt pressad och ville bara hitta en väg ut från all vantrivsel.

Och tänk - så fick jag napp! Plötsligt fick jag jobb i en helt annan stad. Och allting blev med ens väldigt konkret.

Jag kan inte låta bli att tänka på liknelsen att om man klämmer på en kaviartub alldeles för hårt från alla håll och kanter så brister den tillslut nånstans, även om locket är åtskruvat.
Tillslut bara måste man ta vägen nånstans.
- Och jag hamnade här.

Jag är faktiskt som lite förälskad i mitt nya liv. Det känns jättebra! Jag är jätteförtjust i min nya stad där jag jobbar! Det är en väldigt vacker och trevlig stad, och det är roligt att ha nånting helt nytt och okänt att utforska. Det känns coolt att lilla jag befinner mig där. Och jobbet är hittills både roligt, trevligt och socialt. När känslorna svänger (vilket de självklart gör vid en sånhär drastisk förändring) och jag dippar nån kväll, så kommer jag till jobbet nästa dag och möter mina kollegor och blir glad igen. Det är ju helt underbart. Precis så jag vill ha det. Och den lilla stugan på landet som jag hyr ligger så himla fint mitt i absolut ingenstans på överkomligt bilpendlingsavstånd till jobbet, och jag känner mig fortfarande exalterad över att jag faktiskt bor här nu - i ett jättevackert område som är så intetsägande att ingen vet var det ligger ens när jag försöker förklara. :laugh: Det är som en blank fläck på kartan (även bokstavligt talat när det gäller mobiltäckningen… :grin: ). Så coolt! :D

Jag är än så länge veckopendlare, och har kvar mitt hus utanför Sthlm (=fattig som en kyrkråtta, eftersom jag betalar för dubbelt boende och dessutom gick ner en hel del i lön, men det får det vara värt). Det var det steget jag orkade ta gällande förhållandet - än så länge, i alla fall. Den mest akuta vantrivseln har släppt nu när jag bara är hemma på helgerna. Och nånstans sörjer jag fortfarande jättemycket, och har svårt att acceptera att det verkligen inte går att rädda...

Det som är jobbigast är att kommunikationen i förhållandet har gått totalt i baklås sedan länge, så jag kan inte prata om hur jag tycker och tänker och känner (för jag klarar inte av att hantera reaktionerna som blir på det och det går ändå inte fram hos mottagaren). Jag har därför i flera års tid nu bara försökt hålla tyst och spela oberörd, men jag orkar inte det längre. Enligt min moral så är det min man som jag ska prata först med om jag upplever problem i förhållandet. Men när det inte finns någon mottagare där, så blir jag ställd. Det känns fel för mig att “gå bakom ryggen” på honom och prata med andra om hur jag mår i förhållandet. Problemet blir då att jag inte har nånstans där jag kan vara ärlig med vad jag tycker och tänker, utan måste hela tiden försöka spela en roll och låtsas som att allt är bra. Och jag orkar inte det längre. Jag måste få vara sann och ärlig med vad jag tycker och tänker och känner. Det känns som att det handlar om att stå upp för mig själv och den jag är. Jag måste få göra det. Och jag känner mig styrkt av mitt nya liv i att göra det!
:heart
 

Vad fint att läsa att du trivs i din nya stad! Vad gäller att behöva prata, utan att ha en mottagare så tänker jag att du kanske ska prova familjerådgivning fast bara för dig själv? För att få hjälp att reda ut motstridiga tankar och känslor och få hjälp att hitta din vilja och din känsla som kanske gått vilse i dina rotade normer och värderingar? För så klart är det tufft att gå på tvärs mot det som en alltid tagit för självklart- att så är inte jag, så gör inte jag. Men när en ändå måste göra det, för att värna sig själv och sitt välmående då kan det vara bra med stöd på vägen.
 
Vad glad jag blev av att läsa detta!
Ett bananskal som du halkade iväg på och det låter som om det var åt alldeles rätt håll
 
Vad fint att läsa att du trivs i din nya stad! Vad gäller att behöva prata, utan att ha en mottagare så tänker jag att du kanske ska prova familjerådgivning fast bara för dig själv? För att få hjälp att reda ut motstridiga tankar och känslor och få hjälp att hitta din vilja och din känsla som kanske gått vilse i dina rotade normer och värderingar? För så klart är det tufft att gå på tvärs mot det som en alltid tagit för självklart- att så är inte jag, så gör inte jag. Men när en ändå måste göra det, för att värna sig själv och sitt välmående då kan det vara bra med stöd på vägen.
Jo, jag har gjort det och pratat med en egen relationsrådgivare. Det var mycket värdefullt! Kostar dock en slant, så nu när jag har det knapert så får jag vackert lägga ner det. Men jag skriver också för mig själv, som egen reflektion och terapi, och det är också väldigt värdefullt.

Det jag saknar är att kunna vara ärlig med mig själv - vad jag tänker, tycker och upplever - i ett vidare perspektiv. Stå upp för mig själv och den jag är. Det handlar inte om att jag ska vända ut och in på mitt privatliv inför vem som helst, men jag vill kunna vara ärlig med var jag står och kunna säga det som är sant för mig och leva som jag vill leva. Det har blivit så mycket "fasadspel" de senaste åren när jag hela tiden måste spela ett spel och vakta min tunga och trippa på tå och låtsas som att allt är bra när det inte alls är bra, och det står mig upp i halsen! Som fru och del av en tvåsamhet förväntas jag på många olika sätt prioritera och ställa upp på förhållandet på ett sätt som jag inte längre vill, och jag är jättetrött på att tvinga mig själv till det mot min vilja.
Då protesterar kanske många och säger att man måste inte alls göra saker mot sin vilja, men det är svårt när jag samtidigt känner en stor omtanke om den man jag levt med så länge och jag vill inte göra honom illa...
Men det blir nog bra i slutändan ändå, hoppas jag. Jag känner hur min person stärks nu i mitt nya liv, som ett tillknycklat blomblad som äntligen kan få slå ut.
 
Åh vad det känns som du har hamnat rätt! ❤ När det gäller mobiltäckning, kolla med eventuella grannar vad de har. Vid mammas sommarstuga fungerar enbart Telia men gör det i gengäld väldigt bra, andra ställen är det tele2 som fungerar bäst. :)
Ja, jag ska kolla med grannarna. Jag har haft både Telia-, Tele2- och Telenortelefoner i stugan men inget funkar. Telia funkar till och från om jag håller telefonen mot fönsterrutan vid ett visst fönster i stugan (eller om jag går ut då - det är inomhus som det är störst problem). :laugh:
Kollar jag på täckningskartan för Tre så ger det inget större hopp om att de skulle vara bättre.... :p
Som tur är har jag fiber i alla fall. :up:
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

  • Låst
  • Artikel
Dagbok Känns skitjobbigt att främmande personer ska komma hit och se mitt kaos men jag får väl säga att jag är mitt i en storstädning eller...
Svar
6
· Visningar
709
Senast: Rosett
·
  • Artikel
Dagbok Först innan jag skriver dethär så vill jag BE att ni kan ha respekt för att det är jobbiga saker. Jag VILL skriva om det och jag VILL...
6 7 8
Svar
140
· Visningar
8 066
Skola & Jobb Dramatisk rubrik men det är så det känns :cry: Är inne i en djup kris och det känns som att jag håller på att förlora fotfästet. Jag...
Svar
3
· Visningar
608
  • Artikel
Dagbok Jag är stolt och måste få skryta lite och eftersom ingen i vanliga livet känner till mina problem så får ni lyssna på det! Jag har...
2
Svar
20
· Visningar
1 405
Senast: Blyger
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp