Fick skolidrotten dig att gilla idrott och rörelse?

[Cambrie]

Hela högstadiet hade jag ångest då idrottsläraren hade orimliga krav på vad jag skulle prestera. Är född med viss funktionsnedsättning så vissa saker är omöjliga att klara.
På gymnasiet hade jag en fantastisk lärare som krävde att man gjorde så gott man kunde efter egen förmåga. Visst fanns det lite prestationsångest ibland men det var tack vare den läraren som jag motionerar idag.

Javisst - utmärkt exempel. I vilket ämne som helst hade du fått (och får i de skolor där idrotten fortfarande är prestationsinriktad för höga betyg idag) extra stöd för den funktionsvaration du hade, detta enligt lag även om man får strida för det i vissa kommuner - medan detta stöd inte finns i idrott mer än möjligen för simdelen... En stor del i varför idrott som ämne inte kan eller ska bedömas som matematik. Helt enkelt för att det finns inget extra stöd enligt lag att få av skolan för att de elever som har något som hindrar dem i utövandet av idrott att klara sig eller få bra betyg utifrån prestation, det kan ju, som jag gav exempel på tidigare, även handla om till exempel astma eller fetma.

 

[ameo]

Jag inser att jag nog ändå haft tur med gympa-/idrottslärarna genom åren. (grundskolan 1977-84, därefter gymnasiet .1987)
I alla grundskolans stadier och även gymnasiet har det varit väldigt varierat med inriktning på idrotten, blandat med löpning, bollsporter, friidrott, redskapsgymnastik, gympapass osv.
Jag är verkligen ingen atlet, på något sätt och har nog aldrig varken älskat eller hatat idrottslektionerna i skolan.
Vi har även fått grundläggande undervisning i hur man gör, inom alla inriktningar. För att ta ett exempel, så fick vi tydligen så bra instruktioner om hur man stöter kula, att jag fick beröm av friidrottstränarna i döttrarnas förening när jag testade, drygt 30 år senare... Utan att ha stött kula en endaste gång däremellan! (jag har fått fylla ut laget några gånger i lagtävlingar med friidrotten....)

Tillägg:
Jag har nästan alltid varit den som blivit vald sist, inte för att jag nödvändigtvis varit sämst, men för att jag var klassens mobboffer genom större delen av grundskolan.
För mig var mobbningen i sig ett större trauma än att den medförde att jag ofta blev sist vald.

 

[Sryoqwe]

Jag tycker att i ämnet "idrott och hälsa" borde man få betyg i hälsa/ de teoretiska delarna. Så kan man ha själva rörelsebiten utan större krav, för att få mer långvarig motivation till motion. Hur tror ni att det hade fungerat?

 

[MidnightSoul]

Jag tycker att i ämnet "idrott och hälsa" borde man få betyg i hälsa/ de teoretiska delarna. Så kan man ha själva rörelsebiten utan större krav, för att få mer långvarig motivation till motion. Hur tror ni att det hade fungerat?

Egentligen har jag inge problem med motiosdelen, men jag anser att fokuset måste bort från bollsporter och mobbingen ska bort helt och hållet. Finns så många övriga fysiska aktiviteter utöver just bollsport.

 

[Breaktown]

Jag tycker att i ämnet "idrott och hälsa" borde man få betyg i hälsa/ de teoretiska delarna. Så kan man ha själva rörelsebiten utan större krav, för att få mer långvarig motivation till motion. Hur tror ni att det hade fungerat?

Jag tänker att det är applicerbart på de flesta ämnen? Huruvida betyg är bra eller inte för att motivera elever? Inga krav i svenska för att uppmuntra till läsning. Inga krav i musik för att uppmuntra tondöva att sjunga. Inga krav i samhällskunskap för att uppmuntra till engagerade medborgare osv. osv?

 

[Lavinia]

Jag skolkade majoriteten av skolgympan. Avskydde det, avskydde att duscha/byta om med alla andra, avskydde bollsport (mycket eftersom folk ofta kastade bollar på mig med flit), avskydde lagsporter och friidrott ska vi inte prata om! Nej, skolgympan gjorde mig inga tjänster alls.

I gymnasiet lyckades jag bli befriad från den fysiska delen av gymnastiken. Helt underbart! Fick läsa mer teori, men det var så värt det!

Det ska sägas att jag tränade 3 dagar i veckan utöver ridningen, så det var inte så att jag inte rörde på mig.

Min motivation till rörelse kommer inte ett dugg från skolan - jag yogar, rider och tränar kondition om jag ska rida jakt :-).

 

[Breaktown]

Det är ju skillnad på vad som är tanken med ämnena matte och idrott & hälsa. I matte så är tanken att du ska uppnå vissa mätbara mål medan tanken, som jag förstått den, med idrott & hälsa är att man ska lära sig att sköta sin fysik på ett sätt så att kroppen fungerar. I det senare fallet spelar det rätt liten roll ifall man springer 80 m på 10 eller 13 sekunder medan det i det första fallet är oerhört viktigt att veta att 2+2 är 4 och inte 5.

Jag skulle påstå att matte och idrott är betydligt mer lika i det avseendet än vad många tror och tänker på.

Det är så vanligt att många suckar över sina andragradsekvationer och påpekar "det här kommer jag aldrig använda igen". Eller folk som i efterhand påpekar att de minsann inte har haft någon som helst användning av liggande stolen sen de gick ut lågstadiet och det därmed är obegripligt att det lärs ut.

Men i verkligheten har folk använt sig av sina andragradsekvationer och liggande stolar i stort sett dagligen. Efter som en övergripande med att lära sig matte är i skolan är att utveckla sitt logiska tänkande och problemlösningsförmåga. Om du 30 år senare faktiskt kommer ihåg derivatas koppling till andragradsfunktioner har inte så mycket med saken att göra.

Precis som du beskriver att poängen med idrott och hälsa inte är att lära sig stöta kula utan att lära sig sköta sin fysik på ett sätt så att kroppen fungerar. Målet med matematik är ju inte att du ska veta att 2+2 är 4. Målet är ju att du ska veta hur du ska gå till väga när du ska lägga ihop 2+2.

 

[Sryoqwe]

Jag tänker att det är applicerbart på de flesta ämnen? Huruvida betyg är bra eller inte för att motivera elever? Inga krav i svenska för att uppmuntra till läsning. Inga krav i musik för att uppmuntra tondöva att sjunga. Inga krav i samhällskunskap för att uppmuntra till engagerade medborgare osv. osv?

Jag menar om motivationen ska finnas även efter skolan. Känns som att betygen skapar uppdelningar, och det känns inte lämpligt om man vill att folk ska röra sig mer i längden. Matten är väl på ett sätt mindre viktigt, men man mår ju bra av att röra på sig.

 

[Ramona]

Är det stor skillnad kommuner emellan? Eller är det årgångar som skiljer? Eller är det så att hästtjejer har mer ångest över idrotten i skolan?

Jag känner inte alls igen mig i den ångest majoriteten i tråden skriver. Född 1978. Vi hade kul på gympan. Såklart fick vi spela fotboll också, men inte enbart bollsporter, vi hade massor med gymnastik och hinderbanor, vi lärde oss dansa, vi sprang mycket ute i naturen inkl orienterade, vi hade cykelprover, vi simmade (även klädsim), vi körde idioten, handboll, basket, en massa friidrott vår och höst, etc. Kommer inte alls ihåg att idrotten var så ångestfylld som så många här tycker och då har jag aldrig varit den där atletiska typen som sportade en massa och hade bra kondition.

 

[Breaktown]

Är det stor skillnad kommuner emellan? Eller är det årgångar som skiljer? Eller är det så att hästtjejer har mer ångest över idrotten i skolan?

Jag känner inte alls igen mig i den ångest majoriteten i tråden skriver. Född 1978. Vi hade kul på gympan. Såklart fick vi spela fotboll också, men inte enbart bollsporter, vi hade massor med gymnastik och hinderbanor, vi lärde oss dansa, vi sprang mycket ute i naturen inkl orienterade, vi hade cykelprover, vi simmade (även klädsim), vi körde idioten, handboll, basket, en massa friidrott vår och höst, etc. Kommer inte alls ihåg att idrotten var så ångestfylld som så många här tycker och då har jag aldrig varit den där atletiska typen som sportade en massa och hade bra kondition.

Jag känner inte heller igen mig. Visst fanns det folk som gillade gympan olika mycket men har aldrig varit med om att någon vägrade med eller liknande.

I högstadiet hade vi uppdelad idrott tjejer för sig och killar för sig. Jag gillade det inte men kanske var positivt i det här sammanhanget? I gymnasiet klagade alla på att det var så mycket dans hela tiden men tror egentligen inte att det var det. Bara mer än vi hade varit vana vid hittills. Men känslan är att gymnasieidrotten bestod av en herrans massa dans och lacrosse

 

[Breaktown]

Jag menar om motivationen ska finnas även efter skolan. Känns som att betygen skapar uppdelningar, och det känns inte lämpligt om man vill att folk ska röra sig mer i längden. Matten är väl på ett sätt mindre viktigt, men man mår ju bra av att röra på sig.

De var precis det jag menade också. Håller inte heller med om att matten är mindre viktig, däremot på ett annat sätt.

 

[Lingon]

Egentligen har jag inge problem med motiosdelen, men jag anser att fokuset måste bort från bollsporter och mobbingen ska bort helt och hållet. Finns så många övriga fysiska aktiviteter utöver just bollsport.

Jag tycker att Friskis och Svettis och liknande föreningar borde få ta över skolidrotten. Om målet är att idrotten ska få eleverna att röra sig mer så borde man gå ifrån det stora fokuset på lagidrotter och bollsporter och gå över till att det ska vara roligt att röra sig. I en klass är eleverna oftast för olika (skillnadermellan könen och skillnader mellan de som kan och de som inte kan) för att man ska kunna utöva lagsporter som fotboll, innebandy och basket på ett bra sätt som uppmuntrar alla till rörelseglädje. Bort med allt som tvingar barn att konkurrera med varandra och börja mäta varje barn mot sig själv och låt barnets egen utveckling ange betyget istället för hur väl barnet lyckas prestera i lagsporten där de som kan blandas med de som inte kan.

Eftersom målet med skolidrotten måste vara en friskare befolkning och inte idrottslig prestation. I matte är inte målet en friskare befolkning utan den faktiska prestationen. Där finns skillnaden.

 

[Problematisk]

Jag tror inte idrotten i skolan påverkade min allmäna rörelse-lust varken negativt eller positivt. Däremot hade vi en väldigt bollsports-intresserad lärare i mellan- och högstadiet, så det var mest det vi gjorde vilket jag aldrig har tyckt om. Skolkade med andra ord en del Det var så skönt när jag började gymnasiet och den idrottsläraren hade ett mycket mer varierat upplägg, och ville/kunde man inte vara med på planerad aktivitet den dagen fick man välja att vara i gymmet eller ta en promenad/joggingrunda. Då blev idrotten i skolan KUL!

Jag hade mer problem med omklädningsrum och dusch än själva idrotten. Även det blev bättre på gymnasiet med individuella duschar och möjlighet till separat litet omklädningsrum.

Har aldrig varit med om att elever fått välja lag heller, det verkar ju helt galet om det fortfarande går till så på sina håll!

 

[Badger]

Är det stor skillnad kommuner emellan? Eller är det årgångar som skiljer? Eller är det så att hästtjejer har mer ångest över idrotten i skolan?

Jag känner inte alls igen mig i den ångest majoriteten i tråden skriver. Född 1978. Vi hade kul på gympan. Såklart fick vi spela fotboll också, men inte enbart bollsporter, vi hade massor med gymnastik och hinderbanor, vi lärde oss dansa, vi sprang mycket ute i naturen inkl orienterade, vi hade cykelprover, vi simmade (även klädsim), vi körde idioten, handboll, basket, en massa friidrott vår och höst, etc. Kommer inte alls ihåg att idrotten var så ångestfylld som så många här tycker och då har jag aldrig varit den där atletiska typen som sportade en massa och hade bra kondition.

Jag misstänker att det beror på om man hade en idrottslärare som följde läroplan och var utbildad eller inte? För vi hade precis som du definitivt inte mycket bollsport, det var ju så mycket annat som skulle göras.

Men precis som vi ibland hade en vrålande gammal officer som vikarie i mellanstadiet (mycket idioten...) så kanske de fick en uhm bollsportfanatiker? Eller som mitt barn hade i lågstadiet då, en random fritidsledare som fått det på halsen. Eller i vissa fall, rätt och slätt matteläraren eller något.

Men jag undrar också över hur många som haft stora problem.

 

[Badger]

Jag tycker att i ämnet "idrott och hälsa" borde man få betyg i hälsa/ de teoretiska delarna. Så kan man ha själva rörelsebiten utan större krav, för att få mer långvarig motivation till motion. Hur tror ni att det hade fungerat?

Jag hade nog tyckt det kunde vara lite orättvist att även jumpabetygen skulle gå på förmågan att läsa, skriva och babbla. Jag är lite mot den grejen att alla betyg ska gå på de talangerna (Även om det kanske var vad jag själv kunde levt på skulle jag nog ändå förlorat femmorna i bild eftersom jag var lite aggro mot modern konst och inte skulle sagt att jag tyckte om det, till exempel, när jag var tonåring.).

Vissa barn har ju sina glädje och betygstoppar i träslöjd, bild, jumpa, teknik, eller matte. Om alla de ämnena också ska vara ämnen som man babblar sig ur så blir ju tillvaron ganska grå för den mer hm artistiskt lagde som uttrycker sig med siffrorna i matten, genom pennan och papperet eller med skönheten i en linje.

För den som kan babbla krävs inte mycket babbel för att få läraren att tycka att man förstår bra. (Man kan rycka ett ämne ur en hatt och skriva en uppsats tio minuter senare och få riktigt bra poäng med ett -det märks att du tänkte väldigt mycket på det här. Sedan var babbel inte en stor grej när jag gick i skolan, utan faktisk kunskap och faktainlärning (vilket jag är usel på) så jag fick inte så många chanser på att göra det direkt. Och jag tycker nog det var rätt det är ju trots allt lite svårt att babbla på utan att ha en i alla fall skissartad förståelse för ämnet.)

Sedan gör det ju inte mycket för hälsan att man vet att man borde haft bra balans när man var 8, men ingen hjälpte en att få det. Balans och kroppskontroll sjunker tydligen oroande rejält bland barn och jag tror inte du kan lära ett barn det teoretiskt. Det sitter i musklerna. (Hur var det nu igen, de snabbaste tioåringarna i England idag skulle varit långsammast tydligen på 70-80-talet. Någon artikel som kom ut för ett par år sedan.)

 

[Lingon]

Är det stor skillnad kommuner emellan? Eller är det årgångar som skiljer? Eller är det så att hästtjejer har mer ångest över idrotten i skolan?

Jag känner inte alls igen mig i den ångest majoriteten i tråden skriver. Född 1978. Vi hade kul på gympan. Såklart fick vi spela fotboll också, men inte enbart bollsporter, vi hade massor med gymnastik och hinderbanor, vi lärde oss dansa, vi sprang mycket ute i naturen inkl orienterade, vi hade cykelprover, vi simmade (även klädsim), vi körde idioten, handboll, basket, en massa friidrott vår och höst, etc. Kommer inte alls ihåg att idrotten var så ångestfylld som så många här tycker och då har jag aldrig varit den där atletiska typen som sportade en massa och hade bra kondition.

De i min klass som spelade fotboll, gick och simmade eller gick på gymnastik tyckte ju om idrotten eftersom de hade bra kondition och tyckte att det var roligt när läraren sa att vi skulle ut och springa. Jag som red 45 minuter i veckan på ridskola hade rätt usel kondition. Det fanns helt enkelt inte pengar till mer ridning än så när jag växte upp. Och nåt tyngre stallarbete var det inte heller tal om. Alla boxar/spiltor var redan mockade när jag dök upp på ridskolan efter skoltid. Det enda fysiska jag gjorde på stallet förutom ridning och rykt var att hjälpa till som ledare för nybörjare 1-2 gånger i veckan. Men det var ju mest skritt så det gav ju inte mycket kondition även om det kunde bli att jag ledde 2-3 lektioner i veckan en bra vecka. Vi fick en biljett för varje lektion vi ledde och för tre biljetter fick man rida en lektion vid mån av plats.

Däremot har jag aldrig haft ångest över omklädningsrummet eller duschen. Jag har rätt bra självförtroende när det gäller min kropp och har alltid haft och är inte speciellt brydd när det gäller nakenhet.

 

[Nahar]

Är det stor skillnad kommuner emellan? Eller är det årgångar som skiljer? Eller är det så att hästtjejer har mer ångest över idrotten i skolan?

Jag känner inte alls igen mig i den ångest majoriteten i tråden skriver. Född 1978. Vi hade kul på gympan. Såklart fick vi spela fotboll också, men inte enbart bollsporter, vi hade massor med gymnastik och hinderbanor, vi lärde oss dansa, vi sprang mycket ute i naturen inkl orienterade, vi hade cykelprover, vi simmade (även klädsim), vi körde idioten, handboll, basket, en massa friidrott vår och höst, etc. Kommer inte alls ihåg att idrotten var så ångestfylld som så många här tycker och då har jag aldrig varit den där atletiska typen som sportade en massa och hade bra kondition.

Jag tror att det är ett ämne som kanske mer än vanligt beror väldigt mycket på läraren. Jag har alltid varit en av de killarna som gillar att träna och har inte haft några problem med att röra på mig, har tyckt att idrotten egentligen borde vara kul, men så har jag haft några riktiga stolpskott till lärare som varit riktigt usla på att skapa entusiasm eller motivation i gruppen. Andra lärare har varit mycket bättre, även om innehållet på lektionerna egentligen inte förändrats särskilt mycket.

Tillägg: Har också berott väldigt mycket på klassens sammanhållning/dynamik. En klass jag gick i och sedan bytte från var fruktansvärd, alltså det var extremt uppdelat i 'rika/coola' och 'andra' och fy för de som råkade vara i 'andra' i omklädningsrum eller lagsport. Jag slapp få skit men ändå glad att jag bytte från den klassen ganska omgående.

 

[McFlurry]

Jag tyckte aldrig idrotten var speciellt rolig, vissa grejer var dock roligare än andra. Jag har alltid varit en sån som legat och guppat lite i mitten, aldrig bäst men aldrig sämst heller. Gick i en klass med många fotbollsintresserade (grundskolan) men tyckte lärarna ändå var bra på att se till att det inte alltid blev bara bollsport när vi fick önska aktivitet. "Ente bomba!" (sagt på Malmöitiska ), dvs de starka killarna fick inte sparka iväg bollen det hårdaste de kunde var något som tydligt redogjordes av både oss icke-fotbollskunniga och av lärarna innan fotbollsspelandet

Vi hade bra sammanhållning i klassen genom hela grundskolan trots att vår klass sågs som en av de stökigare på skolan av lärarna. Men minns ingen mobbing eller så från varken lektionerna eller i omklädningsrummet. Minns också att lärarna i grundskolan var bra på att alternera vem som skulle välja lagen, vilket ju i sin tur gjorde att det inte alltid var samma personer som valdes sist.

I gymnasiet läste jag media och i min klass var det väldigt få killar, och killarna som gick i klassen var mer datornördar än sportkillar så att säga. Så där var det ännu mindre "bollsportsfokus", och det var inga problem i omklädningsrummet där heller.

Upplever dock inte att skolidrotten har påverkat min relation till idrottande/rörelse varken positivt eller negativt.

Gick i skolan i Malmö mellan 1998 och 2010.

 

[Badger]

Jag menar om motivationen ska finnas även efter skolan. Känns som att betygen skapar uppdelningar, och det känns inte lämpligt om man vill att folk ska röra sig mer i längden. Matten är väl på ett sätt mindre viktigt, men man mår ju bra av att röra på sig.

Eller så är det betygsinflationen som är problemet. Om det bara helt enkelt var ok att ha typ godkänt i vissa ämnen så skulle det ju inte vara ett problem? Alla kan ju inte ha högsta betyg i allt, eller om alla hade det vore ju betygen oavsett helt värdelösa.

Jag tycker ju inte det låter som att det egentligen är betygen som är det stora problemet i jumpan utan slentrianbollsport, nedvärdering och att läraren tillåter uhm kamratfostran.

 

[Araminta]

En inte helt genomtänkt fundering kring det här med prestation i idrott jämfört med andra ämnen: kan det vara så att idrotten känns mer prestationsinriktad för många då prestationerna är mer publika? Får jag underkänt på ett matteprov så behöver ingen annan än just jag och läraren veta om det. Att komma sist i mål på 100 meter eller stå i ett hörn på fotbollsplanen är svårare att dölja.

(Svårigheten att dölja gäller ju också för ämnen som musik, bild och slöjd. Jag kan minnas en del skräck inför musiklektionerna också, där jag inte heller var speciellt talangfull)