Finns det boende för ”psykisk sjuka? ”

[MayGrace]

Min sambo jobbar inom LSS/gruppboende. Det flesta som bor hos dem har någon typ av psykiska problem. Blandade åldrar som jag förstått det. Det har egen lägenheten men med gemensamma utrymmen.

 

[MiaMia]

Varje kommun har ansvar för sina medborgare och det är behovet som avgör insatsen så om det inte finns boende för de som har behov av det så bryter din kommun mot lagen. Psykiska problem kan precis som fysiska göra att man hamnar inom LSS men om inte så står man inte utan hjälp utan då går SOL in.

Vill bara förtydliga att alla kommuner har inte boenden för alla typer av behov. Däremot har de ansvar för att besluta och betala så att alla som behöver ska få hjälp. Men i vissa fall kan personen placeras i en bostad på en annan ort, speciellt om kommunen är liten och personen har speciella behov som kräver en särskild kompetens eller miljö.

 

[MiaMia]

Min kommun har något som kalls för satellitbostäder. Då har man en egen lägenhet som ligger väldigt nära en gruppbostad där andra bor med personal alltid på plats. Den personalen hjälper även de i satellitbostäderna så de finns nära och kan komma ofta, antingen planerat eller när personen ringer efter hjälp.

 

[AbsolutEnsam]

I den här kommunen finns det boende för personer med psykisk ohälsa man bor som sagt i egen lägenhet men i ett gemensamt hus där det även finns personal som hjälper en med det mesta man behöver.

Tack för ditt svar! jag hoppas det finns något liknade i Min kommun också, bor i rätt så stor mellanstad. Med många kommuner. den kommunen jag bor i är stor.

 

[AbsolutEnsam]

Varje kommun har ansvar för sina medborgare och det är behovet som avgör insatsen så om det inte finns boende för de som har behov av det så bryter din kommun mot lagen. Psykiska problem kan precis som fysiska göra att man hamnar inom LSS men om inte så står man inte utan hjälp utan då går SOL in.

@AbsolutEnsam i min kommun finns det olika typer av boende, allt efter behov. Det finns boende som kallas utslussningsboende där människor som har haft behov av inneliggande vård under lång tid kan bo tills de, om de blir så friska, klarar av att bo själva. Vi har också andra boende för den som precis som du inte klarar av sin ADL själv men som inte har varit inneliggande under längre perioder utan "bara" behöver hjälp och stöd i större utsträckning än vad boendestöd och/eller hemtjänst kan hjälpa till med. I min kommun får (iallafall var det så för ett par år sedan men det kan såklart ha ändrats) man erbjudande om sådant boende om ens vårdbehov överstiger 12 timmar i veckan.

Tack för dittsvar! Än så länge har jag inte blivit inlagd utan föräldrarna har hjälpt mig då när jag var som sjukast. ( psykos). Men det var några år sedan. Nu har jag bara depressioner och ångest. Plus lindrig socialminister pga. Panikångest. Får kolla upp det! Tack för utförlig förklaring!

 

[AbsolutEnsam]

Vill bara förtydliga att alla kommuner har inte boenden för alla typer av behov. Däremot har de ansvar för att besluta och betala så att alla som behöver ska få hjälp. Men i vissa fall kan personen placeras i en bostad på en annan ort, speciellt om kommunen är liten och personen har speciella behov som kräver en särskild kompetens eller miljö.

Ok, då vet jag, bor i stor kommun.

 

[AbsolutEnsam]

Vill bara tacka alltsom har skrivit och gillat mitt inlägg! Känner mig mindre ensam! Föräldrarna vill helst att jag bor med dom, inte på psykiskt boende. Men vi får se i framtiden. Vill inte belasta mina föräldrar även om dom säger att det funkar.

 

[machafuko]

Tror inte LSS är för dom som "bara" mår psykiskt dåligt, det finns inte här iallafall. Annars hade ju sådana hem varit perfekta för det är otroligt många som hade behövt bo på sådant ställe.

Man kan ha boendestöd utan att för den skull falla inom ramen för LSS.

+ @Rosett
Jo tack, jag vet. Jag menade att eftersom TS indikerar att hon har boendestöd/rätt till boendestöd så antar jag att hen inte endast mår psykiskt dåligt. Är väl medveten att boendestöd inte betyder att man har rätt till gruppboende, har nämligen själv boendestöd så allt kring det har jag rätt bra koll på…

 

[TinyWiny]

Vill bara tacka alltsom har skrivit och gillat mitt inlägg! Känner mig mindre ensam! Föräldrarna vill helst att jag bor med dom, inte på psykiskt boende. Men vi får se i framtiden. Vill inte belasta mina föräldrar även om dom säger att det funkar.

Även om dina föräldrar tycker att det funkar så är det ett viktigt steg i din utveckling att flytta hemifrån. Att få bli vuxen och fortsätta utvecklas åt det håll du vill är viktigt. Jag tycker inte du ska tänka att du belastar dina föräldrar utan att du har rätt att flytta hemifrån som alla andra Dessutom anser jag som i många många år varit beroende av andra för min ADL att min familj ska få vara just min familj, inte hjälpare. Med familjen ska man få ha den relation man har istället för att de ska gå in som vårdare.

 

[moster_punk]

Det låter lite osunt i mina öron att dina föräldrar helst vill att du bor med dem. Du har rätt till en egen vuxentillvaro och att få klara dig själv.

Kanske döljer det sig något under ytan där, i dina föräldrars hållning gentemot dig och din känsla av att du inte kommer kunna klara att bo själv? Om du inte har provat att leva själv är det svårt att veta hur det skulle vara för dig. I tanken kan man lätt måla upp olika hinder som kan dyka upp, men hur det verkligen blir vet man inte förrän man är där.

Utan att veta något om dina diagnoser mer än att du har varit psykotisk och att du har ångest, så tror jag att ett serviceboende kanske inte är det mål du ska sikta in dig på. Det finns boenden av den typen, som andra har berättat, men platserna är oftast reserverade för personer som är psykiskt sjuka, dvs. har varaktig psykossjukdom eller har flera försvårande faktorer, som tex. autism och intellektuell funktionsnedsättning. Det är inget som delas ut på beställning, man kan inte ringa sin kommun och be om en plats.

Det låter jättebra att du har boendestöd och kontakt på psykiatrin. Säkert är det så att det vore bra för dig att ha ett eget boende och det är något som jag tror du kan få hjälp att hitta en lösning på tillsammans med dina stödpersoner.

Ångest är tufft, men det är något som går att minska, bland annat genom hur man strukturerar livet. Kan du minska den lite i taget så kommer det öppna sig möjligheter för nya känslor och nya upplevelser som kan hjälpa dig att växa och lära känna dina styrkor och kompetenser. Du kanske kommer klara dig bättre än du nånsin kunnat föreställa dig här i livet, du behöver bara våga pröva lite så kan det öppna sig en helt ny värld för dig!

 

[TinyWiny]

Det låter lite osunt i mina öron att dina föräldrar helst vill att du bor med dem. Du har rätt till en egen vuxentillvaro och att få klara dig själv.

Kanske döljer det sig något under ytan där, i dina föräldrars hållning gentemot dig och din känsla av att du inte kommer kunna klara att bo själv? Om du inte har provat att leva själv är det svårt att veta hur det skulle vara för dig. I tanken kan man lätt måla upp olika hinder som kan dyka upp, men hur det verkligen blir vet man inte förrän man är där.

Utan att veta något om dina diagnoser mer än att du har varit psykotisk och att du har ångest, så tror jag att ett serviceboende kanske inte är det mål du ska sikta in dig på. Det finns boenden av den typen, som andra har berättat, men platserna är oftast reserverade för personer som är psykiskt sjuka, dvs. har varaktig psykossjukdom eller har flera försvårande faktorer, som tex. autism och intellektuell funktionsnedsättning. Det är inget som delas ut på beställning, man kan inte ringa sin kommun och be om en plats.

Det låter jättebra att du har boendestöd och kontakt på psykiatrin. Säkert är det så att det vore bra för dig att ha ett eget boende och det är något som jag tror du kan få hjälp att hitta en lösning på tillsammans med dina stödpersoner.

Ångest är tufft, men det är något som går att minska, bland annat genom hur man strukturerar livet. Kan du minska den lite i taget så kommer det öppna sig möjligheter för nya känslor och nya upplevelser som kan hjälpa dig att växa och lära känna dina styrkor och kompetenser. Du kanske kommer klara dig bättre än du nånsin kunnat föreställa dig här i livet, du behöver bara våga pröva lite så kan det öppna sig en helt ny värld för dig!

Jo man kan ringa sin kommun och be om en plats. Det är precis vad man ska göra om man känner att behovet finns. De gör sedan en bedömning av vilken hjälp man kan få. Det är inte så bra att skriva på ett öppet forum att hjälpen inte finns när du faktiskt inte vet hur Ts sjukdomshistorik ser ut.

 

[Grazing]

Jo man kan ringa sin kommun och be om en plats. Det är precis vad man ska göra om man känner att behovet finns. De gör sedan en bedömning av vilken hjälp man kan få. Det är inte så bra att skriva på ett öppet forum att hjälpen inte finns när du faktiskt inte vet hur Ts sjukdomshistorik ser ut.

Men utgår man från vad det står så är inte ett serviceboende den rätta hjälpen, risken är att man fastnar då. Det bästa är att försöka få hjälp att klara av ångesten och tankarna. Jag har precis börjat på dagsjukvård med dbt inriktning där vårdtiden är ett år där det är precis det här som dom hjälper till med, att lära sig att hantera känslor och ångest och tankar. Där man hela tiden har kontakt med dom och kan höra av sig när man vill när det blir svårt.

Det bästa är att söka efter hjälp att leva och inte bara att överleva. Man kan skicka egenremisser till sådan behandling om inte psykiatrin gör det själva.

Det gynnar inte någon som Ts om man utgår från vad som står att bo på ett serviceboende. Dom hjälper ju en inte att hantera problemen på sådana ställen, antar jag. Det är ju inget behandlingshem.

Det är lätt att invalidisera sig själv och intala sig, speciellt när föräldrar också trycker på, att man inte kan klara sig själv och det bästa är att till och med som vuxen bo hemma hos dom. Det är ganska nedtryckande att höra sådant och det är lätt att faktiskt tro på det.

 

[MiaMia]

Men utgår man från vad det står så är inte ett serviceboende den rätta hjälpen, risken är att man fastnar då. Det bästa är att försöka få hjälp att klara av ångesten och tankarna. Jag har precis börjat på dagsjukvård med dbt inriktning där vårdtiden är ett år där det är precis det här som dom hjälper till med, att lära sig att hantera känslor och ångest och tankar. Där man hela tiden har kontakt med dom och kan höra av sig när man vill när det blir svårt.

Det bästa är att söka efter hjälp att leva och inte bara att överleva. Man kan skicka egenremisser till sådan behandling om inte psykiatrin gör det själva.

Det gynnar inte någon som Ts om man utgår från vad som står att bo på ett serviceboende. Dom hjälper ju en inte att hantera problemen på sådana ställen, antar jag. Det är ju inget behandlingshem.

Det är lätt att invalidisera sig själv och intala sig, speciellt när föräldrar också trycker på, att man inte kan klara sig själv och det bästa är att till och med som vuxen bo hemma hos dom. Det är ganska nedtryckande att höra sådant och det är lätt att faktiskt tro på det.

Du finns ingen motsättning mellan att få hjälp från omsorgen och att få det från vården. Och för en del personer är det dessutom en förutsättning att få hjälp från båda samtidigt för att tillgodogöra sig nyttan. Nej, personalen på boendet ger inte behandling, men man kan utmärkt väl gå i behandling (om det är så att man behöver det) hos andra oavsett var man bor och vilken hjälp man har i boendet.

Det ligger ingen automatik i att ett boende skulle vara en invalidiserande återvändsgränd. Det kan lika gärna vara det som ger en stabil grund och vardagsfunktionalitet som kan vara utgångspunkten för att komma vidare om en behöver hjälp med flera problem. Och skulle man förbättras så mycket att man kan bo själv senare så flyttar man ut då.

Ingen av oss är tillräckligt insatt i TS bakgrund och problematik för att avgöra vad som är rätt eller fel insatser. Det finns duktiga handläggare, läkare m.fl. som bedömer vilka insatser som är lämpliga för den som söker så låt det beslutet fattas av dem tillsammans med TS.

 

[Grazing]

Du finns ingen motsättning mellan att få hjälp från omsorgen och att få det från vården. Och för en del personer är det dessutom en förutsättning att få hjälp från båda samtidigt för att tillgodogöra sig nyttan. Nej, personalen på boendet ger inte behandling, men man kan utmärkt väl gå i behandling (om det är så att man behöver det) hos andra oavsett var man bor och vilken hjälp man har i boendet.

Det ligger ingen automatik i att ett boende skulle vara en invalidiserande återvändsgränd. Det kan lika gärna vara det som ger en stabil grund och vardagsfunktionalitet som kan vara utgångspunkten för att komma vidare om en behöver hjälp med flera problem. Och skulle man förbättras så mycket att man kan bo själv senare så flyttar man ut då.

Ingen av oss är tillräckligt insatt i TS bakgrund och problematik för att avgöra vad som är rätt eller fel insatser. Det finns duktiga handläggare, läkare m.fl. som bedömer vilka insatser som är lämpliga för den som söker så låt det beslutet fattas av dem tillsammans med TS.

I en perfekt värld hade det funnits plats till alla som ville ha det och behövde det men nu är det ju inte så. Det finns många som hade behövt bo så men ser man realistiskt på det så tvivlar jag på att det går bara för att man vill.

Och jo, man påverkas mer än man tror av att folk menar på att man inte klarar sig själv. Det är så lätt att falla in i det och inte komma ur det.

Och tyvärr så nej, man kan inte lita på att läkare och handläggare osv fattar rätt beslut. Tvärtom så är det sällan det sker tycker jag. Det är bra att veta att det faktiskt finns alternativ att få hjälp för problemen och leva ett självständigt liv. Man är inte dömd att bo på ett serviceboende resten av sitt liv pga sådana problem även om dom verkar övermäktiga för stunden.

Och absolut, finns det ett boende som är på det sättet så är det ju jättebra, jag har aldrig hört om att det finns bara. Som sagt om man utgår från vad som står i denna tråden.

 

[Shaggy]

I en perfekt värld hade det funnits plats till alla som ville ha det och behövde det men nu är det ju inte så. Det finns många som hade behövt bo så men ser man realistiskt på det så tvivlar jag på att det går för att man vill.

Och jo, man påverkas mer än man tror av att folk menar på att man inte klarar sig själv. Det är så lätt att falla in i det och inte komma ur det.

Och tyvärr så nej, man kan inte lita på att läkare och handläggare osv fattar rätt beslut. Tvärtom så är det sällan det sker tycker jag. Det är bra att veta att det faktiskt finns alternativ att få hjälp för problemen och leva ett självständigt liv. Man är inte dömd att bo på ett serviceboende resten av sitt liv pga sådana problem även om dom verkar övermäktiga för stunden.

Fast i den fällan sitter ju redan TS men i ett beroende av sina föräldrar. Att bryta sig loss från föräldrarna men fortfarande ha stöd kan vara det som gör att TS kan ta ett steg mot att bli mer självständig för att senare kanske klara ett eget boende.

 

[Grazing]

Fast i den fällan sitter ju redan TS men i ett beroende av sina föräldrar. Att bryta sig loss från föräldrarna men fortfarande ha stöd kan vara det som gör att TS kan ta ett steg mot att bli mer självständig för att senare kanske klara ett eget boende.

Det är därför som jag tycker dagsjukvård är bättre och något att försöka få en plats på, då får man daglig kontakt med vården om man vill och stöd när det finns behov osv och plus det så kan man ha kvar sina djur och dom kan jag tänka mig betyder mycket.

Vad jag fattade det som så har Ts eget boende som det är nu, men kanske fattade fel. Klart om man bor hos föräldrarna och inte hittar eget boende osv så ja, då är ju ett annat sådant boende bra att komma loss från föräldrarna.

 

[Whirlie]

Här är ett exempel på hur boenden enligt SoL kan vara utformade:
https://www.taby.se/omsorg-och-stod/funktionsnedsattning/boende/bostad-enligt-socialtjanstlagen-sol/

Är du vuxen (över 18 år) så rekommenderar jag dig att ta kontakt med kommunens biståndshandläggare för att diskutera detta om framtida boende. Då kan de berätta exakt vilka möjligheter som finns i din kommun. Ofta finns det begränsat med lägenheter och det kan vara lång väntetid. Så även om du inte tänker dig att flytta i närtid så kan det vara bra att ha en uppstartade process.

Det är också bra att diskutera detta med din kontakt inom psykiatrin så du, psykiatrin och kommunen kan samplantera för vad som är bäst utifrån din livssituation och problematik.

Och om du kan gå en lägenhet med stöd nära dina föräldrar så kan du ju fortfarande besöka dem ofta och sova över hos dem ibland. Du kanske kan få det bästa av två världar.

 

[Shaggy]

Det är därför som jag tycker dagsjukvård är bättre och något att försöka få en plats på, då får man daglig kontakt med vården om man vill och stöd när det finns behov osv och plus det så kan man ha kvar sina djur och dom kan jag tänka mig betyder mycket.

Vad jag fattade det som så har Ts eget boende som det är nu, men kanske fattade fel. Klart om man bor hos föräldrarna och inte hittar eget boende osv så ja, då är ju ett annat sådant boende bra att komma loss från föräldrarna.

Fast vad du tycker lär rent krasst inte hjälpa TS ett smack. Om TS är så i botten som det låter som så lär inte allt stöd i världen göra att h*n vågar skaffa ett eget boende och det framförallt som TS föräldrar vill att h*n bor kvar hos dem. Det senare gör att TS troligen inte kan bryta sig fri och du kan vårda någon till dödagar om denna resten av dygnet lever i en miljö som säger att h*n inte kan och inte får.
Vad har du emot att TS kanske kan bryta sig fri från sina föräldrars kvävande vård och kunna ta ett första litet steg mot att bli självständig? Varför är det bättre att TS sitter fast i en fälla än att h*n tar sig ur den fällan och eventuellt hamnar i en ny men mindre begränsande fälla? Det är ju ett steg i rätt riktning där TS kan få den dagsjukvård du efterfrågar. Varför skulle det vara svårare att bryta sig loss ur ett av kommunen organiserat boende än bryta sig loss från föräldrarna som medvetet eller omedvetet kan ägna sig åt känslomässig utpressning?
Jag förstår verkligen verkligen inte hur du kan se ett problem i detta som är större än det problem som idag existerar.

 

[MiaMia]

I en perfekt värld hade det funnits plats till alla som ville ha det och behövde det men nu är det ju inte så. Det finns många som hade behövt bo så men ser man realistiskt på det så tvivlar jag på att det går bara för att man vill.

Och jo, man påverkas mer än man tror av att folk menar på att man inte klarar sig själv. Det är så lätt att falla in i det och inte komma ur det.

Och tyvärr så nej, man kan inte lita på att läkare och handläggare osv fattar rätt beslut. Tvärtom så är det sällan det sker tycker jag. Det är bra att veta att det faktiskt finns alternativ att få hjälp för problemen och leva ett självständigt liv. Man är inte dömd att bo på ett serviceboende resten av sitt liv pga sådana problem även om dom verkar övermäktiga för stunden.

Och absolut, finns det ett boende som är på det sättet så är det ju jättebra, jag har aldrig hört om att det finns bara. Som sagt om man utgår från vad som står i denna tråden.

Jag tycker överlag det är olämpligt att använda det dömande och misskrediterande sättet att uttala sig om vissa boendeformer. Precis som alla insatser så är de bra för dem som behöver dem, men inte lämpade för dem som inte hör till målgruppen.

Precis som andra insatser är de menade att ge stöd med det som det behövs stöd för och samtidigt ge personen möjligheter att också klara sig själv i en utsträckning som är avpassade efter hens funktion och förmåga (både för stunden och långsiktigt)

Det är inte någon "dom" att hamna på ett serviceboende och det gör en inte till en inkapabel människa. Tänk lite på hur du väljer dina formuleringar. Bara för att det inte är det rätta i ditt fall så säger det inget om vad som är det rätta för andra personer.

 

[TinyWiny]

@Grazing Först skriver du att det hade varit jättebra om sådana boende fanns för alla som behöver det och när du får reda på att alla med behovet ska få sådant boende så är det plötsligt inte bra?!

Ett sådant boende är inte till för att man ska bo där resten av sitt liv bara för att man har flyttat dit. Det är till för de som inte kan bo ensamma och som behöver mer hjälp och stöd än vad boendestöd och eventuellt hemtjänst kan ge under den tid i livet då de behöver det stödet. Det kan vara sex månader, två år eller femton år. Tiden man bor där är inte det viktiga utan att möjligheten för stöd dygnet runt finns för de som behöver det. Behovet avgör. Att man bor på ett sådant boende tar inte bort dagvård, arbetsträning, arbete, psykologkontakt, diverse behandlingar och så utan finns till under den tid personen behöver mer stöd än övrig vård kan ge. Väldigt ofta jobbar de som är boendestöd också på sådana boenden och även om de inte ger behandling så ska de såklart ha kompetens nog att kunna ta hand om, prata med och finnas som stöd för människor som lider av psykisk ohälsa.