- Svar: 12
- Visningar: 2 537
Jag hittade inlägg här som jag skrivit för ca 6 år sedan när jag bestämde mig för att låta mitt gråa hår växa ut. Det fanns bilder på mig, och jösses vad jag har åldrats mycket på 6 år!... 
Det här livet - det är ingen föryngringskur direkt, ska gudarna veta!
Jag fick mina första gråa hår när jag var 25, och sen färgade jag håret fram tills jag var runt 44-45 (ivrigt påhejad av min dåvarande man). Men sen orkade jag inte hålla på längre. Det var alldeles för dyrt och jobbigt (utväxten kom jättesnabbt så jag var tvungen att färga ca var 3:e vecka, och jag körde bara med ekologisk örtfärgning vilket kostade en hel del), och jag tröttnade fullständigt. Tanken föddes också varför jag inte skulle kunna få ha min naturliga hårfärg? Jag var visserligen rädd att jag skulle bli bemött annorlunda (mer respektlöst och föraktfullt) om jag lät mig bli gråhårig (och med facit i hand tycker jag faktiskt att jag till viss del har märkt av det). Men framförallt så har mitt bejakande av min gråhårighet faktiskt orsakat ett väldigt ståhej.
För min gråhårighet väcker uppmärksamhet. Folk kan inte låta bli att kommentera den. Även okända människor ute på stan har kommit fram till mig och kommenterat mitt gråa hår (då visserligen i form av komplimanger). Men jag är faktiskt förvånad över hur uppseendeväckande (provokativt?) det verkar vara att gå omkring och ha mage att vara en långhårig gråhårig kvinna.
Jag har fått en del komplimanger och även några kritiska kommentarer som går ut på att det är ofräscht och att jag borde skämmas och att man bara inte gör så, men de flesta kommentarerna verkar komma mycket från folks egna rädslor. De verkar känna sig tvungna att kommentera mitt hår (på senaste jobbmötet tex satt vi helt plötsligt och diskuterade mitt hår!
) och säger att de tycker att jag är modig eller att mitt hår är fint, men att de själv aldrig skulle våga låta sitt gråa hår växa ut “för jag har ingen fin grå färg på mitt hår”. För mig låter det ologiskt. Poängen med att låta sin naturliga färg växa ut är väl att den ska få vara som den är. Att man är fin oavsett. Jag har väl inte heller nån “fin grå färg” i så fall? Nej det förstår jag inte riktigt.
Och när jag ständigt får höra att jag är "modig" som låter min naturliga hårfärg växa fram så funderar jag på vad det egentligen säger om vårt samhälle... Jag kan faktiskt bli lite arg över att det väcker sån stor uppmärksamhet att jag bejakar min gråhårighet. Har vi inte kommit längre i samhället än så? Och jag är ju nu född med en fröken motvalls-personlighet, så när jag märker att samhället är helt analt i sin uppfattning om nånting - tex att kvinnor inte bör/får/ska vara gråhåriga - då kommer ni att hitta mig längst fram i tåget som går åt andra hållet!
I grund och botten är jag trött på att vi ska värderas så mycket efter utseende, och att vi har en sån smal (och ouppnåelig) mall att hålla oss till för att vara värda något. Jag har blivit rätt anti-stylish pga det. Mitt bidrag till kroppsaktivismen är att ha mage att gå omkring och vara gråhårig, och det väcker som sagt mer uppmärksamhet än jag hade trott.
Det här livet - det är ingen föryngringskur direkt, ska gudarna veta!
Jag fick mina första gråa hår när jag var 25, och sen färgade jag håret fram tills jag var runt 44-45 (ivrigt påhejad av min dåvarande man). Men sen orkade jag inte hålla på längre. Det var alldeles för dyrt och jobbigt (utväxten kom jättesnabbt så jag var tvungen att färga ca var 3:e vecka, och jag körde bara med ekologisk örtfärgning vilket kostade en hel del), och jag tröttnade fullständigt. Tanken föddes också varför jag inte skulle kunna få ha min naturliga hårfärg? Jag var visserligen rädd att jag skulle bli bemött annorlunda (mer respektlöst och föraktfullt) om jag lät mig bli gråhårig (och med facit i hand tycker jag faktiskt att jag till viss del har märkt av det). Men framförallt så har mitt bejakande av min gråhårighet faktiskt orsakat ett väldigt ståhej.
För min gråhårighet väcker uppmärksamhet. Folk kan inte låta bli att kommentera den. Även okända människor ute på stan har kommit fram till mig och kommenterat mitt gråa hår (då visserligen i form av komplimanger). Men jag är faktiskt förvånad över hur uppseendeväckande (provokativt?) det verkar vara att gå omkring och ha mage att vara en långhårig gråhårig kvinna.
Jag har fått en del komplimanger och även några kritiska kommentarer som går ut på att det är ofräscht och att jag borde skämmas och att man bara inte gör så, men de flesta kommentarerna verkar komma mycket från folks egna rädslor. De verkar känna sig tvungna att kommentera mitt hår (på senaste jobbmötet tex satt vi helt plötsligt och diskuterade mitt hår!
) och säger att de tycker att jag är modig eller att mitt hår är fint, men att de själv aldrig skulle våga låta sitt gråa hår växa ut “för jag har ingen fin grå färg på mitt hår”. För mig låter det ologiskt. Poängen med att låta sin naturliga färg växa ut är väl att den ska få vara som den är. Att man är fin oavsett. Jag har väl inte heller nån “fin grå färg” i så fall? Nej det förstår jag inte riktigt.Och när jag ständigt får höra att jag är "modig" som låter min naturliga hårfärg växa fram så funderar jag på vad det egentligen säger om vårt samhälle... Jag kan faktiskt bli lite arg över att det väcker sån stor uppmärksamhet att jag bejakar min gråhårighet. Har vi inte kommit längre i samhället än så? Och jag är ju nu född med en fröken motvalls-personlighet, så när jag märker att samhället är helt analt i sin uppfattning om nånting - tex att kvinnor inte bör/får/ska vara gråhåriga - då kommer ni att hitta mig längst fram i tåget som går åt andra hållet!
I grund och botten är jag trött på att vi ska värderas så mycket efter utseende, och att vi har en sån smal (och ouppnåelig) mall att hålla oss till för att vara värda något. Jag har blivit rätt anti-stylish pga det. Mitt bidrag till kroppsaktivismen är att ha mage att gå omkring och vara gråhårig, och det väcker som sagt mer uppmärksamhet än jag hade trott.
Senast ändrad:
