”Får” man agera?

[Lovisaleonora]

Moralisera kan man alltid göra.

Vanligtvis, om man har förmågan såsom du beskriver dig själv, då är man duktig på att inte sätta sig i sitsen som upprörd mamma och dotter.

Då är det givetvis lätt att moralisera.

Prova att sätta dig i en situation där du tappat kontrollen på din tonåring och du dessutom själv brister. Det händer trots allt den bästa förälder att den provoceras att själv säga dumma saker.

I det läget, som @MiniLi skriver, lägger man sten på börda med en dos skam.

Hur smart är det?

Moralisera?! Vet du, vi står så långt ifrån varandra i den här diskussionen att jag inte tror det går att ta in argumenten.

Det ska alltså läggas i omgivningens ansvar att föräldrar brister? Jag tycker en ska visa mer respekt och omsorg om sin omgivning än så. Det måste ändå vara så att en har rätt att påtala en störning om en blir störd.

Om jag blir påkörd av kundvagnen gång på gång i kön på ICA, ska jag inte få säga ifrån för att jag kanske påtalar andras brister och ömmande tår?

 

[MiniLi]

Jag blir helt mörkrädd när jag läser en del inlägg i den här tråden. Byt ridlärare mot lärare och det är uppenbart varför skolan har problem. Tonåringar uppför sig illa och det har de rätt att göra för att ’uttrycka sina känslor’ tycks många här mena. Nej, det har man inte är mitt svar. Man får visst bli arg, men det ger en inte rätt att skrika, svära och härja mot andra människor. Det är föräldrarnas skyldighet att lära dem det. Hemma får man ta dessa konflikter och stå ut med tonåringars känsloyttringar just för att de inte ska bete sig så utanför hemmet!
Jag har två barn och det har varit vilda och högljudda diskussioner emellanåt + en och annan svordom - men aldrig att de skulle få för sig att bete sig så mot någon annan utanför hemmet! Det hade jag aldrig accepterat! Jag är lärare i grunden är under mina 15 år som lärare accepterade jag aldrig att tonåringar betedde sig illa - varken mot mig eller sin kompisar - och de klarade de utmärkt. Det har knappast skett ngn evolutionär utveckling som gör att inte tonåringar idag klarar samma sak. Jag älskade att vara lärare och lämnade lärarbanan av andra anledningar - men den inställning som vissa här ger uttryck för - dvs att föräldrar tar sina tonåringar i försvar oavsett hur de beter dig och dessutom beter sig likadant själva - berättar mina fd kollegor om och det får dem att fundera på att lämna skolan.

Men ingen har ju sagt att föräldrar inte får säga åt sina barn? Och det hade inte heller varit konstigt om ridläraren sagt något.
Men främmande människor som bara råkar vara på samma plats men inte är del i diskussionen behöver knappast lägga sig i för att försöka uppfostra.

 

[Lovisaleonora]

Jag undrade hur du som vuxen uppfattar att bli tillrättavisad av en annan vuxen?

Det har också hänt, i majoriteten av fall var det mot god bakgrund. Jag hade i många fall inte tänkt så långt, ett vänligt påpekande gjorde att jag såg bristen, bad om ursäkt och rättade till det. Inte så att jag är förstörd för livet av skam för det.

 

[MiniLi]

Om jag blir påkörd av kundvagnen gång på gång i kön på ICA, ska jag inte få säga ifrån för att jag kanske påtalar andras brister och ömmande tår?

Men självklart kan du säga till om du blir påkörd. Men du behöver kanske inte lägga dig i om du ser att någon annan blir påkörd?
Om någon skriker på dig kan du absolut säga till. Det här handlar ju dock om att lägga sig i som fjärde part när man egentligen inte har med situationen att göra.

 

[prinsessfeminist]

Jag blir helt mörkrädd när jag läser en del inlägg i den här tråden. Byt ridlärare mot lärare och det är uppenbart varför skolan har problem. Tonåringar uppför sig illa och det har de rätt att göra för att ’uttrycka sina känslor’ tycks många här mena. Nej, det har man inte är mitt svar. Man får visst bli arg, men det ger en inte rätt att skrika, svära och härja mot andra människor. Det är föräldrarnas skyldighet att lära dem det. Hemma får man ta dessa konflikter och stå ut med tonåringars känsloyttringar just för att de inte ska bete sig så utanför hemmet!
Jag har två barn och det har varit vilda och högljudda diskussioner emellanåt + en och annan svordom - men aldrig att de skulle få för sig att bete sig så mot någon annan utanför hemmet! Det hade jag aldrig accepterat! Jag är lärare i grunden är under mina 15 år som lärare accepterade jag aldrig att tonåringar betedde sig illa - varken mot mig eller sin kompisar - och de klarade de utmärkt. Det har knappast skett ngn evolutionär utveckling som gör att inte tonåringar idag klarar samma sak. Jag älskade att vara lärare och lämnade lärarbanan av andra anledningar - men den inställning som vissa här ger uttryck för - dvs att föräldrar tar sina tonåringar i försvar oavsett hur de beter dig och dessutom beter sig likadant själva - berättar mina fd kollegor om och det får dem att fundera på att lämna skolan.

Att vara en bra lärare med auktoritet bygger på goda relationer.

Hela min inställning i denna tråd bygger på antagandet att man inte känner mamman och tonåringen.

Jag har haft trevliga klasser och trevliga elever som visat mig både respekt och förtroende.

Det skulle inte innebära att jag utan vidare, utan relation eller auktoritet, tillrättavisar någon i upprört tillstånd.

 

[athena_arabians]

Jag undrade hur du som vuxen uppfattar att bli tillrättavisad av en annan vuxen?

Nu har det aldrig hänt... eftersom jag faktiskt vet hur man beter sig. Jag skriker inte åt folk eller kommer med invektiv mot någon osv. Jag har ett hett humör, dvs det är min förbannade plikt att hålla det i schack för min omgivnings skull.

Jag har stått och vrålat åt en vägg i borrkärnsförrådet samt även dragit in handskar och ett måttband i sagda vägg. Hade jag haft publik hade jag inte gjort det.

 

[Lovisaleonora]

Men främmande människor som bara råkar vara på samma plats men inte är del i diskussionen behöver knappast lägga sig i för att försöka uppfostra.

Men andra blir ju uppenbart störda? Får jag inte reagera över något som stör mig och påtala detta?

 

[Lovisaleonora]

Men självklart kan du säga till om du blir påkörd. Men du behöver kanske inte lägga dig i om du ser att någon annan blir påkörd?

Självklart gör jag det. Jag accepterar inte mobbing eller särbehandling. Har en väldigt stark aversion mot "sköt dig själv och skit i andra". Jag lägger mig i när andra slår sina djur och prylar sin partner. Det är verkligen hemskt som jag uppfostrar andra.

 

[Ridinglady]

Jag har också humör och kan vara rejält skarp om jag blir arg, men skrika, svära och härja är ju totalt ovärdigt och inte ok!

 

[athena_arabians]

Jag har också humör och kan vara rejält skarp om jag blir arg, men skrika, svära och härja är ju totalt ovärdigt och inte ok!

Jo, vi har ju det där "peka med hela handen" fast med rösten... betydligt effektivare än att skrika.

Plus att skulle jag som chef börja skrika på någon... nej. Då ska jag inte vara chef.

 

[Ridinglady]

Moralisera kan man alltid göra.

Vanligtvis, om man har förmågan såsom du beskriver dig själv, då är man duktig på att inte sätta sig i sitsen som upprörd mamma och dotter.

Då är det givetvis lätt att moralisera.

Prova att sätta dig i en situation där du tappat kontrollen på din tonåring och du dessutom själv brister. Det händer trots allt den bästa förälder att den provoceras att själv säga dumma saker.

I det läget, som @MiniLi skriver, lägger man sten på börda med en dos skam.

Hur smart är det?

Då tycker jag det är fullt befogat att lugnt be parterna, mamman med dotter och ridläraren att fortsätta sitt samtal i enrum.
Man har ingen rättighet att kräva att andra ska ’stå ut’ med att lyssna på det hela.

 

[Lovisaleonora]

Då tycker jag det är fullt befogat att lugnt be parterna, mamman med dotter och ridläraren att fortsätta sitt samtal i enrum.

Men precis. Det handlar om att visa hänsyn, och lära unga och/eller ovetande om vad som är hänsyn. Visar någon sig bli störd av mitt beteende är det väl rimligt att påtala det.

I det här fallet tycker jag det hade varit högst rimligt att sällskapet bett om ursäkt och tagit diskussionen i avskildhet.

 

[Ridinglady]

Men självklart kan du säga till om du blir påkörd. Men du behöver kanske inte lägga dig i om du ser att någon annan blir påkörd?
Om någon skriker på dig kan du absolut säga till. Det här handlar ju dock om att lägga sig i som fjärde part när man egentligen inte har med situationen att göra.

Så man ska blunda för allt som inte direkt berör en själv?

 

[MiniLi]

Men andra blir ju uppenbart störda? Får jag inte reagera över något som stör mig och påtala detta?

Jag blir störd av folk lite då och då men jag tycker att det behöver passera en viss gräns innan jag påtalar det. Jag tycker inte att det TS beskriver passerar den gränsen.

Självklart gör jag det. Jag accepterar inte mobbing eller särbehandling. Har en väldigt stark aversion mot "sköt dig själv och skit i andra". Jag lägger mig i när andra slår sina djur och prylar sin partner. Det är verkligen hemskt som jag uppfostrar andra.

Men snälla. Vi pratar inte om mobbing, särbehandling, folk som slår hästar eller partners. Vi pratar om en upprörd tonåring som höjer rösten och använder ett "ovårdat språk". Det inte inte ens i närheten av samma sak.
Jag skulle också säga ifrån i de situationerna du nämner.

 

[Lovisaleonora]

Så man ska blunda för allt som inte direkt berör en själv?

(jag börjar förstå varför så mycket kan eskalera snabbt, t ex vad gäller våld ute i samhället)

 

[MiniLi]

Så man ska blunda för allt som inte direkt berör en själv?

Nej inte allt. Det har jag aldrig påstått.

 

[Lovisaleonora]

Jag blir störd av folk lite då och då men jag tycker att det behöver passera en viss gräns innan jag påtalar det. Jag tycker inte att det TS beskriver passerar den gränsen.

Men snälla. Vi pratar inte om mobbing, särbehandling, folk som slår hästar eller partners. Vi pratar om en upprörd tonåring som höjer rösten och använder ett "ovårdat språk". Det inte inte ens i närheten av samma sak.
Jag skulle också säga ifrån i de situationerna du nämner.

Fast vi drog ett annat exempel, med kundvagn. Där du ansåg att det var över gränsen (eller missuppfattade jag dig?) att lägga sig i om någon annan blir påkörd av kundvagn i kön (avsiktligt påkörd alltså). Jo, det handlar faktiskt om att acceptera att andra kanske inte har lika lätt att säga ifrån, att jag kan bidra genom att vara del av den allmänhet som INTE accepterar särbehandling, mobbing eller att utsätta andra för obehag.

Hur kan du INTE se det?

 

[Ridinglady]

Nej inte allt. Det har jag aldrig påstått.

Du skrev ju att man får reagera om man själv blir påkörd av kundvagnen men inte lägga sig i om det ngn annan som blir påkörd.

 

[Lovisaleonora]

Jag blir störd av folk lite då och då men jag tycker att det behöver passera en viss gräns innan jag påtalar det. Jag tycker inte att det TS beskriver passerar den gränsen.

Du blir alltså inte störd av detta dåliga uppförande? Good for you. Dåligt uppförande såsom i att tugga högt, smaska etc tycker jag själv är sådant jag får acceptera om jag är utanför dörren. Alla har inte en uppfostran.

Men att inte kunna föra civiliserade diskussioner, så det stör helt utomstående, tycker jag faller utanför vad en förväntas acceptera av andra.

 

[kökshäxan]

Skall de som inte håller med om att man bör säga ifrån i ett sådant här fall sen i sin tur säga ifrån till den som säger ifrån att denne betett sig olämpligt?