Få katten att vilja sova i sängen

[athena_arabians]

Jag såg mammorna där och pappan Persisk har stamtavla. Så det påstås inte. Dom hade tydliga Ragdoll/Persiska utseenden

Här säger du att hon har brittiskt korthår i sig också:

Däremot är hon också Brittisk korthårig det kan spela in ja.

Men oavsett vilka papper de visat dig så har du en huskatt och det går inte att förutsäga vilka egenskaper som slagit igenom.

Sedan säger utseendet väldigt lite om vilka raser som ingår om det inte är fråga om kontrollerad avel. En kompis tog en rescue som troligtvis var rejält inavlad under flera generationer... katten var blåmaskad som en siames även om kroppsformen var grövre än hos en oriental. Det fanns absolut inte några renrasiga katter på gården den kom ifrån.

 

[Hoarfrost]

Det som gör är att man blir frustrerad och defensiv här är att det mest hela tiden, om och om igen skrivs att jag ska omplacera, att det är mitt fel, att jag orsakar, jag är konstig och ”needy”. ”Och vad förväntar jag mig” ungefär. Jättekonstigt. Ja, vad tänker man och önskar sig när man köper kattunge liksom.

Då svarar jag ju på det..och det hela fortsätter bara. För jag försöker förklara.

Jag har ju haft katt tidigare, och jag fick inte alls dom tankarna eller känslan då. Båda Perserkatterna var tillgivna direkt. Och snälla mot barnen.Hona/hane.
Hanens förändring trodde jag som sagt berodde på att jag var borta mycket. Och han var ju dessutom sjuk redan 7 månader.
Birman som bet och flög på kan jag ärligt säga att jag hade i 2 år. Omplacerade och dagen efter var hon på annons, för hon fräste och bet mot dom.

Jag bad om tips och råd om något kan uppmuntra, inget annat. Jag har och sagt upprepade gånger att jag tycker mycket om henne. Omplacera 5 månaders skulle ge mig dåligt samvete och det skulle jag få av min omgivning och familj också.

Och vad skulle man ange för orsak..går ju inte.
Jag tror med 90% säkerhet att folk önskar en tillgiven kattunge när man köper en.
Även dom som letar omplaceringar vill ha det, annars blir det svårt. Det är en självklarhet.

Har hört och läst om katter som blir omplacerade, gömmer sig och blir otrygga, får stressbeteenden. Och blir omplacerade igen. Det är en ny miljö på nytt och lär knappast främja henne. Ingen säkerhet att det blir bra alls.

Jag VET att här blir hon väl omhändertagen hela tiden, har varit ute med henne också. Sköter päls, mat-hygien av skålar och kattlåda. Leker, aktiverar. Borstar, även tänder.
Ger smek på hennes villkor där hon verkar tycka om.
Hon får komma och gå som hon vill. Vad mer kan jag göra.
Men naturligtvis blir det ju en effekt på mig också utefter hennes beteende, när jag märker..jag tränger mig självklart inte på. Det blir en naturlig respons. Det vore väldigt konstigt snarare om det inte blev det. Det är inte så att bara jag orsakar, det är hennes personlighet som är så, enligt mig. Som har varit här med henne hela tiden.
Sedan..javisst, då är det så.

Jag ser att du har fått massor med bra tips och råd och uppmuntran.
Jag ser att du har försökt med några av tipsen och råden.
Ett av råden du fått av så gott som alla här är att omplacering inte är ett misslyckande eller något att ha dåligt samvete av. Nu verkar du vara helt emot det och får då råd att vänta in katten och acceptera henne för hennes egna sätt att vara och personlighet - för det här med att frivilligt konstant vilja sitta i knä och klappas och kramas och sova i sängen är inte riktigt något man kan träna en katt (eller vilket djur som helst) till.

Ingen här tror att du missköter katten, det verkar som du sköter om henne bra. Samtidigt är det svårt att se att du mår bra med katten iom att du nu beklagat dig kring att hon inte vill vara så nära som du önskar i nästan en månad. Det är ju lite krasst så att du antingen kan acceptera katten som hon är, eller att du inte gör det - och då får du helt enkelt leva med att vara besviken i 18+ år, om det är så att hon inte blir gosigare när hon kommer ur kattungestadiet.

Sedan har jag nog aldrig köpt ett djur, eller umgåtts med djur där jag önskar tillgivenhet, speciellt inte från början, inte ens efter ett års tid. Tillgivenhet är något som växer fram. I bland långsamt (Sparky var 5-6 när jag kände tillit från henne), i bland fort. I bland får man aldrig tillgivenhet, och det är ok det med.

 

[Sassy]

Det som gör är att man blir frustrerad och defensiv här är att det mest hela tiden, om och om igen skrivs att jag ska omplacera, att det är mitt fel, att jag orsakar, jag är konstig och ”needy”. ”Och vad förväntar jag mig” ungefär. Jättekonstigt. Ja, vad tänker man och önskar sig när man köper kattunge liksom.

Vad tänker och önskar man sig när man köper en kattunge? Jag önskar mig en frisk och välfungerande kattunge, och det är ju vad du verkar ha fått. Sen är personligheten inte vad du önskade, vilket är jättesynd men det är vad man får räkna med när man skaffar en unge och framförallt en huskatt.

Jag bad om tips och råd om något kan uppmuntra, inget annat. Jag har och sagt upprepade gånger att jag tycker mycket om henne. Omplacera 5 månaders skulle ge mig dåligt samvete och det skulle jag få av min omgivning och familj också.

Och vad skulle man ange för orsak..går ju inte.
Jag tror med 90% säkerhet att folk önskar en tillgiven kattunge när man köper en.
Även dom som letar omplaceringar vill ha det, annars blir det svårt. Det är en självklarhet.

Jag köade flera månader för att köpa en skygg hittekattunge som inte lät sig fångas frivilligt av någon. Hade inga som helst förväntningar på att hon skulle uppskatta närhet, men hoppades att hon skulle bli trygg nog att kunna röra om det behövs så att vård fungerar. Nu efter 3 år vill hon vara inom armlängds avstånd och ligger i min famn en liten stund varje dag, men det var absolut ingen självklarhet den första månaden när hon satt under sängen om någon rörde sig i rummet... Och vi har fortfarande strikta regler om att ingen ens rör henne om inte hon ber om det först.

Det är kö för kattungar från katthemmet. Kattungar utan känd bakgrund och som ofta inte riktigt går att klappa ens. Du har en frisk och välfungerande och normalt social liten katt utan minsta fel. Varför i hela världen skulle hon inte vara vad folk vill ha? Hon är inte vad DU vill ha däremot, och det är anledningen till att folk föreslår omplacering. Det finns ingen som helst anledning att du ska gå och längta efter något annat i 15-18 år om det nu är så att du inte helt kan släppa behovet av närhet.

Vad andra tycker och tänker om en eventuell omplacering är skitsamma. Det är två individer i den här ekvationen som ska må bra, och det är du och katten. Att tro att det inte finns andra bra kattägare som skulle ge ett alldeles utmärkt liv är att sätta sig själv på otroligt höga hästar, och att anpassa stora livsbeslut efter vad andra ska tycka om en är bäst att sluta med efter tonåren för det kommer inte ut något bra av det alls.

Om du har bestämt dig för att behålla henne så får du ju fatta det beslutet på riktigt. Då är alla tankar på vad du hade önskat att hon vore och varför det vore rimligt att hon vore så som du önskar bara fällben som står i vägen för att vara nöjd med tillvaron. Fatta beslutet och älska henne helt och fullt för den hon är i så fall, utan att snurra runt i tankar om "borde".

 

[anciplanki]

Hon är en gullig pälsboll, och inget man bara gör sig av med eller kastar bort. Självklart vill man ge kärlek..men också få lite.

 

[anciplanki]

Hon är en gullig pälsboll, och inget man bara gör sig av med eller kastar bort. Självklart vill man ge kärlek..men också få lite.

Om det inte skulle utvecklas att bli helt omöjligt av annan orsak.

 

[anciplanki]

Vad tänker och önskar man sig när man köper en kattunge? Jag önskar mig en frisk och välfungerande kattunge, och det är ju vad du verkar ha fått. Sen är personligheten inte vad du önskade, vilket är jättesynd men det är vad man får räkna med när man skaffar en unge och framförallt en huskatt.



Jag köade flera månader för att köpa en skygg hittekattunge som inte lät sig fångas frivilligt av någon. Hade inga som helst förväntningar på att hon skulle uppskatta närhet, men hoppades att hon skulle bli trygg nog att kunna röra om det behövs så att vård fungerar. Nu efter 3 år vill hon vara inom armlängds avstånd och ligger i min famn en liten stund varje dag, men det var absolut ingen självklarhet den första månaden när hon satt under sängen om någon rörde sig i rummet... Och vi har fortfarande strikta regler om att ingen ens rör henne om inte hon ber om det först.

Det är kö för kattungar från katthemmet. Kattungar utan känd bakgrund och som ofta inte riktigt går att klappa ens. Du har en frisk och välfungerande och normalt social liten katt utan minsta fel. Varför i hela världen skulle hon inte vara vad folk vill ha? Hon är inte vad DU vill ha däremot, och det är anledningen till att folk föreslår omplacering. Det finns ingen som helst anledning att du ska gå och längta efter något annat i 15-18 år om det nu är så att du inte helt kan släppa behovet av närhet.

Vad andra tycker och tänker om en eventuell omplacering är skitsamma. Det är två individer i den här ekvationen som ska må bra, och det är du och katten. Att tro att det inte finns andra bra kattägare som skulle ge ett alldeles utmärkt liv är att sätta sig själv på otroligt höga hästar, och att anpassa stora livsbeslut efter vad andra ska tycka om en är bäst att sluta med efter tonåren för det kommer inte ut något bra av det alls.

Om du har bestämt dig för att behålla henne så får du ju fatta det beslutet på riktigt. Då är alla tankar på vad du hade önskat att hon vore och varför det vore rimligt att hon vore så som du önskar bara fällben som står i vägen för att vara nöjd med tillvaron. Fatta beslutet och älska henne helt och fullt för den hon är i så fall, utan att snurra runt i tankar om "borde".

Vad tänker och önskar man sig när man köper en kattunge? Jag önskar mig en frisk och välfungerande kattunge, och det är ju vad du verkar ha fått. Sen är personligheten inte vad du önskade, vilket är jättesynd men det är vad man får räkna med när man skaffar en unge och framförallt en huskatt.



Jag köade flera månader för att köpa en skygg hittekattunge som inte lät sig fångas frivilligt av någon. Hade inga som helst förväntningar på att hon skulle uppskatta närhet, men hoppades att hon skulle bli trygg nog att kunna röra om det behövs så att vård fungerar. Nu efter 3 år vill hon vara inom armlängds avstånd och ligger i min famn en liten stund varje dag, men det var absolut ingen självklarhet den första månaden när hon satt under sängen om någon rörde sig i rummet... Och vi har fortfarande strikta regler om att ingen ens rör henne om inte hon ber om det först.

Det är kö för kattungar från katthemmet. Kattungar utan känd bakgrund och som ofta inte riktigt går att klappa ens. Du har en frisk och välfungerande och normalt social liten katt utan minsta fel. Varför i hela världen skulle hon inte vara vad folk vill ha? Hon är inte vad DU vill ha däremot, och det är anledningen till att folk föreslår omplacering. Det finns ingen som helst anledning att du ska gå och längta efter något annat i 15-18 år om det nu är så att du inte helt kan släppa behovet av närhet.

Vad andra tycker och tänker om en eventuell omplacering är skitsamma. Det är två individer i den här ekvationen som ska må bra, och det är du och katten. Att tro att det inte finns andra bra kattägare som skulle ge ett alldeles utmärkt liv är att sätta sig själv på otroligt höga hästar, och att anpassa stora livsbeslut efter vad andra ska tycka om en är bäst att sluta med efter tonåren för det kommer inte ut något bra av det alls.

Om du har bestämt dig för att behålla henne så får du ju fatta det beslutet på riktigt. Då är alla tankar på vad du hade önskat att hon vore och varför det vore rimligt att hon vore så som du önskar bara fällben som står i vägen för att vara nöjd med tillvaron. Fatta beslutet och älska henne helt och fullt för den hon är i så fall, utan att snurra runt i tankar om "borde".

Huskatt? Och när ska man räkna med att få en väldigt tillgiven katt/ras menar du då? Vad är inte en huskatt. Är inte bondkatt huskatt?
Visst hon är blandras men av raskatter, vilket samtliga är. Där 2 sägs ha egenskaper som jag hört och läst är bra. Båda mina Perser var lugna. Hon har lite mer tendens att vilja hoppa på benen på en..men. Ragdoll har jag bara hört positivt om från folk som har också. Och tänkte blandningen då jag gillar långhår, men samtidigt undvika mer nösproblem och eventuella njurproblem som pojjen hade. Och tydligen är vanligare har jag nu förstått.

 

[Sel]

Hon är en gullig pälsboll, och inget man bara gör sig av med eller kastar bort. Självklart vill man ge kärlek..men också få lite.

Låt säga att det helt enkelt är såhär hon är - hon vill sitta på en stol och chilla och bara umgås på sina egna villkor då och då, är det okej? Accepterar du det eller kommer du att sitta där och längta och sukta och hela tiden sakna något?
Om du känner att det inte kommer att vara tillräckligt tänker jag också antingen omplacering eller en katt till. Någon annan därute tycker säkert att just din kattunge är helt lagom och perfekt samtidigt som någon annan kan erbjuda en katt som är extraordinärt klängig.
Det var inte så länge sedan jag såg ett inslag på FB om en katt som hamnade på katthem just för att han var FÖR kelig.

 

[Sel]

Jag köpte ju min katt när jag förlorade terriern delvis för att jag ville ha en individ i huset som var mer taktil än shiban (min andra hund, som jag också älskade högt och lågt.) men också för att de skulle ha sällskap av varandra. Hade de inte fungerat ihop hade jag omplacerat genom uppfödaren. Det är inte så märkvärdigt även om det hade varit sorgligt (för mig.).

 

[anciplanki]

Jag ser att du har fått massor med bra tips och råd och uppmuntran.
Jag ser att du har försökt med några av tipsen och råden.
Ett av råden du fått av så gott som alla här är att omplacering inte är ett misslyckande eller något att ha dåligt samvete av. Nu verkar du vara helt emot det och får då råd att vänta in katten och acceptera henne för hennes egna sätt att vara och personlighet - för det här med att frivilligt konstant vilja sitta i knä och klappas och kramas och sova i sängen är inte riktigt något man kan träna en katt (eller vilket djur som helst) till.

Ingen här tror att du missköter katten, det verkar som du sköter om henne bra. Samtidigt är det svårt att se att du mår bra med katten iom att du nu beklagat dig kring att hon inte vill vara så nära som du önskar i nästan en månad. Det är ju lite krasst så att du antingen kan acceptera katten som hon är, eller att du inte gör det - och då får du helt enkelt leva med att vara besviken i 18+ år, om det är så att hon inte blir gosigare när hon kommer ur kattungestadiet.

Sedan har jag nog aldrig köpt ett djur, eller umgåtts med djur där jag önskar tillgivenhet, speciellt inte från början, inte ens efter ett års tid. Tillgivenhet är något som växer fram. I bland långsamt (Sparky var 5-6 när jag kände tillit från henne), i bland fort. I bland får man aldrig tillgivenhet, och det är ok det med.

Tack! Ja, det är fint att det är så du tänker kring dina djur och har väl rätt i det.
Jag vill inte bara vara den som står för kostnad mat och service.

Ja, som jag menade..att när man går igång på kommentarer och känner att man måste gå i försvar och förklara sig hela tiden, så tar det tyvärr en månad med om och om igen.
Jag fick som sagt närhet väldigt snart av min tidigare och hade väl önskat nu då.
Vi är ändå tillsammans i en 1:a hela tiden roligt om det är just tillsammans och inte separat. Förutom aktivering som hon vill ha nu då.

 

[Sassy]

Huskatt? Och när ska man räkna med att få en väldigt tillgiven katt/ras menar du då? Vad är inte en huskatt. Är inte bondkatt huskatt?
Visst hon är blandras men av raskatter, vilket samtliga är. Där 2 sägs ha egenskaper som jag hört och läst är bra. Båda mina Perser var lugna. Hon har lite mer tendens att vilja hoppa på benen på en..men. Ragdoll har jag bara hört positivt om från folk som har också. Och tänkte blandningen då jag gillar långhår, men samtidigt undvika mer nösproblem och eventuella njurproblem som pojjen hade. Och tydligen är vanligare har jag nu förstått.

Alla katter som inte är registrerade med en stamtavla är huskatter. I de flesta fall innebär det att du faktiskt inte har koll på vad som ligger bakom. Om du hade varit väldigt kunnig på raserna i just din katt hade du möjligen kunnat välja linjer för att få en katt med lite högre sannolikhet att vara närhetslängtande, men som många här har skrivit så är det helt fel raser för det.

Jag vet inte varifrån du fått informationen att de skulle vara närhetstörstande men jag känner många uppfödare av alla tre raser och ingen skulle beskriva dem som katter som vill ha mycket kroppskontakt. Tvärtom, de är allihop vad man brukar beskriva som "bredvid-katter". Trevliga och lätthanterade, men inte katter som vill ligga i famnen.

Av sverak beskrivs de som lugna, tystlåtna och vänliga, vilket jag tycker stämmer bra. Tillgiven är en helt annan sak än att vara en plåsterkatt.

Min bredvid-katt är så tillgiven som en katt bara kan vara, hon älskar att vara med, pratar med oss hela dagarna, vill leka med oss många gånger om dagen och kvittrar glatt när man pratar med henne. Den plåsterkatt jag har nu är ärligt talat inte alls på samma sociala nivå eller ger samma utbyte på det sättet, men han gillar att ha kroppskontakt, helst hela tiden. Man får vara försiktig med att lägga in egna tolkningar i begrepp när man inte har fakta på hand.

Raser som brukar gilla att mer eller mindre sitta fast på sina människor är de högaktiva korthårsraserna; cornish och devon rex, ofta burmor, korater, många siameser och orientaler (fast där variera det mellan linjer). Det är också de raser som kräver absolut mest ifråga om anpassning av hemmet, aktivering och varierad stimulans, och ungarna säljs generellt inte som ensamkatter av den anledningen. Som jag tolkar dig är det absolut inget jag skulle rekommendera, många av dem är väldigt viljestarka och har en helt egen agenda och om man tycker att det är kul så är det fantastiskt men det är också många av mina vänner som säger att de verkligen gillar att hälsa på mina vuxna katter men aldrig i livet skulle välja att leva med en på heltid. De är överallt åtminstone de första 5-8 åren av sitt liv, och kan verkligen konsten att demolera tillvaron om det skulle vara så.

Vill man ha en lugn och närhetsälskande katt så gör man bäst i att välja en vuxen. Jag vet inte varifrån du fått det att katter skulle bli stressade och konstiga av det, för det är helt emot både min erfarenhet (som både skaffat många vuxna katter eftersom jag varit uppfödare, och hjälp till med omplacering för att jag råkar vara den mest kattkunniga i en rätt stor bekantskapskrets) och katthemmets som jag har mycket kontakt med. Får man hjälp med att hitta rätt individ av någon som faktiskt vet hur man gör den matchningen eller om det finns en katt man redan känner från bekantskapskretsen så blir det i princip alltid bra. Framförallt när det inte finns försvårande faktorer som små barn eller andra djur.

Den plåsterkatt jag har nu var 3 år när han kom hit. Min första hankatt var 8 år, och levde sina sista 10 år i livet på min axel typ. Han var med på allt. Däremellan har jag haft två hanar till som köptes som vuxna, och de har också varit typen som gärna tillbringar dagen på rygg i någons famn.

 

[anciplanki]

Låt säga att det helt enkelt är såhär hon är - hon vill sitta på en stol och chilla och bara umgås på sina egna villkor då och då, är det okej? Accepterar du det eller kommer du att sitta där och längta och sukta och hela tiden sakna något?
Om du känner att det inte kommer att vara tillräckligt tänker jag också antingen omplacering eller en katt till. Någon annan därute tycker säkert att just din kattunge är helt lagom och perfekt samtidigt som någon annan kan erbjuda en katt som är extraordinärt klängig.
Det var inte så länge sedan jag såg ett inslag på FB om en katt som hamnade på katthem just för att han var FÖR kelig.

Ajdå, ha det är aldrig bra
Ja, önskan skulle det nog alltid finnas. 2 blir kostsamt då så mycket pengar gick nu, och har nog inte nog med plats för det i min 1:a.
Förutsätter också att man hittar katt hon kommer överens med, så man inte får riktiga problem.
Eller för bra..för då lär dom bara prioritera varandra.

Alla katter som inte är registrerade med en stamtavla är huskatter. I de flesta fall innebär det att du faktiskt inte har koll på vad som ligger bakom. Om du hade varit väldigt kunnig på raserna i just din katt hade du möjligen kunnat välja linjer för att få en katt med lite högre sannolikhet att vara närhetslängtande, men som många här har skrivit så är det helt fel raser för det.

Jag vet inte varifrån du fått informationen att de skulle vara närhetstörstande men jag känner många uppfödare av alla tre raser och ingen skulle beskriva dem som katter som vill ha mycket kroppskontakt. Tvärtom, de är allihop vad man brukar beskriva som "bredvid-katter". Trevliga och lätthanterade, men inte katter som vill ligga i famnen.

Av sverak beskrivs de som lugna, tystlåtna och vänliga, vilket jag tycker stämmer bra. Tillgiven är en helt annan sak än att vara en plåsterkatt.

Min bredvid-katt är så tillgiven som en katt bara kan vara, hon älskar att vara med, pratar med oss hela dagarna, vill leka med oss många gånger om dagen och kvittrar glatt när man pratar med henne. Den plåsterkatt jag har nu är ärligt talat inte alls på samma sociala nivå eller ger samma utbyte på det sättet, men han gillar att ha kroppskontakt, helst hela tiden. Man får vara försiktig med att lägga in egna tolkningar i begrepp när man inte har fakta på hand.

Raser som brukar gilla att mer eller mindre sitta fast på sina människor är de högaktiva korthårsraserna; cornish och devon rex, ofta burmor, korater, många siameser och orientaler (fast där variera det mellan linjer). Det är också de raser som kräver absolut mest ifråga om anpassning av hemmet, aktivering och varierad stimulans, och ungarna säljs generellt inte som ensamkatter av den anledningen. Som jag tolkar dig är det absolut inget jag skulle rekommendera, många av dem är väldigt viljestarka och har en helt egen agenda och om man tycker att det är kul så är det fantastiskt men det är också många av mina vänner som säger att de verkligen gillar att hälsa på mina vuxna katter men aldrig i livet skulle välja att leva med en på heltid. De är överallt åtminstone de första 5-8 åren av sitt liv, och kan verkligen konsten att demolera tillvaron om det skulle vara så.

Vill man ha en lugn och närhetsälskande katt så gör man bäst i att välja en vuxen. Jag vet inte varifrån du fått det att katter skulle bli stressade och konstiga av det, för det är helt emot både min erfarenhet (som både skaffat många vuxna katter eftersom jag varit uppfödare, och hjälp till med omplacering för att jag råkar vara den mest kattkunniga i en rätt stor bekantskapskrets) och katthemmets som jag har mycket kontakt med. Får man hjälp med att hitta rätt individ av någon som faktiskt vet hur man gör den matchningen eller om det finns en katt man redan känner från bekantskapskretsen så blir det i princip alltid bra. Framförallt när det inte finns försvårande faktorer som små barn eller andra djur.

Den plåsterkatt jag har nu var 3 år när han kom hit. Min första hankatt var 8 år, och levde sina sista 10 år i livet på min axel typ. Han var med på allt. Däremellan har jag haft två hanar till som köptes som vuxna, och de har också varit typen som gärna tillbringar dagen på rygg i någons famn.

Så du menar att extremt aktiva katter som helst säljs 2 också samtidigt vill ha väldigt mycket kroppskontakt hmm
Hon flyger ibland runt här hemma högt och lågt, då borde ju stämma på henne då.
Ja, jag har också hört olika bud om raserna, men så är det ju med alla.
Och ja, jag behövde ha en lugnare katt.

Återigen min Perserhona som blev 18 var enormt tillgiven. Hanen som blev ändrad som vuxen lade sig i min brors knä som kom på besök första dagen jag fick hem honom, och somnade där.

 

[anciplanki]

Jag köpte ju min katt när jag förlorade terriern delvis för att jag ville ha en individ i huset som var mer taktil än shiban (min andra hund, som jag också älskade högt och lågt.) men också för att de skulle ha sällskap av varandra. Hade de inte fungerat ihop hade jag omplacerat genom uppfödaren. Det är inte så märkvärdigt även om det hade varit sorgligt (för mig.).

Förstår! Uppfödaren har bara nämnt ”hjälp att sälja”..nej

 

[Sel]

Förstår! Uppfödaren har bara nämnt ”hjälp att sälja”..nej

Fast det är ju vad omplacering är. Det känns reko av uppfödaren ändå.

 

[EmmaW]

Står tydligt att Ragdoll brukar tycka om att ligga avslappnade i famnen. Och att Perser gärna ligger i knät
Däremot är hon också Brittisk korthårig det kan spela in ja.
Jag har ingen inställning det är vad jag klart märker på hennes sätt. Tror absolut inte det beror på mig. Jag ger som sagt mycket kärlek, smeker, klappar där hon tycker om. Men tvingar mig aldrig på.

Jag har fött upp Ragdoll och Birma och kan säga att den beskrivningen handlar om dom korta tillfällen där man lyfter upp dom i famnen där ragdollen kan bli avslappnad som en trasdocka. Det handlar om tillfällen. Merparten av dom vill inte ligga i knät alls utan brevid och dom är inte plåsterkatter. Det du ser på instagram och andra sidor är tillfällen som inte säger något alls egentligen mer än att någon hade en kamera framme vid rätt tillfälle och någon skriver att livet är guld och gröna skogar.

Du frågar om din inställning- Din inställning och känsla är att din katt inte lever upp till dina behov. Du är inte nöjd med henne. Du är besviken på att hon inte vill vara nära. Du vill att hon ska vara annorlunda än hon är.

HON VET DETTA. HON LÄSER OCH KÄNNER AV DET I DIN ENERGI OCH KROPPSPRÅK.

Om du inte kan ändra inställningen så kommer det aldrig fungera. Att det fungerade med dina andra katter är för att du aldrig hade dom kraven på dom från början.

 

[anciplanki]

Alla katter som inte är registrerade med en stamtavla är huskatter. I de flesta fall innebär det att du faktiskt inte har koll på vad som ligger bakom. Om du hade varit väldigt kunnig på raserna i just din katt hade du möjligen kunnat välja linjer för att få en katt med lite högre sannolikhet att vara närhetslängtande, men som många här har skrivit så är det helt fel raser för det.

Jag vet inte varifrån du fått informationen att de skulle vara närhetstörstande men jag känner många uppfödare av alla tre raser och ingen skulle beskriva dem som katter som vill ha mycket kroppskontakt. Tvärtom, de är allihop vad man brukar beskriva som "bredvid-katter". Trevliga och lätthanterade, men inte katter som vill ligga i famnen.

Av sverak beskrivs de som lugna, tystlåtna och vänliga, vilket jag tycker stämmer bra. Tillgiven är en helt annan sak än att vara en plåsterkatt.

Min bredvid-katt är så tillgiven som en katt bara kan vara, hon älskar att vara med, pratar med oss hela dagarna, vill leka med oss många gånger om dagen och kvittrar glatt när man pratar med henne. Den plåsterkatt jag har nu är ärligt talat inte alls på samma sociala nivå eller ger samma utbyte på det sättet, men han gillar att ha kroppskontakt, helst hela tiden. Man får vara försiktig med att lägga in egna tolkningar i begrepp när man inte har fakta på hand.

Raser som brukar gilla att mer eller mindre sitta fast på sina människor är de högaktiva korthårsraserna; cornish och devon rex, ofta burmor, korater, många siameser och orientaler (fast där variera det mellan linjer). Det är också de raser som kräver absolut mest ifråga om anpassning av hemmet, aktivering och varierad stimulans, och ungarna säljs generellt inte som ensamkatter av den anledningen. Som jag tolkar dig är det absolut inget jag skulle rekommendera, många av dem är väldigt viljestarka och har en helt egen agenda och om man tycker att det är kul så är det fantastiskt men det är också många av mina vänner som säger att de verkligen gillar att hälsa på mina vuxna katter men aldrig i livet skulle välja att leva med en på heltid. De är överallt åtminstone de första 5-8 åren av sitt liv, och kan verkligen konsten att demolera tillvaron om det skulle vara så.

Vill man ha en lugn och närhetsälskande katt så gör man bäst i att välja en vuxen. Jag vet inte varifrån du fått det att katter skulle bli stressade och konstiga av det, för det är helt emot både min erfarenhet (som både skaffat många vuxna katter eftersom jag varit uppfödare, och hjälp till med omplacering för att jag råkar vara den mest kattkunniga i en rätt stor bekantskapskrets) och katthemmets som jag har mycket kontakt med. Får man hjälp med att hitta rätt individ av någon som faktiskt vet hur man gör den matchningen eller om det finns en katt man redan känner från bekantskapskretsen så blir det i princip alltid bra. Framförallt när det inte finns försvårande faktorer som små barn eller andra djur.

Den plåsterkatt jag har nu var 3 år när han kom hit. Min första hankatt var 8 år, och levde sina sista 10 år i livet på min axel typ. Han var med på allt. Däremellan har jag haft två hanar till som köptes som vuxna, och de har också varit typen som gärna tillbringar dagen på rygg i någons famn.

Ragdoll

 

[anciplanki]

Alla katter som inte är registrerade med en stamtavla är huskatter. I de flesta fall innebär det att du faktiskt inte har koll på vad som ligger bakom. Om du hade varit väldigt kunnig på raserna i just din katt hade du möjligen kunnat välja linjer för att få en katt med lite högre sannolikhet att vara närhetslängtande, men som många här har skrivit så är det helt fel raser för det.

Jag vet inte varifrån du fått informationen att de skulle vara närhetstörstande men jag känner många uppfödare av alla tre raser och ingen skulle beskriva dem som katter som vill ha mycket kroppskontakt. Tvärtom, de är allihop vad man brukar beskriva som "bredvid-katter". Trevliga och lätthanterade, men inte katter som vill ligga i famnen.

Av sverak beskrivs de som lugna, tystlåtna och vänliga, vilket jag tycker stämmer bra. Tillgiven är en helt annan sak än att vara en plåsterkatt.

Min bredvid-katt är så tillgiven som en katt bara kan vara, hon älskar att vara med, pratar med oss hela dagarna, vill leka med oss många gånger om dagen och kvittrar glatt när man pratar med henne. Den plåsterkatt jag har nu är ärligt talat inte alls på samma sociala nivå eller ger samma utbyte på det sättet, men han gillar att ha kroppskontakt, helst hela tiden. Man får vara försiktig med att lägga in egna tolkningar i begrepp när man inte har fakta på hand.

Raser som brukar gilla att mer eller mindre sitta fast på sina människor är de högaktiva korthårsraserna; cornish och devon rex, ofta burmor, korater, många siameser och orientaler (fast där variera det mellan linjer). Det är också de raser som kräver absolut mest ifråga om anpassning av hemmet, aktivering och varierad stimulans, och ungarna säljs generellt inte som ensamkatter av den anledningen. Som jag tolkar dig är det absolut inget jag skulle rekommendera, många av dem är väldigt viljestarka och har en helt egen agenda och om man tycker att det är kul så är det fantastiskt men det är också många av mina vänner som säger att de verkligen gillar att hälsa på mina vuxna katter men aldrig i livet skulle välja att leva med en på heltid. De är överallt åtminstone de första 5-8 åren av sitt liv, och kan verkligen konsten att demolera tillvaron om det skulle vara så.

Vill man ha en lugn och närhetsälskande katt så gör man bäst i att välja en vuxen. Jag vet inte varifrån du fått det att katter skulle bli stressade och konstiga av det, för det är helt emot både min erfarenhet (som både skaffat många vuxna katter eftersom jag varit uppfödare, och hjälp till med omplacering för att jag råkar vara den mest kattkunniga i en rätt stor bekantskapskrets) och katthemmets som jag har mycket kontakt med. Får man hjälp med att hitta rätt individ av någon som faktiskt vet hur man gör den matchningen eller om det finns en katt man redan känner från bekantskapskretsen så blir det i princip alltid bra. Framförallt när det inte finns försvårande faktorer som små barn eller andra djur.

Den plåsterkatt jag har nu var 3 år när han kom hit. Min första hankatt var 8 år, och levde sina sista 10 år i livet på min axel typ. Han var med på allt. Däremellan har jag haft två hanar till som köptes som vuxna, och de har också varit typen som gärna tillbringar dagen på rygg i någons famn.

Ragdoll

 

[anciplanki]

Alla katter som inte är registrerade med en stamtavla är huskatter. I de flesta fall innebär det att du faktiskt inte har koll på vad som ligger bakom. Om du hade varit väldigt kunnig på raserna i just din katt hade du möjligen kunnat välja linjer för att få en katt med lite högre sannolikhet att vara närhetslängtande, men som många här har skrivit så är det helt fel raser för det.

Jag vet inte varifrån du fått informationen att de skulle vara närhetstörstande men jag känner många uppfödare av alla tre raser och ingen skulle beskriva dem som katter som vill ha mycket kroppskontakt. Tvärtom, de är allihop vad man brukar beskriva som "bredvid-katter". Trevliga och lätthanterade, men inte katter som vill ligga i famnen.

Av sverak beskrivs de som lugna, tystlåtna och vänliga, vilket jag tycker stämmer bra. Tillgiven är en helt annan sak än att vara en plåsterkatt.

Min bredvid-katt är så tillgiven som en katt bara kan vara, hon älskar att vara med, pratar med oss hela dagarna, vill leka med oss många gånger om dagen och kvittrar glatt när man pratar med henne. Den plåsterkatt jag har nu är ärligt talat inte alls på samma sociala nivå eller ger samma utbyte på det sättet, men han gillar att ha kroppskontakt, helst hela tiden. Man får vara försiktig med att lägga in egna tolkningar i begrepp när man inte har fakta på hand.

Raser som brukar gilla att mer eller mindre sitta fast på sina människor är de högaktiva korthårsraserna; cornish och devon rex, ofta burmor, korater, många siameser och orientaler (fast där variera det mellan linjer). Det är också de raser som kräver absolut mest ifråga om anpassning av hemmet, aktivering och varierad stimulans, och ungarna säljs generellt inte som ensamkatter av den anledningen. Som jag tolkar dig är det absolut inget jag skulle rekommendera, många av dem är väldigt viljestarka och har en helt egen agenda och om man tycker att det är kul så är det fantastiskt men det är också många av mina vänner som säger att de verkligen gillar att hälsa på mina vuxna katter men aldrig i livet skulle välja att leva med en på heltid. De är överallt åtminstone de första 5-8 åren av sitt liv, och kan verkligen konsten att demolera tillvaron om det skulle vara så.

Vill man ha en lugn och närhetsälskande katt så gör man bäst i att välja en vuxen. Jag vet inte varifrån du fått det att katter skulle bli stressade och konstiga av det, för det är helt emot både min erfarenhet (som både skaffat många vuxna katter eftersom jag varit uppfödare, och hjälp till med omplacering för att jag råkar vara den mest kattkunniga i en rätt stor bekantskapskrets) och katthemmets som jag har mycket kontakt med. Får man hjälp med att hitta rätt individ av någon som faktiskt vet hur man gör den matchningen eller om det finns en katt man redan känner från bekantskapskretsen så blir det i princip alltid bra. Framförallt när det inte finns försvårande faktorer som små barn eller andra djur.

Den plåsterkatt jag har nu var 3 år när han kom hit. Min första hankatt var 8 år, och levde sina sista 10 år i livet på min axel typ. Han var med på allt. Däremellan har jag haft två hanar till som köptes som vuxna, och de har också varit typen som gärna tillbringar dagen på rygg i någons famn.

Ra

Jag har fött upp Ragdoll och Birma och kan säga att den beskrivningen handlar om dom korta tillfällen där man lyfter upp dom i famnen där ragdollen kan bli avslappnad som en trasdocka. Det handlar om tillfällen. Merparten av dom vill inte ligga i knät alls utan brevid och dom är inte plåsterkatter. Det du ser på instagram och andra sidor är tillfällen som inte säger något alls egentligen mer än att någon hade en kamera framme vid rätt tillfälle och någon skriver att livet är guld och gröna skogar.

Du frågar om din inställning- Din inställning och känsla är att din katt inte lever upp till dina behov. Du är inte nöjd med henne. Du är besviken på att hon inte vill vara nära. Du vill att hon ska vara annorlunda än hon är.

HON VET DETTA. HON LÄSER OCH KÄNNER AV DET I DIN ENERGI OCH KROPPSPRÅK.

Om du inte kan ändra inställningen så kommer det aldrig fungera. Att det fungerade med dina andra katter är för att du aldrig hade dom kraven på dom från början.

Ja, så kan det och är det givet med kamera. Men det är inte mer än det jag önskar heller. Man ska kunna röra sig också, behöver ju inte bo i famnen

Nej..jag hade inte dom kraven. Det behövde jag inte. Det var liksom naturligt förväntat.
Jag bodde ändå med man och 3 barn då.
Med Perserhanen bodde jag själv..och han kom som sagt naturligt själv direkt..då.
Och det var naturlig förväntan tänker jag. Mer självklart. Ännu mer då man är ensam hemma med katten i en liten lägenhet.
Kom och sov i sängen osv. T.om fast sängen var en trappa upp på loftet.
Nu har jag öppen lägenhet med sovalkov och inte en enda gång…

 

[MJLee]

Ragdoll

Men det är en katt, det betyder inte att alla ragdolls är sådana. Plus att det bara är en ögonblicksbild av en katt som sover på en människa. Betyder inte att den alltid eller ofta vill göra det. Jag la ju upp bilder på mina två, Nikita som verkligen var en äkta klisterkatt och Megara som är otroligt gosig och vill sova på mig men är en helt annan katt. Nikita kunde jag göra vad jag ville med. Megara måste allt alltid ske på hennes villkor. Jag kan klappa, hon går sin väg med förnärmad svans för att sedan komma direkt tillbaka, stånga och kurra och trampa. Eftertryck, det är jag som bestämmer

Varken du eller katten kommer bli lyckliga och ni ska bo ihop i förhoppningsvis 15-18 år. Det är inget nederlag att omplacera, tvärtom, det är att visa hänsyn och att man älskar sin katt att man ser till att den hamnar på rätt plats i livet. Jag vet att du vill ha en unge, men jag förespråkar fortfarande en vuxen med 'färdig' personlighet. Även om jag inte är kunnig som @Sassy så vet jag om flera omplaceringar som alla varit lyckade. Megara tex kom från en omplacering som uppfödaren gjort men där hen kände att det inte var rätt och mycket riktigt uppfödaren ringde mig ca en månad efter och frågade om jag ville ta över Megara eftersom det inte fungerat hos den första ägaren. Inge konstigt iom att hon var en äldre dam som ville ha en mer stillsam och gosig katt, lite som du. Megara kräver mycket och hon är mycket katt och inte för alla. Men jag älskade henne från första stund.

Det tog ett tag innan vi klickade och liksom du var jag lite besviken först att hon inte var superklistrig. Men vi tog det i hennes tempo och mycket snart var hon den lilla gosiga bitchen till katt som jag älskar. Trots att hon tuggar på kablar, möbler och ffa mig. Måste drogas med bonqat för att klippa klor och det krävs krage och två personer för att vaccinera henne. Jag får aldrig hålla henne, då blir hon vansinnig, men hon sover hos mig, under täcket varje natt, rullar ihop sig i knävecket när jag läser på soffan. Hoppar upp i knät ibland.

 

[Sel]

Jag har fött upp Ragdoll och Birma och kan säga att den beskrivningen handlar om dom korta tillfällen där man lyfter upp dom i famnen där ragdollen kan bli avslappnad som en trasdocka. Det handlar om tillfällen. Merparten av dom vill inte ligga i knät alls utan brevid och dom är inte plåsterkatter. Det du ser på instagram och andra sidor är tillfällen som inte säger något alls egentligen mer än att någon hade en kamera framme vid rätt tillfälle och någon skriver att livet är guld och gröna skogar.

Du frågar om din inställning- Din inställning och känsla är att din katt inte lever upp till dina behov. Du är inte nöjd med henne. Du är besviken på att hon inte vill vara nära. Du vill att hon ska vara annorlunda än hon är.

HON VET DETTA. HON LÄSER OCH KÄNNER AV DET I DIN ENERGI OCH KROPPSPRÅK.

Om du inte kan ändra inställningen så kommer det aldrig fungera. Att det fungerade med dina andra katter är för att du aldrig hade dom kraven på dom från början.

Det är min känsla av de där lurviga, rätt beskedliga och lugna raserna generellt. Det går bra att lyfta upp och kånka runt på dem en stund men annars chillar de mest i fönstret eller på bordet eller något.
Orientalerna, abyssarna och liknande går typ inte kånka runt på alls men man får inte vara ifred heller.

 

[Sryoqwe]

Det här är en vildfångad huskatt.

Bilden är en ögonblicksbild. Såhär ligger hon inte varje dag, oftast kommer hon bara fram till där jag sitter och hälsar, för att sedan sitta någon meter bort och vakta mig. De allra flesta vildfångade katterna vi har är inte alls såhär sociala och jag förväntade mig inte det här när vi tog emot katterna.