Jag kommer troligen få möjlighet att flytta till en hyresrätt, men när det nu kändes som det blev verklighet så fick jag lite panik. Men jag vet inte om panikkänslan beror på att det är jobbigt med förändringar, man vet vad man har osv eller om jag har en dålig magkänsla.
Där jag bor är hyresrätter i princip obefintliga. Jag har växt upp med att vill man ha någonstans att bo är det bostadsrätt eller villa som gäller (eller svindyr bostadsrätt i andra hand). Jag står dock sen lång tid tillbaka i bostadskö som någon typ av framtidsförsäkring för dåliga relationer, byte av jobb, man blir äldre osv. Utöver att en bostadsrätt varit det enda tillgängliga så har man matats med att bostadsrätt är det "ekonomiskt smarta och vettiga".
Med den utökning av familjen vi har skulle vi tycka det var optimalt med lite större. Vi är inte trångbodda, men det skulle vara bekvämt med lite större men absolut både lyxigt och privilegierat. Dock bor vi utan hiss och det var mer jobbigt med småbarn och barnvagn än jag trodde. Vi har därför kollat på lägenheter, men vill vi bo kvar i närheten (vilket vi vill!) så är det en prislapp på många miljoner och ger en ekonomi som skulle vara väldigt tajt med det liv vi vill leva så det har jag räknat bort.
I samma område som vi var sugna på att köpa finns nu en hyresrätt. Planlösningen är bra även om det så klart finns några saker som kan vara bättre, det är rätt storlek och det finns hiss. Bostaden är modern och fräsch, men i och med det är hyran rätt dyr sett till en snitthyra för hyresrätt, om än inte extrem. Hyran är mer än våra nuvarande boendekostnader inkl amortering (ca 30% upp beroende på ränteläge), men vi bor också rätt billigt. Hyran är billigare än det vi varit intresserade av att köpa om inte ränteläget är lågt och beroende hur man ser på ränteavdrag och amortering, men i alla fall minst i nivå med det alternativet och möjliggör ändå att leva så som vi önskar utan att ha ont i magen, men med mindre marginaler än vi har idag. Jag skulle offra mina ködagar och jag är nog rätt övertygad att jag inte kommer bo i den hyresrätten "resten av livet", men det vet man så klart inte.
Alternativet vi har är att bo kvar. Vi kan optimera boendet med en mindre förändring av planlösning, men skicket innebär en del annan renovering som borde skett typ för ett år sedan (dvs akut) och en del kostsamma renoveringar (badrum) som skulle ligga i alla fall inom en 5 års period. Pengar till detta finns, men bör så klart tas med i kalkylen när man jämför boendekostnader. Ingen av oss är jätteroade att fixa saker i det livsskede vi är i så vi kommer i så fall köpa tjänsterna vilket kostar och jag är också inte jättesugen på att bo i renoveringskaos även om det bara är en kort period.
Världens längsta utläggning.. men känner att jag behöver lite input utifrån hur jag ska tänka om boende. Jag är ideologiskt emot att se boende som en "investering", men det är svårt att helt frångå den syn som samhället/min bubbla matat en med under ens uppväxt, så jag tror absolut det spelar in i min panik.
Hur tänker du? Vad skulle du välja "i mina skor"?
Där jag bor är hyresrätter i princip obefintliga. Jag har växt upp med att vill man ha någonstans att bo är det bostadsrätt eller villa som gäller (eller svindyr bostadsrätt i andra hand). Jag står dock sen lång tid tillbaka i bostadskö som någon typ av framtidsförsäkring för dåliga relationer, byte av jobb, man blir äldre osv. Utöver att en bostadsrätt varit det enda tillgängliga så har man matats med att bostadsrätt är det "ekonomiskt smarta och vettiga".
Med den utökning av familjen vi har skulle vi tycka det var optimalt med lite större. Vi är inte trångbodda, men det skulle vara bekvämt med lite större men absolut både lyxigt och privilegierat. Dock bor vi utan hiss och det var mer jobbigt med småbarn och barnvagn än jag trodde. Vi har därför kollat på lägenheter, men vill vi bo kvar i närheten (vilket vi vill!) så är det en prislapp på många miljoner och ger en ekonomi som skulle vara väldigt tajt med det liv vi vill leva så det har jag räknat bort.
I samma område som vi var sugna på att köpa finns nu en hyresrätt. Planlösningen är bra även om det så klart finns några saker som kan vara bättre, det är rätt storlek och det finns hiss. Bostaden är modern och fräsch, men i och med det är hyran rätt dyr sett till en snitthyra för hyresrätt, om än inte extrem. Hyran är mer än våra nuvarande boendekostnader inkl amortering (ca 30% upp beroende på ränteläge), men vi bor också rätt billigt. Hyran är billigare än det vi varit intresserade av att köpa om inte ränteläget är lågt och beroende hur man ser på ränteavdrag och amortering, men i alla fall minst i nivå med det alternativet och möjliggör ändå att leva så som vi önskar utan att ha ont i magen, men med mindre marginaler än vi har idag. Jag skulle offra mina ködagar och jag är nog rätt övertygad att jag inte kommer bo i den hyresrätten "resten av livet", men det vet man så klart inte.
Alternativet vi har är att bo kvar. Vi kan optimera boendet med en mindre förändring av planlösning, men skicket innebär en del annan renovering som borde skett typ för ett år sedan (dvs akut) och en del kostsamma renoveringar (badrum) som skulle ligga i alla fall inom en 5 års period. Pengar till detta finns, men bör så klart tas med i kalkylen när man jämför boendekostnader. Ingen av oss är jätteroade att fixa saker i det livsskede vi är i så vi kommer i så fall köpa tjänsterna vilket kostar och jag är också inte jättesugen på att bo i renoveringskaos även om det bara är en kort period.
Världens längsta utläggning.. men känner att jag behöver lite input utifrån hur jag ska tänka om boende. Jag är ideologiskt emot att se boende som en "investering", men det är svårt att helt frångå den syn som samhället/min bubbla matat en med under ens uppväxt, så jag tror absolut det spelar in i min panik.
Hur tänker du? Vad skulle du välja "i mina skor"?
. Och som du skriver kan man ju måla om eller tapetsera även i en hyresrätt om man önskar, det glömmer jag lätt bort.
