Går det ens att bli frisk?

[Magiana]

Varför slå fast något du inte vet? Du vet ju framför allt inte om du inte faktiskt provar. Framför allt tror jag att du måste sänka förväntningarna både på din omgivning och på dig själv. Din familj är inte perfekt, inte du heller. Alla relationer har sina upp- och nedgångar. Det är helt naturligt, och mänskligt.

Jo, jag vet att jag bara känner ångest. Det är anledningen till att även en relation till gick åt helvete. Jag var bara en knut av stress och ångest. Det är inget som är ändrat sedan dess.

 

[Saeta]

@Magiana hur skulle du reagera om något betett sig illa och som en "pain in the ass" mot dig? Hade du kanske också tänkt att det är bättre att dra där ifrån utan något knyst än att riskera att det blir ett utbrott?

Jag fattar verkligen att du mår dåligt och att det här är något (bland annat) som fastnat hos dig. Jag har själv varit med om liknande så jag kan förstå hur du känner och tänker. Men nu när jag mår bättre (jag trodde ALDRIG att jag skulle kunna få må bra ens en timme...) så har livet så oändligt många fler nyanser än den grå som jag befann mig i när jag mådde som sämst.

 

[tanten]

Även om terapi kan vara jobbigt så klart.

Min terapi räddade mitt liv.
Men det var så jobbigt att jag oftast la mig att sova ett par timmar efteråt. Helt urlakad

 

[Magiana]

@Magiana hur skulle du reagera om något betett sig illa och som en "pain in the ass" mot dig? Hade du kanske också tänkt att det är bättre att dra där ifrån utan något knyst än att riskera att det blir ett utbrott?

Jag fattar verkligen att du mår dåligt och att det här är något (bland annat) som fastnat hos dig. Jag har själv varit med om liknande så jag kan förstå hur du känner och tänker. Men nu när jag mår bättre (jag trodde ALDRIG att jag skulle kunna få må bra ens en timme...) så har livet så oändligt många fler nyanser än den grå som jag befann mig i när jag mådde som sämst.

Jag skulle sagt att jag går. Jag har suttit i värre situationer, så det hade inte varit någon stor sak.

 

[Saeta]

Jag skulle sagt att jag går. Jag har suttit i värre situationer, så det hade inte varit någon stor sak.

Även om du kanske trodde att det skulle resultera i att helvetet bröt loss? (talar av egen erfarenhet)

 

[mackan]

@Magiana du får så otroligt många kloka reflektioner, tankar, råd och stöd via alla dina trådar på buke !

Jag håller med alla de svar, reflektioner, råd och stöd som försöker hjälpa dig ang ditt tankesätt och hur du ser på ”din” verklighet . Du KAN inte må bättre eller bli ”frisk” så länge du fastnar i den bild du har att din familj är de som orsakat att du är där du är nu, känner som du gör, är som du är, förhåller dig som du gör osv. Det går inte i ekvationen !

Endera får du släppa familjen och tankarna du har runt dem att de orsakat x och y osv, hitta nya sätt att komma vidare (med hjälp från psykiatrin) . Kanske där så får du hjälp med att börja omvandla ditt förhållningssätt och du kan hitta vägar att må bra och ha ett värdefullt liv även om du beslutar dig att din familj är ett avslutat kapitel. Eller så oavsett hjälp eller inte, så kan du ändå börja fundera i banor som många reflekterat runt att det går att närma sig din familj som du sörjer och saknar så mycket ändå - om du själv sträcker ut en hand som första myrsteg.

Det spelar sällan någon som helst roll vem som gjorde vad när och var och hur osv, om man sträcker ut en hand faktiskt. Men som sagt - det ställer krav på dig och inte bara andra att du själv bestämmer hur du vill förhålla dig.

 

[Grazing]

Jag har pratat med dem och förklarat, men konflikten är lika olöst som förut. Morsan vill bara stryka ett streck över allting och det är jag inte beredd till så länge hon anser att hon kan fortsätta bete sig som förut.

Du sätter ju din mamma i en omöjlig situation som faktiskt vill stryka ett streck över det och gå vidare men du envisas med att hon måste vara perfekt för att ni ska ha en relation. Ingen någonsin kan lova att den aldrig kommer råka svika någon i framtiden, det går inte. Ingen relation någonsin kan garanteras vara problemfri, inte ens fri från svek som oftast orsakas av missförstånd från någon part.

Antingen vill man ha kontakt och då får man acceptera andras fel och brister till en viss grad eller så väljer man att inte ha kontakt och då glömmer man och går vidare och slutar älta. Det finns liksom inga andra alternativ för du kan omöjligt ändra på någon annan människa. Man får vara glad om folk gör så gott dom kan.

 

[Magiana]

Även om du kanske trodde att det skulle resultera i att helvetet bröt loss? (talar av egen erfarenhet)

Ja. Det fanns inget som tydde på att något värre skulle inträffa än det jag själv råkat ut för tidigare.

@Magiana du får så otroligt många kloka reflektioner, tankar, råd och stöd via alla dina trådar på buke !

Jag håller med alla de svar, reflektioner, råd och stöd som försöker hjälpa dig ang ditt tankesätt och hur du ser på ”din” verklighet . Du KAN inte må bättre eller bli ”frisk” så länge du fastnar i den bild du har att din familj är de som orsakat att du är där du är nu, känner som du gör, är som du är, förhåller dig som du gör osv. Det går inte i ekvationen !

Endera får du släppa familjen och tankarna du har runt dem att de orsakat x och y osv, hitta nya sätt att komma vidare (med hjälp från psykiatrin) . Kanske där så får du hjälp med att börja omvandla ditt förhållningssätt och du kan hitta vägar att må bra och ha ett värdefullt liv även om du beslutar dig att din familj är ett avslutat kapitel. Eller så oavsett hjälp eller inte, så kan du ändå börja fundera i banor som många reflekterat runt att det går att närma sig din familj som du sörjer och saknar så mycket ändå - om du själv sträcker ut en hand som första myrsteg.

Det spelar sällan någon som helst roll vem som gjorde vad när och var och hur osv, om man sträcker ut en hand faktiskt. Men som sagt - det ställer krav på dig och inte bara andra att du själv bestämmer hur du vill förhålla dig.

Jag saknar gemenskapen vi hade tidigare. Den kommer aldrig tillbaka, oavsett vad jag gör eller inte gör. Och jag tror inte jag hittar någon gemenskap med någon annan framöver heller.

-x-

Jag kan inte utsätta mig för den smärtan men jag sörjer det jag mist.

 

[Saeta]

Ja. Det fanns inget som tydde på att något värre skulle inträffa än det jag själv råkat ut för tidigare.

Men du tycker inte att du utsatte dom för något dåligt?

 

[Magiana]

Men du tycker inte att du utsatte dom för något dåligt?

Det framgår ju ovan att jag inte var trevlig, men jag anser inte att graden av det motiverar deras agerande.

 

[Gnist]

Det framgår ju ovan att jag inte var trevlig, men jag anser inte att graden av det motiverar deras agerande.

Men uppenbarligen var ju deras uppfattning av det hela -baserat på ditt beteende- att det var bäst/enklast att bara åka. Gissningsvis så var heller inte deras avsikt att du skulle reagera som du gjorde och fortfarande 2 år senare, älta och skylla dem för hur du mår idag.

Man kan som sagt inte utgå från att andra uppfattar saker och ting som en själv och att -som du gör- tjura sig kvar i att "jag har rätt, de har fel" leder inte till något gott. Deras verklighet av situationen är deras liksom och din är en annan och troligen ligger den "riktiga" verkligheten nånstans däremellan..

 

[Magiana]

Men uppenbarligen var ju deras uppfattning av det hela -baserat på ditt beteende- att det var bäst/enklast att bara åka. Gissningsvis så var heller inte deras avsikt att du skulle reagera som du gjorde och fortfarande 2 år senare, älta och skylla dem för hur du mår idag.

Man kan som sagt inte utgå från att andra uppfattar saker och ting som en själv och att -som du gör- tjura sig kvar i att "jag har rätt, de har fel" leder inte till något gott. Deras verklighet av situationen är deras liksom och din är en annan och troligen ligger den "riktiga" verkligheten nånstans däremellan..

Men hur svårt ska det vara att förstå?

Jag är livrädd för att det här ska upprepa sig och det är därför jag sitter fast. Det handlar INTE om tjurande om rätt och fel. Jag är bara skräckslagen att det ska hända igen och därför undviker jag allt som skulle kunna skapa situationen igen, vilket även innebär att nära relationer inte är möjliga för mig eftersom jag upplever det som skrämmande. JAG klarar inte en liknande situation en gång till. Det är tryggare att vara ensam men samtidigt lider jag av det och jag saknar lösning.

 

[avslutat medlemskap]

Men hur svårt ska det vara att förstå?

Jag är livrädd för att det här ska upprepa sig och det är därför jag sitter fast. Det handlar INTE om tjurande om rätt och fel. Jag är bara skräckslagen att det ska hända igen och därför undviker jag allt som skulle kunna skapa situationen igen, vilket även innebär att nära relationer inte är möjliga för mig eftersom jag upplever det som skrämmande. JAG klarar inte en liknande situation en gång till. Det är tryggare att vara ensam men samtidigt lider jag av det och jag saknar lösning.

Vet du, du är ett "självspelande piano", du förutsätter att det ska gå åt helvete, sätter upp murar, blir handlingsförlamad, tror du vet hur alla andra kommer att fungera i ditt sällskap, förväntar dig att det ska skita sig och så går valsen vidare i samma spår med samma resultat. Du förkastar alla råd du får som inte stämmer precis med vad du tänker dig att du ska få som svar, rannsakar du dig inte själv ända ner i botten och går vidare så kommer du att sitta på hemmet bitter och sur och ångra allt du inte gjorde.

 

[Gnist]

Det handlar INTE om tjurande om rätt och fel.

Om det inte handlar om det, så hade du släppt det för länge sen istället för att fortsätta älta, anse att de gjort "fel" baserat på att du hade gjort annorlunda om du hade varit dem. Inte heller hade du fortsatt skuldbelägga din familj för hur du mår nu, 2 år senare.

Gång på gång de senaste åren (och än idag) framför du att det är deras fel att du mår som du gör, de gjorde fel, de kan inte be om ursäkt osv osv osv = du har definitivt inte släppt det hela.

 

[monster1]

Om det inte handlar om det, så hade du släppt det för länge sen istället för att fortsätta älta, anse att de gjort "fel" baserat på att du hade gjort annorlunda om du hade varit dem. Inte heller hade du fortsatt skuldbelägga din familj för hur du mår nu, 2 år senare.

Gång på gång de senaste åren (och än idag) framför du att det är deras fel att du mår som du gör, de gjorde fel, de kan inte be om ursäkt osv osv osv = du har definitivt inte släppt det hela.

Men hon kan ju inte släppa det, det är ju det man behöver terapi för.

 

[Tichijdon]

Att vara singel är inte synonymt med att vara ensam.

Nej, det är just det jag försökte påpeka.

Det är väldigt synd att du "villkorar" så specifikt så många gånger.

Du behöver en familj, annars är inget meningsfullt.
Du vill rida, men det måste vara en häst som du kan träna och tävla med för annars är det ingen vits.

Och så vidare.

Att inte vara ensam behöver inte handla om att ha eller inte ha en familj.
´Jag hoppas att du är villig att tillsammans med din kommande terapeut, ompröva en del tankemönster du fastnar i, för då kan du få hjälp.
Men om du inte är villig att ompröva dina tankemönster så är risken stor att hjälpen inte blir lika uttalad.

 

[Tichijdon]

Jag har pratat med dem och förklarat, men konflikten är lika olöst som förut. Morsan vill bara stryka ett streck över allting och det är jag inte beredd till .

Varför är det inte en bra idé att komma fram till att det var missförstånd, och så dra ett streck över det hela?
(jo, jag vet att jag klippte bort delar av det du skrev men jag tycker att den här frågan är viktig)

 

[Tichijdon]

Nej, varför ska en som är offer be om ursäkt? Jag skulle aldrig be om ursäkt om jag fick cancer, bröt benet eller liknande heller.

Fast om du skällde ut dem, oavsett om det berodde på att du inte var i form, så förtjänar de också en ursäkt för att du betedde dig illa.

Det funkar inte att bestämma sig för att man är ett offer, alla är bara skyldiga och dumma och de ska uppfylla kriterie A, B och C.

Det är mycket mer funktionellt - om än svårare - att resonera moget. Du har fått en ursäkt, även om du inte tycker att den duger.
Släpp det: händelsen har hänt, och kan inte göras ogjord. Att strycka ett streck över den och börja om, och då med insikten att man ganska lätt kan missförstå varandra, är en klok plan.

 

[Tichijdon]

Ja, för att de skador det orsakade har lett till att jag aldrig kommer att kunna ha nära relationer. Det är ju inte första gången jag blivit lämnad, men det här rev upp alla sår från barndomen. Den stressen var fan inte nådig.

Jag har inget direkt att vinna på en kontakt heller. Jag har redan gett upp.


Jag kan se det ur andra synvinklar än min egen, men det hjälper inte. Risken att de gör om samma sak är för hög och nästa gång är det väl något annat fel jag gjort som de kan skylla på. Eller så gör jag inget fel alls utan det är morsan som bara kör över mig som hon brukar.

Fast det är inte din familjs fel att du reagerade som du gjorde.
Det är inte de som har orsakat att två år gått åt helsike.
Det är dina alldeles egna reaktioner på det inträffade, som orsakat att två år gått åt helsike.

 

[monster1]

Men hur svårt ska det vara att förstå?

Jag är livrädd för att det här ska upprepa sig och det är därför jag sitter fast. Det handlar INTE om tjurande om rätt och fel. Jag är bara skräckslagen att det ska hända igen och därför undviker jag allt som skulle kunna skapa situationen igen, vilket även innebär att nära relationer inte är möjliga för mig eftersom jag upplever det som skrämmande. JAG klarar inte en liknande situation en gång till. Det är tryggare att vara ensam men samtidigt lider jag av det och jag saknar lösning.

Har du husdjur, annars kan ju det vara en väg att gå? Jag har länge levt själv men haft en liten familj med mina husdjur .