Förväntningar på partner vid jobbiga situationer?

[vemsomhelst123]

Jag är ju uppvuxen med jordbruksdjur samt katter... dvs jag har alltid vetat att djuren går först. Det förminskade inte mina föräldrars kärlek till mig eller fick mig att känna mig åsidosatt, jag tror snarast att det hjälpte till att utveckla min empati.

I mina ögon är det att göra sina barn en otjänst att inte visa dem att ibland ändras planer för att det hänt saker. Det är även ok att bli besviken för det är också något som en måste lära sig att hantera.

Ja det är ok att bli besviken. Planer ändras. Har man egna djur är det självklart att de går före en resa. Nu handlade ju inte detta egentligen om ett djur utan om en vuxen människa som ville ha emotionellt stöd. Vi har ingen aning om hur han resonerade, men sonen kanske också behövde stöd/umgås av olika anledningar. Om mitt barn behöver mitt stöd kommer det alltid gå före andras djur och andra vuxna människors behov.

 

[athena_arabians]

Men en av två kvarvarande släktingar till TS låg inför döden SAMTIDIGT som hunden behövde opereras. Det handlar inte "bara" om en hund, utan att TS bryter ihop känslomässigt för att det blir för mycket. Detta får tydligen partnern vetskap om dagen innan resan till Gröna lund bokas (som hade blivit flyttad om vädret blivit sämre...) och ändå väljer partnern att inte stötta TS som han har haft ett förhållande med i 5 år.

Ja, jag tycker faktiskt att ovanstående kvalar in på "liv och död" faktiskt...

 

[vemsomhelst123]

Men en av två kvarvarande släktingar till TS låg inför döden SAMTIDIGT som hunden behövde opereras. Det handlar inte "bara" om en hund, utan att TS bryter ihop känslomässigt för att det blir för mycket. Detta får tydligen partnern vetskap om dagen innan resan till Gröna lund bokas (som hade blivit flyttad om vädret blivit sämre...) och ändå väljer partnern att inte stötta TS som han har haft ett förhållande med i 5 år.

Nu låg ju inte släktingen för döden, och ts var 4 timmar bort. Det är 8 h tur och retur där 14-åringen verkar ha varit under pappans ansvar. Mamman kanske inte ens var hemma. Jag var ensam hemma något dygn som 14-åring och många klarar nog det bra, men jag vet också många 14-åringar som absolut inte hade klarat att lämnas ensamma 1 natt av olika skäl (en del hade inte velat/vågat, andra hade kunnat stöka till det rejält..)

 

[athena_arabians]

Ja det är ok att bli besviken. Planer ändras. Har man egna djur är det självklart att de går före en resa. Nu handlade ju inte detta egentligen om ett djur utan om en vuxen människa som ville ha emotionellt stöd. Vi har ingen aning om hur han resonerade, men sonen kanske också behövde stöd/umgås av olika anledningar. Om mitt barn behöver mitt stöd kommer det alltid gå före andras djur och andra vuxna människors behov.

Det var fråga om en nöjesresa som bokades EFTER att TS hamnat i kris! En resa som dessutom skulle bli av om det var fint väder, dvs det fanns inga fast planer.

 

[Hallonsoda]

Jag behöver klara upp mitt huvud och komma fram till om jag önskar för mycket av en partner i nedanstående fall:

Jag har i stort sett ingen familj kvar, endast två släktingar som är 66/88 år gamla. Min mamma gick bort för ganska precis ett år sedan och henne vakade jag över dygnet runt i över tre dygn, när man väl gav upp henne. Mentalt otroligt påfrestande och livets värsta upplevelse. Sorgen är väldigt tung att bära och minnena från dessa dagar är otäcka, ger mardrömmar osv. Ibland vaknar jag av att jag gråter om nätterna med fullständig panik.

Nu har den äldre släktingen blivit krasslig och varit på sjukhus. Så pass illa att personen ville avsluta och inte ha mer behandling. Jag åkte ner (4 h) delvis för att ta adjö, men också för att hjälpa till med vak och försöka göra NÅGOT för bra stunder.

Tyvärr bröt jag ihop rätt snabbt på rummet. Jag inser att mammas tid nog gjort mycket skada på mig, det var fasansfullt att uppleva igen. Just denna gång, vände dock patientens önskan efter två dygn, och man fortsatte behandling eftersom infektionsvärdena hade blivit bra då.
För hur länge vet man ju inte, med tanke på ålder och om kroppen kan återhämta sig.

Iaf, precis innan detta detta hände behövde en av mina hundar opereras. Det innebar att efter operationen hade jag 'dubbla vak' dels på hunden, dels på sjukhuset. 4 h hemifrån. Nu fick det lösa sig med att ta husbil till staden och sen gå emellan hunden och sjukhuset. Med ständigt dåligt samvete för den som för tillfället inte har någon.

I allt det här har jag en partner sen 5 år tillbaka. Vi lever delvis tillsammans, på min gård. Delvis har han fortfarande kvar sitt eget hus, runt 1 h från mitt hus. När hundens operation kom, var han i sitt eget hus. Strax efter kom detta med släktingen. Han har semester, men valde att åka iväg och roa sig. Jag känner mig otroligt besviken och ledsen för det, jag hade så gärna velat ha hans stöd istället. Nu känner jag att det som är jobbigt i mitt liv, inte betyder ett dugg för honom.

Jag undrar bara om jag kräver för mycket, när jag tycker att jag hade velat ha partnern som stöd i denna situation? Det gör väldigt ont att må så pass dåligt, känna sig så otillräcklig, sömnbrist, mycket ångest om nätterna.. och vara där själv. Jag tror att jag känner mig ÄNNU mer ensam när jag vet att det finns en person som hade kunnat göra skillnad, men som inte gör det.

Det är inte första gången jag känner av denna typ av "svek", där jag tycker att stöd saknas. Men jag vet inte om jag förväntar mig för mycket? Själv skulle jag aldrig kunnat åka och roa mig på nöjesfält när någon jag tycker om far illa, då vill man vara vid dennes sida. Men vi har väl olika bakgrund och fostran.

Hej!

Jag har läst tråden men kan mycket väl ha missat något. Ursäktar i så fall! Jag tänker på din sambo, och vad som gör att han inte stöttar dig. Kan det vara att han inte riktigt får ihop bilden av vad som händer dig? Att han tänker en halv tanke, ”stackars fina X, vad många hemska saker som hänt, tänk att livet kan vara så tufft”, men att han genom det inte kopplar att du vill att han stöttar dig genom krisen? Jag har själv varit med om det, att jag inte riktigt insett allvaret i en näras situation och därför inte ställt upp på det sätt jag hade velat (och jag tror inte jag är utpräglat emotionellt omogen men vem vet ). Ifall det skulle vara så så går det kanske att ha en dialog kring det?

Kan såklart vara helt fel ute!

 

[athena_arabians]

Nu låg ju inte släktingen för döden, och ts var 4 timmar bort. Det är 8 h tur och retur där 14-åringen verkar ha varit under pappans ansvar. Mamman kanske inte ens var hemma. Jag var ensam hemma något dygn som 14-åring och många klarar nog det bra, men jag vet också många 14-åringar som absolut inte hade klarat att lämnas ensamma 1 natt av olika skäl (en del hade inte velat/vågat, andra hade kunnat stöka till det rejält..)

Ditt resonemang är faktiskt ohyggligt känslokallt. Har du haft någon svårt sjuk nära släkting? Jag har gått igenom det två gånger, med båda mina föräldrar. Det sätter ganska hårda spår i en och det tar en rejäl tid att återhämta sig.

Ingen har sagt att pappan skulle dumpa tonåringen men eftersom han mer eller mindre bor på TS gård hade det varit rätt enkelt att ta med tonåringen dit och ta hand om hunden, med löfte om att kompensera tonåringen med en resa senare. Dvs han kunde ha varit där för både barn och partner.

 

[athena_arabians]

Hej!

Jag har läst tråden men kan mycket väl ha missat något. Ursäktar i så fall! Jag tänker på din sambo, och vad som gör att han inte stöttar dig. Kan det vara att han inte riktigt får ihop bilden av vad som händer dig? Att han tänker en halv tanke, ”stackars fina X, vad många hemska saker som hänt, tänk att livet kan vara så tufft”, men att han genom det inte kopplar att du vill att han stöttar dig genom krisen? Jag har själv varit med om det, att jag inte riktigt insett allvaret i en näras situation och därför inte ställt upp på det sätt jag hade velat (och jag tror inte jag är utpräglat emotionellt omogen men vem vet ). Ifall det skulle vara så så går det kanske att ha en dialog kring det?

Kan såklart vara helt fel ute!

Fast var det din partner? Att inte se att att ens partner håller på att falla i bitar är en rejäl röd flagg faktiskt.

 

[Trott]

Nu låg ju inte släktingen för döden, och ts var 4 timmar bort. Det är 8 h tur och retur där 14-åringen verkar ha varit under pappans ansvar. Mamman kanske inte ens var hemma. Jag var ensam hemma något dygn som 14-åring och många klarar nog det bra, men jag vet också många 14-åringar som absolut inte hade klarat att lämnas ensamma 1 natt av olika skäl (en del hade inte velat/vågat, andra hade kunnat stöka till det rejält..)

Fast det kunde väl varken TS eller partner veta i det initiala skedet? 4 timmar är en piss i nilen. Man åker om man älskar och bryr sig om någon.
Själv åkte jag med 5 timmar enkel resa för att köra tillbaka en bil hem igen direkt vi kommit dit, för att ett syskon till mig hade haft svår ångest i ett par dagar och ville hem och även om hens partner har körkort (och var den som kört ner dit dom var för att ha semester) och hade kunnat köra bilen hem så var det för mig självklart att partnern skulle vilja åka i sanna bil som mitt syskon = en bil behövde chaufför. Man gör sånt som familj (eller vänner också enligt mig). Man ställer upp.
Jag har varit beredd att åka 7 timmar ner till Skåne för att hjälpa familj, men det löste sig innan det behövdes.
Jag förstår att alla inte vill ställa upp för sin biologiska/ev icke biologiska familj pga orsaker, men här har vi en man som valt TS till partner, har ett långt förhållande, och ändå skiter fullständigt i hur hon mår och vad hon behöver.
Vem fan vill ha en partner som tycker Gröna Lund är viktigare än hur jag mår?

 

[Hallonsoda]

Fast var det din partner? Att inte se att att ens partner håller på att falla i bitar är en rejäl röd flagg faktiskt.

Nja inte exakt så kanske, men när mitt ex hade fått ett jobb som han kämpat otroligt för och ville gå ut och fira så insåg jag inte alls hur mycket det betydde för honom, och stannade hemma för att jag var trött efter jobbet. Nära vänner har också sagt att de i retrospekt hade önskat att jag gett mer stöd när de krisat. Finns garanterat fler exempel

Situationen som beskrivs kan mycket väl vara destruktiv, och röda flaggor kan absolut finnas. Jag vet inte tillräckligt om TS liv för att dra säkra slutsatser men mkt kan ske om man av nån anledning inte riktigt lyckas lägga ihop ett och ett korrekt

 

[vemsomhelst123]

Ditt resonemang är faktiskt ohyggligt känslokallt. Har du haft någon svårt sjuk nära släkting? Jag har gått igenom det två gånger, med båda mina föräldrar. Det sätter ganska hårda spår i en och det tar en rejäl tid att återhämta sig.

Ingen har sagt att pappan skulle dumpa tonåringen men eftersom han mer eller mindre bor på TS gård hade det varit rätt enkelt att ta med tonåringen dit och ta hand om hunden, med löfte om att kompensera tonåringen med en resa senare. Dvs han kunde ha varit där för både barn och partner.

Ja det har jag haft. Jag tycker inte jag resonerar känslokallt. Vi har ingen aning om varför han gjorde som han gjorde, men i originalinlägget lät det som att ts hade velat ha honom där (vilket jag förstår att han inte kunde om han hade ansvar för en 14-åring 4 timmar bort). Och förstod det som att hunden redan åkt iväg och mannen befann sig inte på gården just då (troligen hemma hos sig, med ansvar för en 14-åring?).

 

[Palermo]

Samma här med den 6åring och 9åring som bor på "min" gård. Är något djur sjukt, då är det 100% fokus på det och de frågar noga sina föräldrar om fåren fått den omvårdnad de behövt när det varit något tokigt med dem. Otroligt empatiska barn som vet mycket väl att de är högt älskade av både föräldrar, släktingar och vänner, men aldrig att de förväntar sig att livet ska kretsa kring dem hela tiden.

Men problemet här är nog inte heller att barnen förväntar sig att vara universums mitt. Snarare att det finns resonemang som tyder på att föräldrarna faktiskt tycker att barnen är universums mitt. Jag tänker att det kan finnas en frestelse i att som förälder överskatta sin unika betydelse för sina barn, till den grad att då nästan allt annat bleknar. Då handlar det ju inte primärt om barnen längre, utan om ens eget föräldraskap.

Och visst, jag låg på akuten under övervakning och med minnesbortfall, och oroade mig för barnbarnet den där gången vi skulle till Köpenhamn. Jag började till och med hitta på saker de kunde göra med ungen som kompensation, men då sa hela familjekretsen ifrån att nu var min hjärna fokus. Alla andra kommer att klara sig.

 

[vemsomhelst123]

Ditt resonemang är faktiskt ohyggligt känslokallt. Har du haft någon svårt sjuk nära släkting? Jag har gått igenom det två gånger, med båda mina föräldrar. Det sätter ganska hårda spår i en och det tar en rejäl tid att återhämta sig.

Ingen har sagt att pappan skulle dumpa tonåringen men eftersom han mer eller mindre bor på TS gård hade det varit rätt enkelt att ta med tonåringen dit och ta hand om hunden, med löfte om att kompensera tonåringen med en resa senare. Dvs han kunde ha varit där för både barn och partner.

Ja det har jag haft. Jag tycker inte jag resonerar känslokallt. Vi har ingen aning om varför han gjorde som han gjorde, men i originalinlägget lät det som att ts hade velat ha honom där (vilket jag förstår att han inte kunde om han hade ansvar för en 14-åring 4 timmar bort). Och förstod det som att hunden redan åkt iväg och mannen befann sig inte på gården just då (troligen hemma hos sig, med ansvar för en 14-åring?)

Fast det kunde väl varken TS eller partner veta i det initiala skedet? 4 timmar är en piss i nilen. Man åker om man älskar och bryr sig om någon.
Själv åkte jag med 5 timmar enkel resa för att köra tillbaka en bil hem igen direkt vi kommit dit, för att ett syskon till mig hade haft svår ångest i ett par dagar och ville hem och även om hens partner har körkort (och var den som kört ner dit dom var för att ha semester) och hade kunnat köra bilen hem så var det för mig självklart att partnern skulle vilja åka i sanna bil som mitt syskon = en bil behövde chaufför. Man gör sånt som familj (eller vänner också enligt mig). Man ställer upp.
Jag har varit beredd att åka 7 timmar ner till Skåne för att hjälpa familj, men det löste sig innan det behövdes.
Jag förstår att alla inte vill ställa upp för sin biologiska/ev icke biologiska familj pga orsaker, men här har vi en man som valt TS till partner, har ett långt förhållande, och ändå skiter fullständigt i hur hon mår och vad hon behöver.
Vem fan vill ha en partner som tycker Gröna Lund är viktigare än hur jag mår?

jag hade också åkt, men inte om jag hade ansvar för mitt barn samtidigt och inte kunde lösa det på annat sätt. Hade det varit en nära släkting hade såklart barnet fått följa med, men någon barnet inte har en relation till hade blivit bökigt. Och eftersom det verkar ha varit så i det här fallet att mannen hade ansvaret för barnet så förstår jag också att man väljer att hitta på något med barnet de lediga dagar man får ihop eftersom att åka iväg och lämna barnet själv inte var ett alternativ..

 

[vemsomhelst123]

Men problemet här är nog inte heller att barnen förväntar sig att vara univerdoms mitt. Snarare att det finns resonemang som tyder på att föräldrarna faktiskt tycker att barnen är universums mitt. Jag tänker att det kan finnas en frestelse i att som förälder överskatta sin unika betydelse för sina barn, till den grad att då nästan allt annat bleknar. Då handlar det ju inte primärt om barnen längre, utan om ens eget föräldraskap.

Nej jag tror inte mitt barn är universums mitt, har väldigt svårt att tro att barnet ser det så, förutom den grandiosa självuppfattningen som barn i mitt barns ålder ofta har men tyvärr snart börjar tappa. Däremot hade jag inte varken lämnat en 14 åring själv hemma eller släpat med ett barn för att bo i husbil i en stad 4 h bort i den situationen som beskrivs.

 

[vemsomhelst123]

Men problemet här är nog inte heller att barnen förväntar sig att vara universums mitt. Snarare att det finns resonemang som tyder på att föräldrarna faktiskt tycker att barnen är universums mitt. Jag tänker att det kan finnas en frestelse i att som förälder överskatta sin unika betydelse för sina barn, till den grad att då nästan allt annat bleknar. Då handlar det ju inte primärt om barnen längre, utan om ens eget föräldraskap.

Och visst, jag låg på akuten under övervakning och med minnesbortfall, och oroade mig för barnbarnet den där gången vi skulle till Köpenhamn. Jag började till och med hitta på saker de kunde göra med ungen som kompensation, men då sa hela familjekretsen ifrån att nu var min hjärna fokus. Alla andra kommer att klara sig.

Ja så är det ju. Min svärfar är sjuk och många planer har fått ändras denna sommar pga det. Precis som när en annan nära anhörig var sjuk och ett helt år blev upp och ner för både mig och mitt barn. Men det som beskrivs i inlägget är ju något annat, där mannen har ett föräldraansvar för ett ganska stort barn och förväntas släppa allt för att ta sig 4 timmar bort med någon dags varsel. Hade det varit i hemstaden hade jag tyckt annorlunda då en 14-åring ju klarar sig rätt bra själv hemma dagtid, men har full förståelse för att man inte tar en 14 åring till en husbil i en annan stad för att ta hand om någon annans opererade hund, eller lämnar en 14 åring hemma när man själv är 4 h bort.

 

[Grazing]

Ja för ens egna djur, absolut, det ingår i åtagandet precis som när man skaffar barn. Men djur som någon annan skaffat hade jag blivit rätt besviken över om mitt barns pappa prioriterat för semester med barnet. Liv och död hade såklart varit något annat.
Har sett på ganska nära håll hur en pappa konstant prioriterade sin flickvän före barnen och hur det påverkade alla runt omkring ( har också levt många år med en man som har ett stort sår i sig efter hur hans pappa prioriterade, jag tror aldrig det kommer läka). Efter en händelse som faktiskt handlade om liv eller död så var det som att alla vuxna runt omkring vaknade till och prioriterade om och allt funkar mycket bättre. Nu verkar det ju ha varit lite flytande om barnet skulle vara med/hos sin pappa eller inte, men var det planerat så kan jag definitivt förstå att man väljer det man planerat med sitt barn om det som sagt inte rör liv eller död.

Håller inte med helt enkelt, djur går före, oavsett om man äger dom eller inte. Barn måste lära sig att andra också är viktiga oavsett om det är djur eller människor.

Jag var också bortprioriterat som barn för min kära fars sambo men ärligt talat så nej, jag tycker ändå inte att jag skulle komma först i alla situationer oavsett. Om ett djur behövde tas om hand om fick jag backa och det var helt okej för mig om det var av sådana anledningar.

Tycker allt osar enorm brist på empati faktiskt.

 

[athena_arabians]

Nja inte exakt så kanske, men när mitt ex hade fått ett jobb som han kämpat otroligt för och ville gå ut och fira så insåg jag inte alls hur mycket det betydde för honom, och stannade hemma för att jag var trött efter jobbet. Nära vänner har också sagt att de i retrospekt hade önskat att jag gett mer stöd när de krisat. Finns garanterat fler exempel

Situationen som beskrivs kan mycket väl vara destruktiv, och röda flaggor kan absolut finnas. Jag vet inte tillräckligt om TS liv för att dra säkra slutsatser men mkt kan ske om man av nån anledning inte riktigt lyckas lägga ihop ett och ett korrekt

Fast ett firande är ju inte samma sak som att en är i kris. Men visst, hade du lovat din partner att gå ut och fira och ställt in i sista sekunden hade jag som partner inte varit jätteimponerad. Ibland får en faktiskt bjuda till lite.

Nu är det inte min ensak och frågan är väl mest retorisk men hur kände du dig när dina vänner lät dig veta att de var besvikna på ditt bemötande? Om det inte kändes bra är det kanske något att arbeta med, annars är det ju en icke-fråga för dig.

Men en partner och vänner är ju inte samma sak. Att inte stötta en partner i kris är i mina ögon en dealbreaker.

 

[vemsomhelst123]

Håller inte med helt enkelt, djur går före, oavsett om man äger dom eller inte. Barn måste lära sig att andra också är viktiga oavsett om det är djur eller människor.

Jag var också bortprioriterat som barn för min kära fars sambo men ärligt talat så nej, jag tycker ändå inte att jag skulle komma först i alla situationer oavsett. Om ett djur behövde tas om hand om fick jag backa och det var helt okej för mig om det var av sådana anledningar.

Tycker allt osar enorm brist på empati faktiskt.

jag säger inte att barnet i fråga alltid ska komma först. Men föräldraansvaret måste komma före det mesta annat. Om hund och partner befinner sig 4 timmar bort kan man inte bara släppa en 14-åring (eller ett yngre barn) och åka. Hade det varit hans hund hade jag nog resonerat annorlunda om den andra ägaren hade haft svårt att ta ansvaret just då, då det är ett åtagande man signar upp på när man skaffar djur. Jag har ändrat planer många gånger pga både djur och andra människor och det har mitt barn också fått göra. Jag hade oavsett inte satt mig i bilen 4 timmar och bott i husbil samtidigt som jag hade ansvar för mitt barn för någon annans släkting eller hund. Det var en lång diskussion om skolavslutningar i en dagbokstråd för någon vecka sen där jag var en av dem som inte tyckte barn kunde förvänta sig att man skulle kunna släppa allt för att gå på avslutning, medan många som i denna tråd argumenterar för att pappan borde släppt eller släpat med sitt barn 4 timmar tyckte jag var oempatisk och att barn hade rätt till en vuxen vid skolavslutningar. Det känns som upp och nervända världen i den här tråden

 

[MiniLi]

Ja för ens egna djur, absolut, det ingår i åtagandet precis som när man skaffar barn. Men djur som någon annan skaffat hade jag blivit rätt besviken över om mitt barns pappa prioriterat för semester med barnet. Liv och död hade såklart varit något annat.
Har sett på ganska nära håll hur en pappa konstant prioriterade sin flickvän före barnen och hur det påverkade alla runt omkring ( har också levt många år med en man som har ett stort sår i sig efter hur hans pappa prioriterade, jag tror aldrig det kommer läka). Efter en händelse som faktiskt handlade om liv eller död så var det som att alla vuxna runt omkring vaknade till och prioriterade om och allt funkar mycket bättre. Nu verkar det ju ha varit lite flytande om barnet skulle vara med/hos sin pappa eller inte, men var det planerat så kan jag definitivt förstå att man väljer det man planerat med sitt barn om det som sagt inte rör liv eller död.

Du verkar blanda ihop helt skilda situationer. Det du beskriver har ju inga likheter med det ts skriver om. Ser du inte det?

 

[vemsomhelst123]

Du verkar blanda ihop helt skilda situationer. Det du beskriver har ju inga likheter med det ts skriver om. Ser du inte det?

Nej jag gör inte riktigt det. Vad skulle mannen ha gjort? Tagit med barnet och bott i husbilen?

 

[athena_arabians]

Nej jag gör inte riktigt det. Vad skulle mannen ha gjort? Tagit med barnet och bott i husbilen?

Stannat hemma med hunden på TS gård tillsammans med tonåringen?