Problemet med att man ska vara bra i allt för att få bra betyg är att idrotten är betydligt mer olik matten eller något annat ämne på det sättet. Det är oerhört få idrottsmän som är bra i både bollsport - friidrott - dans - den teoretiska delen. Själv spelade jag i landslaget i fotboll, det betydde inte att jag var bra i alla andra grenar och sporter. Jag sög nog i ganska mycket förutom just fotboll faktiskt.
Däremot var jag väldigt bra i teorin eftersom jag var både duktig på teorier och resonemang, det var ju utslagsgivande i gymnasiet medan det i nian inte gav ett jävla piss eftersom vi inte hade teori... Där blev jag knappt godkänd, eftersom jag hade ett knä som behövde operation som både läkare och den dåvarande styrelsen i allsvenska laget skrev intyg på. Med andra ord, det blir väldigt väldigt godtyckligt om betyg delas ut efter prestation i idrott. Dels för att dens olika delar är så otroligt olika, det är jätteskillnad på fotboll och skridskoåkning till exempel, det är som att tycka att matte och svenska är samma sak, dels för att det kan finnas andra hinder för att få bra betyg. Idag ska det ju vara så att skolan är för alla, du ska kunna få bra betyg i svenska och matte trots att du har dyslexi till exempel, då får du extra stöd så du åtminstone klarar godkänt (och jag vet att alla skolor säkert inte vill sätta in stödet, men enligt lag ska de göra det), men ännu så länge finns inte det stödet i idrott och hälsa.
Om betyget ska utgå från prestation, var är det lagliga stödet för de som av olika skäl inte hoppar 2.00 meter i höjdhopp, springer 100 meter på 12 sekunder eller har bollkänsla? Var är det lagliga stödet som skolan ska sätta in för de som har astma, fetma, eller som mig som fick mitt knä söndertrasat och bara kunde göra en liten del av idrotten i skolan? Var är det lagliga stödet för de barn, uppenbarligen ganska många om man ser till den här tråden, som har ångest för att duscha med andra, idrotta med andra etc? Nej, betyg enligt prestation i idrott är ärligt talat skitilla för de lärare, skolor och kommuner som inte fattar det.
Har jobbat nära idrottsläraren i några kommuner här i samband med de arbeten där jag jobbat på kommunal nivå, både via länsstyrelse och kommun, med flyktingar och integration. Där väger vilja, deltagande (det vill säga inte bara närvaro) tungt, likaväl teoretiska aspekter och utveckling. Det vill säga, är du överviktig och hoppar 1.00 i höjdhopp i sjuan och i nian hoppar 1.20 väger det lika tungt som att din kompis är elitidrottare i friidrott. Teori ges en väldigt stor roll - och att hitta rörelseglädjen, att vara en god kompis är också något som främjas, vilket är väl så betygsgrundande (det står ju även i läroplanen men det tyckte vissa att vi vanliga inte vet hur man läser här verkar det som, då vet nog inte idrottslärarna jag haft kontakt med det heller).
Uppenbarligen funkar det inte så här i alla kommuner och skolor, om man läser här i tråden, det är synd tycker jag och jag skattar min lyckliga stjärna från min egen erfarenhet i skolan att det fungerar så här för mina barn och att de inte behöver vara bäst i allt för att få bra betyg utan att det finns andra vägar för att kunna få dessa om det är så också. Jag hoppas vi kommer ifrån prestationsbiten. Man behöver inte vara bra i allt för att vara bra i idrott och det viktigaste måste vara att barn lär sig hitta rörelseglädje.
Det är ju ett JÄTTEPROBLEM om skolidrotten är det som får barn att sluta idrotta på grund av ångest, vilket många vittnar om i den här tråden?
"Helt jävla otroligt, som jävla kängurur!" (hela historien innehöll några fler "jävlar" OJMR). Jag var väldigt road
