Går det ens att bli frisk?

[Magiana]

Fast bara för att man inte har någon familj så behöver man ju inte vara isolerad?
Ensam är nog mer hur man känner sig.
Sverige är världens mest singel-hushålls-täta land har jag läst någonstans.
Det verkar vara vanligt att kunna leva i ett singel-hushåll utan att vara ensam och isolerad.

@MacGyver har beskrivit sin situation, jag är också "ensam" och ser stora fördelar med det.

Men visst, man behöver ju ha något annat slags socialt koncept för att inte bli isolerad då.
Det kan ju vara jobb (du jobbar väl hemifrån, och det kanske inte är mest optimala utifrån det perspektivet), eller intressen.

Att vara singel är inte synonymt med att vara ensam. Tidigare hade jag en mamma och två syskon. De valde att gå när jag behövde dem. Det hade jag väl kunnat tåla om de inte hade slutat kommunicera med mig.

Det här att jag blir lämnad har varit ett återkommande tema i mitt liv (när jag varit svag och beroende av stöd) och jag är oerhört rädd för att det temat kommer att fortsätta.

Det finns många som inte kan. Men kan du tänka dig syrran vid kris, ta det. Eller chefen, en granne eller något.
Man kan fråga om det är okej. ”Jag behöver nån som bor nära/om det händer något” utan att gå in på detaljer.

Du har inte så stora brister som du tror. Du har en depression. Det är en enorm skillnad.
När min depression slår till är jag helt värdelös, ledsen, under isen. Men det går att kravla sig upp, och då ser jag ju att det inte är så.

Nej, det finns ingen jag kan uppge som anhörig.

Mina brister är tillräckligt stora för att ett antal personer inte har orkat med mig.

 

[monster1]

Hur vet man vem man kan uppge som anhörig den dagen man hamnar på sjukhus av någon anledning? Jag fick den frågan i våras och kunde inte säga någon. Det var rätt jobbigt, tyckte jag.

Jag tror inte att jag någonsin kommer ha någon kärleksrelation. Det känns jobbigt att jag kommer att gå miste om det, men priset är för högt.

Och vänner tror jag aldrig kan bli så nära jag önskar. Jag kommer nog alltid att vara för rädd för att bli så jobbig eller krävande att folk inte står ut med mig. Jag tycker inte att jag har något att ge som kompenserar för mina brister. Så även om det finns vänner kommer jag att vara ensam.


Jag kan inte leva isolerad och ensam.

Det där med närhet och att våga vara nära andra kan man träna upp med terapi (IPT), det kanske är något för dig? Om det är just relationer med andra människor som du upplever som ditt största problem.

 

[Magiana]

Det där med närhet och att våga vara nära andra kan man träna upp med terapi (IPT), det kanske är något för dig? Om det är just relationer med andra människor som du upplever som ditt största problem.

Ja, det är det som är största problemet.

Andra problem är inte lika ohanterbara.

 

[Grazing]

Den här tråden handlar inte om autism.

Jag har inte svårt att kommunicera med folk.
Jag har inga problem att bryta rutiner.
Jag står inte i butiker i evigheter för att välja ut rätt frukt.
Jag minutplanerar inte min vardag.
Jag kan snabbstäda vid behov.
o.s.v.

Släpp det.

Visst, jag ska släppa det och inte nämna dom "hemska" diagnosrna inom autismspektrum igen och underdiagnoserna dom för med sig men bara så du vet så är det ingenting som du någonsin nästan skrivit om autism i någon tråd på buke som stämt in på många som har fått diagnoserna. Vet att du skrev att det bara var ett fåtal grejer här som du skrev upp men ser man på alla andra trådar så är det knappt en grej som stämmer överens med iallafall mina problem som har autistiska drag. Så var snäll och sluta med dina fördomar om diagnoser inom autismspektrumet.

Det här att jag blir lämnad har varit ett återkommande tema i mitt liv (när jag varit svag och beroende av stöd) och jag är oerhört rädd för att det temat kommer att fortsätta.

Mina brister är tillräckligt stora för att ett antal personer inte har orkat med mig.

Frågan är hur man blir som "svag och beroende", hur man uppför sig och hur man blir mot sin omgivning. Det kan lika gärna vara du som inte orkat med personer när du mått dåligt och stängt ute dom. Även i dom sämre stunderna så måste man även ta sig en titt på sitt eget sätt att bete sig på och låta personerna omkring sig få uttrycka sig. Är det missförstånd får man försöka reda ut dom eller iallafall på något vis visa att man vill ha kvar dom i livet.

Sen har jag märkt att när folk förstår mitt sätt att vara så förstår dom också att om jag utstrålar viss kyla eller blir lite råare i tonen så är det pga att jag är sådan och dom vet att det inte är något dom behöver ta åt sig av för jag menar det sällan på sätten jag säger det på. Dom vet att det är en period och att det är övergående, dom vet att det "ingår" i min problematik att verka kall i vissa situationer.

Det är viktigt att förstå sig själv och att kunna förklara för folk. För lika lite som du vet om hur dom reagerar på ditt mående lika lite vet ju dom om att du kan vara sådan, det är jobbigt när man inte vet vad som hjälper och hur man ska bete sig och då kan det vara lättare att dra sig undan.

 

[Gnist]

Fast för mig är det väldigt negativt. Att de som inte är så nära faller bort, går att stå ut med, men om personen är en man tänkt sig en fast relation med (typ sambo/särbo eller så), då blir det ju jävligt illa. Det är ju bara en sådan person som kan bli "anhörig". Någon annan familj kommer jag aldrig att ha.

Jag räknar min bästa vän som min familj, vi finns alltid där för varandra i med och motgång, med en djup innerlig, vänskaplig kärlek till varandra och ett band som nog är starkare än de vi har med respektive syskon.

Tryggheten i att ha såna vänner, även om det "bara" är en enda en ska man inte avfärda,, för det är värt otroligt mycket och har absolut inte ett mindre värde/betydelse i ens liv än en relation med en partner.

Kärlek kommer och kärlek går, men en sådan vänskap består både tid och prövningar.

 

[monster1]

Ja, det är det som är största problemet.

Andra problem är inte lika ohanterbara.

https://www.psykologiguiden.se/rad-och-fakta/fa-hjalp/olika-behandlingsmetoder/ipt för mig var detta en lösning på mycket av min oro och mina problem. Sen får man såklart fortsätta jobba med sina problem efter att terapin är slut (lite som med körkortet).

 

[avslutat medlemskap]

Även i dom sämre stunderna så måste man även ta sig en titt på sitt eget sätt att bete sig på och låta personerna omkring sig få uttrycka sig. Är det missförstånd får man försöka reda ut dom eller iallafall på något vis visa att man vill ha kvar dom i livet.

Fattas viljan så går ingenting.

 

[nullo-modo]

Hur vet man vem man kan uppge som anhörig den dagen man hamnar på sjukhus av någon anledning? Jag fick den frågan i våras och kunde inte säga någon. Det var rätt jobbigt, tyckte jag.

Jag tror inte att jag någonsin kommer ha någon kärleksrelation. Det känns jobbigt att jag kommer att gå miste om det, men priset är för högt.

Och vänner tror jag aldrig kan bli så nära jag önskar. Jag kommer nog alltid att vara för rädd för att bli så jobbig eller krävande att folk inte står ut med mig. Jag tycker inte att jag har något att ge som kompenserar för mina brister. Så även om det finns vänner kommer jag att vara ensam.


Jag kan inte leva isolerad och ensam.

Jag lämnar 3 olika som anhöriga beroende på varför jag ska lämna in det och vem jag vill ska bli kontaktad, alla 3 är inte vad som menas med anhöriga men det struntar jag i

 

[bettysmatte]

Att vara singel är inte synonymt med att vara ensam. Tidigare hade jag en mamma och två syskon. De valde att gå när jag behövde dem. Det hade jag väl kunnat tåla om de inte hade slutat kommunicera med mig.

Det här att jag blir lämnad har varit ett återkommande tema i mitt liv (när jag varit svag och beroende av stöd) och jag är oerhört rädd för att det temat kommer att fortsätta.


Nej, det finns ingen jag kan uppge som anhörig.

Mina brister är tillräckligt stora för att ett antal personer inte har orkat med mig.

Hur visar du att du är svag och beroende?

 

[Magiana]

Jag räknar min bästa vän som min familj, vi finns alltid där för varandra i med och motgång, med en djup innerlig, vänskaplig kärlek till varandra och ett band som nog är starkare än de vi har med respektive syskon.

Tryggheten i att ha såna vänner, även om det "bara" är en enda en ska man inte avfärda,, för det är värt otroligt mycket och har absolut inte ett mindre värde/betydelse i ens liv än en relation med en partner.

Kärlek kommer och kärlek går, men en sådan vänskap består både tid och prövningar.

Jag har ingen sån vän och har aldrig haft. Om någon av nuvarande vänner blir en så tajt vän, det vet jag inte än.

https://www.psykologiguiden.se/rad-och-fakta/fa-hjalp/olika-behandlingsmetoder/ipt för mig var detta en lösning på mycket av min oro och mina problem. Sen får man såklart fortsätta jobba med sina problem efter att terapin är slut (lite som med körkortet).

Tack, det där var intressant.

En annan terapi som jag också tycker är intressant är CBASP http://xn--detknsligabarnet-ynb.se men det finns inte i Sverige.

Hur visar du att du är svag och beroende?

Är man ett barn så är man i beroendeställning. Om man är sjuk är man svag och kan behöva hjälp.

Och beter man sig inte som man brukar, så borde det inte vara alltför långsökt för omgivningen att förstå att något inte är som det ska. Familjen fattade att jag inte var som jag brukade men i stället för att fråga mig om läget, så fick jag krav på mig att skärpa till mig. Som om jag inte redan försökte...

 

[tuaphua]

Jag har ingen sån vän och har aldrig haft. Om någon av nuvarande vänner blir en så tajt vän, det vet jag inte än.


Tack, det där var intressant.

En annan terapi som jag också tycker är intressant är CBASP http://xn--detknsligabarnet-ynb.se men det finns inte i Sverige.


Är man ett barn så är man i beroendeställning. Om man är sjuk är man svag och kan behöva hjälp.

Och beter man sig inte som man brukar, så borde det inte vara alltför långsökt för omgivningen att förstå att något inte är som det ska. Familjen fattade att jag inte var som jag brukade men i stället för att fråga mig om läget, så fick jag krav på mig att skärpa till mig. Som om jag inte redan försökte...

Men var det inte så att du hade varit stressad och mått dåligt och det kom ut i form av irritation och ilska?
Jag kan minnas fel!

Givetvis hade man ju velat att alla skulle fatta attman behöver hjälp även om man är stickig sas.
Men nu verkar ju din familj ha lite svårt att både känna in och ha lite låg kunskap om tex utmattning.

Så för att de skulle förstå kanske det hade behövts att du kunde säga att om du är annorlunda mot vanligt beror det på att du mår dåligt.
Sen förstår jag att man inte orkar det, att man där och då inte ens märker det pga stress etc.
Men det kan vara ngt att ta med sig i andra relationer framöver. Att inse att alla drar inte de slutsatser du drar. Och det kan behöva förklaras.

Om någon fräste åt dig tex är jag rätt övertygad om att du skulle tagit det som att den är arg på dig och du har gjort fel tex. Så kanske andra också kan reagera och det blir missförstånd.

 

[Fruentimber]

Och beter man sig inte som man brukar, så borde det inte vara alltför långsökt för omgivningen att förstå att något inte är som det ska. Familjen fattade att jag inte var som jag brukade men i stället för att fråga mig om läget, så fick jag krav på mig att skärpa till mig. Som om jag inte redan försökte...

Jag har fått ge instruktioner till mina närmaste om vad man kan prata och inte prata om när jag är närvarande. De är inte tankeläsare, så hur ska de veta? Du visste väl inte ens själv i det läget att du var utmattad, hur skulle familjen veta det?

 

[Magiana]

Men var det inte så att du hade varit stressad och mått dåligt och det kom ut i form av irritation och ilska?
Jag kan minnas fel!

Givetvis hade man ju velat att alla skulle fatta attman behöver hjälp även om man är stickig sas.
Men nu verkar ju din familj ha lite svårt att både känna in och ha lite låg kunskap om tex utmattning.

Så för att de skulle förstå kanske det hade behövts att du kunde säga att om du är annorlunda mot vanligt beror det på att du mår dåligt.
Sen förstår jag att man inte orkar det, att man där och då inte ens märker det pga stress etc.
Men det kan vara ngt att ta med sig i andra relationer framöver. Att inse att alla drar inte de slutsatser du drar. Och det kan behöva förklaras.

Om någon fräste åt dig tex är jag rätt övertygad om att du skulle tagit det som att den är arg på dig och du har gjort fel tex. Så kanske andra också kan reagera och det blir missförstånd.

Jo, det stämmer. Jag var fruktansvärt lättirriterad och ilsk. Jag har inga problem att förstå att jag var en "pain in the ass", men hade jag bara fått höra "vi åker hem nu, hejdå, hörs sen" eller något liknande, så hade läget varit helt annorlunda. Troligen hade jag ändå känt mig ensam, men inte så fruktansvärt övergiven som det blev nu.

Jag har fått ge instruktioner till mina närmaste om vad man kan prata och inte prata om när jag är närvarande. De är inte tankeläsare, så hur ska de veta? Du visste väl inte ens själv i det läget att du var utmattad, hur skulle familjen veta det?

Nej, jag visste inte hur illa det var. Jag tänkte bara att jag var allmänt slutkörd och behövde vila. Det gjorde jag ju också sen, men jag återhämtade mig aldrig som önskat. Det gick utför och sen rasade nästa relation, från en dag till en annan. Jag försökte förhindra det men var så låst av stress att det inte gick.

 

[Fruentimber]

Nej, jag visste inte hur illa det var. Jag tänkte bara att jag var allmänt slutkörd och behövde vila. Det gjorde jag ju också sen, men jag återhämtade mig aldrig som önskat. Det gick utför och sen rasade nästa relation, från en dag till en annan. Jag försökte förhindra det men var så låst av stress att det inte gick.

Det känns som att du belastar din familj väldigt mycket för vad som hände (vad det nu var). Har du kontaktat dom, bett om ursäkt och förklarat vad det var som hände egentligen?

 

[tuaphua]

Jo, det stämmer. Jag var fruktansvärt lättirriterad och ilsk. Jag har inga problem att förstå att jag var en "pain in the ass", men hade jag bara fått höra "vi åker hem nu, hejdå, hörs sen" eller något liknande, så hade läget varit helt annorlunda. Troligen hade jag ändå känt mig ensam, men inte så fruktansvärt övergiven som det blev nu.


Nej, jag visste inte hur illa det var. Jag tänkte bara att jag var allmänt slutkörd och behövde vila. Det gjorde jag ju också sen, men jag återhämtade mig aldrig som önskat. Det gick utför och sen rasade nästa relation, från en dag till en annan. Jag försökte förhindra det men var så låst av stress att det inte gick.

Det kan ju vara så att de var rädda för utbrott om de sa att de ville åka. Kanske är de livrädda för konflikter, kanske förstod de inte att du mådde dåligt utan ville bara att du skulle slippa dem iom att du var förbannad på dem, kanske hade de mkt eget och orkade bara inte mer?

Om man tänker sig att någon inte mår dåligt men är jävligt otrevlig, en sån hade man ju inte velat fira jul med.
Och i deras ögon kan ju det varit vad som hände.
För att de har svårt att känna in och du har svårt att uttrycka vad du eg känner när ilskan är det som syns.

 

[Raderad medlem 6459]

Jag har inga problem att förstå att jag var en "pain in the ass", men hade jag bara fått höra "vi åker hem nu, hejdå, hörs sen" eller något liknande, så hade läget varit helt annorlunda. Troligen hade jag ändå känt mig ensam, men inte så fruktansvärt övergiven som det blev nu.

Magiana, det här har varit uppe till diskussion här jättemånga gånger. Du måste nån gång släppa att ditt sätt att se på det här, din tolkning, är det enda rätta. Din familj kan älska dig och vilja dig väl och ändå fucka upp, fatta fel beslut eller råka såra dig utan att de menar det. Det är inte förrän du inser det som du kan ha riktigt nära, bestående relationer.

 

[Magiana]

Det känns som att du belastar din familj väldigt mycket för vad som hände (vad det nu var). Har du kontaktat dom, bett om ursäkt och förklarat vad det var som hände egentligen?

Jag har pratat med dem och förklarat, men konflikten är lika olöst som förut. Morsan vill bara stryka ett streck över allting och det är jag inte beredd till så länge hon anser att hon kan fortsätta bete sig som förut. Min ena syrra låtsas att jag inte finns och har inte kontaktat mig en enda gång sedan den julen, men jag kontaktade henne i augusti förra året. Det ledde inte till något alls. Den andra har jag pratat med lite på sistone men hon har inte heller kontaktat mig på eget initiativ. Hon skuldbelägger mig. Det var fel av mig att ha just irritation och ilska som symptom på utmattning.

Det kan ju vara så att de var rädda för utbrott om de sa att de ville åka. Kanske är de livrädda för konflikter, kanske förstod de inte att du mådde dåligt utan ville bara att du skulle slippa dem iom att du var förbannad på dem, kanske hade de mkt eget och orkade bara inte mer?

Om man tänker sig att någon inte mår dåligt men är jävligt otrevlig, en sån hade man ju inte velat fira jul med.
Och i deras ögon kan ju det varit vad som hände.
För att de har svårt att känna in och du har svårt att uttrycka vad du eg känner när ilskan är det som syns.

Jo, så är det, men ändå fick jag frågan om när jag skulle komma hem från stallet den dagen, så de skaffade sig ju information om hur lång tid de hade på sig att dra. Det vågade de göra i alla fall, så jag köper inte att de skulle varit för rädda att säga att de skulle åka.

Magiana, det här har varit uppe till diskussion här jättemånga gånger. Du måste nån gång släppa att ditt sätt att se på det här, din tolkning, är det enda rätta. Din familj kan älska dig och vilja dig väl och ändå fucka upp, fatta fel beslut eller råka såra dig utan att de menar det. Det är inte förrän du inser det som du kan ha riktigt nära, bestående relationer.

Jag kan inte ha relationer med folk som sårar mig djupt och inte heller ber om ursäkt. Det är helt omöjligt för det gör så satans ont att jag inte står ut på något sätt.

 

[Raderad medlem 6459]

Jag kan inte ha relationer med folk som sårar mig djupt och inte heller ber om ursäkt. Det är helt omöjligt för det gör så satans ont att jag inte står ut på något sätt.

Där får du ju göra en avvägning gällande vad som är viktigast - att ha en relation till sin närmaste familj eller hålla på sin princip angående vad som är en acceptabel ursäkt. Och framförallt: angående sin egna tolkning av det som skett.

Du har beskrivit det där så ingående här och jag måste säga att det finns många sätt att förklara och se på det din syster och mamma gjorde.

 

[Fruentimber]

Jag har pratat med dem och förklarat, men konflikten är lika olöst som förut. Morsan vill bara stryka ett streck över allting och det är jag inte beredd till så länge hon anser att hon kan fortsätta bete sig som förut. Min ena syrra låtsas att jag inte finns och har inte kontaktat mig en enda gång sedan den julen, men jag kontaktade henne i augusti förra året. Det ledde inte till något alls. Den andra har jag pratat med lite på sistone men hon har inte heller kontaktat mig på eget initiativ. Hon skuldbelägger mig. Det var fel av mig att ha just irritation och ilska som symptom på utmattning.


Jo, så är det, men ändå fick jag frågan om när jag skulle komma hem från stallet den dagen, så de skaffade sig ju information om hur lång tid de hade på sig att dra. Det vågade de göra i alla fall, så jag köper inte att de skulle varit för rädda att säga att de skulle åka.


Jag kan inte ha relationer med folk som sårar mig djupt och inte heller ber om ursäkt. Det är helt omöjligt för det gör så satans ont att jag inte står ut på något sätt.

Men har du själv bett om ursäkt? Varför kan ni inte stryka ett streck över händelsen?

 

[Magiana]

Där får du ju göra en avvägning gällande vad som är viktigast - att ha en relation till sin närmaste familj eller hålla på sin princip angående vad som är en acceptabel ursäkt. Och framförallt: angående sin egna tolkning av det som skett.

Du har beskrivit det där så ingående här och jag måste säga att det finns många sätt att förklara och se på det din syster och mamma gjorde.

Jag är tyvärr för rädd att det här ska upprepa sig och det gör mig panikslagen. Det är största hindret.

Men har du själv bett om ursäkt? Varför kan ni inte stryka ett streck över händelsen?

Nej, varför ska en som är offer be om ursäkt? Jag skulle aldrig be om ursäkt om jag fick cancer, bröt benet eller liknande heller.

Vi kan inte stryka ett streck för det finns inget som säger att det här inte kan hända igen och det vill jag inte vara med om.