Anonymisten
Trådstartare
Vi har ju haft en hel del problem med sambons exfru, mamman till deras barn på 8 år. Mamman är extremt kontrollerande och har hela tiden försökt bestämma allt. Allt ifrån hur vi börjar dejta, till hur vi ska träffas, hur barnet ska träffa mig, hur barnet ska sova när jag varit hemma osv. Plus att hon fått helt galna utbrott på diverse saker. Varav en gång när barnet blev magsjuk hos henne… då ringde hon på morgonen och primalskrek att pappan skulle hämta barnet direkt för att hennes man med diabetes och hennes lilla bebis kunde dö. Sambon förklarade att han inte var hemma men hon fortsatte gapa för att sen slänga på luren och skicka helt galet elaka sms. Hon skulle minsann berätta för barnet att pappan inte ville hämta henne. Barnet hämtades dagen efter och grät för att barnet var så rädd för att vara magsjuk. Barnet har flera gånger uttryckt att ”jag är mer ledsen och arg hos mamma”, vilket bekräftar det mamman säger. Att barnet är skitjobbig och känslosam. Det säger mamman beror på att barnet är såpass trygg med henne att barnet vågar vara sig själv. Det enda jag ser är en extremt ambivalent och otrygg anknytning.
Hon har subtilt hotat med egen vårdnad när dom inte var eniga kring överlämningsdagar osv.
Vi fick ett SMS förra sommaren ifrån mammans sambo om att mamman inte orkade ha barnet under sin vecka. Barnet var otroligt jobbigt enligt mamman och risken var att pappan skulle få ha barnet på heltid om inte mamma fick vila. Vi hämtade såklart barnet så att det skulle bli en trevlig sommar med aktiviteter istället för bråk hos mamma.
Nåväl. Detta har ju pågått under 2 års tid nu. Och det slutar inte. Nu har barnet somnat tryggt och själv på kvällarna under snart 1 års tid utan att vi är i rummet. Det har inte varit några som helst problem och barnet sover 10-11 timmar med ett avbrott för att lägga sig i vår säng. Dessvärre stör barnet sömnen för oss andra då barnet börjar bli stor så vi började träna på att också sova i egen säng.
Första veckan så var det lite protester första dagarna. Några jobbigare omläggningar. Sista två nätterna var det absolut inga problem och barnet var själv så stolt!
Sen var det dags för mammavecka. Hos mamma sover barnet dåligt och mamman har två gånger försökt få melatonin utskrivet. Vilket pappan motsatt sig och barnläkaren har vägrat båda gångerna och menar att barnet har inga sömnproblem eftersom det funkar bra hos pappa. Läkaren påpekade att mamman kanske borde ändra rutiner samt erbjöd föräldrastöd vilket mamman blev sur över och fräste nej.
Under mammans vecka så har mamma haft djupa samtal med barnet kring hur hemskt det är med pappans rutiner om att sova själv och träna på det. Mamman har skickat elaka sms till pappan, berättat att barnet gråter sig till sömns hos henne för att hon är så ledsen över pappans rutiner. Mamman säger att barnet själv ska vara redo och att barn ska ha sina föräldrar nära. Exakt dessa två meningar använder barnet själv på andra veckan hos oss… Barnet sa också att ”mamma frågade om du tröstar mig på nätterna och det gör du inte” när han lämnade barnet hos mamma. Detta är såklart inte sant. Pappan har varit väldigt lugn och trygg med sina läggningar.
Den här vändan har varit jättebra med nattning och sova på nätterna. Lite orolig första natten efter mammavecka. Men sen har det flutit på bra med korta omläggningar på runt minuten. Och en natt lyckades barnet somna själv och sova hela natten i egen säng. Så himla stolt så att det dessutom berättades för den bästa kompisen
Sista två kvällarna har barnet pratat med mamma i telefonen och läggningarna har varit katastrof. Barnet vägrar ligga kvar i sängen, skriker att pappa inte älskar barnet som mamma gör. Att barn ska vara redo själv. Att barn ”förtjänar att ha sina föräldrar nära”. Allt är mammans egna ord och det är tydligt vart det kommer ifrån.
Pappan skickade meddelande till mig under kvällen och var helt förstörd. Han är mest orolig för hur barnet tar skada men också extremt orolig över vad mamman kommer säga till barnet under veckan då det är dags för mammavecka. Han säger att barnet själv skulle välja att bo hos mamma vid en vårdnadstvist om socialtjänst lyssnar på barnet. Jag försöker förklara att dom faktiskt tittar på vad skolan säger, vad läkare säger, vad familjerätten säger osv. Och att det är en sak vad barnet säger men en annan sak hur det sägs. Det är väldigt tydligt att det är mammans ord då barnet även säger att ”mamma säger att barn måste vara redo!”.
Jag sa till sambon att återigen kontakta familjerätten och berätta om sin oro. Och att få till ett möte där man diskuterar hur man pratar med barn, där man diskuterar umgängessabotage och hur detta påverkar barnet negativt då man skapar en helt felaktig bild av pappan. Och att man även talar om exakt hur mammans kommunikation ser ut.
Har ni andra stått i samma sits? Jag som sambo till pappan kan ju bara finnas där för honom och bekräfta barnet och göra barnet trygg här. Men det känns så fjuttigt när man har mammans oro som lägger sig över hela tillvaron och skapar en otroligt otrygg unge
Vi diskuterar aldrig mammans regler och deras hushåll med barnet. Vi har aldrig pratat illa om mamman utan säger att vi har olika regler och det är helt okey. Även när mamma inte orkade med barnet så stöttade vi upp mamman och förklarade det till barnet på ett sätt där hon absolut inte förstod den riktiga anledningen.
Vad fan ska vi göra? Det går ju inte att ändra på mamman. Hon är extremt orolig och full med ångest och elakheter. Hon säger själv att hon väljer att tro på att barnet varje natt gråter sig till sömns och att pappan inte tröstar eller gör något korrekt.
Kan man också prata med familjerätten själv? Så att han får stöttning i hur han ska hantera sitt barns oro efter mammans djupa samtal?
Hon har subtilt hotat med egen vårdnad när dom inte var eniga kring överlämningsdagar osv.
Vi fick ett SMS förra sommaren ifrån mammans sambo om att mamman inte orkade ha barnet under sin vecka. Barnet var otroligt jobbigt enligt mamman och risken var att pappan skulle få ha barnet på heltid om inte mamma fick vila. Vi hämtade såklart barnet så att det skulle bli en trevlig sommar med aktiviteter istället för bråk hos mamma.
Nåväl. Detta har ju pågått under 2 års tid nu. Och det slutar inte. Nu har barnet somnat tryggt och själv på kvällarna under snart 1 års tid utan att vi är i rummet. Det har inte varit några som helst problem och barnet sover 10-11 timmar med ett avbrott för att lägga sig i vår säng. Dessvärre stör barnet sömnen för oss andra då barnet börjar bli stor så vi började träna på att också sova i egen säng.
Första veckan så var det lite protester första dagarna. Några jobbigare omläggningar. Sista två nätterna var det absolut inga problem och barnet var själv så stolt!
Sen var det dags för mammavecka. Hos mamma sover barnet dåligt och mamman har två gånger försökt få melatonin utskrivet. Vilket pappan motsatt sig och barnläkaren har vägrat båda gångerna och menar att barnet har inga sömnproblem eftersom det funkar bra hos pappa. Läkaren påpekade att mamman kanske borde ändra rutiner samt erbjöd föräldrastöd vilket mamman blev sur över och fräste nej.
Under mammans vecka så har mamma haft djupa samtal med barnet kring hur hemskt det är med pappans rutiner om att sova själv och träna på det. Mamman har skickat elaka sms till pappan, berättat att barnet gråter sig till sömns hos henne för att hon är så ledsen över pappans rutiner. Mamman säger att barnet själv ska vara redo och att barn ska ha sina föräldrar nära. Exakt dessa två meningar använder barnet själv på andra veckan hos oss… Barnet sa också att ”mamma frågade om du tröstar mig på nätterna och det gör du inte” när han lämnade barnet hos mamma. Detta är såklart inte sant. Pappan har varit väldigt lugn och trygg med sina läggningar.
Den här vändan har varit jättebra med nattning och sova på nätterna. Lite orolig första natten efter mammavecka. Men sen har det flutit på bra med korta omläggningar på runt minuten. Och en natt lyckades barnet somna själv och sova hela natten i egen säng. Så himla stolt så att det dessutom berättades för den bästa kompisen
Sista två kvällarna har barnet pratat med mamma i telefonen och läggningarna har varit katastrof. Barnet vägrar ligga kvar i sängen, skriker att pappa inte älskar barnet som mamma gör. Att barn ska vara redo själv. Att barn ”förtjänar att ha sina föräldrar nära”. Allt är mammans egna ord och det är tydligt vart det kommer ifrån.
Pappan skickade meddelande till mig under kvällen och var helt förstörd. Han är mest orolig för hur barnet tar skada men också extremt orolig över vad mamman kommer säga till barnet under veckan då det är dags för mammavecka. Han säger att barnet själv skulle välja att bo hos mamma vid en vårdnadstvist om socialtjänst lyssnar på barnet. Jag försöker förklara att dom faktiskt tittar på vad skolan säger, vad läkare säger, vad familjerätten säger osv. Och att det är en sak vad barnet säger men en annan sak hur det sägs. Det är väldigt tydligt att det är mammans ord då barnet även säger att ”mamma säger att barn måste vara redo!”.
Jag sa till sambon att återigen kontakta familjerätten och berätta om sin oro. Och att få till ett möte där man diskuterar hur man pratar med barn, där man diskuterar umgängessabotage och hur detta påverkar barnet negativt då man skapar en helt felaktig bild av pappan. Och att man även talar om exakt hur mammans kommunikation ser ut.
Har ni andra stått i samma sits? Jag som sambo till pappan kan ju bara finnas där för honom och bekräfta barnet och göra barnet trygg här. Men det känns så fjuttigt när man har mammans oro som lägger sig över hela tillvaron och skapar en otroligt otrygg unge
Vi diskuterar aldrig mammans regler och deras hushåll med barnet. Vi har aldrig pratat illa om mamman utan säger att vi har olika regler och det är helt okey. Även när mamma inte orkade med barnet så stöttade vi upp mamman och förklarade det till barnet på ett sätt där hon absolut inte förstod den riktiga anledningen.
Vad fan ska vi göra? Det går ju inte att ändra på mamman. Hon är extremt orolig och full med ångest och elakheter. Hon säger själv att hon väljer att tro på att barnet varje natt gråter sig till sömns och att pappan inte tröstar eller gör något korrekt.
Kan man också prata med familjerätten själv? Så att han får stöttning i hur han ska hantera sitt barns oro efter mammans djupa samtal?
