Går det ens att bli frisk?

[WhoIsItAgain]

Men hur svårt ska det vara att förstå?

Jag är livrädd för att det här ska upprepa sig och det är därför jag sitter fast. Det handlar INTE om tjurande om rätt och fel. Jag är bara skräckslagen att det ska hända igen och därför undviker jag allt som skulle kunna skapa situationen igen, vilket även innebär att nära relationer inte är möjliga för mig eftersom jag upplever det som skrämmande. JAG klarar inte en liknande situation en gång till. Det är tryggare att vara ensam men samtidigt lider jag av det och jag saknar lösning.

Men vad är du rädd för? Att ni bråkar och de åker?
I min familj ryker vi ihop ibland men då ber man om ursäkt och så är det ur världen. Men för det händer det att vi ryker ihop igen ibland. Jag ser inte det som något jättekonstigt och det gör ingen av dom andra heller.

Jag är en sådan hemsk person (i dina ögon) som kan bara dra men inte för att såra den andra utan för att jag behöver få tid för mig själv och lugna ner mig innan jag kan gå tillbaka och be om ursäkt. Skulle jag stanna skulle bråket eskalera mer och det vill jag inte, alltså drar jag. Det kan nog verka hemskt för en del men nu vet ju min familj jag funkar så och de kan ha överseende med det. Jag tror du skulle vara väldigt hjälpt av att lära dig se saker från andras synvinkel. Du är väldigt tunnelseende och bara ditt sätt är det rätta. Du måste nog vilja ändra på det om du ska kunna ta till dig terapin. Vad händer om din terapeut börjar prata om att se saker från din familjs håll? Är den då dum i huvudet och kan inte hjälpa? För att den inte ser saker bara ur din synvinkel?

 

[Grazing]

Men hon kan ju inte släppa det, det är ju det man behöver terapi för.

Och terapin är aldrig till någon hjälp om man inte litar på terapeuten eller tar till sig det den säger även om det inte är vad man vill höra. Det är ju det som är problemet vad jag fattat det som. Att gå till en terapeut och säga sig veta vad som är problemet, vilka som är problemet osv är sällan bra då det kanske inte alls egentligen har med det man tror att göra. Man bör vara öppen för att man kanske reagerar som man gör av helt andra orsaker än dom orsakerna man tror. Det är ju den förändringen man bör kunna ta för att inte terapi av alla dess slag ska bli kontraproduktivt.

Terapi är jättebra om man är redo att faktiskt se sig själv som man är och då kunna lära sig hantera sig själv.

 

[Magiana]

Om det inte handlar om det, så hade du släppt det för länge sen istället för att fortsätta älta, anse att de gjort "fel" baserat på att du hade gjort annorlunda om du hade varit dem. Inte heller hade du fortsatt skuldbelägga din familj för hur du mår nu, 2 år senare.

Gång på gång de senaste åren (och än idag) framför du att det är deras fel att du mår som du gör, de gjorde fel, de kan inte be om ursäkt osv osv osv = du har definitivt inte släppt det hela.

Jag skulle gärna sluta vara rädd för människor om jag kunde. Tyvärr får jag viss ångest av trevliga människor för jag går och oroar mig för när det smäller. I våras när jag skulle träffa en kompis så pratades vi vid dagen innan och hon lät glad över att vi skulle ses. I min skalle ifrågasatte jag det rimliga i att hon var glad över det.

Det som hänt påverkar mig jättemycket. Tyvärr är det här dessutom bara toppen av isberget. Det ligger så mycket mer bakom.

 

[monster1]

Och terapin är aldrig till någon hjälp om man inte litar på terapeuten eller tar till sig det den säger även om det inte är vad man vill höra. Det är ju det som är problemet vad jag fattat det som. Att gå till en terapeut och säga sig veta vad som är problemet, vilka som är problemet osv är sällan bra då det kanske inte alls egentligen har med det man tror att göra. Man bör vara öppen för att man kanske reagerar som man gör av helt andra orsaker än dom orsakerna man tror. Det är ju den förändringen man bör kunna ta för att inte terapi av alla dess slag ska bli kontraproduktivt.

Terapi är jättebra om man är redo att faktiskt se sig själv som man är och då kunna lära sig hantera sig själv.

Det krävs givet vis ett förtroende för terapeuten, om man inte känner förtroende för sin terapeut är det såklart svårt att få ett bra resultat. Men det går ju att hitta terapeuter som man litar på.

 

[Magiana]

Har du husdjur, annars kan ju det vara en väg att gå? Jag har länge levt själv men haft en liten familj med mina husdjur .

Jag skulle vilja ha men har ingen djurvakt. Jag åker ju till Stockholm ganska regelbundet och sen är det en del andra anledningar till att jag inte alltid är hemma. Att betala för pensionat känns inte som ett alternativ. Jag anser mig inte ha råd. Det kan dessutom vara fullt på pensionatet om jag måste åka med kort varsel.

Så jag är för ensam för att kunna ha djur. Jag vill inte utnyttja grannarna som djurvakter heller. Det är ju inte direkt sällsynta engångshändelser att jag åker bort.

Det krävs givet vis ett förtroende för terapeuten, om man inte känner förtroende för sin terapeut är det såklart svårt att få ett bra resultat. Men det går ju att hitta terapeuter som man litar på.

Exakt. Det är skillnad på folk och folk, liksom det är skillnad på terapeuter och terapeuter. Jag klarar t.ex. inte av översittare som bestämt hävdar att det är på ett visst sätt med mig. Då känns det bara som om jag blir inlåst i ett hörn och jag får panik.

Men vad är du rädd för?

Psykisk smärta. Jag är rädd att det ska göra så ont att jag inte klarar smärtan.

 

[vallhund]

Exakt. Det är skillnad på folk och folk, liksom det är skillnad på terapeuter och terapeuter. Jag klarar t.ex. inte av översittare som bestämt hävdar att det är på ett visst sätt med mig. Då känns det bara som om jag blir inlåst i ett hörn och jag får panik.

Så människor /terapeuter som inte delar dina åsikter/världsåskådning/orsaksmodeller är översittare?

Psykisk smärta. Jag är rädd att det ska göra så ont att jag inte klarar smärtan.

Livet består bl a av psykisk smärta, det hör till, hur den påverkar oss o hur vi hanterar den är individuellt o beror till stor del av hur vi växt upp samt hur viktiga människor i vår närhet betett sig, hur de bekräftat eller negligerat oss.

För att psykoterapi skall kunna vara effektiv behöver man våga släppa taget med risk för att förlora allt, dvs slungas ut i det okända, klamrar vi oss fast i det välkända så kommer vi aldrig framåt.

 

[Magiana]

Så människor /terapeuter som inte delar dina åsikter/världsåskådning/orsaksmodeller är översittare?

Livet består bl a av psykisk smärta, det hör till, hur den påverkar oss o hur vi hanterar den är individuellt o beror till stor del av hur vi växt upp samt hur viktiga människor i vår närhet betett sig, hur de bekräftat eller negligerat oss.

För att psykoterapi skall kunna vara effektiv behöver man våga släppa taget med risk för att förlora allt, dvs slungas ut i det okända, klamrar vi oss fast i det välkända så kommer vi aldrig framåt.

Nej, absolut inte. Det handlar om hur det framförs.

Jag kan inte hantera psykisk smärta ö.h.t. Det är helt övermäktigt för mig.

 

[vallhund]

Nej, absolut inte. Det handlar om hur det framförs.

Jag kan inte hantera psykisk smärta ö.h.t. Det är helt övermäktigt för mig.

Då behöver du mer hjälp o struktur, ev med hjälp av behandlingshem o/e mediciner.

 

[Magiana]

Då behöver du mer hjälp o struktur, ev med hjälp av behandlingshem o/e mediciner.

Jo, nån slags hjälp behöver jag ju. Jag klarar inte det här själv och det känns rätt hopplöst.

 

[Grazing]

Det krävs givet vis ett förtroende för terapeuten, om man inte känner förtroende för sin terapeut är det såklart svårt att få ett bra resultat. Men det går ju att hitta terapeuter som man litar på.

Fast samtidigt så måste man någonstans bestämma sig för att även om det känns fel faktiskt lita på en terapeut och på metoden. Har man läst om en metod som man tycker låter bra så måste man samtidigt lite lita på att terapeuten vet vad den gör även om det kanske är jobbigt att höra sånt man inte vill höra eller vill hålla med om ens. Man får ge det ett försök helt enkelt.

Liksom när börjar man lita på en psykolog tex? Är det bara en känsla man får direkt eller är det förtroende först när man märker att psykologen bekräftar ens känslor och håller med om vad det var som orsakade saker och ting och som inte ifrågasätter? Det känns som att det är svårt att släppa och ta sig framåt om man inte är öppen för att se på sig själv på ett annat sätt än vad man gjort i många år.

 

[vallhund]

Det känns som att det är svårt att släppa och ta sig framåt om man inte är öppen för att se på sig själv på ett annat sätt än vad man gjort i många år.

 

[Magiana]

Fast samtidigt så måste man någonstans bestämma sig för att även om det känns fel faktiskt lita på en terapeut och på metoden. Har man läst om en metod som man tycker låter bra så måste man samtidigt lite lita på att terapeuten vet vad den gör även om det kanske är jobbigt att höra sånt man inte vill höra eller vill hålla med om ens. Man får ge det ett försök helt enkelt.

Liksom när börjar man lita på en psykolog tex? Är det bara en känsla man får direkt eller är det förtroende först när man märker att psykologen bekräftar ens känslor och håller med om vad det var som orsakade saker och ting och som inte ifrågasätter? Det känns som att det är svårt att släppa och ta sig framåt om man inte är öppen för att se på sig själv på ett annat sätt än vad man gjort i många år.

Jag provade i 5 månader och det blev bara värre. Jag gick ju där med förhoppningen att det skulle släppa och kännas bättre efter ett tag, men när jag mådde så dåligt av att gå dit att det gick ut över mitt jobb och jag började bli orolig för att få en psykos, då fick det vara nog.

Så jag gav det verkligen betydligt mer än ett försök.

 

[WhoIsItAgain]

Nej, absolut inte. Det handlar om hur det framförs.

Jag kan inte hantera psykisk smärta ö.h.t. Det är helt övermäktigt för mig.

Men det finns väl inga som är sams jämt? Man är på dåligt humör både privat och på jobbet ibland, det kan vara en kund som snäser åt en, eller ens mamma eller syrra någon gång. Kan kännas jävligt för stunden men sen måste man ju släppa det liksom? Annars blir livet väldigt jobbigt.

 

[Magiana]

Men det finns väl inga som är sams jämt? Man är på dåligt humör både privat och på jobbet ibland, det kan vara en kund som snäser åt en, eller ens mamma eller syrra någon gång. Kan kännas jävligt för stunden men sen måste man ju släppa det liksom? Annars blir livet väldigt jobbigt.

Nej, men det här är ju på en helt annan nivå!! Kan du bara sluta nu eftersom du ändå inte förstår och jag inte kan ändra på något?

 

[Saeta]

Det framgår ju ovan att jag inte var trevlig, men jag anser inte att graden av det motiverar deras agerande.

Men deras agerande var att dom gick utan att säga något?

 

[Magiana]

Men deras agerande var att dom gick utan att säga något?

Du kan också sluta skriva i den här tråden eftersom du inte heller begriper något.

Ja, de gick utan att säga något och det har fått konsekvenser p.g.a. tidigare upplevelser.

 

[monster1]

Du kan också sluta skriva i den här tråden eftersom du inte heller begriper något.

Ja, de gick utan att säga något och det har fått konsekvenser p.g.a. tidigare upplevelser.

Har du tidigare erfarenheter av just din närmste familj där relationen inte fungerat så bra för dig?

 

[Saeta]

Du kan också sluta skriva i den här tråden eftersom du inte heller begriper något.

Ja, de gick utan att säga något och det har fått konsekvenser p.g.a. tidigare upplevelser.

Men va? Jag försöker ju bara förstå dig. Jag har själv varit i en liknande situation då jag mådde dåligt (vilket jag skrivit tidigare i tråden) och kan på ett sätt relatera till "jag är offret och det är JAG som är sårad". Men att jag kommit ur det och kan se det från andras perspektiv nu, vilket jag inte kunde då.

Det är ju jättesvårt att veta vad du menar när du inte berättar allt. Eller jag vet inte om du har skrivit om dina tidigare upplevelser här, isåfall har jag missat det. Och det är såklart inget du ska behöva skriva om om du inte vill det. Men det är svårt att begripa allt om en inte vet orsaken liksom, och på så sätt är det svårt att hjälpa och stötta.

 

[mackan]

Jag saknar gemenskapen vi hade tidigare. Den kommer aldrig tillbaka, oavsett vad jag gör eller inte gör. Och jag tror inte jag hittar någon gemenskap med någon annan framöver heller.

Jag kan inte utsätta mig för den smärtan men jag sörjer det jag mist.

Det vet du inte - den kan visst komma tillbaka hävdar jag även om du inte tror det.
Det beror på hur du och dem hanterar situationerna och vad som händer framöver . Även om det inte blir exakt likadant så är det ingen nödvändig nackdel - alla förändras genom livet och tillvaron. Det kan rentav bli så att er gemenskap kan bli till det bättre än den du saknar!

 

[Magiana]

Har du tidigare erfarenheter av just din närmste familj där relationen inte fungerat så bra för dig?

Ja, och det är en komplicerad historia som går tillbaka väldigt många år.

Men va? Jag försöker ju bara förstå dig. Jag har själv varit i en liknande situation då jag mådde dåligt (vilket jag skrivit tidigare i tråden) och kan på ett sätt relatera till "jag är offret och det är JAG som är sårad". Men att jag kommit ur det och kan se det från andras perspektiv nu, vilket jag inte kunde då.

Det är ju jättesvårt att veta vad du menar när du inte berättar allt. Eller jag vet inte om du har skrivit om dina tidigare upplevelser här, isåfall har jag missat det. Och det är såklart inget du ska behöva skriva om om du inte vill det. Men det är svårt att begripa allt om en inte vet orsaken liksom, och på så sätt är det svårt att hjälpa och stötta.

Det går inte att berätta allt i en tråd, men jag har nämnt en hel del i mina dagbokstrådar. Jag är inte heller intresserad av att skriva en roman om mitt liv här.

Här anade jag att jag skulle få en följdkommentar att det är lindrigare att folk går utan att säga något än att jag går omkring och är irriterad. Så jag högg på det eftersom jag inte håller med.

Jag blir allmänt rätt provocerad när jag möts med attityden att det bara är att skärpa sig, framförallt av @WhoIsItAgain Om jag skulle säga till folk (t.ex. de med asperger) som är kinkiga med maten att sluta vara så jäkla jobbigt kräsna, då skulle det bli ett jävla ramaskri, men mina rädslor är tydligen inget att ta hänsyn till. Det är bara att kamma till sig . Jag fattar inte varför det är så höga krav på mig jämt. Den där hänsynen och förståelsen som andra åtnjuter, den kommer inte mig tillgodo. Det är rätt få som fattar att jag menar att jag är rädd när jag säger att jag är rädd.

Det vet du inte - den kan visst komma tillbaka hävdar jag även om du inte tror det.
Det beror på hur du och dem hanterar situationerna och vad som händer framöver . Även om det inte blir exakt likadant så är det ingen nödvändig nackdel - alla förändras genom livet och tillvaron. Det kan rentav bli så att er gemenskap kan bli till det bättre än den du saknar!

Just nu känns det omöjligt.