Fast i nedåtgående spiral, orkar inte längre.

[Modest]

Tack! Känns bara som att jag inte är tillräckligt "dålig" för att få nån mer hjälp än samtal, om ens det och i så fall är väntetiden flera månader, minst.

Utifrån vad du skriver så verkar du ha ganska låg funktionsnivå just nu till följd av dina problem. Det finns absolut mer hjälp än samtal för det, beroende på diagnoser. Men då måste du ju vara ärlig med just hur dåligt du fungerar och mår. Som du beskriver läget i trådstarten kan du knappast klara av någon daglig sysselsättning som arbete eller studier..?

 

[whyme]

Utifrån vad du skriver så verkar du ha ganska låg funktionsnivå just nu till följd av dina problem. Det finns absolut mer hjälp än samtal för det, beroende på diagnoser. Men då måste du ju vara ärlig med just hur dåligt du fungerar och mår. Som du beskriver läget i trådstarten kan du knappast klara av någon daglig sysselsättning som arbete eller studier..?

Ja just nu varken jobbar eller studerar jag, spenderar mina dagar mest i sängen, orkar inte städa, diska, söka jobb eller ens klä på mig/duscha vissa dagar. Rädd att bli fråntagen min adhd medicin ifall de får reda på min problematik med mat och jag fungerar ännu sämre utan den, för då snurrar tankarna än mer. Fan så less jag blir på mig själv, vill ju inte leva såhär, men kan inte förmå mig att att öppna käften och be om hjälp. Lever ju inte ens längre, existerar bara, knappt det. Men är verkligen livrädd att bli fråntagen mina "överlevnadsstrategier" som faktiskt självskadebeteendet och ät problematiken är, de är vad som får mig att behålla nått slags vett och inte helt tappa kontrollen.

 

[Tranan]

Jo men inte så jag just nu är suicidial så känns inte direkt som om jag behöver ta kontakt med just dom.

Du behöver hjälp. om du inte kan ringa själv så kan jag ringa åt dig. Du behöver hjälpen nu! inte senare, NU!

 

[whyme]

Du behöver hjälp. om du inte kan ringa själv så kan jag ringa åt dig. Du behöver hjälpen nu! inte senare, NU!

Har ett besök inbokat med min kontakt om 2.5 vecka, får väll försöka tvinga mig själv till att ta upp ämnet med hen då. Lär inte få något möte innan det med tanke på julen osv och att jag inte är suicidal för tillfället.

 

[Tranan]

Har ett besök inbokat med min kontakt om 2.5 vecka, får väll försöka tvinga mig själv till att ta upp ämnet med hen då. Lär inte få något möte innan det med tanke på julen osv och att jag inte är suicidal för tillfället.

Oj förlåt min dyslexi suddade ut "inte" där. my bad. men tad det snällt mot dig.

 

[Modest]

Ja just nu varken jobbar eller studerar jag, spenderar mina dagar mest i sängen, orkar inte städa, diska, söka jobb eller ens klä på mig/duscha vissa dagar. Rädd att bli fråntagen min adhd medicin ifall de får reda på min problematik med mat och jag fungerar ännu sämre utan den, för då snurrar tankarna än mer. Fan så less jag blir på mig själv, vill ju inte leva såhär, men kan inte förmå mig att att öppna käften och be om hjälp. Lever ju inte ens längre, existerar bara, knappt det. Men är verkligen livrädd att bli fråntagen mina "överlevnadsstrategier" som faktiskt självskadebeteendet och ät problematiken är, de är vad som får mig att behålla nått slags vett och inte helt tappa kontrollen.

Ja, valet är ju bara ditt. Att fortsätta leva livet som du gör eller att försöka lägga dina överlevnadsstrategier åt sidan för att kunna må bättre. Alternativ nummer två kan du få stöd och hjälp med, och i slutändan förhoppningsvis inte ens behöva dina skadliga överlevnadsstrategier.

 

[whyme]

Oj förlåt min dyslexi suddade ut "inte" där. my bad. men tad det snällt mot dig.

Lugnt! Försöker vara förlåtande mot mig själv och tänka att det "bara är en dålig period", men lättare sagt än gjort. Speciellt nu när det är jultider, avskyr högtider! Att vara social och "glad och trevlig" runt högtider är vad som förväntas av en, men det är verkligen oerhört jobbigt när man inte ens vill kliva ur sängen! Dessutom kretsar ju högtider konstant kring mat, det förväntas att man ska äta massa, baka osv, något som resulterar i oerhörd ångest för mig!

Vet dessutom att julafton kommer innebära mängder av kommentarer från min familj då de alltid kommenterar mitt val av mat/mängd mat när vi ses och ofta slänger ur sig kommentarer kring hur jag ser ut. Ibland är det "oj vad smal du är", ibland "nu får du inte gå ner mer", "vilken skillnad det är sen du gick ner i vikt", "vad snygg du är", "hur har du gjort för att gå ner så mycket, vad äter du, hur mycket tränar du?", "akta så du inte får anorexi" till kommentarer som "åh vad skönt, ser ut som om du lagt på dig lite hull sen sist" eller "du ser mycket hälsosammare ut nu, du var så smal ett tag". De sista två kommentarerna är dessutom de värsta, för då får jag ångest direkt och är säker på att dom tycket jag gått upp i vikt och blivit tjock, då kan jag inte tänka på nått annat under de närmsta dagarna och inte äta alls kring folk för det känns som om alla kollar och dömer.

Vill verkligen inte förstöra julen för min familj heller, de älskar högtider och de betyder så mkt för dom, så att ta upp ämnet med familjen närmsta tiden är uteslutet, har inte hjärta att göra så mot dom.

 

[tuaphua]

Har ett besök inbokat med min kontakt om 2.5 vecka, får väll försöka tvinga mig själv till att ta upp ämnet med hen då. Lär inte få något möte innan det med tanke på julen osv och att jag inte är suicidal för tillfället.

Bra att du har möte inbokat!
Om du inte orkar prata om det eller inte vet hur du ska börja kan du ju alltid skriva ner det du skriver här tex och visa.

Jag har också adhd och har haft anorexi och efter det lite problem med bulimi-tendenser.
Jag förstår rädslan för att bli av med ADHD-medicinen. För mig var det snudd på en fobisk känsla. Men jag som först mådde suuuveränt på den mådde bara sämre och sämre. Till slut krashade jag totalt. Jag ville för allt i världen inte släppa den medicin som jag upplevde gjorde att jag klarade mig genom dagarna. Men mina värden i kroppen var kaos. Mina hormoner var helt off etc.
Jag (och min läkare) tror att jag tack vare medicinen kunde forcera och pressa fram sånt jag egentligen inte orkade ett rätt bra tag. Sen började kroppen ta stryk.
När jag till slut extremt motvilligt slutade mådde jag givetvis sämre först. Men idag mår jag toppen! Utan ADHD-medicin.
Ja, jag har problem att fokusera ibland. Och jag sover sämre utan den. Jag får mer ångest utan.
Men jag har lärt mig strategier för att hantera allt. Och som gör att jag inte kommer behöva medicinera hela min kropp för att funka.

För dig kanske det inte är frågan om samma sak. Eller så är det det.
Eller så behöver du testa en annan ADHD-medicin, någon av de nyare med färre biverkningar tex.

Jag orkar med min adhd mycket bättre sen jag blev kvitt ätstörningarna. Med de tankarna i systemet och det man utsätter sin kropp för så rasar allt, förr eller senare. Även om man upplever sig kunna kontrollera iaf det i stormen av ens övriga liv.

Jag har blivit upplyst om att det finns mer hjälp att få hos psyk än bara medicin och samtal. Jag har bla ett tyngdtäcke(hjälper väl just mig lite so so.. men lite iaf). Sen har de också appar, fickdatorer etc som man kan få påminnelser av för olika saker som måste göras.
Och sen finns ju möjlighet att få boendestödjare, kontaktperson etc när man har adhd.
En boendestödjare kan ju hjälpa dig med att det blir städat och räkningar betalda. Så minskar en liten del av stressen..
Jag vet inte helt hur det funkar. Men tror @Soffan74 här kan berätta mer om du vill.

Jag vet några som arbetat som sånt. Och de pratar inte om de som de är hos/hjälper och verkar vara himla rara personer.

 

[whyme]

Ja, valet är ju bara ditt. Att fortsätta leva livet som du gör eller att försöka lägga dina överlevnadsstrategier åt sidan för att kunna må bättre. Alternativ nummer två kan du få stöd och hjälp med, och i slutändan förhoppningsvis inte ens behöva dina skadliga överlevnadsstrategier.

Det är det som är så svårt, vill ju inte leva såhär, men livrädd för att ge upp det här, det är det enda jag känner till, det är såhär jag alltid haft det. Dessutom är jag så sjukt rädd att gå upp alla kilon jag lyckats gå ner, livrädd att bli tjockare och förstöra allt. Fasen vad livet är svårt ibland, det är som att en del av mig vill en sak och en annan del vill en annan sak, känner mig helt vilsen.

 

[Modest]

Det är det som är så svårt, vill ju inte leva såhär, men livrädd för att ge upp det här, det är det enda jag känner till, det är såhär jag alltid haft det. Dessutom är jag så sjukt rädd att gå upp alla kilon jag lyckats gå ner, livrädd att bli tjockare och förstöra allt. Fasen vad livet är svårt ibland, det är som att en del av mig vill en sak och en annan del vill en annan sak, känner mig helt vilsen.

Därför behöver du hjälp!

 

[whyme]

Bra att du har möte inbokat!
Om du inte orkar prata om det eller inte vet hur du ska börja kan du ju alltid skriva ner det du skriver här tex och visa.

Jag har också adhd och har haft anorexi och efter det lite problem med bulimi-tendenser.
Jag förstår rädslan för att bli av med ADHD-medicinen. För mig var det snudd på en fobisk känsla. Men jag som först mådde suuuveränt på den mådde bara sämre och sämre. Till slut krashade jag totalt. Jag ville för allt i världen inte släppa den medicin som jag upplevde gjorde att jag klarade mig genom dagarna. Men mina värden i kroppen var kaos. Mina hormoner var helt off etc.
Jag (och min läkare) tror att jag tack vare medicinen kunde forcera och pressa fram sånt jag egentligen inte orkade ett rätt bra tag. Sen började kroppen ta stryk.
När jag till slut extremt motvilligt slutade mådde jag givetvis sämre först. Men idag mår jag toppen! Utan ADHD-medicin.
Ja, jag har problem att fokusera ibland. Och jag sover sämre utan den. Jag får mer ångest utan.
Men jag har lärt mig strategier för att hantera allt. Och som gör att jag inte kommer behöva medicinera hela min kropp för att funka.

För dig kanske det inte är frågan om samma sak. Eller så är det det.
Eller så behöver du testa en annan ADHD-medicin, någon av de nyare med färre biverkningar tex.

Jag orkar med min adhd mycket bättre sen jag blev kvitt ätstörningarna. Med de tankarna i systemet och det man utsätter sin kropp för så rasar allt, förr eller senare. Även om man upplever sig kunna kontrollera iaf det i stormen av ens övriga liv.

Jag har blivit upplyst om att det finns mer hjälp att få hos psyk än bara medicin och samtal. Jag har bla ett tyngdtäcke(hjälper väl just mig lite so so.. men lite iaf). Sen har de också appar, fickdatorer etc som man kan få påminnelser av för olika saker som måste göras.
Och sen finns ju möjlighet att få boendestödjare, kontaktperson etc när man har adhd.
En boendestödjare kan ju hjälpa dig med att det blir städat och räkningar betalda. Så minskar en liten del av stressen..
Jag vet inte helt hur det funkar. Men tror @Soffan74 här kan berätta mer om du vill.

Jag vet några som arbetat som sånt. Och de pratar inte om de som de är hos/hjälper och verkar vara himla rara personer.

Vad skönt att höra att det finns fler, känner mig så sjukt ensam i det här, tack för att du delade med dig! Vad glad jag blev av att höra att du mår bättre idag.

Det enda jag hört är att man alltid kommer få slåss mot tankarna kring mat/vikt osv under resten av sitt liv, även om man kommer ur beteendet, det känns så jävla hopplöst att höra, för tankarna är så sjukt jobbiga.

Jag började med min adhd medicin först i vuxen ålder, för några få år sen och innan dess var det ännu värre, mitt humör förstörde mina relationer med familjen och tankarna snurrade än värre, var sjukt rastlös och hade svårt med tålamod, allt det är så mkt bättre på medicin. Prövat de flesta medicinerna, men de flesta funkade inte trots superhöga doser eller/och så fick jag extrema biverkningar, äter idag en ny form av Metamina och har inga direkta biverkningar av den förutom nedsatt aptit, vilket iofs jag ser som nått bra... mina episoder med "överätning" har ändå minskat rätt radikalt sen jag började medicinera.

Tror dock som du, att medicinen ändå får mig att pressa mig själv till mer än kroppen idag borde klara. Hamnade på intensiven för nått år sen då jag kollapsade med hjärtproblem, till följ av stress och medicinerna trodde läkarna. Men jag var ju inte helt ärlig om att jag under den månade hade haft faste perioder, när jag väl åt var det i stort sett bara buljongsoppor och jag spydde en hel del och hade tappat ett tiotal kilon på ca 6veckor. Sen att jag fortsatte medicinera för att jag skulle vägt 15kg mer var väll inte helt lyckat heller. Fick då byta medicin då de trodde den hade spelat in en hel del. Har lyckats hålla mig ifrån sjukhuset sen dess men har ju en hel del fysiska problem nu men lyckas hela tiden hålla det tillräckligt i shack för att inte kollapsa.

Börjar som tidigare sagt, bli lite fundersam om jag ens är rätt diagnosticerad, kan förstå att det är lätt att sätta fel diagnos när jag kanske inte varit riktigt ärlig och berättat allt heller. Men känns som om just bipolär/borderline passar in bättre, alternativt adhd + nått mer, tror att kanske bättre medicinering hade förbättrat min livssituation en del med.

Har gått på min psyk-enhet några år nu, de har aldrig erbjudit mer än medicinering och föreläsningar om hur man kan hantera adhd'n, aldrig blivit erbjuden samtal med psykolog, eller något annat. Så känns som att det inte är så mkt hjälp att tillgå i mitt landsting, plus att väntetiderna som sagt är enorma. Under utredningen berättade jag att jag har massa skit i bagaget, bland annat ett sorgen efter ett obearbetat självmord en vän begick och sa då att jag nog skulle vilja träffa någon att prata om det med. Har sett i mina journaler att de noterat det, men sen har jag aldrig fått nån mer respons kring det.

Dessutom har ju sjukvården sett mina ärr vid flertalet tillfällen i samband med läkarbesök och operationer, skador etc, fått typ 2 kommentarer genom alla år, men bara nån som frågade ifall jag hade ångest och fortfarande höll på, svarade då nej och en annan som bara sa att "vilken tur du har slutat med det där, ser ju att ärren är blekta" (hade vid det tillfället flertalet nya skärsår, men dock på ställen som inte syntes). Vet att jag döljt, manipulerat och ljugit för alla om allt det här under hela mitt liv. Ibland vill jag verkligen vara ärlig och berätta men orden "allt är bra" hinner ur min mun innan jag hinner tänka och jag kan inte förmå mig själv att ta upp det.

Har även försökt skriva otaliga brev där jag försökt förklara allt för att lämna till familj/vänner/läkare, men får bara panik, inget känns "rätt" och jag kan inte förmå mig till att göra det. Jag är så livrädd att såra min familj, de har haft nog med svårigheter genom åren, gjort allt för mig och varit så oroliga vid flertalet tillfällen genom åren och jag har inte hjärta att helt krossa dom med det här, för jag vet att dom skulle bli helt förkrossade och utom sig av sorg och oro. Förlåt igen för långt inlägg, bara så svårt att förklara allt så då blir det så mkt text, förlåt!

 

[whyme]

Därför behöver du hjälp!

Sant.

Tack för att ni orkar läsa och tar er tid att svara fast ni inte ens känner mig eller behöver. Förlåt för alla långa inlägg och att jag är så jävla velig, komplicerad och på nått sätt bortförklarar allt. Tror jag har rätt svårt att medge för mig själv hur läget egentligen ligger till, är så rädd att jag gör allt till nått större än det är och vill inte ta upp resurser som andra behöver mer.

 

[vallhund]

Fortsätt skriv här, du behöver inte be om ursäkt. Vi finns o vi läser det du skriver o vi bryr oss om dig.

 

[whyme]

Fortsätt skriv här, du behöver inte be om ursäkt. Vi finns o vi läser det du skriver o vi bryr oss om dig.

Tack, inte för att jag förstår varför ni är så snälla, men tack!

 

[tuaphua]

Vad skönt att höra att det finns fler, känner mig så sjukt ensam i det här, tack för att du delade med dig! Vad glad jag blev av att höra att du mår bättre idag.

Det enda jag hört är att man alltid kommer få slåss mot tankarna kring mat/vikt osv under resten av sitt liv, även om man kommer ur beteendet, det känns så jävla hopplöst att höra, för tankarna är så sjukt jobbiga.

Jag började med min adhd medicin först i vuxen ålder, för några få år sen och innan dess var det ännu värre, mitt humör förstörde mina relationer med familjen och tankarna snurrade än värre, var sjukt rastlös och hade svårt med tålamod, allt det är så mkt bättre på medicin. Prövat de flesta medicinerna, men de flesta funkade inte trots superhöga doser eller/och så fick jag extrema biverkningar, äter idag en ny form av Metamina och har inga direkta biverkningar av den förutom nedsatt aptit, vilket iofs jag ser som nått bra... mina episoder med "överätning" har ändå minskat rätt radikalt sen jag började medicinera.

Tror dock som du, att medicinen ändå får mig att pressa mig själv till mer än kroppen idag borde klara. Hamnade på intensiven för nått år sen då jag kollapsade med hjärtproblem, till följ av stress och medicinerna trodde läkarna. Men jag var ju inte helt ärlig om att jag under den månade hade haft faste perioder, när jag väl åt var det i stort sett bara buljongsoppor och jag spydde en hel del och hade tappat ett tiotal kilon på ca 6veckor. Sen att jag fortsatte medicinera för att jag skulle vägt 15kg mer var väll inte helt lyckat heller. Fick då byta medicin då de trodde den hade spelat in en hel del. Har lyckats hålla mig ifrån sjukhuset sen dess men har ju en hel del fysiska problem nu men lyckas hela tiden hålla det tillräckligt i shack för att inte kollapsa.

Börjar som tidigare sagt, bli lite fundersam om jag ens är rätt diagnosticerad, kan förstå att det är lätt att sätta fel diagnos när jag kanske inte varit riktigt ärlig och berättat allt heller. Men känns som om just bipolär/borderline passar in bättre, alternativt adhd + nått mer, tror att kanske bättre medicinering hade förbättrat min livssituation en del med.

Har gått på min psyk-enhet några år nu, de har aldrig erbjudit mer än medicinering och föreläsningar om hur man kan hantera adhd'n, aldrig blivit erbjuden samtal med psykolog, eller något annat. Så känns som att det inte är så mkt hjälp att tillgå i mitt landsting, plus att väntetiderna som sagt är enorma. Under utredningen berättade jag att jag har massa skit i bagaget, bland annat ett sorgen efter ett obearbetat självmord en vän begick och sa då att jag nog skulle vilja träffa någon att prata om det med. Har sett i mina journaler att de noterat det, men sen har jag aldrig fått nån mer respons kring det.

Dessutom har ju sjukvården sett mina ärr vid flertalet tillfällen i samband med läkarbesök och operationer, skador etc, fått typ 2 kommentarer genom alla år, men bara nån som frågade ifall jag hade ångest och fortfarande höll på, svarade då nej och en annan som bara sa att "vilken tur du har slutat med det där, ser ju att ärren är blekta" (hade vid det tillfället flertalet nya skärsår, men dock på ställen som inte syntes). Vet att jag döljt, manipulerat och ljugit för alla om allt det här under hela mitt liv. Ibland vill jag verkligen vara ärlig och berätta men orden "allt är bra" hinner ur min mun innan jag hinner tänka och jag kan inte förmå mig själv att ta upp det.

Har även försökt skriva otaliga brev där jag försökt förklara allt för att lämna till familj/vänner/läkare, men får bara panik, inget känns "rätt" och jag kan inte förmå mig till att göra det. Jag är så livrädd att såra min familj, de har haft nog med svårigheter genom åren, gjort allt för mig och varit så oroliga vid flertalet tillfällen genom åren och jag har inte hjärta att helt krossa dom med det här, för jag vet att dom skulle bli helt förkrossade och utom sig av sorg och oro. Förlåt igen för långt inlägg, bara så svårt att förklara allt så då blir det så mkt text, förlåt!

Du behöver inte be mig om ursäkt! Jag läser här frivilligt för att jag vill.

Jag tror just det där med att mörka för att man dels är rädd att tappa kontrollen och för att man inte vill såra sin omgivning är jättevanligt. Och tyvärr gör det ju ofta att man inte får rätt hjälp och inte heller blir bättre. I perioder blir man kanske lite bättre i form av att symptomen minskar. Men i grunden är man egentligen inte bättre.

Det kan absolut vara svårt att ställa rätt diagnos när man inte har all fakta som krävs. Och det kan också vara så att det är svårt att bena ut vad som är vad. Har man adhd kan man ju absolut ha ngt mer. Det är ju inte ovanligt att neuro-diagnoser kan hänga ihop.

Ja, jag verkar absolut haft mer tur med vården. Men framför allt har jag en pappa som varit min personliga pitbull. Jag blev sjuk som minderårig. Och var sen dålig även ett gäng år som vuxen, i olika grad. Min pappa hjälpte mig ibland slåss mot vården när jag inte orkade. Jag tror faktiskt att det var enklare för honom att hantera att jag bad om hjälp och iaf till viss del släppte in honom. Då kunde han ha ngt konkret att jobba med, försöka hjälpa på de sätt han är förmögen till, rent praktiskt liksom. För honom är det enklare än att veta att jag mår dåligt, men han kan inget göra.
För är man så pass anorektisk att man tappat en massa i vikt, inte orkar sköta sitt hem, räkningar, skadar sig själv eller likn så märker folk iaf att ngt är lite konstigt.
Och jag tror att dina nära och kära gladeligen skulle slåss för dig om de fick. Även om era relationer kanske just nu spruckit pga bla ditt mående.

Jag är idag faktiskt överviktig pga paj sköldkörtel, för mkt mat och inte samma mängd träning som då jag jobbat och ridit 6 hästar/dag etc.. Men jag mår riktigt bra trots det. Trots att jag haft anorexi. Men jag fick en suverän terapeut då jag var anorektisk. Jag valde att arbeta enskilt med henne(som eg var specialist på traumabearbetning och inte ätstörningar) och tackade nej till ätstörningsklinik iom att det här kändes mer rätt för mig.
Hon lärde mig också hantera mina känslor och impulser i övrigt. Det tror jag är en del i varför jag är så pass frisk från anorexin sas som jag är. Jag kan absolut få någon släng av att jag känner mig fet. Men det går snabbt att bemöta med rätt tankar och jag kan idag värdera annat mycket högre och känna "äh, skitsamma!". Det trodde jag aldrig jag skulle kunna.

En av mina närmsta har nyligen slagits mot anorexin. Hon gick på ätstörningsenhet. Även om hon har det "närmre" i tid så är hon idag friskskriven och mår så enormt mycket bättre. Hon tänker mer än mig på vikt etc. Men det är inte alls på samma vis som förut. Nu kanske det kommer en flyktig impuls på någon sek som hon via terapeuten lärt sig bemöta och sen är det borta igen. Och hon kan njuta av mat, efterrätt, ligga på stranden etc..

Det är en otroligt vidrig sjukdom. Men vissa av oss blir snudd på helt bra. Vissa blir helt bra.

Jag tror att du kan få mer hjälp hos vården hos er om du kan våga be om det, våga fråga: Vad kan jag mer få för hjälp? Boendestöd? Tyngdtäcke? Terapi? etc..

Jag tror att jag erbjöds hjälp av den psykolog som utredde mig för neuro-diagnoser i att hantera min vardag. Just då var jag rätt ok och tackade nej. Så jag tror man kan få hjälp i att lära sig strategier för att hantera sina tankar, impulser etc.

För mig har faktiskt adhd:n i vissa fall varit en superpower, även om den också kan vara dränerande och frustrerande.
Men jag är känslig(vilken kan vara bra tex i mitt jobb som hästtränare), jag kan få en detaljmedvetenhet som är lite snudd på manisk och ett "låtsat" tålamod iom att jag kan få lite "låsningar" på vissa detaljer. Så iom att jag jobbat med häst har jag lärt mig behärska mina impulser mer än normalt med adhd. Jag har också kunnat dra nytta av det där låtsas-tålamodet när jag får låsningar på detaljer och inte ger mig utan kan vänta ut en häst forever.. Jag kan få samma låsning när jag sysslar med konst eller nu i mitt jobb med att redigera olika bildmaterial tex. Jag är också otroligt snabb i mitt jobb.
Förut kunde jag inte hantera de här sakerna. Och låste på fel saker, var vildare med mindre impulskontroll, tog inte pauser och visste inte hur jag skulle kunna styra den här tokiga energin.
Men terapin och hästarna har hjälpt mig fungera bättre.

Sen måste jag också ha dagar där jag bara stänger av allt. Jag måste sova ut rejääält i omgångar etc.
Så för mig funkar livet bäst med sovmedicinering, tyngdtäcke och att jag är noga med mat, sömn och ta pauser.

Hoppas du orkar kolla med psyk om du inte kan få mer hjälp. Och att du vågar låta dem hjälpa dig.
Just nu överlever du mer än verkligen lever. Jag skulle önska du också fick leva.

 

[Soffan74]

Bra att du har möte inbokat!
Om du inte orkar prata om det eller inte vet hur du ska börja kan du ju alltid skriva ner det du skriver här tex och visa.

Jag har också adhd och har haft anorexi och efter det lite problem med bulimi-tendenser.
Jag förstår rädslan för att bli av med ADHD-medicinen. För mig var det snudd på en fobisk känsla. Men jag som först mådde suuuveränt på den mådde bara sämre och sämre. Till slut krashade jag totalt. Jag ville för allt i världen inte släppa den medicin som jag upplevde gjorde att jag klarade mig genom dagarna. Men mina värden i kroppen var kaos. Mina hormoner var helt off etc.
Jag (och min läkare) tror att jag tack vare medicinen kunde forcera och pressa fram sånt jag egentligen inte orkade ett rätt bra tag. Sen började kroppen ta stryk.
När jag till slut extremt motvilligt slutade mådde jag givetvis sämre först. Men idag mår jag toppen! Utan ADHD-medicin.
Ja, jag har problem att fokusera ibland. Och jag sover sämre utan den. Jag får mer ångest utan.
Men jag har lärt mig strategier för att hantera allt. Och som gör att jag inte kommer behöva medicinera hela min kropp för att funka.

För dig kanske det inte är frågan om samma sak. Eller så är det det.
Eller så behöver du testa en annan ADHD-medicin, någon av de nyare med färre biverkningar tex.

Jag orkar med min adhd mycket bättre sen jag blev kvitt ätstörningarna. Med de tankarna i systemet och det man utsätter sin kropp för så rasar allt, förr eller senare. Även om man upplever sig kunna kontrollera iaf det i stormen av ens övriga liv.

Jag har blivit upplyst om att det finns mer hjälp att få hos psyk än bara medicin och samtal. Jag har bla ett tyngdtäcke(hjälper väl just mig lite so so.. men lite iaf). Sen har de också appar, fickdatorer etc som man kan få påminnelser av för olika saker som måste göras.
Och sen finns ju möjlighet att få boendestödjare, kontaktperson etc när man har adhd.
En boendestödjare kan ju hjälpa dig med att det blir städat och räkningar betalda. Så minskar en liten del av stressen..
Jag vet inte helt hur det funkar. Men tror @Soffan74 här kan berätta mer om du vill.

Jag vet några som arbetat som sånt. Och de pratar inte om de som de är hos/hjälper och verkar vara himla rara personer.

Jag har AS. Har både Boendestöd och kontaktperson

 

[whyme]

Jag har AS. Har både Boendestöd och kontaktperson

@Soffan74 vet du om man kan få samma med adhd diagnos? Var det svårt att få?

 

[tuaphua]

@Soffan74 vet du om man kan få samma med adhd diagnos? Var det svårt att få?

Det går att få med alla neuro-varianter sas, även med adhd.
Jag var tex berättigat sånt när jag mådde mkt bättre än du gör nu.

Har du kontakt med öppenpsyk kan du fråga dem om tid hos arbetsterapeut.

Vet inte om det är FK som ordnar boendestöd etc. men arbetsterapeuten kan hjälpa dig få kontakt med rätt person.

 

[whyme]

Du behöver inte be mig om ursäkt! Jag läser här frivilligt för att jag vill.

Jag tror just det där med att mörka för att man dels är rädd att tappa kontrollen och för att man inte vill såra sin omgivning är jättevanligt. Och tyvärr gör det ju ofta att man inte får rätt hjälp och inte heller blir bättre. I perioder blir man kanske lite bättre i form av att symptomen minskar. Men i grunden är man egentligen inte bättre.

Det kan absolut vara svårt att ställa rätt diagnos när man inte har all fakta som krävs. Och det kan också vara så att det är svårt att bena ut vad som är vad. Har man adhd kan man ju absolut ha ngt mer. Det är ju inte ovanligt att neuro-diagnoser kan hänga ihop.

Ja, jag verkar absolut haft mer tur med vården. Men framför allt har jag en pappa som varit min personliga pitbull. Jag blev sjuk som minderårig. Och var sen dålig även ett gäng år som vuxen, i olika grad. Min pappa hjälpte mig ibland slåss mot vården när jag inte orkade. Jag tror faktiskt att det var enklare för honom att hantera att jag bad om hjälp och iaf till viss del släppte in honom. Då kunde han ha ngt konkret att jobba med, försöka hjälpa på de sätt han är förmögen till, rent praktiskt liksom. För honom är det enklare än att veta att jag mår dåligt, men han kan inget göra.
För är man så pass anorektisk att man tappat en massa i vikt, inte orkar sköta sitt hem, räkningar, skadar sig själv eller likn så märker folk iaf att ngt är lite konstigt.
Och jag tror att dina nära och kära gladeligen skulle slåss för dig om de fick. Även om era relationer kanske just nu spruckit pga bla ditt mående.

Jag är idag faktiskt överviktig pga paj sköldkörtel, för mkt mat och inte samma mängd träning som då jag jobbat och ridit 6 hästar/dag etc.. Men jag mår riktigt bra trots det. Trots att jag haft anorexi. Men jag fick en suverän terapeut då jag var anorektisk. Jag valde att arbeta enskilt med henne(som eg var specialist på traumabearbetning och inte ätstörningar) och tackade nej till ätstörningsklinik iom att det här kändes mer rätt för mig.
Hon lärde mig också hantera mina känslor och impulser i övrigt. Det tror jag är en del i varför jag är så pass frisk från anorexin sas som jag är. Jag kan absolut få någon släng av att jag känner mig fet. Men det går snabbt att bemöta med rätt tankar och jag kan idag värdera annat mycket högre och känna "äh, skitsamma!". Det trodde jag aldrig jag skulle kunna.

En av mina närmsta har nyligen slagits mot anorexin. Hon gick på ätstörningsenhet. Även om hon har det "närmre" i tid så är hon idag friskskriven och mår så enormt mycket bättre. Hon tänker mer än mig på vikt etc. Men det är inte alls på samma vis som förut. Nu kanske det kommer en flyktig impuls på någon sek som hon via terapeuten lärt sig bemöta och sen är det borta igen. Och hon kan njuta av mat, efterrätt, ligga på stranden etc..

Det är en otroligt vidrig sjukdom. Men vissa av oss blir snudd på helt bra. Vissa blir helt bra.

Jag tror att du kan få mer hjälp hos vården hos er om du kan våga be om det, våga fråga: Vad kan jag mer få för hjälp? Boendestöd? Tyngdtäcke? Terapi? etc..

Jag tror att jag erbjöds hjälp av den psykolog som utredde mig för neuro-diagnoser i att hantera min vardag. Just då var jag rätt ok och tackade nej. Så jag tror man kan få hjälp i att lära sig strategier för att hantera sina tankar, impulser etc.

För mig har faktiskt adhd:n i vissa fall varit en superpower, även om den också kan vara dränerande och frustrerande.
Men jag är känslig(vilken kan vara bra tex i mitt jobb som hästtränare), jag kan få en detaljmedvetenhet som är lite snudd på manisk och ett "låtsat" tålamod iom att jag kan få lite "låsningar" på vissa detaljer. Så iom att jag jobbat med häst har jag lärt mig behärska mina impulser mer än normalt med adhd. Jag har också kunnat dra nytta av det där låtsas-tålamodet när jag får låsningar på detaljer och inte ger mig utan kan vänta ut en häst forever.. Jag kan få samma låsning när jag sysslar med konst eller nu i mitt jobb med att redigera olika bildmaterial tex. Jag är också otroligt snabb i mitt jobb.
Förut kunde jag inte hantera de här sakerna. Och låste på fel saker, var vildare med mindre impulskontroll, tog inte pauser och visste inte hur jag skulle kunna styra den här tokiga energin.
Men terapin och hästarna har hjälpt mig fungera bättre.

Sen måste jag också ha dagar där jag bara stänger av allt. Jag måste sova ut rejääält i omgångar etc.
Så för mig funkar livet bäst med sovmedicinering, tyngdtäcke och att jag är noga med mat, sömn och ta pauser.

Hoppas du orkar kolla med psyk om du inte kan få mer hjälp. Och att du vågar låta dem hjälpa dig.
Just nu överlever du mer än verkligen lever. Jag skulle önska du också fick leva.

Verkligen skönt att höra att man kan må bra, tack för att du berättar!
Hur har du upplevt hjälpen som vuxen? Jag har ju aldrig sökt hjälp som minderårig, förlorade en nära vän i självmord som minderårig men det var aldrig något som pratades om och mina närstående sökte aldrig hjälp för min del, trots att dom faktiskt fick reda på att jag i samband med det, själv hade självmordstankar och faktiskt planerade att genomföra det. I efterhand känner jag att det var ett väldigt märkligt agerande från deras sida, att det aldrig gjordes något mer, inte heller lärare i skolan bemötte det trots att personen i fråga gick i samma skola och de visste om att vi var nära vänner, jätte konstigt när jag tänker tillbaka.

Får jag fråga hur du kom ur din äs? Räckte det för dig med "bara" samtal? För mig känns det som något helt oövervinneligt och sjukt långt bort då det är något jag brottats med så länge jag kan minnas faktiskt.

Tack för att du tog upp de positiva sidorna med adhd'n, lätt att man glömmer dom när man är mitt inne i en dålig period. Känner igen mig oerhört i det du skriver om att kunna låsa fokus och tålamod i arbetet med hästar. Mitt tålamod är enormt när det kommer till mina hästar och djur överlag. Det ska mycket till för att jag ska tappa tålamodet kring djur, men tyvärr gäller det inte människor. Har förut kunna göra samma sak när jag jobbat med saker som intresserat mig, när jag läst saker som intresserat mig etc, men nu för tiden kan jag i stort sett inte fokusera på någonting, svävar konstant iväg i tankarna, blir rastlös i kroppen, får ångest eller överväldigas av känslor.

Är en extrem perfektionist med ett oerhört kontrollbehov, allt ska vara färgsorterat, likadant, perfekt och då kan jag verkligen låsa mig och hålla på med saker i flera dagar tills det är som jag vill, då blir jag manisk. Speciellt under mina "maniska" perioder, då kan jag sortera papper i pärmar i bokstavsordning, skrubba toaletter i timmar för att de ska vara perfekta etc, då låser jag mig extremt och bryter i stort sett ihop eller blir superarg om någon stör mig eller försöker stoppa mig/förstöra.

Just nu river ångesten i kroppen och har helt gett upp hoppet om att sova inatt, extremt mkt tankar och känslor, så less på mitt huvud. Blä, varför blev just jag såhär? Ska ju vara vuxen nu, ha en sambo, bra jobb, utbildning, planera familj och framtid. Istället sitter jag ensam i en för stor pyjamas och hatar mig själv och mitt liv, så kan det gå...Blä vad jag äcklas av min egen självömkan, usch, förlåt.

 

[Soffan74]

@Soffan74 vet du om man kan få samma med adhd diagnos? Var det svårt att få?

@Soffan74 vet du om man kan få samma med adhd diagnos? Var det svårt att få?

Hos kommunen. Har även fått tandvårdskort därifrån