Någonstans tycker jag att det redan finns två vuxna (en förälder och en ridlärare) som ändå har kommandot här som skulle kunna ta tonåringen och säga "Kom så köper vi en dricka och så går vi in på mitt kontor".
Mitt förhållningssätt i detta är inte att man aldrig får säga ifrån, utan snarare att man liksom får lita på att andra människor klarar av att hantera sina egna liv. Det vi vet är väldigt hypotetiskt eftersom vi ju faktiskt väldigt lite vet om situationen. Vi vet heller ingenting om ts. Kanske ts har något trauma bakom sig som gör att denne är väldigt känslig för konflikter. Vad vet vi liksom? Vad vi vet är att det fanns två vuxna med i bilden redan. Det behövdes liksom inte fler människor i den soppan. Det kanske redan var en tillräckligt stor soppa.
Jag instämmer. Det är så oerhört mycket information i ts beskrivning som saknas, vilket gör det svårt att säga hur mycket man "får" säga till.
Delvis kl.
Jag har dock lärt mig genom åren att det är få saker som är så känsliga för vuxna som att andra har synpunkter på 1) hur man fostrar sitt barn
2) hur man sköter om och fostrar sin hund eller häst
Det finns tillfällen när jag tacksamt tagit emot en tillsägelse från en annan vuxen gällande barnens uppförande. Särskilt när de var små. Det tog liksom skruv när tanten på tåget sade till, och barnet skämdes lite.
Men oftare har det inneburit problem, som när en kvinna ifrågasatte min upprörda tonårings språkbruk när hon inte förstod banktjänstemannens instruktioner om swish och högljutt härjade om att det var fel på swish och banken och mig osv, för att hon inte förstod.
Hon skällde då ut tanten om att bry sig om sitt eget språkbruk och att hon inte skulle lägga sig i.
Hela situationen var självklart redan pinsam för mig som givetvis försökte lugna och avleda frustrationen hos ungdomen.
Med detta inlägg menar jag inte att man aldrig skall lägga sig i, utan att det kan vara klokt att fundera på hur framgångsrik man kommer att vara.
Jag brukar tänka på om jag tror att det gynnar situationen på kort- respektive lång sikt, och hur det blir efteråt.
Hur blir det för mig som sagt ifrån, för ynglingen och föräldern.
Syftet med tillsägelse, tycker jag, är att det gynnar utvecklingen för alla parter.
Att bara "stoppa" ett oönskat beteende räcker sällan för mig. Jag brukar tänka i flera steg.
Ofta fungerar till exempel frågor bättre än imperativ.
Sedan tycker jag absolut att man hövligt kan be någon att lugna sig eller gå själv, om situationen känns sådan att den handlar om säkerhet. Men inte utan att fundera noga först.
Men enligt ts beskrivning uppfattade jag är det var ett stormigt gräl mellan ungdom och mamma.
Sånt händer. Live and let live, typ.
Man får lita på att folk i regel gör sitt bästa.
.)
