Bukefalos 28 år!

Höstföräldrar 2023

Lillebror är lite över två veckor ung nu, fortfarande väldigt lugn och nöjd. Jag väntar liksom på att det ska vända. De få gånger han faktiskt använder sina röst resurser blir hela familjen ink han själv förvånade. Ofta är han orolig på kvällen då det ska ammas, ammas och ammas men då brukar han slockna runt 22, trött och proppmätt.
 
Idag testade jag sjalen på lillebror. Han somnade innan jag ens han sätta in honom i den ordentligt. Jag får dock finslipa knytet och träna massor på att få honom att sitta korrekt i den.

Vi har kvällsoro deluxe här på kvällarna så jag tänkte att sjalen kunde rädda oss. Tänkte testa idag att gå en sväng runt kvarteret med honom i den innan kvällsoron börjar. Storasyster hatade sjalen, skrek sig hes i den tills hon knappt fick luft och fortsatte skrika när hon väl kommit ur den pga jätte kränkt :laugh:

I natt var han stånkig. Vaknade och åt vid halv fyra och ville sen inte ligga i sitt nest så jag placerade honom med huvudet på min arm på mitt täcke. Han sov gott, jag fick kramp i armen och frös om halva mig eftersom han fick en del av mitt täcke, plus att jag var tvungen att se så han andades med jämna mellanrum. Första natten han inte velat ligga i sitt nest sen han kom. Hyfsat nöjd bebis ändå :heart
 
Idag testade jag sjalen på lillebror. Han somnade innan jag ens han sätta in honom i den ordentligt. Jag får dock finslipa knytet och träna massor på att få honom att sitta korrekt i den.

Vi har kvällsoro deluxe här på kvällarna så jag tänkte att sjalen kunde rädda oss. Tänkte testa idag att gå en sväng runt kvarteret med honom i den innan kvällsoron börjar. Storasyster hatade sjalen, skrek sig hes i den tills hon knappt fick luft och fortsatte skrika när hon väl kommit ur den pga jätte kränkt :laugh:

I natt var han stånkig. Vaknade och åt vid halv fyra och ville sen inte ligga i sitt nest så jag placerade honom med huvudet på min arm på mitt täcke. Han sov gott, jag fick kramp i armen och frös om halva mig eftersom han fick en del av mitt täcke, plus att jag var tvungen att se så han andades med jämna mellanrum. Första natten han inte velat ligga i sitt nest sen han kom. Hyfsat nöjd bebis ändå :heart
Jag blir så glad av att läsa bebis-uppdateringar i den här tråden, även om det inte är lätt med nyfödd så är det så väldigt mycket roligare än graviditet.

Min förste hatade också sjal. Bärsele var ok när han väl blev stor nog att få vara framåtvänd, men aldrig helt poppis. Får se vad nästa här har för åsikter, sjalacceptans hade nog varit praktiskt.
 
Jag blir så glad av att läsa bebis-uppdateringar i den här tråden, även om det inte är lätt med nyfödd så är det så väldigt mycket roligare än graviditet.

Min förste hatade också sjal. Bärsele var ok när han väl blev stor nog att få vara framåtvänd, men aldrig helt poppis. Får se vad nästa här har för åsikter, sjalacceptans hade nog varit praktiskt.

Saknar definitivt inte att vara gravid. Sista veckorna var som ett fängelse.
Jag älskar min lilla bebis, bara att titta på honom gör att det var värt det men jag kommer aldrig göra om det igen även fast jag kommer sakna att ha en nyfödd. Bara att tänka på att det här är sista gången jag har en bebis gör att jag blir tårögd, känner en liten sorg över det så jag försöker njuta av lillebror och mysa massor.
 
Nu har vi börjat komma in i vardagen så smått. Tog närmare 1 1/2 vecka efter snittet innan jag kunde börja röra mig mer normalt igen. Känner fortfarande av det men har inte ont. Jobbigaste är nog egentligen känslan ovanför snitten upp till naveln där huden känns som om man har tandläkarbedövning när man tar på den.

Lillebror är väldigt lugn och tillfreds för det mesta. Inatt sov han 4 timmar i sträck gånger 2 med en matpaus. Tyvärr var storebror vaken en stund istället. Jag hoppas det håller i sig, storebror sov aldrig så länge så tidigt. Det enda som han verkligen inte gillar är att byta blöja, då skriks det som bara den.
 
Här fick lillebror sitt första bad nu på morgonen efter att blöjan läckt. Tanken var att pappa skulle få vara med på badpremiären i kväll men det gick ju åt skogen :laugh:

Det var helt okej enligt lilleman men när han skulle upp ur badet blev han jätte ledsen och akut hungrig så vi fick sitta på golvet och amma en stund innan han slutade hyperventilera. Bestämd liten grabb ändå.
 
IMG_20231117_101705.jpg
 
Ok, jag gillar förlossningsberättelser och skriver orimligt långa och detaljerade. Lägger min i spoiler för säkerhets skull, men den beskriver en okomplicerad vaginal födsel utan komplikationer.

Klockan 03 på natten mot torsdag vaknade jag upp och hade lite ont. Trodde först att det var gaser, men när jag sen märkte att det återkom blev jag så glad. Äntligen värkar! Äntligen slut på den evighetslånga graviditeten!

De blev snart ganska regelbundna, kom ungefär var femte-sjätte minut så det blev ingen mer sömn den natten. Under förmiddagen varvade jag lite jobb med hundpromenad och packa och bära höpåsar. Värkarna påverkades uppenbart av vad jag gjorde, när jag var mer aktiv kunde de börja komma med två-tre minuters intervaller, och var jag still lugnade det sig. Vid 11 hade jag ett möte (på teams), och då lugnade värkarna ner sig och det gick nästan en kvart mellan dem. Sen var det väl inte helt bekvämt att kombinera möte med värkar men det funkade ändå, ingen märkte något.

Så fort jag ställde mig upp efter mötet och gick ner för att äta lunch så drog värkarna igång på nytt, och nu var det bara ca 1,5 min mellan värkarna, även om jag inte tyckte de var så starka. Vi åt lunch och jag skickade ut min man på promenad med hunden medan jag gick ut och flyttade hästarna till en annan hage. Värkarna fortsatte komma tätt och nu började jag bli lite bekymrad och bestämde mig för att ringa förlossningen. Fick prata med en trevlig bm och när hon frågade om jag ville komma in så sa jag lite ursäktande att jag efter min snabba första förlossning hade lovat min bm att den här gången hellre åka in för tidigt, så att det nog var lika bra att jag kom in.

Strax därefter kom min man hem från hundpromenaden och jag upplyste honom om att vi, med risk för att få en del timmar att slå ihjäl på sjukhuset, skulle åka in nu. Han frågade om vi skulle åka och lämna hunden hos hundvakt först. Jag övervägde det, men bestämde mig för att jag inte var sugen på 10 min extra tid i bilen (jag hatar att ta värkar sittandes), utan hundvakten fick åka och hämta upp vår hund senare.

Så vid 12.40 körde vi hemifrån. Värkarna kom fortfarande tätt, lite starkare nu. Det gjorde ont men jag påminde mig själv om att bita ihop eftersom det skulle bli värre. Unnade mig själv att drömma om sjukhuset och kanske skulle det dem här gången faktiskt gå att få lite smärtlindring. När vi närmade oss frågade min man om det var ok om han parkerade på "den bra" parkeringen längst bort och att vi sen skulle gå bort till förlossningen. Jag beordrade honom att släppa av mig vid förlossningen och sen åka och parkera.

Så ca 13.25 ringde jag på dörren och blev insläppt. Jag möttes av samma bm som jag pratat i telefon med och vi gick in i undersökningsrummet där hon bad mig lämna ett urinprov först. Just då fick jag en jobbig värk, och efter den så bm att hon tyckte att vi kunde gå direkt till ett förlossningsrum istället. Vi gick dit och jag blev ombedd om ett urinprov medan hon gick för att skriva in mig. Mitt värsta minne från min första förlossning (när jag kom in till förlossningen 30 min innan bebisen föddes och det tog ett tag för någon att förstå hur nära det faktiskt var) var när jag verkligen försökte lämna urinprov men det gjorde så fruktansvärt ont eftersom det blev någon form av otimad krystning av det. Den här gången behövde jag bara gå in på toaletten och huka mig lite för att förstå att det var uteslutet med urinprov och att det nog faktiskt inte var några timmar kvar tills bebisen skulle komma. Värkarna var nu värre och när jag gick runt ensam på rummet och väntade på min man och på bm och faktiskt hade förstått att bebisen är på väg så kände jag mig lite rädd och övergiven och pep ett litet "hjälp". Lyckligtvis kom bm tillbaka efter bara någon minut och då slappnade jag av igen. Jag blev introducerad för lustgasen, som jag förra gången bara hann ta av de två absolut sista krystvärkarna, och även om det inte gjorde mycket för smärtan var det skönt att ha något att fokusera på. Sen tog jag mig upp i sängen och bm och undersköterskan fick av mig byxorna. Bm påbörjade sin undersökning och konstaterade att jodå, huvudet var framme så jag kunde börja krysta vid nästa värk. Även om allt har gått väldigt snabbt så känner jag mig lugn och fokuserad och som att jag faktiskt kan påverka. Jag börjar trycka på och känner att det händer saker. Samtidigt som nästa värk kommer och jag känner hur huvudet kommer ut så öppnas dörren och någon i personalen säger att min man kommer in nu.
"JA, in genast annars missar han allt!" ropar bm, och in kommer min man som lätt förbluffad skakar på huvudet och skyndar till min sida. Och så kommer nästa värk, en krystning till och så är han ute 13.37. Jag har inte ens hunnit få av mig tröjan utan får bara dra upp den så han kan få landa på lite hud. Bara en liten grad 1-bristning som bm sydde. Sammantaget en väldigt bra förlossning, även om alla skrattade lite åt oss, vi som verkligen tyckte att vi åkte in i god tid denna gången.
 
Så, lillebror R föddes alltså dagen innan bf, var 50 cm lång och vägde 3005 g, så för vår del stämde uppskattningen på tillväxtultraljuden väldigt väl.

Vi blev kvar en natt på BB pga lite högt värde för gulsot, men släpptes sedan hem på fredagen. Imorgon ska vi på ny kontroll plus pku.

R är än så länge en väldigt beskedlig bebis som mest bara sover. Jag får väcka honom och påminna om att han ska äta. Amningen går bra av vad jag kan se, och nu har mjölken börjat rinna till ordentligt. Jag hoppas på att det ska gå bra att helamma även denna gång.

Eftervärkar var en ny och otrevlig bekantskap :p Men mycket mindre idag så hoppas det är helt borta imorgon.

Och förstås underbart att inte vara gravid mer! Och så häftigt att så fort ungen var ute så försvann mina problem, och det gick tex genast utmärkt att dricka te och äta godis igen.
 
Ok, jag gillar förlossningsberättelser och skriver orimligt långa och detaljerade. Lägger min i spoiler för säkerhets skull, men den beskriver en okomplicerad vaginal födsel utan komplikationer.

Klockan 03 på natten mot torsdag vaknade jag upp och hade lite ont. Trodde först att det var gaser, men när jag sen märkte att det återkom blev jag så glad. Äntligen värkar! Äntligen slut på den evighetslånga graviditeten!

De blev snart ganska regelbundna, kom ungefär var femte-sjätte minut så det blev ingen mer sömn den natten. Under förmiddagen varvade jag lite jobb med hundpromenad och packa och bära höpåsar. Värkarna påverkades uppenbart av vad jag gjorde, när jag var mer aktiv kunde de börja komma med två-tre minuters intervaller, och var jag still lugnade det sig. Vid 11 hade jag ett möte (på teams), och då lugnade värkarna ner sig och det gick nästan en kvart mellan dem. Sen var det väl inte helt bekvämt att kombinera möte med värkar men det funkade ändå, ingen märkte något.

Så fort jag ställde mig upp efter mötet och gick ner för att äta lunch så drog värkarna igång på nytt, och nu var det bara ca 1,5 min mellan värkarna, även om jag inte tyckte de var så starka. Vi åt lunch och jag skickade ut min man på promenad med hunden medan jag gick ut och flyttade hästarna till en annan hage. Värkarna fortsatte komma tätt och nu började jag bli lite bekymrad och bestämde mig för att ringa förlossningen. Fick prata med en trevlig bm och när hon frågade om jag ville komma in så sa jag lite ursäktande att jag efter min snabba första förlossning hade lovat min bm att den här gången hellre åka in för tidigt, så att det nog var lika bra att jag kom in.

Strax därefter kom min man hem från hundpromenaden och jag upplyste honom om att vi, med risk för att få en del timmar att slå ihjäl på sjukhuset, skulle åka in nu. Han frågade om vi skulle åka och lämna hunden hos hundvakt först. Jag övervägde det, men bestämde mig för att jag inte var sugen på 10 min extra tid i bilen (jag hatar att ta värkar sittandes), utan hundvakten fick åka och hämta upp vår hund senare.

Så vid 12.40 körde vi hemifrån. Värkarna kom fortfarande tätt, lite starkare nu. Det gjorde ont men jag påminde mig själv om att bita ihop eftersom det skulle bli värre. Unnade mig själv att drömma om sjukhuset och kanske skulle det dem här gången faktiskt gå att få lite smärtlindring. När vi närmade oss frågade min man om det var ok om han parkerade på "den bra" parkeringen längst bort och att vi sen skulle gå bort till förlossningen. Jag beordrade honom att släppa av mig vid förlossningen och sen åka och parkera.

Så ca 13.25 ringde jag på dörren och blev insläppt. Jag möttes av samma bm som jag pratat i telefon med och vi gick in i undersökningsrummet där hon bad mig lämna ett urinprov först. Just då fick jag en jobbig värk, och efter den så bm att hon tyckte att vi kunde gå direkt till ett förlossningsrum istället. Vi gick dit och jag blev ombedd om ett urinprov medan hon gick för att skriva in mig. Mitt värsta minne från min första förlossning (när jag kom in till förlossningen 30 min innan bebisen föddes och det tog ett tag för någon att förstå hur nära det faktiskt var) var när jag verkligen försökte lämna urinprov men det gjorde så fruktansvärt ont eftersom det blev någon form av otimad krystning av det. Den här gången behövde jag bara gå in på toaletten och huka mig lite för att förstå att det var uteslutet med urinprov och att det nog faktiskt inte var några timmar kvar tills bebisen skulle komma. Värkarna var nu värre och när jag gick runt ensam på rummet och väntade på min man och på bm och faktiskt hade förstått att bebisen är på väg så kände jag mig lite rädd och övergiven och pep ett litet "hjälp". Lyckligtvis kom bm tillbaka efter bara någon minut och då slappnade jag av igen. Jag blev introducerad för lustgasen, som jag förra gången bara hann ta av de två absolut sista krystvärkarna, och även om det inte gjorde mycket för smärtan var det skönt att ha något att fokusera på. Sen tog jag mig upp i sängen och bm och undersköterskan fick av mig byxorna. Bm påbörjade sin undersökning och konstaterade att jodå, huvudet var framme så jag kunde börja krysta vid nästa värk. Även om allt har gått väldigt snabbt så känner jag mig lugn och fokuserad och som att jag faktiskt kan påverka. Jag börjar trycka på och känner att det händer saker. Samtidigt som nästa värk kommer och jag känner hur huvudet kommer ut så öppnas dörren och någon i personalen säger att min man kommer in nu.
"JA, in genast annars missar han allt!" ropar bm, och in kommer min man som lätt förbluffad skakar på huvudet och skyndar till min sida. Och så kommer nästa värk, en krystning till och så är han ute 13.37. Jag har inte ens hunnit få av mig tröjan utan får bara dra upp den så han kan få landa på lite hud. Bara en liten grad 1-bristning som bm sydde. Sammantaget en väldigt bra förlossning, även om alla skrattade lite åt oss, vi som verkligen tyckte att vi åkte in i god tid denna gången.
Grattis, vilken förlossning ❤️ Bra kämpat, hördu!
 
Ok, jag gillar förlossningsberättelser och skriver orimligt långa och detaljerade. Lägger min i spoiler för säkerhets skull, men den beskriver en okomplicerad vaginal födsel utan komplikationer.

Klockan 03 på natten mot torsdag vaknade jag upp och hade lite ont. Trodde först att det var gaser, men när jag sen märkte att det återkom blev jag så glad. Äntligen värkar! Äntligen slut på den evighetslånga graviditeten!

De blev snart ganska regelbundna, kom ungefär var femte-sjätte minut så det blev ingen mer sömn den natten. Under förmiddagen varvade jag lite jobb med hundpromenad och packa och bära höpåsar. Värkarna påverkades uppenbart av vad jag gjorde, när jag var mer aktiv kunde de börja komma med två-tre minuters intervaller, och var jag still lugnade det sig. Vid 11 hade jag ett möte (på teams), och då lugnade värkarna ner sig och det gick nästan en kvart mellan dem. Sen var det väl inte helt bekvämt att kombinera möte med värkar men det funkade ändå, ingen märkte något.

Så fort jag ställde mig upp efter mötet och gick ner för att äta lunch så drog värkarna igång på nytt, och nu var det bara ca 1,5 min mellan värkarna, även om jag inte tyckte de var så starka. Vi åt lunch och jag skickade ut min man på promenad med hunden medan jag gick ut och flyttade hästarna till en annan hage. Värkarna fortsatte komma tätt och nu började jag bli lite bekymrad och bestämde mig för att ringa förlossningen. Fick prata med en trevlig bm och när hon frågade om jag ville komma in så sa jag lite ursäktande att jag efter min snabba första förlossning hade lovat min bm att den här gången hellre åka in för tidigt, så att det nog var lika bra att jag kom in.

Strax därefter kom min man hem från hundpromenaden och jag upplyste honom om att vi, med risk för att få en del timmar att slå ihjäl på sjukhuset, skulle åka in nu. Han frågade om vi skulle åka och lämna hunden hos hundvakt först. Jag övervägde det, men bestämde mig för att jag inte var sugen på 10 min extra tid i bilen (jag hatar att ta värkar sittandes), utan hundvakten fick åka och hämta upp vår hund senare.

Så vid 12.40 körde vi hemifrån. Värkarna kom fortfarande tätt, lite starkare nu. Det gjorde ont men jag påminde mig själv om att bita ihop eftersom det skulle bli värre. Unnade mig själv att drömma om sjukhuset och kanske skulle det dem här gången faktiskt gå att få lite smärtlindring. När vi närmade oss frågade min man om det var ok om han parkerade på "den bra" parkeringen längst bort och att vi sen skulle gå bort till förlossningen. Jag beordrade honom att släppa av mig vid förlossningen och sen åka och parkera.

Så ca 13.25 ringde jag på dörren och blev insläppt. Jag möttes av samma bm som jag pratat i telefon med och vi gick in i undersökningsrummet där hon bad mig lämna ett urinprov först. Just då fick jag en jobbig värk, och efter den så bm att hon tyckte att vi kunde gå direkt till ett förlossningsrum istället. Vi gick dit och jag blev ombedd om ett urinprov medan hon gick för att skriva in mig. Mitt värsta minne från min första förlossning (när jag kom in till förlossningen 30 min innan bebisen föddes och det tog ett tag för någon att förstå hur nära det faktiskt var) var när jag verkligen försökte lämna urinprov men det gjorde så fruktansvärt ont eftersom det blev någon form av otimad krystning av det. Den här gången behövde jag bara gå in på toaletten och huka mig lite för att förstå att det var uteslutet med urinprov och att det nog faktiskt inte var några timmar kvar tills bebisen skulle komma. Värkarna var nu värre och när jag gick runt ensam på rummet och väntade på min man och på bm och faktiskt hade förstått att bebisen är på väg så kände jag mig lite rädd och övergiven och pep ett litet "hjälp". Lyckligtvis kom bm tillbaka efter bara någon minut och då slappnade jag av igen. Jag blev introducerad för lustgasen, som jag förra gången bara hann ta av de två absolut sista krystvärkarna, och även om det inte gjorde mycket för smärtan var det skönt att ha något att fokusera på. Sen tog jag mig upp i sängen och bm och undersköterskan fick av mig byxorna. Bm påbörjade sin undersökning och konstaterade att jodå, huvudet var framme så jag kunde börja krysta vid nästa värk. Även om allt har gått väldigt snabbt så känner jag mig lugn och fokuserad och som att jag faktiskt kan påverka. Jag börjar trycka på och känner att det händer saker. Samtidigt som nästa värk kommer och jag känner hur huvudet kommer ut så öppnas dörren och någon i personalen säger att min man kommer in nu.
"JA, in genast annars missar han allt!" ropar bm, och in kommer min man som lätt förbluffad skakar på huvudet och skyndar till min sida. Och så kommer nästa värk, en krystning till och så är han ute 13.37. Jag har inte ens hunnit få av mig tröjan utan får bara dra upp den så han kan få landa på lite hud. Bara en liten grad 1-bristning som bm sydde. Sammantaget en väldigt bra förlossning, även om alla skrattade lite åt oss, vi som verkligen tyckte att vi åkte in i god tid denna gången.
Jag gillar också förlossningsberättelser, så kul att läsa! Men för att ha lovat att åka in tidigt tycker jag du var vansinnigt cool som både jobbade, släppte ut hästar osv under tiden. 😆 Jag som också hade snabb förlossning åkte ju in 2 h efter första lilla känning och lovade bm att åka in direkt vid minsta antydan om det blir nåt mer barn. 😅
 
Lillebror börjar bli lite mer krävande. Han gillar närhet som så många andra bebisar så sova på någon i alla fall på dagarna är favoriten. Jag har noll emot det även fast även jag ibland måste gå på toaletten. Det är väl en av sakerna min man inte kan göra åt mig men vi brukar vara duktiga på att turas om att vara sovplats åt lillebror.

Annars äter han mest hela tiden också mellan sovstunderna. Mina bröst är rätt ömma framförallt på kvällarna när det ska snuttas länge och väl. De första två veckorna åt han ca var tredje timme och nu kan han lätt äta tre gånger på en timme. Jag vet att det är normalt men jobbigt ändå.
 
Nyss överlevt en väldigt jobbig kväll. Han har skrikit non stop i ett par timmar. Var hyfsat nöjd vid tutten så länge det inte kom mat men så fort han fick mat i munnen kastade han sig bakåt med huvudet och skrek högt och argt. Har aldrig sett honom så arg och ledsen, till slut bröt även jag ihop och grät en skvätt eftersom jag inget kunde göra för att trösta honom. Försökte till och med med napp men då blev han ännu argare. Till slut somnade han av utmattning i min famn :heart :cry:
 
Nyss överlevt en väldigt jobbig kväll. Han har skrikit non stop i ett par timmar. Var hyfsat nöjd vid tutten så länge det inte kom mat men så fort han fick mat i munnen kastade han sig bakåt med huvudet och skrek högt och argt. Har aldrig sett honom så arg och ledsen, till slut bröt även jag ihop och grät en skvätt eftersom jag inget kunde göra för att trösta honom. Försökte till och med med napp men då blev han ännu argare. Till slut somnade han av utmattning i min famn :heart :cry:
Usch, man känner sig så maktlös.

Vi har haft första kvällen där lillebror varit riktigt ledsen. Nu har han äntligen somnat och jag vågar inte flytta på mig så vi sitter här i soffan och bara slappar. Får se hur det går när vi ska gå och sova…
 

Bifogade filer

  • IMG_2964.jpeg
    IMG_2964.jpeg
    325,2 KB · Visningar: 40
Usch, man känner sig så maktlös.

Vi har haft första kvällen där lillebror varit riktigt ledsen. Nu har han äntligen somnat och jag vågar inte flytta på mig så vi sitter här i soffan och bara slappar. Får se hur det går när vi ska gå och sova…

Det är så jobbigt när de är ledsna :heart
 

Liknande trådar

Övr. Barn På återbesöket hos ögonläkaren bestämdes att mitt barn ska ha ögonlapp för ena ögat. Fyra timmar per dag, varje dag, i minst tre månader...
Svar
11
· Visningar
977
Senast: enough
·
Gravid - 1år Jag kommer förhoppningsvis få ett barn till hösten. Jag bor idag i Malmö, där jag också jobbar. Jag kommer att vara självstående. Jag...
Svar
13
· Visningar
592
Gravid - 1år Jaaaahapp.. jag startade en tråd för ett tag sen om hur man ska veta om man vill ha fler barn eller inte. Jag har två sen innan och...
2 3
Svar
43
· Visningar
5 342
Senast: Fille
·
Gravid - 1år Hej! Nu är det väl dags för en grupp för oss som väntar barn till sommaren 2023? Jag har iaf längtat så nu drar jag igång denna tråd...
10 11 12
Svar
227
· Visningar
26 621
Senast: bumpo
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp