Men det är ju just det som vi var inne på tidigare i tråden, att risken finns att oron bara ökar om man inte lyckas hitta hjärtljud
Det är en god tanke och jag tror att många köper olika apparater för att kunna lyssna hemma. Min man och jag har diskuterat men kommit fram till att det inte är ett alternativ för oss, eftersom risken blir överhängande att jag skulle sitta och lyssna dygnet runt
. Jag vill verkligen också försöka att hantera oron så att den minskar och jag tror att risken finns att jag bara underhåller oron och göder den.@hemlig Ja, jag kan förstå att det kan bli en sorg att man aldrig riktigt vågat glädjas åt graviditeten. För mig känns det som att jag missat halva eftersom jag innan v20 helt och hållet förträngde att jag var gravid typ. Så nu i v21 känns det som jag är i vecka 1.
Men, trots oron är jag väldigt lycklig och tacksam över att vara gravid. Jag tillåter mig själv att ta in det, varje gång jag känner en rörelse, varje gång min man pratar om bebisen. Förhoppningsvis slappnar jag av lite mer för varje vecka som går. Jag hoppas det.
Jag var jätteorolig när vi väntade dottern, berättade inte för ens närmsta familjen innan typ halva graviditeten gått och sen för de vi träffade efter RUL, och det känns absolut lite ledsamt i efterhand att jag inte kunde vara lite lyckligare över det hela, för jag trivdes annars väldigt bra med att vara gravid. Men oron skuggade väldigt mycket av graviditeten och jag kan känna ett litet stygn av avundsjuka när jag ser folk lägga upp "vi väntar barn"-bilder efter 12-veckorsultraljudet och liknande, tänk om man hade kunnat vara så avslappnad. Efter vecka 25 tyckte jag i princip att det skulle vara tryggare om de bara plockade ut henne så att någon annan kunde hålla koll på henne istället.)Man kan ju som var inne på innan i tråden köpa en egen doppler. Även en sån där klassisk trätratt borde väl kunna gå att köpa
Åh, jag fattar! Jag har fått min glada och bekymmerslösa graviditet förra året, när jag sen fick missfall. Jag var så genuint lycklig och glad och kunde börja skratta i bilen på väg till jobbet bara för att jag var så sanslöst lycklig. Kanske låter knäppt men jag är glad att jag fick känna så, att jag fått vara så genomlycklig bara. Nu tittar jag avundsjukt på de gravida som törs berätta på en gång eller till och med klaga över graviditeten. Jag törs inte klaga, jag är så upptagen med att säga att jag är tacksam eftersom jag typ är rädd att universum ska bara ”jaha är det jobbigt att vara gravid? Jamen då tar vi bort den här då”. Fast jag fattar att det är irrationellt.Jag hoppas att du kan få glädjas lite nu!
Jag var inne för samtal hos specialistmödravården pga förlossningsrädsla och upplevde att det hjälpte mycket, så kan du få prata med någon hade jag sett till att få göra det! Jag fick bl.a mailadressen till den jag pratade med, så när jag blev orolig om vissa saker kunde jag bara maila henne istället för att börja googla, hon svarade alltid ganska fort! (Typ som när jag hoppade några småhinder med hästen en vecka innan förlossningen och sedan blev jätteorolig att barnet skulle få "shaken baby syndrome" av det
När jag blev gravid igen förvånade jag mig själv med att liksom bara bli glad över det hela, vilken känsla liksom! Nu blev det ett tidigt missfall av det hela, men jag hoppas verkligen att den känslan kan få hänga med till en till graviditet, vore så skönt att få lite revansch liksom.
.Jag lyckades aldrig med stetoskop på nån av ungarna. Trots vana att lyssna.
.Man känner inte sin egen puls på det sättet. Den är dessutom regelbunden (förhoppningsvisJag känner mig lite lurad och lite ledsen. Har känt typ som buffar i magen, långt ner, någon gång per dag den senaste tiden. I dag kunde också min man känna, utanpå magen. Det känns som en ordentlig buff, nästan som ett hjärtslag typ. Bonk liksom. Men när jag googlade (vilket man ju inte ska) säger en del att det är ens egen puls man känner. Och jag känner mig så dum nu som trott att nåt är barnet som kanske inte är det
), ditt låter verkligen som bebis.Jag tror absolut att det är barnet du känner!Jag känner mig lite lurad och lite ledsen. Har känt typ som buffar i magen, långt ner, någon gång per dag den senaste tiden. I dag kunde också min man känna, utanpå magen. Det känns som en ordentlig buff, nästan som ett hjärtslag typ. Bonk liksom. Men när jag googlade (vilket man ju inte ska) säger en del att det är ens egen puls man känner. Och jag känner mig så dum nu som trott att nåt är barnet som kanske inte är det
Det där andra man kan känna är mer i början och jag har tolkat det som mina egna tarmrörelser. Men det känns ju på ett helt annat sätt! En buff sådär som du beskriver låter absolut som bebisen 
Man känner inte sin egen puls på det sättet. Den är dessutom regelbunden (förhoppningsvis
Tack för att ni svarade! Vad glad jag blirJag tror absolut att det är barnet du känner!
. Ni har gjort min kväll nu 
. Nu är det definitivt Google-förbud här 
.
