KL
Ja herregud, nu måste jag berätta om "äventyret" jag haft ikväll. Jag och min lilla familj har befunnit oss i Åmål hos svärföräldrarna sen i fredags,och ikväll bestämde jag mig för att utforska lite promenadvägar.
Hinner väl promenera i 20 minuter med Michael Jackson på högst volym i lurarna innan jag märker att Grima beter sig underligt i kopplet, så jag vänder mig om och där står en trefärgad mörk collie och glor på oss och smyger sakta fram. Det enda jag hinner tänka är "helvete, hoppas att det INTE är en tik" (tikilsk hund). Hunden kryper fram försiktigt och lägger sig på mage vilket är bra då Grima är dominant mot de flesta hundar. Dom hälsar fint och skuttar lite.
Jag fattar ju med en gång att den är bortsprungen eftersom att det inte är en själ i närheten och försöker locka på den så att jag kan koppla den. Men den är så förbaskat rädd och nervös och jag får INTE gå nära. Den hinner springa runt på vägen där det kör bilar och jag får några sura blickar från chaufförerna som antagligen undrar varför jag inte kopplar "min" förbannade hund.
Av någon anledning har jag hundgodis i fickan (har jag aldrig annars) som jag lockar och pockar med, och efter ca 15 minuter gör jag en chansning och grabbar mjukt tag i halsbandet på hunden som blir mycket rädd, men blir still och jag kan koppla den med Grimas koppel. Vi vandrar tillbaka för jag är säker på att det är svärföräldrarnas grannes hund då de föder upp långhårig collie och den liknar en av deras. Väl framme ringer jag på men hon bekräftar att det inte är hennes (men börjar istället babbla om att det ser ut att vara en ung hane av amerikanska linjer och sådant jag inte fattar ett dugg av). Vi kommer iaf överens om att jag ska ringa polisen, sagt och gjort.
Nästa projekt blir alltså att försöka få in den rädda och nervösa hundstackaren i bilen, och jag försöker med godis, beröm och leksaker. Nepp, den stretar och vill bara försvinna genom marken. Tillslut ta rjag risken att bli biten och plockar helt sonik aupp den och stuvar in den i hundburen och så brummar vi iväg. Polisen kommer ut och vi kollar chipnr som vi hittar, polisen går in och kollar nummer, ägare med mera. Men kommer sedan ut och bekräftar att ingen ägare finns på hundens namn...SUCK!
Alt 1 är att låta hunden stanna, vänta på en bil som fraktar den till ett härbärge i Göteborg tills ägaren polisanmäler den försvunnen och får åka till GBG och hämta hunden, för jag vill helst inte ha den hemma med oss.
Alt 2 är att köra runt och försöka hitta ägaren en stund innan vi provar alt 1.
Vi kör på tvåan och brummar runt bland gatorna i närheten av där hunden hittades och frågar varenda människa som vi hittar om de vet någon som har collie, ingen vet. Tillslut ser vi en kvinna med ett koppel i handen, så vi kör fram och vevar ner rutan.
-Saknar du en hund?
-Ja..aa...
-Bra, vi har den i bilen..
Hunden blev glad att hitta matte (kvinna 65+ ?) som hade legat och sovit och glömt att stänga verandan. Vad som gjorde mig mest förvånad är att hon refererade hunden till "hon"...Så jag frågade försiktigt om det var en tik hon hade. "Jo"...Fantastiskt, min hund är nämligen känd som mycket tikilsk, och jag har sällan sett henne vara så gullig med en annan hund.
Iaf, slutet gott allting gott! Kvällens slutsatser:
1. Jag har ännu inte träffat på en långhårig collie som inte varit rädd, även om denna var värst hittils.
2. Man får inte alltid hittelön fast man kämpat med en hund och gjort allt för att hitta eventuell ägare i flera timmar.
3. Min hund är nog inte så tikilsk som jag tror, däremot är jag numera övertygad om att det är just schäfrar hon inte gillar. Då hanar av samma ras inte uppskattas heller
NU ska jag ta kvällspromenaden jag hade planerat för vid sju snåret. Tur att det är ljust. Todelo!
