Går det ens att bli frisk?

[vallhund]

Jag är tyvärr för rädd att det här ska upprepa sig och det gör mig panikslagen. Det är största hindret.


Nej, varför ska en som är offer be om ursäkt? Jag skulle aldrig be om ursäkt om jag fick cancer, bröt benet eller liknande heller.

Vi kan inte stryka ett streck för det finns inget som säger att det här inte kan hända igen och det vill jag inte vara med om.

Jag är tyvärr för rädd att det här ska upprepa sig och det gör mig panikslagen. Det är största hindret.


Nej, varför ska en som är offer be om ursäkt? Jag skulle aldrig be om ursäkt om jag fick cancer, bröt benet eller liknande heller.

Vi kan inte stryka ett streck för det finns inget som säger att det här inte kan hända igen och det vill jag inte vara med om.

Det är farligt att leva, man kommer att dö.

 

[Gnist]

Och beter man sig inte som man brukar, så borde det inte vara alltför långsökt för omgivningen att förstå att något inte är som det ska. Familjen fattade att jag inte var som jag brukade men i stället för att fråga mig om läget, så fick jag krav på mig att skärpa till mig. Som om jag inte redan försökte...

När jag fick ett (oförtjänt och ganska publikt) utbrott på min vän (när jag hade en måendesvacka) så var responsen just att "sånt där skit tar jag inte, skärp dig".
Jag visste ju att jag betedde mig illa redan innan han fräste ifrån, så jag bad om ursäkt och förklarade ingående varför jag (över)reagerade som jag gjorde på en sak han gjorde och som i normala fall hade mest väckt lite irritation. Han förstod precis, tog på sig ansvar för att han hade kunnat göra annorlunda och vänskapen är minst lika stark nu.

Man måste kunna se sin egen roll i när saker och ting hamnar i ett läge där risken att det skiter sig rejält är stor. Gör man inte det, tar ansvar, förklarar och ber om ursäkt, så är det ganska givet att det band man har -oavsett om det är familj/vänner- bryts och att de drar.

Folk är inte tankeläsare, de vet inte varför man reagerar och agerar som man gör, om man inte talar om det för dem liksom.

 

[Fruentimber]

Nej, varför ska en som är offer be om ursäkt? Jag skulle aldrig be om ursäkt om jag fick cancer, bröt benet eller liknande heller.

Vi kan inte stryka ett streck för det finns inget som säger att det här inte kan hända igen och det vill jag inte vara med om.

Men varför ser du dig själv som ett "offer"? Du har i egna ordalag beskrivit att du inte betedde dig särskilt trevligt vad jag kan se. Sådant beteende ber man väl om ursäkt för?

Du skriver själv att du inte kan ha relationer där människor sårar dig och sedan inte ber om ursäkt. Gäller inte detsamma även för dig?

 

[monster1]

Jag är tyvärr för rädd att det här ska upprepa sig och det gör mig panikslagen. Det är största hindret.


Nej, varför ska en som är offer be om ursäkt? Jag skulle aldrig be om ursäkt om jag fick cancer, bröt benet eller liknande heller.

Vi kan inte stryka ett streck för det finns inget som säger att det här inte kan hända igen och det vill jag inte vara med om.

Den här rädslan behöver ju du jobba med, för sårad blir man emellanåt det ingår liksom i paketet. Sen behöver man be om ursäkt ibland även om man inte tycker att man gjort fel för att man sårat den andra personen och betet sig olämpligt. Man får be om ursäkt även fast den andra har sårat en också och även fast ens eget beteende beror på stress eller något annat.

 

[Raderad medlem 6459]

Jag är tyvärr för rädd att det här ska upprepa sig och det gör mig panikslagen. Det är största hindret.

Och det är det där du måste jobba på, helst med en terapeut. Det måste vara okej i en nära relation att ibland göra fel, att fucka upp. Du vill att de ska kunna finnas där för dig när du mår dåligt men du själv vill stänga ute din syster för att du tycker att hon hanterade ditt dåliga mående på ett dåligt sätt.

Jag och min syster är bästa vänner och har så varit nästan hela våra liv. Det betyder inte att vi alltid gjort allt 100% rätt med varandra, att vi aldrig betett oss som idioter.

 

[tanten]

Jag kan inte ha relationer med folk som sårar mig djupt och inte heller ber om ursäkt. Det är helt omöjligt för det gör så satans ont att jag inte står ut på något sätt.

Kanske är ni lika goda kålsupare?

Vad säger de? Kanske säger de samma sak? Att de inte klarar att ha en relation med dig som bara sårar dem och aldrig ber om ursäkt?

Jag tror aldrig att det är ens fel att flera träter. Om jag råkar i luven på någon har jag en del i det. Oavsett hur illa de gjorde mig. Jag gjorde något som triggade dem.

 

[Gnist]

Nej, varför ska en som är offer be om ursäkt? Jag skulle aldrig be om ursäkt om jag fick cancer, bröt benet eller liknande heller.

Fast om man beter sig illa mot andra för att man själv mår dåligt och de då "försvinner" ur ens liv, för att de inte orkar med sånt, så tycker inte jag att man är något offer. Visst kan man skylla sitt dåliga beteende på sin sjukdom, men man kan inte använda den som ursäkt för att frånsäga sig sitt eget ansvar. Tycker jag.

 

[Raderad medlem 6459]

Jag tror aldrig att det är ens fel att flera träter. Om jag råkar i luven på någon har jag en del i det. Oavsett hur illa de gjorde mig. Jag gjorde något som triggade dem.

Oj, det där låter läskigt tycker jag.

Eller menar du i normala, sunda relationer?

 

[tanten]

Oj, det där låter läskigt tycker jag.

Eller menar du i normala, sunda relationer?

Vad är en sund normal relation?

Om jag råkar ut för att nån t.ex. på ett jobb fräser och skäller så har det hänt något. Jag vet ju inte hur jag uppfattas.
När maken och jag grälade så var det nog aldrig bara hans fel. Även om jag helst ville se det så.

 

[tuaphua]

Jag är tyvärr för rädd att det här ska upprepa sig och det gör mig panikslagen. Det är största hindret.


Nej, varför ska en som är offer be om ursäkt? Jag skulle aldrig be om ursäkt om jag fick cancer, bröt benet eller liknande heller.

Vi kan inte stryka ett streck för det finns inget som säger att det här inte kan hända igen och det vill jag inte vara med om.

Fast jag har endå svårt att se att det här bara ligger på ena parten. Och att den andra är ett offer. För mig är det inte så.

Du mådde dåligt och du uppförde dig illa. Sånt händer!
Men jag hade garanterat bett om ursäkt för det som var min del i konflikten, att jag var otrevlig. Och det mot folk som inte förtjänat det, utan bara för att jag mådde dåligt.

Sen handlar det ju inte om att be om ursäkt för att du är sjuk. Utan om att be om ursäkt för ditt beteende. Som har en förklaring i att du är sjuk.

 

[Raderad medlem 6459]

Vad är en sund normal relation?

Jag vill helst inte hijacka tråden men svarar såklart. Jag menar en relation som alltså inte är destruktiv - där ena parten (ofta kvinnan) blir utsatt för psykisk eller fysisk misshandel. Det är oftast i såna sammanhang man hör argumentet om att någon blivit triggad - då för att mannen inte anses ha ansvar för sina egna handlingar om kvinnan på något vis "triggat" honom.

Jag köper inte riktigt att om någon är otrevlig mot mig så är det mitt fel. Jag väljer nog hellre att se det som att om någon är otrevlig mot mig och det sen finns en rimlig förklaring till det - personen uttryckte sig illa, visste inte hur hen skulle hantera situationen, hen missförstod etc etc - så kan man stryka ett streck över det om relationen och personen är viktig för en. Vems "fel" det är känns väldigt ointressant för mig, det handlar mer om att förstå hur och varför man reagerar och utgå ifrån det.

Typ.

 

[Magiana]

Men varför ser du dig själv som ett "offer"? Du har i egna ordalag beskrivit att du inte betedde dig särskilt trevligt vad jag kan se. Sådant beteende ber man väl om ursäkt för?

Du skriver själv att du inte kan ha relationer där människor sårar dig och sedan inte ber om ursäkt. Gäller inte detsamma även för dig?

Det de gjorde är så mycket värre än att jag gick omkring som ett mörkt moln. De raserade hela min tillvaro. Jag har ingenting kvar och inget liv framför mig. Jag har förlorat två år av mitt liv hittills p.g.a. detta. Jag kommer få lida resten av livet för att jag gjorde fel när jag blev sjuk. Det är ett högt pris att betala. Ingen ursäkt i världen kommer att ändra på det. Jag kommer inte må bättre. Även om jag ber om ursäkt så är de ändå inte min familj längre.

Jag brukar be om ursäkt om jag varit ett klantarsel men i det här läget blir det helt omöjligt. Och jag har heller ingen lust att lägga mig platt för min morsa så hon kan fortsätta köra över mig.

 

[Fruentimber]

Det de gjorde är så mycket värre än att jag gick omkring som ett mörkt moln. De raserade hela min tillvaro. Jag har ingenting kvar och inget liv framför mig. Jag har förlorat två år av mitt liv hittills p.g.a. detta. Jag kommer få lida resten av livet för att jag gjorde fel när jag blev sjuk. Det är ett högt pris att betala. Ingen ursäkt i världen kommer att ändra på det. Jag kommer inte må bättre.

Jag brukar be om ursäkt om jag varit ett klantarsel men i det här läget blir det helt omöjligt. Och jag har heller ingen lust att lägga mig platt för min morsa så hon kan fortsätta köra över mig.

Igen; jag tycker du belastar din familj väldigt mycket. Är det verkligen på grund av din familj som du blev utbränd? Du verkar förvänta dig så väldigt mycket av din omgivning, men verkar vara helt ovillig till att göra detsamma. Om du inte har något kvar och inget liv framför dig så kan du ju knappast förlora något på att ta kontakt, be om ursäkt och försöka dra ett streck över det hela, så att era relationer kan få en chans att repa sig.

 

[tuaphua]

Det de gjorde är så mycket värre än att jag gick omkring som ett mörkt moln. De raserade hela min tillvaro. Jag har ingenting kvar och inget liv framför mig. Jag har förlorat två år av mitt liv hittills p.g.a. detta. Jag kommer få lida resten av livet för att jag gjorde fel när jag blev sjuk. Det är ett högt pris att betala. Ingen ursäkt i världen kommer att ändra på det. Jag kommer inte må bättre. Även om jag ber om ursäkt så är de ändå inte min familj längre.

Jag brukar be om ursäkt om jag varit ett klantarsel men i det här läget blir det helt omöjligt. Och jag har heller ingen lust att lägga mig platt för min morsa så hon kan fortsätta köra över mig.

Men om du ser på det ur deras synvinkel som kanske var mer:
Du gick runt som ett svart moln och var otrevlig under vad som skulle bli en mysig sammankomst.
De förstod inte varför du var så himla arg och otrevlig.
De åkte så att du fick vara ifred och inte irritera dig mer.

Sen vägrar du be om ursäkt för att du varit otrevlig och lastar dem för att förlorat 2 år av ditt liv och inte ha någon framtid.
Du mår dåligt nu. Och jag förstår att allt gör ont som i helvete.
Men ni har del i det här allihop. Och vem som var värst borde kvitta. Bättre att bara vara lite bjussiga och be om ursäkt en gång för mkt än för lite.

Iom att du var utbränd redan förut: är det verkligen rimligt att lasta din familj för allt.
Jag förstår att det var ett fruktansvärt hårt slag när du verkligen hade behövt dem. Och jag förstår att du är arg på din situation. Men jag tror det är viktigt för din framtida hälsa att kunna släppa det här.
Det här gör att du sitter fast där du är om du inte släpper det.

En väg att kunna släppa är ju att försöka se det ur andra synvinklar än din egen.

 

[Saeta]

Jo, det stämmer. Jag var fruktansvärt lättirriterad och ilsk. Jag har inga problem att förstå att jag var en "pain in the ass", [...]

Nej, varför ska en som är offer be om ursäkt? Jag skulle aldrig be om ursäkt om jag fick cancer, bröt benet eller liknande heller.

Vi kan inte stryka ett streck för det finns inget som säger att det här inte kan hända igen och det vill jag inte vara med om.

Du säger att du var fruktansvärt lättirriterad och ilsk, och du förstår att du var en "pain in the ass", då har du ju något att be om ursäkt för. Ellerhur? Eller anser du att du får bete dig hur du vill och att andra ska ta emot det, men de får inte agera utefter ditt beteende (som i detta fallet åka där ifrån?)?

Klart att du inte ska be om ursäkt för att du är sjuk. Men oavsett hur sjuk en är så är det aldrig okej att bete sig illa mot andra. Absolut att du kan skylla ditt beteende på sjukdom/mående. Men du har fortfarande betett dig illa och antagligen sårat dessa personer.

Jag känner igen mig då jag själv har varit likadan under den värsta perioden av mitt mående. Jag ville inte be om ursäkt, för vad hade jag att be om ursäkt för? Det var ju JAG som var sjuk och mådde dåligt. Dom andra runt omkring mig lämnade mig, helt ensam. Ett fruktansvärt svek eftersom JAG var SJUK.

Idag fattar jag att de lämnade mig för att de inte ville ta en massa skit. De ville inte umgås med någon som var sur och kunde fräsa ifrån för ingenting. Jag tror inte att någon orkar med en sån person.

Ibland får en kanske försöka svälja sin stolthet och be om ursäkt ändå, även om en själv inte tycker att en betett sig dåligt. Vill du ha dessa personer, din familj, i ditt liv så kanske du får försöka att se situationen ur deras perspektiv. Lättare sagt än gjort när en mår väldigt väldigt dåligt. Men är det viktiga personer för dig (vilket det verkar vara eftersom du pratar om dom titt som tätt) så är mitt tips att iallafall försöka svälja stoltheten. Asjobbigt i början, men i det långa loppet så tror jag att du kommer vinna mycket på det.

"Behandla andra så som du själv vill bli behandlad" tycker jag är så otroligt talande.

 

[Magiana]

Igen; jag tycker du belastar din familj väldigt mycket. Är det verkligen på grund av din familj som du blev utbränd? Du verkar förvänta dig så väldigt mycket av din omgivning, men verkar vara helt ovillig till att göra detsamma. Om du inte har något kvar och inget liv framför dig så kan du ju knappast förlora något på att ta kontakt, be om ursäkt och försöka dra ett streck över det hela, så att era relationer kan få en chans att repa sig.

Ja, för att de skador det orsakade har lett till att jag aldrig kommer att kunna ha nära relationer. Det är ju inte första gången jag blivit lämnad, men det här rev upp alla sår från barndomen. Den stressen var fan inte nådig.

Jag har inget direkt att vinna på en kontakt heller. Jag har redan gett upp.

Men om du ser på det ur deras synvinkel som kanske var mer:
Du gick runt som ett svart moln och var otrevlig under vad som skulle bli en mysig sammankomst.
De förstod inte varför du var så himla arg och otrevlig.
De åkte så att du fick vara ifred och inte irritera dig mer.

Sen vägrar du be om ursäkt för att du varit otrevlig och lastar dem för att förlorat 2 år av ditt liv och inte ha någon framtid.
Du mår dåligt nu. Och jag förstår att allt gör ont som i helvete.
Men ni har del i det här allihop. Och vem som var värst borde kvitta. Bättre att bara vara lite bjussiga och be om ursäkt en gång för mkt än för lite.

Iom att du var utbränd redan förut: är det verkligen rimligt att lasta din familj för allt.
Jag förstår att det var ett fruktansvärt hårt slag när du verkligen hade behövt dem. Och jag förstår att du är arg på din situation. Men jag tror det är viktigt för din framtida hälsa att kunna släppa det här.
Det här gör att du sitter fast där du är om du inte släpper det.

En väg att kunna släppa är ju att försöka se det ur andra synvinklar än din egen.

Jag kan se det ur andra synvinklar än min egen, men det hjälper inte. Risken att de gör om samma sak är för hög och nästa gång är det väl något annat fel jag gjort som de kan skylla på. Eller så gör jag inget fel alls utan det är morsan som bara kör över mig som hon brukar.

 

[Fruentimber]

Jag har inget direkt att vinna på en kontakt heller. Jag har redan gett upp.

Jag har läst en del av dina dagböcker och trådar och det du alltid återkommer till är din familj. Mao har du allt att vinna på att gräva ner den där stridsyxan du så hårt håller i.

 

[Magiana]

Jag har läst en del av dina dagböcker och trådar och det du alltid återkommer till är din familj. Mao har du allt att vinna på att gräva ner den där stridsyxan du så hårt håller i.

Jag är ledsen för det som hänt men det kommer aldrig att bli bra igen. Jag tror inte jag kan känna annat än ångest ihop med familjen eller andra nära relationer.

 

[Fruentimber]

Jag är ledsen för det som hänt men det kommer aldrig att bli bra igen. Jag tror inte jag kan känna annat än ångest ihop med familjen eller andra nära relationer.

Varför slå fast något du inte vet? Du vet ju framför allt inte om du inte faktiskt provar. Framför allt tror jag att du måste sänka förväntningarna både på din omgivning och på dig själv. Din familj är inte perfekt, inte du heller. Alla relationer har sina upp- och nedgångar. Det är helt naturligt, och mänskligt.

 

[tuaphua]

Ja, för att de skador det orsakade har lett till att jag aldrig kommer att kunna ha nära relationer. Det är ju inte första gången jag blivit lämnad, men det här rev upp alla sår från barndomen. Den stressen var fan inte nådig.

Jag har inget direkt att vinna på en kontakt heller. Jag har redan gett upp.


Jag kan se det ur andra synvinklar än min egen, men det hjälper inte. Risken att de gör om samma sak är för hög och nästa gång är det väl något annat fel jag gjort som de kan skylla på. Eller så gör jag inget fel alls utan det är morsan som bara kör över mig som hon brukar.

Det har inte lett till att du aldrig kommer kunna ha nära relationer. Jag förstår absolut stressen av att bli övergiven som barn. Och att det kommer upp nu igen är inte konstigt. Du har ju blivit övergiven fysiskt i unga år. Men jag har två vänner som också blivit det upprepat i sin barndom. Totalt svikna av vuxenvärlden och skyddsnätet. Och har träffat fler.

Men bara för att ett par människor gjort dig illa betyder det ju inte att alla kommer agera som de gör. Eller att du kommer agera som alltid.

Ju mer du jobbar med ditt desto större chans finns ju att du får relationer som funkar. Om det är med nya människor eller om ni hittar tillbaks till varann.

Som de är nu när du mår dåligt och är utan hjälp är det kanske omöjligt. Men med hjälp ser jag inte att det skulle behöva vara så att du inte vågar ha relationer.
Det har ju gått för övriga som haft det som du. Många av dem har behövt hjälp att nå dit. Men det har gått.

Jag förstår att det är svårt att se något annat än nattsvart och omöjligt nu. Men nu får du snart hjälp. Och då tror jag en hel del kommer kännas lättare. Även om terapi kan vara jobbigt så klart.