Onekligen. Sedan är ju saken den att det finns väl få människor på jorden som inte skulle kunna tänka sig att tillbringa tillvaron med att träna, promenera, köra hobby, pyssla lite med barnen när de är söta men inte hela dagarna och göra lite vad man vill och helst bo i ett vackert hus med stor trädgård/stor lägenhet mitt i Stockholm när man gör det.Jo, så sett är lockelsen begriplig. Det är ju också en sak om vi själva definierar hurdana lyxhustrur vi ska vara, och en annan om våra äkta män gör det. Urkban visar sig ju rätt säker på hurdan fru han ska ha, tex.
Sen. Bortanför den där lockelsen och bortanför att frivilliga män så sällan anmäler sig, särskilt inte såna man kan stå ut med, så vill jag att både jag själv och alla andra kvinnor (alla, oavsett kön, men nu pratar vi om lyxhustrur) försörjer sig själva. Jag vill att alla ska ha råd att lämna sin partner. Att alla ska ha full beslutanderätt över sina pengar - inte bara den rätt man har så länge mannen har lust att ge en pengarna.
Så, summasummarum: prisa yrkeslivet!
Dvs alla män vill ju rimligen detta också. Det är en udda idé att bara kvinnor skulle vilja vara lyxpartner.
Egentligen är ju det man vill ha livet av en helt vanligt country squire i 1800-talets England eller svensk rentiär.
Men i de situationerna glider ju båda runt i sus och dus.
Jättekonstigt att samhället har förvandlat önskan att glida runt och göra vad man vill på en stor mängd pengar som bara finns till en kvinnlig önskan och att en vilken man som helst med medelinkomst ska förse henne med detta. Det är inte traditionellt.
Senast ändrad:
