Jag hade blivit så jävla sur, men sen har jag ju taggarna utåt mot mina svärisar och har typ alltid haftJag hör dig!Sitter i lite samma sits själv. Vi har tusen oavslutade projekt hemma, det enda jag hinner är att mata barn, städa, KANSKE aktivera barnen med nåt och ta en promenad om dagen och maken ska hjälpa sin mor med ta mig fanken allt. Svärmor och svärfar har nyligen separerat och båda känns lite vilsna och självklart förstår jag väl det men vi har faktiskt två små barn här och har fullt upp. Igår var jag ensam med barnen hela dagen, maken jobbade ju. När han slutade skulle vi åka till vänner och grilla. Var så himla varmt och jag ville duscha snabbt innan vi skulle åka, men då kommer han upp (från kontoret i källaren) och säger att han ska åka och hämta några fläskfiléer hans mamma köpt och behöver ha hämtade. Gick ju snabbt men vad tusan liksom.

Sambon har ju tre syskon, två av dem har äldre barn än oss och lillebror har inga barn. Kanske vore det lämpligt att be nån av dem om hjälp när de vet att vi har det körigt? Nej, då faller man in i gamla roller om att alltid ringa sambon när de behöver hjälp. Eftersom han var singel fram till typ 32 års ålder så hade han ju mycket tid innan, men nu kanske de kunde vara tacksamma för allt han hjälpt dem med genom åren och låta oss sköta vårt eget.
När vi precis hade träffats låg vi i sängen och myste när svärmor ringer och ber honom komma dit en tisdag vid 23 för hon mår så dåligt (typ ångest). Han klär på sig och åker dit på direkten. Mitt i vintern. Så skulle mina föräldrar aldrig göra. Antingen åker man väl till akuten eller så tänker man ju att man mår så bra att man kan vänta till dagen därpå?
Åh, vad jag önskar att han kunde säga ifrån lite mer och sluta att bara säga ja hela tiden
