Går det ens att bli frisk?

[tuaphua]

Det är ju verkligen flera mils skillnad på att ha en svår depression och att inte ha det. När du förstår detta så kommer du också förstå min attityd.


Jag vet inte riktigt. Det är förvisso fortfarande massor jag skulle vilja göra men som det inte längre är någon mening med. Det är inte värt att kämpa för dessa längre. Precis exakt allt faller med avsaknaden av en familj. Jag har ingen glädje av något i ensamhet.

Jag tror du kommer kunna skapa dig en egen familj framöver. Du behöver hjälp att ta dig dit. Men jag tror absolut du når dit!

Klart man sörjer att inte kunna ha en relation till blodsfamilj. Men det finns rum i hjärtat för fler. Och det kan bli väldigt nära om man vågar.
Det tror jag du kommer våga med tid och hjälp.

 

[monster1]

Det är ju verkligen flera mils skillnad på att ha en svår depression och att inte ha det. När du förstår detta så kommer du också förstå min attityd.


Jag vet inte riktigt. Det är förvisso fortfarande massor jag skulle vilja göra men som det inte längre är någon mening. Det är inte värt att kämpa för dessa längre. Precis exakt allt faller med avsaknaden av en familj. Jag har ingen glädje av något i ensamhet.

Men du är ju deprimerad nu och det innebär ju att man i mångt och mycket inte kan se en ljusning och känner inte heller glädje i särskilt stor utsträckning. Jag tänker att det är lite som att äta när man är täppt i näsan, inget smakar vad det borde, fastän man äter sina favoriträtter smakar allt bara meh. Men det är sjukdomen som gör det, det kommer inte vara så alltid.

 

[MiaMia]

Jag vet det, men det hör inte hit, framförallt eftersom som folk här tenderar att förklara mina problem med en enda orsak. Det finns andra orsaker.

Men det är ingen annan som spikar fast någon enda, definitiv orsak. Det som görs är att påpeka för dig att det kan finnas flera möjliga och eventuellt samverkande orsaker. Det är du som är benhård på att din egendiagnosticerade orsak, utan att vara öppen för flera möjligheter.

Jag ryckte en trave symptom på måfå. Det var inte möjligt att få med allt, därför stod det o.s.v. på slutet.

Så då säger dessa enstaka punkter egntligen ingenting om saken, så varför framföra det som någon sorts solitt "motbevis" då?

Ja. Eller åtminstone att jag skulle vara autistisk. Men hur jag än vänder och vrider på det och läser om alla nyanser av det och andras erfarenheter, så får jag det inte att stämma på mig. De eventuella fragment av igenkänning som finns har andra möjliga förklaringar, men dessa bygger man inte en autismdiagnos på.

Men det framgår rätt tydligt när du skriver om autism att du inte har greppat speciellt bra vad det egentligen är. Och du är ganska oemottaglig för den information som ges. Det är nog därför en del som läser inte lägger så mycket tilltro till de uttalanden.

Sen tror jag du missförstår något som du verkar uppfatta som att folk vill tvinga på dig en autismdiagnos. Att du har en så panisk reaktion kring frågan gör att det uppstår försök att förklara och beskriva så att du ska kunna se ordet när det råkar komma upp utan att få tokspel och faktiskt kunnata in vad det är som sägs istället. Bara för att det ska vara möjligt för dig att reflektera lite friare.

 

[Magiana]

Men du är ju deprimerad nu och det innebär ju att man i mångt och mycket inte kan se en ljusning och känner inte heller glädje i särskilt stor utsträckning. Jag tänker att det är lite som att äta när man är täppt i näsan, inget smakar vad det borde, fastän man äter sina favoriträtter smakar allt bara meh. Men det är sjukdomen som gör det, det kommer inte vara så alltid.

Och depressionen skapades av att familjen försvann utan ett ord. Det var det som i slutändan fick det att gå åt helvete och det är det som håller mig kvar i det här.

 

[MiaMia]

Men jag måste säga rent generellt att jag tror du skulle vara mycket hjälpt av att ändra hela tanken från "om man kan bli frisk" till "hur man fungerar och mår bättre".

Det är ett mycket mer funktionellt tänkande oavsett vilken psykiatrisk diagnos det handlar om.
Du kan göra en massa delmål som kan bli framgångar och anpassa stegens storlek efter vad som passar bäst för stunden. Istället för att sätta ett mastodontmål som blir ett dikotomiskt "allt eller inget". Det riskerar bara förstärka ditt ständiga tänkande om hur misslyckad du är. För när du sätter upp premisserna på det sättat så kommer du att i din egen tanke oundvikligen att betrakta dig så ända tills det totala tillfrisknadent är ett faktum, vilket innebär att du motarbetar dig själv något enormt.

 

[monster1]

Och depressionen skapades av att familjen försvann utan ett ord. Det var det som i slutändan fick det att gå åt helvete och det är det som håller mig kvar i det här.

Jag förstår att det är en sorg, men det betyder inte att det måste vara en ny familj för att ta dig ur. Som du säger så är du ju en kämpe och du kommer att kämpa dig ur detta med och trivas och må bra i din lilla stuga med trädgård som du tycker så mycket om. Det är bara att det är svårt att känna det när allt är täckt med den där känslan av saknat och otillfredsställelse som depressionen innebär.

Jag har problem med ångest och för mig kan det svaja från dag till dag. Ena dagen är jag motiverad stark och vill massor av saker som jag ligger och planerar att jag ska göra dagen efter. På morgonen vaknar jag upp och det är som att leva i svartvitt, plötsligt vill jag ingenting det enda jag gör är att gå runt med det där gnagandet och känslan av att vilja slita av sig skinnet. Allt är för tungt, för meningslöst och bara frustrerande. Det är bara så ångest fungerar det lägger sig som ett jäkla filter av meningslöshet och rastlöshet över precis allting. Känns som ett inre eksem och lämnar en ingen ro och inget utrymme för andra känslor. Det får också vissa problem att se orimligt stora ut. Men det är inte sanningen det är ångesten.

 

[Magiana]

Jag förstår att det är en sorg, men det betyder inte att det måste vara en ny familj för att ta dig ur. Som du säger så är du ju en kämpe och du kommer att kämpa dig ur detta med och trivas och må bra i din lilla stuga med trädgård som du tycker så mycket om. Det är bara att det är svårt att känna det när allt är täckt med den där känslan av saknat och otillfredsställelse som depressionen innebär.

Jag har problem med ångest och för mig kan det svaja från dag till dag. Ena dagen är jag motiverad stark och vill massor av saker som jag ligger och planerar att jag ska göra dagen efter. På morgonen vaknar jag upp och det är som att leva i svartvitt, plötsligt vill jag ingenting det enda jag gör är att gå runt med det där gnagandet och känslan av att vilja slita av sig skinnet. Allt är för tungt, för meningslöst och bara frustrerande. Det är bara så ångest fungerar det lägger sig som ett jäkla filter av meningslöshet och rastlöshet över precis allting. Känns som ett inre eksem och lämnar en ingen ro och inget utrymme för andra känslor. Det får också vissa problem att se orimligt stora ut. Men det är inte sanningen det är ångesten.

Även om jag hittar en ny familj så måste jag ju våga vara i den utan att få panik eller gå omkring med ständig ångest att det ska skita sig igen.

 

[monster1]

Även om jag hittar en ny familj så måste jag ju våga vara i den utan att få panik eller gå omkring med ständig ångest att det ska skita sig igen.

Japp, men då är det ju bra med terapi.

 

[Thaliaste]

Jag tycker det som @MiaMia skrev om att sätta mindre mål är klokt. Att gå från 0 till 100 är nog väldigt svårt, särskilt med någon som motarbetar en hela tiden.

Jag uppfattar det inte heller som att folk här vill klistra etiketter på dig. Att det blir så mycket inlägg om olika diagnoser tror jag dels handlar om att många här har eller känner folk som har diagnoser, och ofta kan det vara lättare att prata utifrån sina egna erfarenheter när man pratar med någon man inte känner och inte vet exakt vad som kan hjälpa - då kan man berätta om vad som hjälpt en själv. Det betyder inte att de menar att det måste vara samma för dig. Dels tror jag också att det är för att ge dig fler infallsvinklar, då du verkar vara väldigt låst i hur du uppfattar både dig själv och olika funktionsvariationers uttryck - och oavsett om du tycker att det är bra råd eller inte, så tror jag du kan vara ganska säker på att det är gott menat. Folk här bryr sig. Till sist tror jag också att många diagnosinlägg kommer av att du ofta är så dömande i dina beskrivningar av personer med diagnoser, och då är det klart att folk reagerar och vill få dig att förstå när du inte har hela bilden klar. Precis som du själv gör, när andra skriver till dig och du vill ge en annan bild av dig.

 

[Gnist]

Så hur vet man om den person man funkar jättebra med när man mår okej, också pallar när man inte gör det?

Det kan man ju inte veta på förhand, men de som "faller bort" när man inte är på topp, när man bara duger så länge man är frisk och glad är ju ändå inga bra vänner. Att de då visar sitt "sanna jag" och på så vis sanerar bort sig själva ur ens liv är i min värld inget negativt.

 

[Magiana]

Det kan man ju inte veta på förhand, men de som "faller bort" när man inte är på topp, när man bara duger så länge man är frisk och glad är ju ändå inga bra vänner. Att de då visar sitt "sanna jag" och på så vis sanerar bort sig själva ur ens liv är i min värld inget negativt.

Fast för mig är det väldigt negativt. Att de som inte är så nära faller bort, går att stå ut med, men om personen är en man tänkt sig en fast relation med (typ sambo/särbo eller så), då blir det ju jävligt illa. Det är ju bara en sådan person som kan bli "anhörig". Någon annan familj kommer jag aldrig att ha.

 

[monster1]

Fast för mig är det väldigt negativt. Att de som inte är så nära faller bort, går att stå ut med, men om personen är en man tänkt sig en fast relation med (typ sambo/särbo eller så), då blir det ju jävligt illa. Det är ju bara en sådan person som kan bli "anhörig". Någon annan familj kommer jag aldrig att ha.

Man kan ha en vänskapsfamilj de är oftare en mer stabil familj än eventuella romantiska relationer man har. Vänner finns där för en alltid kärleksrelationer kommer och går.

 

[Tonto]

Den här tråden handlar inte om autism.

Jag har inte svårt att kommunicera med folk.
Jag har inga problem att bryta rutiner.
Jag står inte i butiker i evigheter för att välja ut rätt frukt.
Jag minutplanerar inte min vardag.
Jag kan snabbstäda vid behov.
o.s.v.

Släpp det.

Vad är det för fördomar du har egentligen?

 

[Tichijdon]

Precis exakt allt faller med avsaknaden av en familj. Jag har ingen glädje av något i ensamhet.

Det här är en problematisk inställning.
Du liksom "villkorar" tillvaron.
Inget är meningsfullt eller roligt utan en familj.

Detta är nog en av de sanningarna kring tillvaron, som du skulle må väldigt bra av att ompröva.

 

[avslutat medlemskap]

Jag vet inte riktigt. Det är förvisso fortfarande massor jag skulle vilja göra men som det inte längre är någon mening med. Det är inte värt att kämpa för dessa längre. Precis exakt allt faller med avsaknaden av en familj. Jag har ingen glädje av något i ensamhet.

Alla är inte skapta för att fungera i en familj, du vill ha en familj men misslyckas, jag skulle kunnat skapa familj flera gånger om men jag vill ingen ha. Att inte ha familj är definitivt inte slutet på allting utan ett sätt att kunna utvecklas helt fritt utan hänsynstagande och det är enligt mig värt mycket mer än en familj. Jag ser hela tiden "kärnfamiljer" gå i kras pga. olika orsaker, det är "erfarenheter" jag sluppit och den energin sånt tar har jag lagt på annat och förkovrat mig istället för att känna att jag är med i en bottenlöst svart film av Norén.

 

[Magiana]

Man kan ha en vänskapsfamilj de är oftare en mer stabil familj än eventuella romantiska relationer man har. Vänner finns där för en alltid kärleksrelationer kommer och går.

Hur vet man vem man kan uppge som anhörig den dagen man hamnar på sjukhus av någon anledning? Jag fick den frågan i våras och kunde inte säga någon. Det var rätt jobbigt, tyckte jag.

Jag tror inte att jag någonsin kommer ha någon kärleksrelation. Det känns jobbigt att jag kommer att gå miste om det, men priset är för högt.

Och vänner tror jag aldrig kan bli så nära jag önskar. Jag kommer nog alltid att vara för rädd för att bli så jobbig eller krävande att folk inte står ut med mig. Jag tycker inte att jag har något att ge som kompenserar för mina brister. Så även om det finns vänner kommer jag att vara ensam.

Det här är en problematisk inställning.
Du liksom "villkorar" tillvaron.
Inget är meningsfullt eller roligt utan en familj.

Detta är nog en av de sanningarna kring tillvaron, som du skulle må väldigt bra av att ompröva.

Jag kan inte leva isolerad och ensam.

 

[Tichijdon]

Jag kan inte leva isolerad och ensam.

Fast bara för att man inte har någon familj så behöver man ju inte vara isolerad?
Ensam är nog mer hur man känner sig.
Sverige är världens mest singel-hushålls-täta land har jag läst någonstans.
Det verkar vara vanligt att kunna leva i ett singel-hushåll utan att vara ensam och isolerad.

@MacGyver har beskrivit sin situation, jag är också "ensam" och ser stora fördelar med det.

Men visst, man behöver ju ha något annat slags socialt koncept för att inte bli isolerad då.
Det kan ju vara jobb (du jobbar väl hemifrån, och det kanske inte är mest optimala utifrån det perspektivet), eller intressen.

 

[tanten]

Det går inte. Jag kan inte. Det fungerar inte. Jag kommer aldrig att.

Ord styr våra tankar. Säger vi saker tillräckligt ofta och envetet blir de sanna - även om de inte varit det innan.

För egen del har det hjälpt mig att säga att just nu fungerar det inte. Nu kan jag inte. I det här skicket klarar jag inte.

Sanningen att säga så finns det INGEN som kan sia framtiden. Vi vet vad vi har idag. Vi vet vad vi hade och gjorde igår.
Men framtiden är oskriven. Det kan bli värre, det kan bli bättre och det kan förbli likadant.

Det är inte oöverstigligt att bromsa sig själv när man är på väg att bestämma framtiden i definitiva ordalag. Dt är ingen bot men det öppnar i alla fall dörrar mot det man inte vet något om.

 

[Hyacinth]

Hur vet man vem man kan uppge som anhörig den dagen man hamnar på sjukhus av någon anledning? Jag fick den frågan i våras och kunde inte säga någon. Det var rätt jobbigt, tyckte jag.

Jag tror inte att jag någonsin kommer ha någon kärleksrelation. Det känns jobbigt att jag kommer att gå miste om det, men priset är för högt.

Och vänner tror jag aldrig kan bli så nära jag önskar. Jag kommer nog alltid att vara för rädd för att bli så jobbig eller krävande att folk inte står ut med mig. Jag tycker inte att jag har något att ge som kompenserar för mina brister. Så även om det finns vänner kommer jag att vara ensam.


Jag kan inte leva isolerad och ensam.

Det finns många som inte kan. Men kan du tänka dig syrran vid kris, ta det. Eller chefen, en granne eller något.
Man kan fråga om det är okej. ”Jag behöver nån som bor nära/om det händer något” utan att gå in på detaljer.

Du har inte så stora brister som du tror. Du har en depression. Det är en enorm skillnad.
När min depression slår till är jag helt värdelös, ledsen, under isen. Men det går att kravla sig upp, och då ser jag ju att det inte är så.

 

[avslutat medlemskap]

Jag har varit på väg att besöka folk flera gånger men sen frågat mig varför, varför ska bara jag hålla kontakten när enda gången dom ringer och vill att jag ska komma över är när bilen, vattenpumpen, traktorn eller nåt annat pajat? När dom numera frågar om jag inte kan komma över så blir motfrågan "vad är det som är trasigt nu då" och då får jag ett väldigt svävande svar för visst fan var det därför dom ringde. Varför ska jag hålla upp vingarna för hjälplösa människor som inte kan flyga själva? Jag vägrar!

Att "leva ensam och isolerad", tja vad får man ut av relationer som ingenstans leder?