Grundledsen efter krashad arbetsrelation

[Mabuse]

För två år sen började jag ett nytt uppdrag på jobbet tillsammans med en kollega som jag inte kände innan. Det var helt nya arbetsuppgifter i en annan del av organisationen än jag arbetat tidigare, i ett nytt sammanhang med nya människor.

Initialt kändes det superkul, framförallt samarbetet med kollegan som är bland det roligaste jag gjort på jobbet. Dock är han svår att samarbeta med, och det blev efter en tid ganska svåra konflikter. Jag har verkligen gjort mitt yttersta för att lösa dem och hitta sätt att fortsätta jobba tillsammans, men till slut gick det inte. Jag for väldigt illa, och han ville inte.

Nu har jag lämnat det uppdraget sen några månader, men jag kan som inte bli glad igen. Jag tänker på allt som hänt, och pendlar mellan att vara ledsen, arg (kollegan har gjort och sagt en hel del som inte är så charmigt), sorg och skam över att jag inte klarade det, sakna det som var bra och det mellan varven fantastiska samarbete vi hade, och så vidare.

Vad gör man för att må bra igen? Släpp det och gå vidare är ju lätt sagt, men dels är jag ju fortfarande på samma arbetsplats och blir hela tiden påmind, dels kan jag inte. Om jag inte distraherar mig med saker så kommer tankarna tillbaka.

Relationstips handlar nästan alltid om kärleksrelationer, men det här är ju en arbetsrelation, så det går inte att relatera till de råden riktigt. Och vänskap var det ju inte heller. Bara en väldigt nära arbetsrelation.

Är det nån som kan relatera, eller tipsa om vad man gör för att hitta tillbaks till sitt glada jag, till självförtroende och en känsla av värde?

 

[athena_arabians]

För två år sen började jag ett nytt uppdrag på jobbet tillsammans med en kollega som jag inte kände innan. Det var helt nya arbetsuppgifter i en annan del av organisationen än jag arbetat tidigare, i ett nytt sammanhang med nya människor.

Initialt kändes det superkul, framförallt samarbetet med kollegan som är bland det roligaste jag gjort på jobbet. Dock är han svår att samarbeta med, och det blev efter en tid ganska svåra konflikter. Jag har verkligen gjort mitt yttersta för att lösa dem och hitta sätt att fortsätta jobba tillsammans, men till slut gick det inte. Jag for väldigt illa, och han ville inte.

Nu har jag lämnat det uppdraget sen några månader, men jag kan som inte bli glad igen. Jag tänker på allt som hänt, och pendlar mellan att vara ledsen, arg (kollegan har gjort och sagt en hel del som inte är så charmigt), sorg och skam över att jag inte klarade det, sakna det som var bra och det mellan varven fantastiska samarbete vi hade, och så vidare.

Vad gör man för att må bra igen? Släpp det och gå vidare är ju lätt sagt, men dels är jag ju fortfarande på samma arbetsplats och blir hela tiden påmind, dels kan jag inte. Om jag inte distraherar mig med saker så kommer tankarna tillbaka.

Relationstips handlar nästan alltid om kärleksrelationer, men det här är ju en arbetsrelation, så det går inte att relatera till de råden riktigt. Och vänskap var det ju inte heller. Bara en väldigt nära arbetsrelation.

Är det nån som kan relatera, eller tipsa om vad man gör för att hitta tillbaks till sitt glada jag, till självförtroende och en känsla av värde?

Terapi kanske kan vara på sin plats? Du mår ju bevisligen inte bra efter det här och att ventilera med någon professionell (dvs inte kollega eller vän) kan nog vara en bra väg framåt.

Jag har krockat rätt rejält med kollegor ett par gånger men det är inget som satt djupare spår hos mig och tack vare andra helt fantastiska kollegor var det hanterbart.

 

[Mabuse]

Terapi kanske kan vara på sin plats? Du mår ju bevisligen inte bra efter det här och att ventilera med någon professionell (dvs inte kollega eller vän) kan nog vara en bra väg framåt.

Jag har krockat rätt rejält med kollegor ett par gånger men det är inget som satt djupare spår hos mig och tack vare andra helt fantastiska kollegor var det hanterbart.

Terapi är ju extremt dyrt, så det alternativet går bort av den anledningen.

 

[athena_arabians]

Terapi är ju extremt dyrt, så det alternativet går bort av den anledningen.

Finns det inget som din arbetsgivare kan stå för? Jag tror det går att få något genom vissa fackförbund också (eller rättare sagt deras försäkringar).

 

[tanten]

Terapi är ju extremt dyrt, så det alternativet går bort av den anledningen.

Kanske behöver du inte gå så djupt som terapi? Kanske testa diakonin eller jourhavande människa etc? Leder det ingen vart har du i alla fall testat.

 

[Mabuse]

Kanske behöver du inte gå så djupt som terapi? Kanske testa diakonin eller jourhavande människa etc? Leder det ingen vart har du i alla fall testat.

Min erfarenhet är att det är svårt för utomstående att förstå. Släpp det och gå vidare, liksom, och nu jobbar du ju inte med honom längre så nu slipper du honom och allt är bra.

Ungefär samma reaktion som Athena hade här i tråden, att det kan väl inte vara så farligt eller djupgående med en krock på jobbet.

 

[Mabuse]

Finns det inget som din arbetsgivare kan stå för? Jag tror det går att få något genom vissa fackförbund också (eller rättare sagt deras försäkringar).

Nej, det gör det inte.

 

[stjarnhimmel]

Nej, det gör det inte.

Finns det företagshälsovård som har någon att prata med? Om det är så att du skulle vilja ha det.

 

[athena_arabians]

Min erfarenhet är att det är svårt för utomstående att förstå. Släpp det och gå vidare, liksom, och nu jobbar du ju inte med honom längre så nu slipper du honom och allt är bra.

Ungefär samma reaktion som Athena hade här i tråden, att det kan väl inte vara så farligt eller djupgående med en krock på jobbet.

Menar du mig? Jag kan inte se att jag förringade din reaktion eller ditt mående.

Givetvis fattar jag att det kan sätta rejäla spår med det du beskrivit. Jag ville bara belysa att jag varit med om kraschade arbetsrelationer men att jag inte har någon erfarenhet att ta hjälp för det, eftersom jag inte behövde det (tack vare vettiga kollegor).

 

[Mabuse]

Finns det företagshälsovård som har någon att prata med? Om det är så att du skulle vilja ha det.

Nej, det gör det inte.

 

[Exile]

Det tråkiga svaret kanske är att du måste försöka se dig om efter en annan arbetsplats?

Det stämmer ju som du säger. Att du inte jobbar med honom längre och att detta tillhör det förflutna, så om du ändå inte kan släppa det så kanske hela jobbsituationen bara helt enkelt blivit för infekterad, sådant kan ju hända.

Hade det handlat om en kärleksrelation så kanske det rimligaste i slutändan hade varit att dumpa, och detta kanske är lite samma sak.

 

[Mabuse]

Det tråkiga svaret kanske är att du måste försöka se dig om efter en annan arbetsplats?

Det stämmer ju som du säger. Att du inte jobbar med honom längre och att detta tillhör det förflutna, så om du ändå inte kan släppa det så kanske hela jobbsituationen bara helt enkelt blivit för infekterad, sådant kan ju hända.

Hade det handlat om en kärleksrelation så kanske det rimligaste i slutändan hade varit att dumpa, och detta kanske är lite samma sak.

Hade jag kunnat så hade jag bytt arbetsplats och fått en nystart, men det går tyvärr inte. Då måste jag antingen byta yrke, eller börja långpendla.

 

[Palermo]

Nej, det gör det inte.

Menar du att ni inte har någon som helst personalhälsovård?

Jag hade annars, utifrån min egen roll på mitt jobb, sett det som ett ganska svårt arbetsmiljöproblem. Jag tänker mig någon form av samtalskontakt åt dig, och sen beroende på helheten, någon form av hantering av er konflikt.

Men finns inte det, lutar jag nog åt terapi, i privat form. Man kan ju bestämma med terapeuten att det blir tex tio samtal som hanterar just det här problemet. Om inte ekonomin verkligen verkligen är omöjlig, tror jag att det är värt det. Det är väldigt ohälsosamt även på sikt att gå runt och må som jag tror att du mår.

 

[Mabuse]

Menar du att ni inte har någon som helst personalhälsovård?

Jag hade annars, utifrån min egen roll på mitt jobb, sett det som ett ganska svårt arbetsmiljöproblem. Jag tänker mig någon form av samtalskontakt åt dig, och sen beroende på helheten, någon form av hantering av er konflikt.

Men finns inte det, lutar jag nog åt terapi, i privat form. Man kan ju bestämma med terapeuten att det blir tex tio samtal som hanterar just det här problemet. Om inte ekonomin verkligen verkligen är omöjlig, tror jag att det är värt det. Det är väldigt ohälsosamt även på sikt att gå runt och må som jag tror att du mår.

Det är ett arbetsmiljöproblem, ett välkänt sådant. Men det är som det är, och inget jag kan påverka.

Facket är informerade, och känner väl till kollegan som har lång historik av liknande fall. Deras råd är håll dig undan, det finns inget du eller någon annan kan göra.

Företagshälsovården säger att det kollegan utsätter dig för är så destruktivt, så det finns ingen terapi i världen som kan hindra dig från att ta skada. Säg upp uppdraget och undvik kollegan. Behöver du mer terapi för att hantera skadorna, vänd dig till vården.

Vården hänvisar till företagshälsovården, eftersom det är en arbetsskada.

Men, nu var det ju inte sjukvårdstips jag sökte, utan mer om det är någon som kan relatera till situationen eller har några tips (annat än sök vård, då).

 

[JohannaB]

Det har ju inte gått så lång tid, kanske du snarare borde grotta ned dig i känslorna och vara ledsen och arg på riktigt över hur det blev?
Men grundstämning låg låter inte så bra, om det påverkar dig hela tiden och på fritiden kanske du borde kolla av med sjukvården?
KRAM till dig!

 

[Soapbubble]

Mindler eller motsvarande app? 100kr/gång och frikort gäller.

Om problemet är jobbrelaterat och inte går ut över ditt privatliv dvs hemma är du ditt vanliga normalglada jag, så är läget inte lika illa som om hela livet är påverkat. (Det framgick inte av ditt första inlägget om hela livet var påverkat eller bara arbetslivet.)

Jag tycker inget jobb är värt att må dåligt över så att det går ut över privatlivet. (Jag jobbar för att leva och lever inte för att jobba.) Så om ditt mående inte ordnar upp sig kvickt så är mitt råd att byta jobb och arbetsplats.

 

[Alper]

Det där är så oerhört destruktivt när sånt händer. Jag har råkat ut för det och jag fick ett rejält trauma som jag fick söka hjälp för inom sjukvården. (Nu var det inte det du vill ha som svar, men jag berättar bara min historia). Jag bytte jobb för jag orkade inte vara kvar. Jag lider verkligen med dig, det måste ha varit helt fruktansvärt. Min erfarenhet var också att det var ett välkänt arbetsmiljöproblem som många hade råkat ut för, men inget gjordes av en flat ledning (snarare tvärtom, han blev befordrad). Jag har inga råd att ge mer än att sluta på arbetsplatsen men det är ju inte aktuellt för dig. Men jag förstår verkligen att du inte bara kan gå vidare, för det som du råkat ut för skadar en ju på riktigt. All medkänsla till dig.

 

[skiesabove]

Min erfarenhet är att det är svårt för utomstående att förstå. Släpp det och gå vidare, liksom, och nu jobbar du ju inte med honom längre så nu slipper du honom och allt är bra.

Ungefär samma reaktion som Athena hade här i tråden, att det kan väl inte vara så farligt eller djupgående med en krock på jobbet.

Jag tänker såhär, att det här har noll med själva sakfrågan att göra. Det som är relevant är din reaktion, och att den satt sig med ett loopande mönster och fortsatta känslomässiga reaktioner.

Det här var alltså ett trauma, och det låter som att du upplever post-traumatisk stress och känslomässiga flashbacks. Om jag får gissa så har du fler, "större" händelser längre bak i din historia som gjorde att det här blev en trigger, men det pågick så länge och blev så pass intensivt att det dessutom blev ett eget trauma.

Min erfarenhet är att det är jättesvårt att hitta rätt terapeut för trauma inom hälsovården, och dom ska dessutom prioritera bland patienter. Jag har inte provat privata terapeuter av ekonomiska skäl.

Det som däremot har hjälpt mig är att fokusera på att bygga en trygg bas i vardagen, och att lära mig känna igen mina triggers så att jag kan aktivt "pysa ut" efter att jag blivit triggad. Det som hjälper mig är en kroppskoll (mat, vatten, sömn först, sen ett rejält motionspass för att bränna kortisol) och att få prata om det. Ta fram det i ljuset, ventilera, berätta om hur det får dig att känna dig - med en säker person som kan bekräfta att du får lov att ha känslor. Det har tagit mig ganska många år, av aktivt arbete, att komma till den här punkten. Att ens bli medveten om vad det varit för händelser som orsakar reaktionerna, och varför det blir en reaktion, är mycket jobb.

Låt ingen förminska din upplevelse. Det är inget fel på dig som har en reaktion. Det är DIN upplevelse och den kan inte försvinna bara för att någon säger att den inte borde finnas. Det är inte så hjärna+kropp fungerar.

Eh, så för att sammanfatta, kanske försök fokusera på din hälsa, ur ett helhetsperspektiv. Vad får dig att må bra? Vad behöver du? Vad behöver du efter en jobbdag som känts hemsk?

Att byta jobb är definitivt vad jag själv hade gjort, men jag förstår att det är svårt på dagens arbetsmarknad.

Så vad kan du göra för dig själv, med de förutsättningar du har just nu? Vad kan du göra idag - vad vore bra för din kropp idag?

 

[manda]

Jag tänker att det finns så många komponenter i vad du beskriver, som är giltiga anledningar i sig till att ens fotfäste svajar. Tex att problemet erkänns av flera parter helt utan att en lösning faktiskt presenteras, att vad som var det roligaste jobbet förstördes, att du inte (så vitt jag förstår) klarade att parera den andres brister och beteende och när det sker på arbetet så kan den professionella självkänslan få sig en törn (åtminstone han min fått det i liknande läge. Och jag menar inte att det varit rimligt att klara det, bara att det går att ha velat det trots orimlighet) osvosv.

När frågan nu gäller vad som går att göra som inte är att ta professionell hjälp, så går mina tankar till inre dialog eller att ta hjälp av en vän/partner och verkligen ”följa tankarna/känslorna till sina respektive rötter”. Att ärligt försöka dissikera och förstå (vilket är väldigt annorlunda än att älta och lika annorlunda att skaka det av sig) vilka föreställningar om kollegan, dig själv och arbetsplatsen som fått sig en törn av den här erfarenheten och sedan också ta ställning till vilka av de tidigare (ofta omedvetna) föreställningarna som kanske måste revideras för att passa verkligheten som den nu blev. Jag upplever att en aspekt som kan skapa sorg/stor ledsenhet är inre friktion mellan hur det ”ska vara” enligt vår inre kompass (inklusive moral, etik, självbild, trygghet) och hur det är. Ett sätt att minska skav blir då att upptäcka var tidigare uppfattningar inte längre stämmer med ens verklighet.

Med det sagt låter det också som en situation väl värd att sörja, både hur det blev och att det inte riktigt verkar vara en möjlighet att ”lösa det” genom att flytta på dig.

Och @skiesabove s input håller jag med om. Om den här upplevelsen skapat stress som gör att det inte riktigt finns utrymme (i form av lugn) att analysera och förstå, så blir grunden att försöka ge ditt system möjlighet att pysa ur stress och bygga välmående på en basal nivå som möjliggör att förstå vad du behöver i situationen, utifrån vad kroppen och knoppen signalerar för behov.

Edit: förlåt, skickade för tidigt.

 

[Mabuse]

Mindler eller motsvarande app? 100kr/gång och frikort gäller.

Om problemet är jobbrelaterat och inte går ut över ditt privatliv dvs hemma är du ditt vanliga normalglada jag, så är läget inte lika illa som om hela livet är påverkat. (Det framgick inte av ditt första inlägget om hela livet var påverkat eller bara arbetslivet.)

Jag tycker inget jobb är värt att må dåligt över så att det går ut över privatlivet. (Jag jobbar för att leva och lever inte för att jobba.) Så om ditt mående inte ordnar upp sig kvickt så är mitt råd att byta jobb och arbetsplats.

Det är tvärtom, på jobbet är jag ofta rätt glad, för där finns ju kollegorna. Det är när jag är själv som tankarna kommer.

Jag lever för att jobba, kan man säga. Går jobbet bra är jag glad, går jobbet dåligt är jag ledsen. Mitt jobb är en jättestor och viktig del av vem jag är.